ADHD-studenten

Nej, jag bloggar sällan. (Läs; aldrig). Fuck that shit.
Men eftersom jag nu har en så psykad (hähähäh) blogg kan jag ju slänga in en psykrelaterad bild. Den är från i våras eller somras, så de nyaste och snajsigaste ärren fanns inte med då. Men ni kommer väl provoceras ändå. Assholes.
Fast bilden verkar inte vilja ladda upp sig nu så jag tar det i nästa inlägg. Bajs.

och jag orkar inte käfta. Bloggen var stendöd, but what the hell. Själv blev jag nästan stendöd jag också. Gjorde ett suicidförsök men fegade ur lite på slutet (typiskt mig) och ringde 112. Ambulanshelikopter och IVA/IMA/whatever. Yeah yeah. Men här är jag igen. Och mer förvirrad än någonsin.

Du kastar mig på marken men du liksom glömde
en jävligt liten men ack så väsentlig detalj

Du förstår jag är en sådan där varelse
en sådan där som är gjord av ömtåligt glas

Fast kanske ännu viktigare att notera i detta sammanhang
är att jag trots allt har en stenhård kärna av diamant

Så vad du än gör mot mig så kommer jag att stå pall
att undvika att krossas mot den blekta asfalten

För när allt kommer omkring så är det endast mitt skal
min synliga utsida som verkar vara av glas eller kanske tunt porslin

Vem vet
varken du eller jag eller oändligheten

Inte förrän ytan krackelerar och fasaden rämnar
ändå har den gjort det gång på gång på gång

Som vilket skräp som helst så slängs jag
ner på marken bort i skogen inuti soptunnan upp på skrothögen

Varje gång får jag samla ihop tusentals ja miljontals skärvor
flagor delar småbitar korn och partiklar

Av mig själv eller det som jag åtminstone tror är mitt själv
limma laga foga ihop och fortsätta låtsas

Att jag har ett stabilt yttre eller kanske ett slags filter
men min insida blottläggs redan i morgon igen

Jag är inte glad åt min mage just nu. Egentligen inte bara magen, utan hela det inre systemet så att säga. Det känns som att det sakta men säkert kollapsar.
I slutet av april åkte jag in akut och fick genomgå gastroskopi efter att jag kräkts blod. Jag har sedan länge besvärats av magsmärtor, halsbränna och sura uppstötningar. Gastroskopin visade att jag har en refluxsjukdom som brukar förkortas GERD, samt hiatusbråck (bråck i magmunnen).
På grund av dessa besvär är min mage extremt känslig mot vissa typer av mat samt mediciner. Och nu käkar jag Omeprazol dagligen, det fungerade inte att sluta med den.

Hur jävla tröttsamt kan det bli?! I går drevs allting till sin spets när jag inte kunde åka till jobbet på grund av alla magproblem. I tillägg till de redan nämnda problemen har jag vad som med största sannolikhet är rätt svåra biverkningar av medicinerna (åtminstone av Cipralex). Allt sedan dosen höjdes för ungefär en månad sedan har jag haft svårigheter med att äta. Jag har tappat i princip all matlust, jag har helt enkelt ingen aptit. Har även väldigt svårt att ens känna hunger. Jag blir illamående jämt och ständigt och får ofta kväljningar och kräkkänslor när jag ska äta. En stor del av de senaste veckorna har jag levt på flingor och mjölk!
Såklart blir jag darrig, svag och yrslig av att inte få i mig tillräckligt med mat.

I går kunde jag alltså inte jobba. Magen krånglade och jag fick springa på toa hela morgonen och förmiddagen. Sedan var jag helt slut och till sist ringde jag till vårdcentralen och fick en akuttid.
Vad händer där? Jo jag får ordination om höjd dos av Omeprazol plus en tablett mot illamående!
Suck... Jo då, läkaren sa även att jag måste prata med min psykläkare om de andra medicinerna, särskilt Cipralex. För han sa att det var en massa biverkningar som var det största problemet just nu.
Men jag pratade med min psykiater i onsdags och hon tog mig inte alls på allvar.
Inte okej! Nu måste jag tjata igen, annars kommer jag fan att minska dosen av Cipralex på eget bevåg, eller till och med sluta helt tvärt med den. Orkar ju inte ha det på detta viset!

Nä, fy fan, hela systemet rasar... Min kropp är helt ur balans och det påverkar psyket. Och vice versa. Allt hänger ihop. Jag är rädd att det där matproblemet liksom ska sätta sig i huvudet! Och bli till någon slags ätstörning.

Total system fail.

Ja, det är ungefär vad jag pysslar med på dagarna. Känns det åtminstone som. Jag lappar och lagar, eller försöker i alla fall, min söndertrasade tillvaro. Skärvor av mitt liv, bitar av det jag trodde var verklighet, flisor av en en vardag som jag trodde mig tillhöra.

Ännu en gång gick jag sönder. Tillvaron gick i kras. Marken under mina fötter rämnade och jag föll.
Jag föll och jag föll och jag föll... så långt ner att jag inte trodde att det var möjligt.

Men på något märkligt sätt har jag framhärdat. Jag skulle definitivt inte vilja påstå att jag är helt återställd. Nej, varje dag är fortfarande en kamp. Ett evigt kämpande mot ångesten och den svarta smärtan som byggt sitt bo inuti min bröstkorg. Som stundtals lever om så häftigt därinne att det känns som om varje revben ska sprängas i bitar. Jag bara väntar på att en stor, svart, kraxande fågel ska tränga sig ut ur min kropp. Men nu har jag ju lärt mig, den kommer för alltid att finnas inom mig. Dock kan jag hålla den i schack, tämja den, tysta den, kväva den. Och det är detta jag ständigt tränar på. Öva, öva, öva.

Det händer så mycket saker just nu. Vi tar det i tur och ordning, sakligt och fint.

1. Min älskade farfar har gått vidare. Han har lämnat jordelivets slit och äntligen får han vila och slippa ifrån det jobbiga som han tvingades genomlida under sin sista tid. Må han vila i frid.

2. Jag har flyttat. Formellt sett flyttade jag dock redan den 1 maj, men eftersom jag var inlagd på psyk 3 maj-29 maj så har det varit tämligen svårt att kunna flytta, rent praktiskt. Nu håller jag som bäst på att bo in mig.

3. Jag har fått reda på att jag misstänks, förutom ADHD/ADD, ha någon typ av autismspektrumstörning. Därför ska jag remitteras till neuropsyk i Uddevalla. Det är inte omöjligt att jag uppfyller kriterierna för Aspergers syndrom. Ärligt talat så skulle det inte förvåna mig om så är fallet, men samtidigt känner jag mig motsträvig. Att få en psykiatrisk diagnos, vilken det än månde vara, är en stor process i sig och ger upphov till många tankar och funderingar. Dylika saker är inte helt enkla att bara acceptera och sedan fortsätta som vanligt.

4. Jag är förbannad på NÄL och deras psykdoktorer. Den läkare som skrev sjukskrivningsintyget på mig träffade jag aldrig, hade inte ens pratat med. Jag tror att denne läkare endast hade ögnat igenom lite gammal skåpmat från min digra journal, ty denne klåpare förde in som diagnos "emotionellt instabil personlighetsstörning"! Denna diagnos hade man som arbetsdiagnos på mig under en tid, men efter en omfattande utredning togs den bort under 2008. Undra på att jag blir upprörd! Det där är alltså ren lögn, den diagnosen har man kommit fram till att jag absolut inte har. Huvuddiagnosen är "hyperaktivitetsstörning". Ja, låter lite märkligt det där också. Men såvitt jag vet så har jag åtminstone ADD. Dock borde anledningen till sjukskrivningen vara depression. Man har sagt mig att jag har/hade depression med psykotiska inslag. Har även problem med ångest (inklusive panikångest) samt självskadebeteende.

Nog för denna gången. Jag återkommer!

Jag skrev en del under min vistelse på psykiatriska avdelningen på NÄL under maj, jag tänkte dela med mig lite grann. Det är osorterade tankar, framtänkta av ett stressat sinne. Dissociativt, gränspsykotiskt, ångestfyllt och deprimerat. Men orden kan ändock flöda. Dessa är skrivna den fjärde maj, min första dag på psyk. Varsågoda.

När lögnen blir sanning
När jaget blir främmande
När land blir hav
Och skeppet du seglade
förliser i okänt vatten

Då grumlar sig synen
Då tystnar världens sus
Då stillnar alla rörelser
Och du står ensam kvar
med ett skrik i ditt huvud

Det där skriket inombords
som liksom fortplantar sig
går som en rysning ned
längs kroppens alla lemmar
Men munnen förblir stängd
För den där snaran kring din hals
snörs åt så hårt
att du i stället faller

Faller hårt till marken
avsvimmad och avdomnad
nedslagen och sönderslagen

När du blir omkullkastad
Och allt du trodde på,
trodde att du tänkte,
trodde att du kände
tyckte,
tyckte om,
tyckte illa om,
Endast var en flyende häst

Ditt sinnes skenfärd
drar med sig allt hopp
kullkastar dina planer

I ett stort svart hål finns inga öron
Ingen som lyssnar,
ej heller någon som ids höra

Sandra Ek, 4/5 2012

Nu är jag tillbaka. Tror jag i alla fall. Jag har suttit inlåst på psyket i nästan en månad. Inte under LPT, nej, men närapå. Suck.

Det var någonting som brast inom mig och jag kördes till psykakuten.
Turerna har varit ganska många. Sex stycken ECT-behandlingar, en intox med tillhörande tripp till MAVA, självskador, utbrott, påstådda vårdkontraktsbrott osv osv.
Kan man bli annat än totalt slut i pallet?

Jag knaprar fler mediciner än någonsin förr och det mobila akutteamet vakar som hökar över mig.
Men jag har fått en vän för livet. Och jag har gjort en massa intressanta nya upptäckter. Men mitt liv fick sig ett avbrott. Jag vet fortfarande inte om jag vill fortsätta leva. Det hör till de där sakerna som återstår att se.

Jag kan lika gärna säga det nu på en gång; jag mår skit.
Jag vill inte ha medlidande eller medömkan. Jag talar bara om exakt hur det är. Punkt.

Det har hattats hit och dit med mediciner och med allt möjligt. Jag känner mig som en försökskanin på vilken man provar igenom hela apotekssortimentet.
För x antal veckor sedan fick jag Lamotrigin, en antiepilektisk medicin som även verkar stämningsstabiliserande. Den var väl ingen höjdare precis, för nu håller jag redan på att snabbt sätta ut den.

En annan medicin jag fick börja ta vid behov är Stesolid. Bensodiazepin, med andra ord. Hade aldrig varit i närheten av att prova benso förut. Alla läkare har varit negativa till att ens prova att ge mig det, trots att jag bönat och bett på mina bara knän i svåra stunder av ångest. Men eftersom min ångest varit så svår den senaste tiden samt att panikattackerna eskalerat i både styrka och antal så skrevs Stesolid ut. Har inte använt den så mycket, men visst har den lindrat ångesten vid några tillfällen.

Xanor har jag också fått testa. En annan medlem i familjen av bensodiazepiner. Vet inte vad jag ska säga om effekten, jag har endast tagit den vid ett par tillfällen och då av lägsta möjliga dos.

För ett litet tag sedan skrev man ut Zyprexa till mig. Det är ett neuroleptikum som ges vid schizofreni, psykoser och lite sådant. Först blev jag asförbannad när denna medicin kom på tal, men jag gav med mig och tänkte att jag väl åtminstone kunde prova den. Den ska tydligen kunna fungera att ha vid behov när man har svår ångest.

Nu står jag i alla fall på en daglig medicinering som är: Concerta 54 mg på morgonen. Propavan 25 mg på kvällen. Stilnoct 5 mg vid sänggåendet.
Förutom det har jag ju Zyprexa att ta vid behov, likaså Stesolid. Xanor, Imovane, Theralen och Lergigan ska jag tydligen försöka undvika. Man vill inte att jag ska ha så många olika medel samtidigt.

För tre veckor sedan fick jag en mindre kollaps och det slutade med att mobila akut-teamet kom hem till mig sent på kvällen. Jag var tydligen extremt dissociativ och var som i en annan värld. De hängde inte med i mitt prat och mina resonemang, så de ville inte lämna mig. Alltså kom en läkare hem till mig mitt i natten. Han skulle då besluta om det skulle skrivas ut ett vårdintyg på mig, det vill säga att han bestämde huruvida jag skulle skickas in med polis till sjukhus på LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård).
Tack och lov så bedömde läkaren att jag kunde stanna kvar hemma. Det var dock en väldigt knepig upplevelse som jag bara har lösryckta minnesfragment kvar från. Jag var som sagt inte mig själv, utan var väldigt frånvarande.

Jag antar att denna händelse, bland andra, har gjort att man skrivit ut neuroleptika till mig. Tydligen är jag stundom gränspsykotisk, dissociativ och paranoid.
Det jag själv vet är att min grundstämning är rejält sänkt samt att jag har mycket ångest. Emellanåt har jag smått maniska perioder som varar i max ett par-tre timmar.

Hur mycket skit ska man orka ta?

Jag har efterfrågat ECT (elbehandling), men vi får väl se vad som händer. För drygt fem år sedan fick jag en serie ECT-behandlingar mot min djupa depression och jag hade rätt god effekt av dem.
Som sagt, det återstår att se vad jag beviljas eller inte.

Under tiden går jag runt och plågas, med ett ben i verkligheten och ett i overklighten...

Faktum är att det snart kommer hända lite bra och roliga grejer! Jag tänker inte avslöja så mycket än, men det har med mig att göra, och med mitt skrivande. Sådant som sporrar och driver mig, sådant som får mig att tro på mig själv och min talang.

För att skriva är något jag verkligen älskar. Jag har alltsedan barnsben sagt att jag ska bli författare. Mina tankar, fantasier och idéer ska bli förevigade via skrivandets konst. Det som ryms inom mig och det som snurrar i mitt huvud kräver att få bli utsläppt. Ut i friheten för alla att beskåda ska det. Det trycker och skaver, det pyser och surrar. Skrivandet är min kanal, mitt ventilationshål.

Och visst fan! Jag har fått höra att jag är fullkomligt fenomenal på att uttrycka mig. Man har sagt mig att jag har en otrolig språkkänsla. Människor från vitt skilda håll uppmuntrar mig att fortsätta. Att skriva. Mer och mer och mer. Skriv skriv skriv. Skriv för allt vad du är värd.

Ett hinder i min framfart är dock det där lilla problemet med uppmärksamheten. Det där med att fokusera. Att göra en sak i taget. Det är hela tiden allt eller inget. När jag skriver vill jag skriva allt på en gång. Det ska gå med blixtens hastighet och det är naturligtvis extremt tröttande. Andra gånger tar det stopp. Grus i maskineriet.
Mycket ofta känner jag mig så frustrerande splittrad att jag inte kan bringa ordning i mitt eget privata kaos. Jag kan helt enkelt inte sortera tankarna, impulserna och känslorna. Jag tappar bort mig och blir förbannad för det. Jag kommer av mig i mina upphetsade tankegångar, och ofta när jag släntrar framåt längs mitt grubblande sinnes vindlande irrvägar så snavar jag över stockar och stenar som jag upplever att jag själv lagt dit.

Men vem blir egentligen klok på sig själv? Vem kan på riktigt förstå sin egen kapacitet? Eller hänga med i alla krängande och böljande vågor som ständigt sköljer runt inne i huvudet?
Inte jag i alla fall.

Skriva, det ska jag. Och bok blir det. Minst en, för det har jag bestämt sedan länge.
Ni får gärna tro och tycka att jag är naiv och blåögd. Eller för den delen uppblåst av oanständigt stort självförtroende. Varsågoda att anse att jag hyser en osmaklig och ytterst osvensk känsla av grandiositet. Att jag inte har förmåga att se begränsningar.
Fast det ska jag säga er, i det här fallet misstar jag mig icke. Dessutom litar jag på alla de människor som uppmuntrar mig, som säger att jag tveklöst kommer att lyckas i min ambition att få mina ord utgivna. Att de delar av mig själv som jag så frikostigt bjuder på är värda att spridas.

Och det som driver mig mest är min önskan att locka fram förståelse. Att inta en roll som tankeväckande, frispråkig, modig och behövd.

Ni ska få se. Och ni ska få läsa. Oh ja, det svär jag på!

Jag rotade bland mina gamla CD-skivor (mestadels hårdrock/metal) och fann då "The silent force" med Within Temptation. Blev sugen på att lyssna på den igen, det måste säkert ha varit minst två år sedan jag lyssnade på den sist, om inte ännu längre sedan.

Direkt jag satte på skivan och jag hörde första låten så sköljde minnena över mig. Minnen som jag hade försökt förtränga, och nästan gjort. Men nu kom känslorna bubblande... Efter nästan fem år. Och däromkring. När jag befann mig i det allra djupaste av mörker. Under en så lång tid, det kändes som minst tusen år.

Till den CD-skivan har jag gett utlopp för så mycket destruktiva krafter och så mycket kanaliserad ångest. Det var när jag lyssnade på den en natt, när jag som vanligt inte kunde få ro nog att sova, som jag fick en så lamslående ångestattack att jag svimmade. Knall fall, när jag satt på golvet i mitt rum. Jag vaknade i en hög av stinkande ångest. En människospillra, ett vrak. Och mina ben var sönderskurna. Där låg jag i min kallsvett, i mitt blod. Och den där musiken spelades på repeat.

Nu kommer allt tillbaka till mig... Jag vet inte om jag vill skratta eller gråta. Om jag vill skära sönder skivan i småbitar, så som jag skar sönder min kropp, så som jag strimlades av paniken och ångesten. Odjuret vrålade i mitt bröst och vargarna flåsade mig i hasorna. Allt jag ville var att hitta en djup brunn att ramla ner i och försvinna från världen för gott.

Men det gjorde jag ju inte. Ändock vill jag gråta när jag tänker tillbaka. Jag trodde att jag hade vunnit så mycket, att jag var i grunden förändrad. Men ack vad människan bedrar sig själv. Åter sitter jag här och känner det där klösandet och krafsandet inuti min rastlösa kropp. Än en gång vill jag straffa mig själv, sarga min kropp och bedöva mig. Jag känner för mycket, jag blir överfull och mättad. Det går inte att hantera de kopiösa mängder som livet dränker mig i. Filtret saknas, jag är hudlös. Och jag sargar min hud. Jag utsätter mig för saker som låter helt vansinniga för utomstående. Men det är mitt sätt att hantera det ohanterbara. Det som vill slita sig ut ur mitt bröst. Det där som pressar och tvingar mig till det jag gör.

Och blodsmaken finns för alltid kvar, det har jag nu insett. Men inte tjänar det något till att vara bitter. Jag är född hudlös och kommer att få leva mitt liv hudlös. Det är min lott i livet.

Det slog mig just, som en sten i skallen, att vi stackars ynkliga varelser kallade människor inte är annat än skrattretande små parenteser. I det stora perspektivet är vi lika betydelsefulla som dammkorn. Men åh, men åh!, vi vill så förgrymmat gärna inbilla våra patetiska hjärnor att vi kan förändra. Att vi liksom styr evolutionen, universum, ja allting.
Då har jag kommit på en skitsmart sak, faktiskt, för jag är ju precis som de andra exemplaren av Homo sapiens, jag inbillar mig också. Jag tänker på samma sätt. Jag filosoferar, funderar och bryr min lilla grå klump inuti skallen. Jo då.

Konklusionen är alltså att världen är så finurligt konstruerad att människan har skapats som ett slags experiment. Skapat, som i skapa (av en gud eller dylikt) menar jag egentligen inte, jag menar bara att människan som art har uppkommit. Helt enkelt. Nåja. Och i det fall att det skulle gå fel, som vi kan anta att det nu gjort med människoexperimentet, så finns det så att säga "an emergency exit", en nödlösning. Människan är ju för fasen självutplånande! Självdestruerande, självsanerande, självförstörande. Fast jag tror egentligen inte att det där är enbart en sista utväg, när hela projektet gått i stöpet. Nej, det är nog faktiskt medräknat. Det är med i planen, det är så det är tänkt. Människoarten ska utplåna sig själv. Grejen går ut på att man ska se hur mycket den förstör och söndrar innan den tar kål på sig själv en gång för alla.

Att tänka på sig själv som en bricka i ett sjukt spel är både nedslående och uppfriskande. Det är paradoxernas paradox. Att inta betraktarens position och verkligen observera, se hur betydelselös man är, ger upphov till alla de känslor som någonsin ryms inom det emotionella spekrat. Det är hisnande. Det framkallar stark längtan att bära hand på sig själv (ett desperat försök att bli "fri" från människans öde?) samtidigt som det får en vilja springa ut i den förunderliga världen för att hungrigt hinna uppleva så mycket som det någonsin går.

Men jag brukar alltid hamna i samma position; sittandes och funderandes. Jag observerar, begrundar, klurar och kontemplerar. Över mitt öde. Vårt öde. Och jag ängslas. Jag ängslas över allt. Varat och icke-varat.
And then I keep on living in anxiety.

"Och vem har sagt att just du kom till världen, för att få solsken och lycka på färden?"

Jo minsann, det var ett tag sedan! Hur har ni haft det på sistone? Här snurrar livets eviga karusell på för fullt, jajamän. Vet inte vad jag ska säga om allting, men det finns bra grejer, och så finns de där mindre bra grejerna förstås.

För tillfället är det en del sjuka, ja rent av vansinniga, saker som är igång. Jag tänker inte med ett enda ord nämna vad det rör sig om, men jag hyser gott hopp om att hela skiten ska lösa sig till det allra bästa.
Jag är på G!

I dag blev det en försenad lussetur med pållarna. Linda surade och var såklart inte det minsta nöjd med att få vara tomte i år. Hon hade nämligen fått en stor tomteluva med hål för ena örat trädd över skallen. Själv hade jag glitter runt hjälmen. Havanna fick iklädas renhornen samt glitter runt halsen. Damn vad snygga vi var!

Well well, stallsysslorna kallar, men jag får skriva mer en annan dag. I'll be back!