The past always seem better than it really was
Jag har besökt ögonkliniken i dag, jajamän. Tydligen kvalificerade jag mig för en akuttid. Jag fick tre olika svidande droppar i ögonen och sedan blängde och lyste man in i mina ögon. Men tji fick jag - problemet var inget annat än dessa satans åldersförändringar. Grumlingar som kan leva sitt eget lilla liv. Flytta på sig och sådär. Känns härligt.
Och så grubblar jag. Grubblar och våndas. Står emot respektive inte står emot till synes totalt irrationella impulser. Som igår kväll. Men det är en helt annan historia.
En sak är säker, mina själsliga ärr och och upplevelser blir definitivt inte färre. Icke desto heller minskar de fysiska ärren i antal. Men har jag något annat val än att bära upp min ärrade skepnad med stolthet och mod? Jag går på krossat glas genom livet. Alla ser att glassplitter tränger in i mina fötter och orsakar mig skada och lidande. Men själva går de bredvid min väg av förstörelse, de behöver inte oroa sig för att bli uppskurna under livets gång. Alltså kan de vara lugna, men för sakens skull så låtsas de visa medlidande och bry sig om att jag har ont och att jag ärras för livet.
Självskadebeteende är mycket, mycket lömskt. Jag har bittert fått erfara det så många gånger, men varför i helvete glömmer jag det alltid ändå?
Ett beroende. En impuls som kräver ögonblicklig tillfredsställelse. Ett rop. Inifrån eller utifrån?
Jag börjar tveka på om man verkligen kan bli helt fri från det. Alltså totalt "botad", fullkomligt ren från ett självskadande tankemönster och beteende. Det sitter så djupt, det har slagit rot i och infekterat hela systemet.
Time will tell.
Och så grubblar jag. Grubblar och våndas. Står emot respektive inte står emot till synes totalt irrationella impulser. Som igår kväll. Men det är en helt annan historia.
En sak är säker, mina själsliga ärr och och upplevelser blir definitivt inte färre. Icke desto heller minskar de fysiska ärren i antal. Men har jag något annat val än att bära upp min ärrade skepnad med stolthet och mod? Jag går på krossat glas genom livet. Alla ser att glassplitter tränger in i mina fötter och orsakar mig skada och lidande. Men själva går de bredvid min väg av förstörelse, de behöver inte oroa sig för att bli uppskurna under livets gång. Alltså kan de vara lugna, men för sakens skull så låtsas de visa medlidande och bry sig om att jag har ont och att jag ärras för livet.
Självskadebeteende är mycket, mycket lömskt. Jag har bittert fått erfara det så många gånger, men varför i helvete glömmer jag det alltid ändå?
Ett beroende. En impuls som kräver ögonblicklig tillfredsställelse. Ett rop. Inifrån eller utifrån?
Jag börjar tveka på om man verkligen kan bli helt fri från det. Alltså totalt "botad", fullkomligt ren från ett självskadande tankemönster och beteende. Det sitter så djupt, det har slagit rot i och infekterat hela systemet.
Time will tell.
Kommentarer
Trackback
