Agora
Jag upplevde panikångest inte enbart i offentliga miljöer, absolut inte. Jag hade nog minst lika många attacker när jag var helt ensam. Alla tider på dygnet, men främst kvällar och nätter. En ensam natt på mitt rum, när jag som så många andra gånger inte kunde sova, slog ångesten till med full kraft. Den knockade mig, tog andan ur mig och visade ingen nåd. Panikångestattacken var så kraftig att jag svimmade, halvt sittande, halvt liggande, på golvet. Ingen vet ju hur länge jag var utslagen, men det kändes som en evighet. När jag vaknade var jag så totalt dränerad på energi att jag inte kunde resa mig upp på en lång stund. Den händelsen är en av de mest skrämmande jag någonsin upplevt. Den bekräftade verkligen vilken kraft ångesten hade, den sa mig med en rå grymhet vilket grepp paniken hade över min tillvaro. Jag var rädd för allt, jag kände fruktan mer eller mindre hela tiden. Jag vågade knappt sova, jag tordes inte vara vaken. Lusten att leva försvann, livet erbjöd mig ju ändå bara plåga och elände. Ångestdemonen var aldrig långt efter mig, den jagade mig konstant. När den inte klöste mig i hälarna och hånade mig, så rev den sönder allt jag trodde på, min tro på mig själv. Mitt jag och min själ blev strimlade av den mäktiga ångesten. Den fick mig att börja göra dessa saker mot mig själv, jag tog över demonens arbete och gjorde mig själv allt mer illa. Fysiskt och psykiskt, jag fick inte lov att må bra eller vara glad. Jag var inte värd det, jag måste straffas om och om igen.
Jag tog mig ur mitt eget privata helvete. Men det var inte lätt, det gick inte i en handvändning. Allt som idag är jag, hela mitt liv och min tillvaro, det har jag skapat själv. Jag har sakta men säkert själv byggt upp mig själv, jag har kämpat och jag har slitit. Inte utan bakslag, men jag har vunnit något som aldrig någonsin kan förstöras, något som ingen någonsin kommer kunna ta ifrån mig. Jag känner mig starkare än alla människor som aldrig har behövt gå igenom hårda prövningar, jag har mer kunskaper än de som inte vet hur det är att kämpa för sitt liv.
De finns fortfarande stunder då jag drabbas av tvivel och frågor om vad jag håller på med. Men dessa tillfälliga yttringar av tveksamheter kommer aldrig kunna rubba den stabila grund jag numera står på.
Hej! jag är en tjej på 21 år som bor i stockholm. hoppas du läser detta, jag vet inte vad jag söker egentligen.. Jag hamnade på din blogg av ren slump via google, läste om inlägget om ditt liv, om alla försök till självmord och panikångestattacker.
Jag såg mig själv i din text. Haft en normal uppväxt men har alltid vart lite efter, svårlärd, okocentrerad och "spalt apa" som liten.
ska försöka förklara med så lite detaljer som möljigt:
Har alltid haft jävligt svårt med skolan och sociala umgängen.
När jag var i 16 års åldern sökte jag mig till det som lockade mest just då: droger. tyckte det var jättespännande.
Ville flyga bort till en annan planet. Testa på så mycket som möjligt.
När jag var 18 hade jag provat nästan allt utom heroin. Hade en pojkvän då som var 9 år äldre och han hjälpte mig med drogerna.
Ingen i min omgivning visste detta. dolde det väldigt bra.
Det jag vill komma fram til med detta var att när jag testade tjack (amfetamin), vart jag inte som alla andra som tagit det. Alla andra runt omkring blev speedade, hoppiga och pratiga. Jag själv kunde andras ut, vara lugn och koncentrerad. Jag blev som en människa. Kände mig hel. Min pojkvän som jag hade då förstod först inte, fick påfyllning på påfyllning men jag blev mer och mer lugn, trött och lite gäspig.
Han hade mer kunskaper än mig och sa att jag måste ha adhd för ingen kan bli så som jag blev annars.
"Du måste gå o få en utredning, du HAR det, detta bevisar ju det!" När jag hade tjack i kroppen gjorde jag bra av mig i skolan också, ingen såg såklart på mig att jag var påverkad. Inte ens min bästa kompis som själv hade hållt på med tjack såg på mig att jag hade tagit det. Det var mitt sätt att vara "hel" för ett tag, bli en normal människa som inte ville springa omkring och spela apa.
Det var då när jag var 19år som jag började läsa om adhd och tyckte allt stämde så mycket på mig.
Tyvärr fick jag ingen hjälp då av psykologen jag ville ha utredning av och det rann ut i sanden.
När jag fyllde 20 gjorde jag slut med pojkvännen eftersom vi bråkade för mycket hela tiden, slutade tvärt med drogerna med.
Månader där efter träffade jag min nya pojkvän, tragglade mig igenom skolan och ÄNTLIGEN efter 3 års upp och ner vänd skolgång hade jag klarat mina grundläggande betyg.
Skaffade ett jobb innom hemtjänsten och jobbade SKITBRA i två månader. Fick en panikångestattack en helt vanlig dag efter jobbet (visste fan inte vad det var före jag fick en) Jävligt obehaglig, kändes som en sjukdom.
Men jag struntade i det och jobbade vidare. En kväll när jag satt ensam hemma sprack ALLT.
Jag småtjavsade med min pojkvän över sms och det hände nått i hjärnan. Som en blixt från klar himmel. Det jag minns var hur fruktansvärt arg jag var, aldrig varit så arg i hela mitt liv, var fast besluten om att jag aldrig kan leva ett normalt liv. Den var en blandning av impuls och aggresion. Skulle ta en lugnande tablett (stesolid) för att lugna ner mig men klickade ut alla som jag hade 35 st plus andra i en burk och svalde. Minns att jag skrek, grät och slog mig själv hårt i ansiktet. sen har jag fått allt återberättat av min pojkvän.
Vi fick åka till sjukhuset. och där vaknade jag med min familj, gud vad pinsamt.
Men iaf, fick träffa en psykolog som såg att jag vart där och ville göra en utredning för några år sen. Jag sa att det rann ut i sanden.
Skitsamma! sa jag. Vill bara må bra! Kunna leva ett normalt liv! Jag försöker ju med det men det går inte.
Hon har dragit igång en adhd-utredning nu.
Har gjort ett test, nästa vecka ska jag göra nått på datorn.
Aja , asså vet inte ens om du orkar läsa allt. Ville bara skriva av mig när jag såg din blogg.
Har också en blogg, eller, två stycken... En anonym och en om mig.
Skulle va jättekul med svar, vet ej varför, kanske för att jag känner mig likadan som du.. min mail skriver jag iaf om du vill. ha det så bra! :) Sköt om dig! Kram!
