ADHD-studenten

Jag kan lika gärna säga det nu på en gång; jag mår skit.
Jag vill inte ha medlidande eller medömkan. Jag talar bara om exakt hur det är. Punkt.

Det har hattats hit och dit med mediciner och med allt möjligt. Jag känner mig som en försökskanin på vilken man provar igenom hela apotekssortimentet.
För x antal veckor sedan fick jag Lamotrigin, en antiepilektisk medicin som även verkar stämningsstabiliserande. Den var väl ingen höjdare precis, för nu håller jag redan på att snabbt sätta ut den.

En annan medicin jag fick börja ta vid behov är Stesolid. Bensodiazepin, med andra ord. Hade aldrig varit i närheten av att prova benso förut. Alla läkare har varit negativa till att ens prova att ge mig det, trots att jag bönat och bett på mina bara knän i svåra stunder av ångest. Men eftersom min ångest varit så svår den senaste tiden samt att panikattackerna eskalerat i både styrka och antal så skrevs Stesolid ut. Har inte använt den så mycket, men visst har den lindrat ångesten vid några tillfällen.

Xanor har jag också fått testa. En annan medlem i familjen av bensodiazepiner. Vet inte vad jag ska säga om effekten, jag har endast tagit den vid ett par tillfällen och då av lägsta möjliga dos.

För ett litet tag sedan skrev man ut Zyprexa till mig. Det är ett neuroleptikum som ges vid schizofreni, psykoser och lite sådant. Först blev jag asförbannad när denna medicin kom på tal, men jag gav med mig och tänkte att jag väl åtminstone kunde prova den. Den ska tydligen kunna fungera att ha vid behov när man har svår ångest.

Nu står jag i alla fall på en daglig medicinering som är: Concerta 54 mg på morgonen. Propavan 25 mg på kvällen. Stilnoct 5 mg vid sänggåendet.
Förutom det har jag ju Zyprexa att ta vid behov, likaså Stesolid. Xanor, Imovane, Theralen och Lergigan ska jag tydligen försöka undvika. Man vill inte att jag ska ha så många olika medel samtidigt.

För tre veckor sedan fick jag en mindre kollaps och det slutade med att mobila akut-teamet kom hem till mig sent på kvällen. Jag var tydligen extremt dissociativ och var som i en annan värld. De hängde inte med i mitt prat och mina resonemang, så de ville inte lämna mig. Alltså kom en läkare hem till mig mitt i natten. Han skulle då besluta om det skulle skrivas ut ett vårdintyg på mig, det vill säga att han bestämde huruvida jag skulle skickas in med polis till sjukhus på LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård).
Tack och lov så bedömde läkaren att jag kunde stanna kvar hemma. Det var dock en väldigt knepig upplevelse som jag bara har lösryckta minnesfragment kvar från. Jag var som sagt inte mig själv, utan var väldigt frånvarande.

Jag antar att denna händelse, bland andra, har gjort att man skrivit ut neuroleptika till mig. Tydligen är jag stundom gränspsykotisk, dissociativ och paranoid.
Det jag själv vet är att min grundstämning är rejält sänkt samt att jag har mycket ångest. Emellanåt har jag smått maniska perioder som varar i max ett par-tre timmar.

Hur mycket skit ska man orka ta?

Jag har efterfrågat ECT (elbehandling), men vi får väl se vad som händer. För drygt fem år sedan fick jag en serie ECT-behandlingar mot min djupa depression och jag hade rätt god effekt av dem.
Som sagt, det återstår att se vad jag beviljas eller inte.

Under tiden går jag runt och plågas, med ett ben i verkligheten och ett i overklighten...

Faktum är att det snart kommer hända lite bra och roliga grejer! Jag tänker inte avslöja så mycket än, men det har med mig att göra, och med mitt skrivande. Sådant som sporrar och driver mig, sådant som får mig att tro på mig själv och min talang.

För att skriva är något jag verkligen älskar. Jag har alltsedan barnsben sagt att jag ska bli författare. Mina tankar, fantasier och idéer ska bli förevigade via skrivandets konst. Det som ryms inom mig och det som snurrar i mitt huvud kräver att få bli utsläppt. Ut i friheten för alla att beskåda ska det. Det trycker och skaver, det pyser och surrar. Skrivandet är min kanal, mitt ventilationshål.

Och visst fan! Jag har fått höra att jag är fullkomligt fenomenal på att uttrycka mig. Man har sagt mig att jag har en otrolig språkkänsla. Människor från vitt skilda håll uppmuntrar mig att fortsätta. Att skriva. Mer och mer och mer. Skriv skriv skriv. Skriv för allt vad du är värd.

Ett hinder i min framfart är dock det där lilla problemet med uppmärksamheten. Det där med att fokusera. Att göra en sak i taget. Det är hela tiden allt eller inget. När jag skriver vill jag skriva allt på en gång. Det ska gå med blixtens hastighet och det är naturligtvis extremt tröttande. Andra gånger tar det stopp. Grus i maskineriet.
Mycket ofta känner jag mig så frustrerande splittrad att jag inte kan bringa ordning i mitt eget privata kaos. Jag kan helt enkelt inte sortera tankarna, impulserna och känslorna. Jag tappar bort mig och blir förbannad för det. Jag kommer av mig i mina upphetsade tankegångar, och ofta när jag släntrar framåt längs mitt grubblande sinnes vindlande irrvägar så snavar jag över stockar och stenar som jag upplever att jag själv lagt dit.

Men vem blir egentligen klok på sig själv? Vem kan på riktigt förstå sin egen kapacitet? Eller hänga med i alla krängande och böljande vågor som ständigt sköljer runt inne i huvudet?
Inte jag i alla fall.

Skriva, det ska jag. Och bok blir det. Minst en, för det har jag bestämt sedan länge.
Ni får gärna tro och tycka att jag är naiv och blåögd. Eller för den delen uppblåst av oanständigt stort självförtroende. Varsågoda att anse att jag hyser en osmaklig och ytterst osvensk känsla av grandiositet. Att jag inte har förmåga att se begränsningar.
Fast det ska jag säga er, i det här fallet misstar jag mig icke. Dessutom litar jag på alla de människor som uppmuntrar mig, som säger att jag tveklöst kommer att lyckas i min ambition att få mina ord utgivna. Att de delar av mig själv som jag så frikostigt bjuder på är värda att spridas.

Och det som driver mig mest är min önskan att locka fram förståelse. Att inta en roll som tankeväckande, frispråkig, modig och behövd.

Ni ska få se. Och ni ska få läsa. Oh ja, det svär jag på!

Jag rotade bland mina gamla CD-skivor (mestadels hårdrock/metal) och fann då "The silent force" med Within Temptation. Blev sugen på att lyssna på den igen, det måste säkert ha varit minst två år sedan jag lyssnade på den sist, om inte ännu längre sedan.

Direkt jag satte på skivan och jag hörde första låten så sköljde minnena över mig. Minnen som jag hade försökt förtränga, och nästan gjort. Men nu kom känslorna bubblande... Efter nästan fem år. Och däromkring. När jag befann mig i det allra djupaste av mörker. Under en så lång tid, det kändes som minst tusen år.

Till den CD-skivan har jag gett utlopp för så mycket destruktiva krafter och så mycket kanaliserad ångest. Det var när jag lyssnade på den en natt, när jag som vanligt inte kunde få ro nog att sova, som jag fick en så lamslående ångestattack att jag svimmade. Knall fall, när jag satt på golvet i mitt rum. Jag vaknade i en hög av stinkande ångest. En människospillra, ett vrak. Och mina ben var sönderskurna. Där låg jag i min kallsvett, i mitt blod. Och den där musiken spelades på repeat.

Nu kommer allt tillbaka till mig... Jag vet inte om jag vill skratta eller gråta. Om jag vill skära sönder skivan i småbitar, så som jag skar sönder min kropp, så som jag strimlades av paniken och ångesten. Odjuret vrålade i mitt bröst och vargarna flåsade mig i hasorna. Allt jag ville var att hitta en djup brunn att ramla ner i och försvinna från världen för gott.

Men det gjorde jag ju inte. Ändock vill jag gråta när jag tänker tillbaka. Jag trodde att jag hade vunnit så mycket, att jag var i grunden förändrad. Men ack vad människan bedrar sig själv. Åter sitter jag här och känner det där klösandet och krafsandet inuti min rastlösa kropp. Än en gång vill jag straffa mig själv, sarga min kropp och bedöva mig. Jag känner för mycket, jag blir överfull och mättad. Det går inte att hantera de kopiösa mängder som livet dränker mig i. Filtret saknas, jag är hudlös. Och jag sargar min hud. Jag utsätter mig för saker som låter helt vansinniga för utomstående. Men det är mitt sätt att hantera det ohanterbara. Det som vill slita sig ut ur mitt bröst. Det där som pressar och tvingar mig till det jag gör.

Och blodsmaken finns för alltid kvar, det har jag nu insett. Men inte tjänar det något till att vara bitter. Jag är född hudlös och kommer att få leva mitt liv hudlös. Det är min lott i livet.

Det slog mig just, som en sten i skallen, att vi stackars ynkliga varelser kallade människor inte är annat än skrattretande små parenteser. I det stora perspektivet är vi lika betydelsefulla som dammkorn. Men åh, men åh!, vi vill så förgrymmat gärna inbilla våra patetiska hjärnor att vi kan förändra. Att vi liksom styr evolutionen, universum, ja allting.
Då har jag kommit på en skitsmart sak, faktiskt, för jag är ju precis som de andra exemplaren av Homo sapiens, jag inbillar mig också. Jag tänker på samma sätt. Jag filosoferar, funderar och bryr min lilla grå klump inuti skallen. Jo då.

Konklusionen är alltså att världen är så finurligt konstruerad att människan har skapats som ett slags experiment. Skapat, som i skapa (av en gud eller dylikt) menar jag egentligen inte, jag menar bara att människan som art har uppkommit. Helt enkelt. Nåja. Och i det fall att det skulle gå fel, som vi kan anta att det nu gjort med människoexperimentet, så finns det så att säga "an emergency exit", en nödlösning. Människan är ju för fasen självutplånande! Självdestruerande, självsanerande, självförstörande. Fast jag tror egentligen inte att det där är enbart en sista utväg, när hela projektet gått i stöpet. Nej, det är nog faktiskt medräknat. Det är med i planen, det är så det är tänkt. Människoarten ska utplåna sig själv. Grejen går ut på att man ska se hur mycket den förstör och söndrar innan den tar kål på sig själv en gång för alla.

Att tänka på sig själv som en bricka i ett sjukt spel är både nedslående och uppfriskande. Det är paradoxernas paradox. Att inta betraktarens position och verkligen observera, se hur betydelselös man är, ger upphov till alla de känslor som någonsin ryms inom det emotionella spekrat. Det är hisnande. Det framkallar stark längtan att bära hand på sig själv (ett desperat försök att bli "fri" från människans öde?) samtidigt som det får en vilja springa ut i den förunderliga världen för att hungrigt hinna uppleva så mycket som det någonsin går.

Men jag brukar alltid hamna i samma position; sittandes och funderandes. Jag observerar, begrundar, klurar och kontemplerar. Över mitt öde. Vårt öde. Och jag ängslas. Jag ängslas över allt. Varat och icke-varat.
And then I keep on living in anxiety.

"Och vem har sagt att just du kom till världen, för att få solsken och lycka på färden?"

Jo minsann, det var ett tag sedan! Hur har ni haft det på sistone? Här snurrar livets eviga karusell på för fullt, jajamän. Vet inte vad jag ska säga om allting, men det finns bra grejer, och så finns de där mindre bra grejerna förstås.

För tillfället är det en del sjuka, ja rent av vansinniga, saker som är igång. Jag tänker inte med ett enda ord nämna vad det rör sig om, men jag hyser gott hopp om att hela skiten ska lösa sig till det allra bästa.
Jag är på G!

I dag blev det en försenad lussetur med pållarna. Linda surade och var såklart inte det minsta nöjd med att få vara tomte i år. Hon hade nämligen fått en stor tomteluva med hål för ena örat trädd över skallen. Själv hade jag glitter runt hjälmen. Havanna fick iklädas renhornen samt glitter runt halsen. Damn vad snygga vi var!

Well well, stallsysslorna kallar, men jag får skriva mer en annan dag. I'll be back!

Jag har blivit förkyld. Jävligt bra tajmat också, verkligen. Det är nämligen som så att jag har fått extrajobb på bibblan i Strömstad på grund av sjukskrivning. Alltså ska jag jobba där när jag inte är på mitt ordinarie i Munkedal; måndagseftermiddagar, tisdagar samt fredagar. I alla fall ett par veckor framöver. Jag var där 15-19 igår och skulle jobbat 11-15 idag, men jag var så risig imorse att jag inte pallade att gå upp ur sängen. Surt. För jag vill skitgärna jobba där, kändes nästan lite nostalgiskt igår, haha. Och så vill man självklart ha extra klirr i kassan. Hästar är inte billiga i drift precis. Go broke, buy a horse!

Men ja. Så ligger det till just nu. Och varför jag skiter i bloggen? Jag har inte haft tid eller lust. It's as simple as that.

Nu ska jag försöka kurerar mig en smula så jag orkar pallra mig iväg till Munkedal imorgon bitti, vill inte att det ska krånglas med karensdagar, sjuklön och fan och hans moster.

By the way, jag mår oförskämt bra! Undrar nästan när bakslaget ska komma. Nä då, inte ens såpass destruktiv och depressiv är jag. Jag knegar på och är till och med nöjd med det. Precis som livet ska kännas. Inte ödsla tid och energi på att förstöra för sig själv, trampa på sin självkänsla och rasera det fina i tillvaron.
Yeehaa, Sandra is back!

Här rullar livet på, precis som det ska. Jag har varit riktigt duktig och hållit igång Linda rätt bra denna veckan. I tisdags red jag ut en sväng och på hemvägen trimmade jag en stund i grannarnas paddock. Vi får låna den när vi vill, men tyvärr är den inte så bra. Den är liten och dåligt gjord för den lutar åt alla håll och kanter! Men men, alltid något. Så i tisdags red jag totalt 45-50 minuter. Torsdag kväll blev det en liten skrittur barbacka och då följde syrran med. Hon promenerade med unghästen. Lördag, igår alltså, red jag ut själv en sväng frampå kvällskvisten. Det blev en tur på drygt en halvtimma, endast skritt. Jag tränade på att få till mjuka och fina halvhalter och halter, Linda skötte sig riktigt fint. Jag invigde dessutom min nyinköpta sadelgjord och mitt nya set med neonrosa benreflexer! Jag och syrran var nämligen in en snabb sväng till Uddevalla samt Torp igår.
I dag så red inte jag Linda, utan jag erbjöd syrran att göra det. Så det blev en liten runda på 20-25 minuter, mest skritt men lite trav också. Jag promenerade med hennes valp Athena, som för övrigt fyller sex månader just i dag!
Innan den promenaden så "red" syrran lite på sin unghäst (ja hon har ett namn, Havanna!). Alltså, jag gick bredvid när hon skrittade några hundra meter. Det gick väl hyfsat bra, särskilt med tanke på att Havanna inte hade varit sutten på alls de senaste månaderna. Hon har fått vila från inridningen, men nu ska den väl sättas igång mer på allvar igen är det tänkt.

Jaja, jag vet, jag tjatar bara om hästarna... Men så blir det i detta inlägget! För just nu är det mestadels hästrelaterade tankar som snurrar i mitt huvud. Min sadel håller på att gå i bitar också, sjukt störande. Den är väldigt gammal och sliten, men nu har den börjat gå sönder på riktigt. Så det jag allra helst vill ha för tillfället är en ny sadel! Jag ska spara ihop pengar till en, tänker nog köpa en splitterny. Det ska bli en till syntetsadel, fast en i dressyrmodell. Så den behöver jag fem-sex tusen spänn till. Exklusive tillbehör då...
Jag funderar på att beställa hem en från England, där dessa sadlar tillverkas. Just den modellen jag vill ha går inte att köpa i Sverige. Men vi får se när det blir, som sagt så måste man ju ha pengarna att lägga ut på det också.

Well well, nu börjar det bli läggdags. I morgon behöver jag inte stiga upp halv sex, det är skönt. Jag kan gå upp vid sju, för jag ska nämligen ta "skolunge-bussen", som jag brukar kalla skolbussen här, för vi ska vara på Tanums bibliotek i morgon förmiddag. Jag vet inte vad vi ska göra, men det har med datorer att göra i alla fall! Någonting som vi ska lära oss. Bra att man har koll, haha.
Sedan blir det en tripp till Strömstad för att vara med på ADHD-gruppen. Jag skippade den förra måndagen för att jag hade noll lust och motivation att gå. Men nu får jag väl pallra mig dit.
God natt!

...än att blogga! Sorry, men så är det. Jag vet att uppdateringen är sämre än sämst, men jag har varken haft blogglust eller tid.
Jag kan ju berätta lite om vad som händer...

Nu i oktober påbörjade jag en sex månader lång anställning på Munkedals bibliotek, den är på halvtid (20 timmar i veckan) men det kan bli extratimmar då och då. Innan det här vikariatet trädde i kraft så hade jag arbetat några enstaka pass där, för att prova på kan man säga. De var tydligen nöjda och frågade mig alltså om jag ville arbeta där i ett halvår. Perfekt! Så nu har jag ju säkrat det där med arbete och försörjning ett tag framöver.
Jag trivs väldigt bra på bibblan i Munkedal, det är litet och personligt. Fräscha lokaler, lättsamma och trevliga kollegor. Jag jobbar 8-12 på måndagar, 9-18 på onsdagar samt 8-16.30 på torsdagar. Det är såklart lite meck vad gäller åkandet eftersom jag måste ta mig fram med buss eller tåg. Som tur är så bor min mamma i Dingle, och mellan Munkedal och Dingle tar det bara cirka en kvart med buss. Natten mellan onsdag och torsdag är jag således alltid hemma hos mamma.

Ja, vad mer kan jag berätta? Livet går sin gilla gång och jag är för tillfället riktigt tillfreds med min tillvaro. Bara att ha ett jobb att gå till stärker mig otroligt mycket. Det ger en trygg känsla av vardagsrutin, stimulans och känsla av att vara behövd och att göra nytta. Alla människor har ett behov av att känna sig behövda, jag är helt övertygad om att det är en djupt rotad instinkt. Människan mår definitivt inte bra av att inte direkt ha några uppgifter, hon måste känna att hon kan åstadkomma konkret nyttiga saker och bli belönad för det.

Att jag arbetar påverkar också mitt övriga liv mycket positivt. Jag får mer ork och energi. Självskadandet är åter igen nere på noll och jag känner inget "sug" efter att göra mig illa. Ångestnivån är genomgående väldigt låg och jag känner att jag kan hantera problem och bekymmer när de dyker upp.
Hästarna tar mer tid och energi i anspråk nu i och med att vi har stallat in dem. Det kan visserligen kännas krävande och uppbindande emellanåt, men jag ser det ändå mest positivt. Det är enormt givande och kul att få ägna mycket tid åt de kära djuren och pyssla om dem.
Hästar, och andra djur, erbjuder verkligen världens bästa terapi!

I've got something to tell you guys!

Jo, det är faktiskt något som jag aldrig nämnt ett knyst om här i bloggen. För varför skulle jag? Det är inte det att jag skäms för det eller hymlar om det. Men jag tycker heller inte att det är något man måste stå och skrika ut och berätta för varenda människa dagarna i ända. Ja, jag ska komma till skott...

Jag är bisexuell. Så, då var det farliga över. Dagens sanning. Jag anser mig vara född med min bisexualitet, dock har jag i likhet med så många andra icke-heteros förnekat det under större delen av uppväxten. Egentligen visste jag mycket väl vad det var fråga om när jag under högstadiet kärade ner mig en kvinnlig lärare. Självklart försökte jag intala mig att det inte var den sortens känslor och attraktion som jag kände, för det var ju totalt fel. Hade det varit sant hade jag varit fel, stämplad, sjuk, äcklig, onormal... Ja allt det där.

Men längre fram i tonåren föll det plats och jag förlikade mig med tanken på att jag dras till båda könen. Jag har varit kär i ett par tjejer till sedan dess, men så mycket mer har egentligen inte hänt. Jag har dejtat brudar, jag har legat med dem, jag har strulat med x antal tjejer - men jag har aldrig haft ett riktigt förhållande med någon av samma kön. Inte än. Men varför brådska? Kärlek händer när det händer.

Och ja, som sagt är jag bisexuell, jag gillar alltså killar också. Det är tydligen något som väldigt många har svårt att förstå sig på. Man kan bli sedd som oseriös, översexuell, lösaktig, pervers och till och med sinnesrubbad. Men hallå, bara för att man råkar bli kär i människor av både han- och honkön så betyder inte det att man vill sätta på varenda person man ser. Wow, ibland kan man verkligen tro att man lever på medeltiden.

Man blir kär i den man blir kär i, helt enkelt. Hur skulle det någonsin kunna vara fel eller fult? All kärlek är bra kärlek, tänk på det!

OBS! Detta inlägg kan säkert upplevas som triggande, så har du just nu problem med självskadebeteende så kanske du inte ska läsa vidare.

Det är inte utan att man blir pissed off på sig själv. Och nu menar jag en aning mer än det vanliga självföraktet och självhatet. Jodå. Min (o)vana trogen så har jag ju vid upprepade tillfällen på sistone fallit ner i min självdestruktivitet igen. För drygt tre veckor sedan (om jag minns rätt) så kom jag på den urbota dumma idén att använda en tändare som verktyg i min jakt på ångestlindring samt självbestraffande (jäkla knepig kombo det där, rimmar sjukt illa). Hur som helst. Jag hade aldrig förr bränt mig själv med en tändare. Att på fyllan värma en dartpil över ett värmeljus och sedan sätta den mot underarmen är faktiskt en annan sak... Ehm. Ja.

Nu gjorde jag det i alla fall. Jag brände mig på insidan av ena vaden. Först tyckte jag inte att det gjorde ont. Så jag brände en gång till. Och en till. Och så ännu en gång. Så fortsatte det. Till slut skar smärtan genom ben och märg. Jag pallade inte mer. Gosh! Vilken skillnad mot att skära. Men sedan... Jag ångrade mig ganska raskt kan jag säga.

Snart efter började en stor blåsa bli synlig. Dagen efter hade en enorm, vätskefylld och spänd brännblåsa blivit resultatet. Oh my! Jag googlade för att få reda på hur man skulle göra med brännskador. Fick då en smärre chock när jag insåg att jag inte bara hade bränt mig lite, nejdå, det var ingen första gradens brännskada, utan andra gradens. Det kunde den präktiga blåsan vittna om. Det bästa var tydligen att låta den vara. Men vad gör jag efter två dagar? Naturligtvis, som den självskadare jag är, så tog jag en nål och stack hål på hela skiten. Det var en hel del vätska inne i den.

Och nu sitter jag här, snart en månad efter brännandet, och jag har fortfarande ett vätskande sår. Envist som synden. Har till och med varit hos distriktssköterskan. Blev lite orolig för att det skulle bli infekterat, var ju med om en sådan incident för några år sedan när jag hade bitit mig själv i armen, då fick jag ett illa infekterat sår. Det var lite halvjobbigt att berätta för vårdpersonalen att det där bettet... eeh, människobettet... jo att det hade orsakats av min egen jävla käft.

Så kontentan av detta, gott folk, är nämligen denna; tändare är farliga prylar! Bär man hand på sin egen kropp medelst dessa moderna tortyrredskap så kan man få betala för det lång tid efteråt. Inget jag rekommenderar alltså.
Detta var min extremt personliga och säkert smått äcklande historia för denna dag. Men jag står för den och sedan får ni göra vad fan ni vill. Klart slut!

Ja då var det väl dags för en liten uppdatering om mitt menlösa liv... Haha, skämt åsido. Men jag brukar glömma blogga, eller så orkar jag helt enkelt inte. Lite olika det där. Jaja.

I söndags var jag på Liseberg, det var najs fast det var väldigt mycket folk. Man hann inte åka så mycket som man skulle vilja. Åkte dock den där nya, AtmosFear. Blev lite besviken på den, den kändes ganska lam. Men det var fin utsikt uppe på 146 meters höjd! Jag spelade upp cirka 70 spänn på chokladhjulen, men kammade naturligtvis noll. Vad hade jag väntat mig? Jag vinner aldrig.

Jag har även hunnit börja i en ADHD-grupp på öppenpsyk i Strömstad. Den startade igår och ska vara en gång i veckan, 20 gånger totalt. Upplägget är lite grann som i DBT, man går utefter en speciell manual och man får hemuppgifter. Jag tyckte att det kändes väldigt positivt och jag vill definitivt fortsätta. Hoppas bara att jag kommer att kunna gå varje gång, och att inte jobbet ska sätta några käppar i hjulet.
För jobbet ja! I dag fick jag veta att Munkedals bibliotek vill anställa mig i ett halvår. Stort happyface där kan jag ju säga! Vet ännu inte hur många timmar det kommer att bli, men det lär röra sig om ett par dagar i veckan, minst.

På måndag, klockan åtta till tolv, ska jag vara med på ett planeringsmöte. Bibliotekschefen frågade om jag ville närvara, för hon tyckte att det kunde vara nyttigt. Självklart. Ska bli lite spännande faktiskt. Då får man väl reda på mer om det här med anställningen. Jag är verkligen jätteglad att jag nu vet att jag kommer ha ett jobb ett tag framöver. Man ska absolut vara nöjd för det jobb man kan få, och tacka och ta emot. Det där med arbete är ju inte alltid så lätt. Pendlingen på cirka fyra mil enkel väg, får jag lösa på något sätt. En sak som är bra är att mamma bor i Dingle, därifrån är det jättenära till Munkedal. Och det där med lägenhet ligger jag lågt med för tillfället, jag tänker mycket på hästarna och skötseln av dem. Jag måste ju ha möjlighet att vara i stallet dagligen, de sköter sig inte själva precis. Och nu vid månadsskiftet så flyttar syrran till en lägenhet inne i Grebbestad, vilket innebär att hon får sämre tillgång till stallet. Visserligen är det bara sex kilometer och hon kör bil, men ändå. Det kommer bli noggrannare med uppdelningen av rutinerna oss emellan. Det blir nog åtskilliga morgnar som jag ensam får ta hand om utsläpp och morgonfodring. Och visst, är jag hemma så är det ju inga problem.

Faktum är att vi nu ikväll har släppt in hästarna. De får nu stå säsongens första natt på stall. Vädret är totalpissigt med regn och blåst, markerna är hur sura som helst. Jag tror hästarna blev glada över att få komma in i torra boxar och käka hö. Dessutom har Havanna dragit på sig en liten förkylning. Hon hostar en del och hade en aningens feber häromdagen. Stackaren. Jaja, i morgon bitti blir det jag som får släpa mig upp ur bingen för att släppa ut de små krakarna! Får verkligen se till att jag lyckas gå upp runt sjusnåret i alla fall. Nu när jag är ledig mest hela dagarna så blir jag rätt lat. Det är farligt lätt att sova till tolv. Känns inte alls bra... Nu ska det bli ändring på det, wish me luck!

Och så liksom samlar det ihop sig igen, till en isande hård och taggig klump som plötsligt vräker sig emot mig. Allt det där. Livet blir med ens fientligt inställt. Vardagen viskar om en annalkande katastrof. Om smärta. Om skuld. Om skam. Och om att jag trätt över gränsen. Jag har vistats där jag inte får. Och inte kan. För om jag trotsar lagarna så kommer jag att dömas och straffas.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen; människan glömmer så förbannat fort.
Människan är en patetisk livsform. Jag skäms ofta över att tillhöra detta beklämmande släkte av däggdjur. Om jag kunde så skulle jag förvandla mig till en häst. Fast med den känslan jag har i min kropp just nu så skulle det snarast passa bäst om jag transformerades till en krälande snigel.

Efter regn kommer solsken. Jo visst, det gör det. Men förhållandet måste även vara det motsatta, annars faller det på sin egen logik. Efter solsken kommer regn. För så är det också alltid. Det där jävla solskenet kan ju inte vara för evigt. Det måste även komma en natt efter en dag, och så vidare.

Mitt må-bra-konto har nog övertrasserats nu. And it's payback time. Dags att gräva ner sig i myllan och böka runt bland självförakt, inre oro, tristess och meningslöshetskänslor. För att jag vill? Åh nej, den som i sin enfald får för sig att jag av egen fri vilja skulle vistas i själens mörker får allt tänka om.
Skulle du känna dig frestad att hugga av dig ena armen, sådär på skoj eller enbart för att känna hur det känns? Skulle du skära av dig öronen bara för att få uppmärksamhet? Nej, jag trodde inte det. Och jag drabbas inte av depressivitet och ångest bara för att folk ska titta och lyssna på mig. Jag väljer inte att må psykiskt dåligt.
Så, är vi överens nu?

Min älskade Linda har skött sig fantastiskt bra, jag är otroligt stolt över min underbara och fina häst!

Kallblodsutställningen i lördags blev en succé, det kunde knappast ha gått bättre. På morgonen fungerade lastningen riktigt fint, det tog cirka 20 minuter och sedan stod en snäll Linda lugnt och fint inne i transporten. På vägen ner trampade hon visserligen runt en del, men hon är ju inte alls van att transporteras heller. Väl framme på området var hon nyfiken och full av energi, naturligtvis. Men hon var fin att hantera och jag kände mig inte alls nervös, konstigt nog. Jag var full av självförtroende och hade en bra känsla i magen.

Uppställning och visning framför domaren gick som smort. Dock kanske Linda kunde ha sprungit på lite, lite bättre i traven. Men det tar jag själv på mig hela ansvaret för! När domaren bedömt alla fem hästar i klassen ökade så spänningen. Jag fick knalla in bakom två andra hästar, det betydde alltså att Linda placerat sig på tredje plats. Trea av fem stycken var ett jättebra resultat tycker jag! Jag kom dit helt utan förväntningar eller aningar om hur Linda skulle bedömas eller placeras. Det var förstås fruktansvärt intressant att höra omdömena och poängen. Dessa löd så här:
"Typ: Välproportionerlig. Poäng 7. Huvud, hals, bål och kors: Välansatt hals, naturlig resning, djup i bål och bog, kort manke, långt välmusklat kors. Poäng 8. Extremiteter och deras korrekthet: Nöjaktigt korrekt. Poäng 8. Rörelse i skritt: Vägvinnande med god takt. Poäng 8. Rörelse i trav: Energisk, något markbunden. Poäng 7."

Jag är supernöjd! Mycket fina ord fick alltså min häst. Det var otroligt kul och intressant att få en bedömning av henne, jag hade ju aldrig visat henne innan. Resultatet blev 38 poäng, och det är inte alls dåligt, det innebär klass I. Finfina grejer! Jag har ett klass I-sto! Känns underbart.

Och Linda skötte sig så fint hela tiden, jag är verkligen en stolt och nöjd hästägare. Jag fick dessutom beröm av domaren, för att jag visade på ett bra sätt. Mycket roligt att höra! Har även fått reda på att Linda är av en väldigt ovanlig stostam och därför bör avlas på. Så nu kan jag säga att mitt hopp om en liten Linda-bäbis har börjat gro igen... Jag försökte ju 2006, då var hon hos hingst. Tyvärr tog det sig inte och något föl blev det aldrig. Jag har aldrig försökt få henne dräktig efter det. Nästa år fyller hon 15 år, men det är inte för sent. Dock blir det svårare att få dem dräktiga ju äldre de blir, men vem vet? Det tål att tänkas på.

Hur som helst, här kommer i alla fall en bild från utställningen. Fler hoppas jag att kunna lägga upp lite senare. Men visst är min häst otroligt tjusig?!

Du älskar inte en häst för att den är vacker, den är vacker för att du älskar den.

I morgon är det dags för kallblodsutställningen. Önska mig och Linda lycka till! <3
Men kom ihåg; man åker alltid hem med samma fina häst som man kom dit med, oavsett resultatet.