Dissociativ
En känsla av att stå utanför sig själv, att betrakta sig själv på avstånd. Tankarna och känslorna är inte längre mina, de tillhör inte mig. Jag har blivit bortkopplad, nedkopplad och frånkopplad. Mitt liv styrs inte av mig och det angår heller inte mig. Allt som vanligtvis brukar kännas som jag, har blivit främmande för mig. Jag har en autopilot som är i min kropp och i min hjärna och ser till att jag äter, sover och håller livet i gång. Men jag då? Vart tog jag vägen? Jag kan inte riktigt nå fram till mig själv.
Jag vet att det kallas dissociation. Jag vet att det är en reaktion på stress. Jag vet att det är en naturlig försvarsmekanism. Jag vet att jag bara försöker skydda mig själv. Jag vet att jag vet så mycket och att det ska vara till hjälp, att jag ska veta att allt kommer bli okej och att jag vet hur jag fungerar. Jag vet så jävla mycket att hela vetskapen, alla vetskaper, blir till en börda! Med kunskap och vetande följer krav, krav på att man ska agera utifrån allt vetande. Man ska vara rationell, sansad och "vid sina sinnens fulla bruk".
Jag vet också att det inte alls är konstigt att jag reagerar som jag gör. Faktum är att det inte är det minsta märkligt. Jag har totalt bytt livssituation, det har skett enorma förändringar på nolltid. Det är självklart att det blir stress och press. Men att kunna se allt så tydligt, in i minsta detalj, att analysera allting utan större ansträngning, att verkligen se igenom alla lager av mänskliga reaktioner och instinktiva beteenden, lämnar mig med en stor förtvivlan. Jag känner mig transparent. Jag är katten och råttan på samma gång, det är en jakt utan slut. Det finns tillfällen då jag önskar att jag var dum. Infantil, naiv, obekymrad, lättsinnig.
De säger att en person som tror sig vara galen inte är det, inte kan vara det. En galen människa är inte medveten om att hon är galen, hon har inte förmåga till en sådan insikt, just på grund av att hon är galen. Alltså kan jag rimligtvis inte vara galen. Eller?
Jag vet att det kallas dissociation. Jag vet att det är en reaktion på stress. Jag vet att det är en naturlig försvarsmekanism. Jag vet att jag bara försöker skydda mig själv. Jag vet att jag vet så mycket och att det ska vara till hjälp, att jag ska veta att allt kommer bli okej och att jag vet hur jag fungerar. Jag vet så jävla mycket att hela vetskapen, alla vetskaper, blir till en börda! Med kunskap och vetande följer krav, krav på att man ska agera utifrån allt vetande. Man ska vara rationell, sansad och "vid sina sinnens fulla bruk".
Jag vet också att det inte alls är konstigt att jag reagerar som jag gör. Faktum är att det inte är det minsta märkligt. Jag har totalt bytt livssituation, det har skett enorma förändringar på nolltid. Det är självklart att det blir stress och press. Men att kunna se allt så tydligt, in i minsta detalj, att analysera allting utan större ansträngning, att verkligen se igenom alla lager av mänskliga reaktioner och instinktiva beteenden, lämnar mig med en stor förtvivlan. Jag känner mig transparent. Jag är katten och råttan på samma gång, det är en jakt utan slut. Det finns tillfällen då jag önskar att jag var dum. Infantil, naiv, obekymrad, lättsinnig.
De säger att en person som tror sig vara galen inte är det, inte kan vara det. En galen människa är inte medveten om att hon är galen, hon har inte förmåga till en sådan insikt, just på grund av att hon är galen. Alltså kan jag rimligtvis inte vara galen. Eller?
Kommentarer
Trackback
