Dömd av fördomar
Hur ska man vara när man har ADHD? Hur måste man uppföra sig för att passa in i folks fördomsfulla mallar? Ska man hoppa rlunt, gapa och skrika och bete sig som en så kallad "DAMP-unge"? Är man tvungen att vara ohyfsad, socialt inkompetent och förefalla vara totalt dum i huvudet?
Nej, jag har inte svårt att sitta still. Jag anser mig inte vara mer ohyfsad än en genomsnittlig "svensson". Jag är heller inte gapig och skrikig och mig veterligen så uppfattas jag som tämligen skärpt. Jag uppskattar socialt umgänge och att göra saker med familj och vänner, men till en viss gräns. Jag är tveksam till hur mycket det hör diagnosen till, men jag har ett stort behov av egentid och möjlighet att få umgås med mig själv, på mina egna villkor. Att vara så känslig och uppmärksam åt sjuttioelva olika håll samtidigt tar väldigt på ens krafter och man måste få andrum och chanser att återhämta sig.
Så hur är man då? Jag har förstått att ADHD är en mycket individuell diagnos som inrymmer mängder av variationer. Jag tänker inte gå in i detalj på detta område, jag är ingen expert, men jag kan beskriva kort hur jag är och hur mina tankegångar är. Det är som jag tidigare nämnt, syftet med mitt bloggande. För övrigt så är ADHD en diagnos som fortfarande främst förknippas med barn, och då särskilt pojkar. Men nu börjar man inse att väldigt många har kvar sina svårigheter upp i vuxen ålder, även om symtomen ofta visar sig på lite annorlunda sätt.
Jag har en vakenhetsnivå som inte fungerar precis som den ska, som inte är helt som hos de flesta människor. Ena stunden har jag jättemycket energi och är rastlös, då rusar tankarna i 200 knyck och jag kan vara nästintill euforisk. Då vill jag göra allting, helst på en och samma gång. Andra sekunden är jag helt tappad på ork, energin existerar i princip inte och hjärnan känns som seg kola.
Svängningarna mellan dessa ytterligheter är nog det allra värsta, det är fruktansvärt jobbigt att aldrig kunna förutse hur man ska känna sig. Om man ska orka eller inte. Vissa dagar får jag en massa saker och projekt gjorda, andra dagar passerar som i en dimma och jag skulle lika gärna kunnat ligga kvar i sängen.
Dessutom blir jag så himla lätt uttröttad, min energi kostar på. Har jag varit väldigt aktiv så brukar det följas av en "baksmälla" i form av total utmattning och trötthet.
Ja, ni märker ju! Det är inte lätt att planera saker ihop med en ADHD-människa...
Nej, jag har inte svårt att sitta still. Jag anser mig inte vara mer ohyfsad än en genomsnittlig "svensson". Jag är heller inte gapig och skrikig och mig veterligen så uppfattas jag som tämligen skärpt. Jag uppskattar socialt umgänge och att göra saker med familj och vänner, men till en viss gräns. Jag är tveksam till hur mycket det hör diagnosen till, men jag har ett stort behov av egentid och möjlighet att få umgås med mig själv, på mina egna villkor. Att vara så känslig och uppmärksam åt sjuttioelva olika håll samtidigt tar väldigt på ens krafter och man måste få andrum och chanser att återhämta sig.
Så hur är man då? Jag har förstått att ADHD är en mycket individuell diagnos som inrymmer mängder av variationer. Jag tänker inte gå in i detalj på detta område, jag är ingen expert, men jag kan beskriva kort hur jag är och hur mina tankegångar är. Det är som jag tidigare nämnt, syftet med mitt bloggande. För övrigt så är ADHD en diagnos som fortfarande främst förknippas med barn, och då särskilt pojkar. Men nu börjar man inse att väldigt många har kvar sina svårigheter upp i vuxen ålder, även om symtomen ofta visar sig på lite annorlunda sätt.
Jag har en vakenhetsnivå som inte fungerar precis som den ska, som inte är helt som hos de flesta människor. Ena stunden har jag jättemycket energi och är rastlös, då rusar tankarna i 200 knyck och jag kan vara nästintill euforisk. Då vill jag göra allting, helst på en och samma gång. Andra sekunden är jag helt tappad på ork, energin existerar i princip inte och hjärnan känns som seg kola.
Svängningarna mellan dessa ytterligheter är nog det allra värsta, det är fruktansvärt jobbigt att aldrig kunna förutse hur man ska känna sig. Om man ska orka eller inte. Vissa dagar får jag en massa saker och projekt gjorda, andra dagar passerar som i en dimma och jag skulle lika gärna kunnat ligga kvar i sängen.
Dessutom blir jag så himla lätt uttröttad, min energi kostar på. Har jag varit väldigt aktiv så brukar det följas av en "baksmälla" i form av total utmattning och trötthet.
Ja, ni märker ju! Det är inte lätt att planera saker ihop med en ADHD-människa...
Kommentarer
Postat av: S
Du skriver väldigt bra och förklarar väldigt bra. Läsvärd text tycker jag!
Trackback
