ADHD-studenten

Som student finns det faktiskt hjälp och stöd att få av skolan. Har man intyg på att man har ett funktionshinder så kan man ansöka om att få detta stöd, som kan innefatta lite olika insatser. Jag upptäckte denna möjlighet först när jag redan påbörjat mina studier och jag måste säga att när man väl är på skolan så får man riktigt bra information om detta. Alltså kontaktade jag Studentservice som har hand om stöd till funktionshindrade och sedan dess har det bara rullat på. Jag har fått möjlighet att skriva ut åhörarkopior innan föreläsningar, jag får gratis utskrifter till dessa och annat som man har behov av att skriva ut, och jag ska även få sitta i ett mindre rum när jag skriver salstentamen (max fem personer). Dessutom har jag rätt till att få mentorsstöd, det har tagit lite längre tid men nu har min institution, Bibliotekshögskolan, utsett en mentor som jag ska få träffa ihop med studierektorn i nästa vecka. Nu känner jag mig riktigt glad och det ska bli oerhört spännande att se hur detta med mentorsstöd kommer att fungera rent praktiskt!

Har man ADHD är det ju oftast på det viset att man har svårigheter med att organisera, strukturera och planera. Vardagen blir inte sällan kaotisk och förvirrande och saker som städning kan bli helt bortglömt.
Det här med att läsa på högskola känns emellanåt rent dumdristigt, negativa tankar om mig själv och mina förmågor har en tendens att trycka ner positiva tankar och göra mig passiv. Jag får hela tiden jobba med mig själv och min självbild, varje dag är en kamp för att fortsätta orka och för att fortsätta motivera mig själv.
Jag vet äntligen vad jag vill och jag har kommit till det stadiet att jag vet att jag kan klara av det. Men ändå tvivlar jag ofta, ofta, och undrar hur jag kunde tro att detta var ett liv för mig.
Trots att jag redan har känt av svårigheter och motgångar i min utbildning - vilken ny student gör inte det? - så överväger det positiva och roliga, jag vill fortsätta och jag vill plugga. Jag vill äntligen bli något.

Kom ihåg en mycket viktig sak; man ÄR aldrig sin diagnos!