Men DU har väl inte ADHD?!
Ja, kan ni tänka er! Det där är en vanlig kommentar när jag berättat att jag har ADHD. En annan reaktion är; "det märks verkligen inte på dig!". Ska jag ta det som en komplimang? Borde jag bli glad? Nej, jag blir varken tacksam, smickrad eller speciellt glad. Dylika kommentarer har snarare motsatt effekt.
Har man blivit diagnostiserad med ADHD eller något annat neuropsykiatriskt funktionshinder så tror jag knappast att man vill bli bemött med misstro, skepsis och smått ansträngda skratt. Jag kan givetvis bara tala för mig själv, men jag vill inte att mitt beslut att berätta om min diagnos (som kräver lite mod) ska skojas om, skrattas åt och förlöjligas. Nu säger jag inte att det alltid är på detta vis, men påfallande ofta. Det är nästan så att man inte vill fortsätta att vara öppen med det.
Jag kan förstå att dessa reaktioner ofta grundas på fördomar, människor vet knappt någonting om ADHD och hur personer med ADHD är. Det är mycket på grund av det som jag vill vara öppenhjärtlig och berätta om hur det fungerar, hur det kan vara och hur jag upplever det. Vi måste sluta tiga om psykiska problem och diagnoser! Det är inget ovanligt, inget farligt och inget konstigt. Skammen som många med psykiska besvär känner är jobbig som det är, att samhället och människor ska tysta ner det och ge en bild av att det är förbjudet att tala om, ja det gör saken ännu mer påfrestande för oss som är drabbade.
Ett scenario: en person berättar att hon/han har diabetes och därför måste ta insulin regelbundet. Tror ni då att omgivningen säger "nämen, det skulle jag verkligen aldrig kunna tro, det märks då rakt inte på dig att du har diabetes!"? Nej, det tror i alla fall inte jag.
ADHD är inget som kan botas, det är något man får lära sig att leva med. Visserligen kan symtom på funktionshindret förbättras och minska med tiden. Men ADHD är ingen sjukdom och ska inte behandlas som en sådan heller. Visst, det finns medicin som minskar symtomen och gör vardagen enklare att handskas med, men den tar inte bort problemet. Själv tar jag en av dessa mediciner dagligen och det gör en enorm skillnad för mig.
Särskilt tacksam för den är jag nu när jag har börjat studera. Dock är det inte enbart medicin som hjälper mig att leva ett drägligt liv, men om man har hittat ett preparat som mildrar ens symtom, ska man då inte få använda sig av det?
Har man blivit diagnostiserad med ADHD eller något annat neuropsykiatriskt funktionshinder så tror jag knappast att man vill bli bemött med misstro, skepsis och smått ansträngda skratt. Jag kan givetvis bara tala för mig själv, men jag vill inte att mitt beslut att berätta om min diagnos (som kräver lite mod) ska skojas om, skrattas åt och förlöjligas. Nu säger jag inte att det alltid är på detta vis, men påfallande ofta. Det är nästan så att man inte vill fortsätta att vara öppen med det.
Jag kan förstå att dessa reaktioner ofta grundas på fördomar, människor vet knappt någonting om ADHD och hur personer med ADHD är. Det är mycket på grund av det som jag vill vara öppenhjärtlig och berätta om hur det fungerar, hur det kan vara och hur jag upplever det. Vi måste sluta tiga om psykiska problem och diagnoser! Det är inget ovanligt, inget farligt och inget konstigt. Skammen som många med psykiska besvär känner är jobbig som det är, att samhället och människor ska tysta ner det och ge en bild av att det är förbjudet att tala om, ja det gör saken ännu mer påfrestande för oss som är drabbade.
Ett scenario: en person berättar att hon/han har diabetes och därför måste ta insulin regelbundet. Tror ni då att omgivningen säger "nämen, det skulle jag verkligen aldrig kunna tro, det märks då rakt inte på dig att du har diabetes!"? Nej, det tror i alla fall inte jag.
ADHD är inget som kan botas, det är något man får lära sig att leva med. Visserligen kan symtom på funktionshindret förbättras och minska med tiden. Men ADHD är ingen sjukdom och ska inte behandlas som en sådan heller. Visst, det finns medicin som minskar symtomen och gör vardagen enklare att handskas med, men den tar inte bort problemet. Själv tar jag en av dessa mediciner dagligen och det gör en enorm skillnad för mig.
Särskilt tacksam för den är jag nu när jag har börjat studera. Dock är det inte enbart medicin som hjälper mig att leva ett drägligt liv, men om man har hittat ett preparat som mildrar ens symtom, ska man då inte få använda sig av det?
Kommentarer
Postat av: factory coach outlet
Whoa, thank you for posting about it. topic appears interesting.
Trackback
