Oh those nights
Natten till idag hade jag ovanligt svårt att somna, det var helt enkelt som förgjort. Inte för att sömnproblem är något nytt för mig som i åratal, mer eller mindre regelbundet, tagit både insomnings- och sömntabletter, dock är detta pillerknaprande ytterst sporadiskt nowadays. Hur som helst, denna natt hade tydligen bestämt sig för att vänta ut mig, plåga mig in i det längsta. Efter att jag lagt ner boken tog det säkerligen två-tre timmar innan jag lyckades somna. Okej, det var kanske inte så konstigt att det blev på detta viset eftersom jag sovit till ungefär elva på förmiddagen. Men hallå, jag är ju sjuk! Utmattad, urvriden, substanslös och dallrig.
När jag låg där i sängen, vändandes och vridandes, kom som vanligt en mängd olika tankar till mig. Jag funderade över mina kroppsliga ärr vs. mina mentala ärr. När man går på djupet i det hela slår det mig vilken märklig relation det är mellan dessa två. Mina i allra högsta grad synliga, fysiska ärrvävnader och mina dolda, psykiska spår av allt jag upplevt. Jag känner en ångestladdad ambivalens, som samtidigt, paradoxalt nog, skänker mig tillfredsställelse och frid. Jag är tacksam över mina livserfarenheter och de svårigheter jag klarat mig genom, jag står levande på andra sidan helvetet. På ett annat vis känner jag fortfarande en stor smärta som nog aldrig helt kommer att avta, men det kanske är meningen. Jag önskar ingen annan detta överjävliga som jag under flera års tid var fångad i, ingen förtjänar egentligen plågan i att vara så totalt fjättrad i sin egen ångest och skärseld. Ändock, vad annat kan jag göra än att vända denna upplevelse till något positivt och meningsfullt? Början till mitt riktiga tillfrisknande kom när jag förlikade mig med tanken på att situationen var som den var. Innan jag accepterat det faktum att man inte kunde förändra något förrän man vågat se verkligheten gick jag runt med ett filter som förvred min värld och hindrade mig att se den med mina egna ögon.
Nu kan jag känna tacksamhet och använder allt jag gått igenom på positiva sätt. Faktum är att jag inte skulle vilja byta bort mitt liv, jag vill inte få allting ogjort. Jag kan inte påstå att jag är stolt över mina kroppsliga ärr, men jag skäms inte. Jag döljer dem inte längre och tänker inte så mycket på dem. De gånger jag funderar över ärren så påminner de mig på ett accepterande och tillåtande sätt om min egen styrka. De påminner mig om att jag klarat mig genom livets hårdaste prövning, att jag faktiskt klarade testet. Och jag förvandlades samtidigt till en modigare och starkare människa! Att vi alla är predestinerade till olika prövningar här i livet skänker mig förtröstan och ork att fortsätta.
När jag låg där i sängen, vändandes och vridandes, kom som vanligt en mängd olika tankar till mig. Jag funderade över mina kroppsliga ärr vs. mina mentala ärr. När man går på djupet i det hela slår det mig vilken märklig relation det är mellan dessa två. Mina i allra högsta grad synliga, fysiska ärrvävnader och mina dolda, psykiska spår av allt jag upplevt. Jag känner en ångestladdad ambivalens, som samtidigt, paradoxalt nog, skänker mig tillfredsställelse och frid. Jag är tacksam över mina livserfarenheter och de svårigheter jag klarat mig genom, jag står levande på andra sidan helvetet. På ett annat vis känner jag fortfarande en stor smärta som nog aldrig helt kommer att avta, men det kanske är meningen. Jag önskar ingen annan detta överjävliga som jag under flera års tid var fångad i, ingen förtjänar egentligen plågan i att vara så totalt fjättrad i sin egen ångest och skärseld. Ändock, vad annat kan jag göra än att vända denna upplevelse till något positivt och meningsfullt? Början till mitt riktiga tillfrisknande kom när jag förlikade mig med tanken på att situationen var som den var. Innan jag accepterat det faktum att man inte kunde förändra något förrän man vågat se verkligheten gick jag runt med ett filter som förvred min värld och hindrade mig att se den med mina egna ögon.
Nu kan jag känna tacksamhet och använder allt jag gått igenom på positiva sätt. Faktum är att jag inte skulle vilja byta bort mitt liv, jag vill inte få allting ogjort. Jag kan inte påstå att jag är stolt över mina kroppsliga ärr, men jag skäms inte. Jag döljer dem inte längre och tänker inte så mycket på dem. De gånger jag funderar över ärren så påminner de mig på ett accepterande och tillåtande sätt om min egen styrka. De påminner mig om att jag klarat mig genom livets hårdaste prövning, att jag faktiskt klarade testet. Och jag förvandlades samtidigt till en modigare och starkare människa! Att vi alla är predestinerade till olika prövningar här i livet skänker mig förtröstan och ork att fortsätta.
Kommentarer
Trackback
