Tomhet
Det är en sån där dag idag också, fast lite annorlunda. Mer tomhet, mer psykisk utmattning, mer av ingenting och mindre av allting. Det skulle kunna bero på att jag är sjuk, har återigen blivit förkyld. Och jag som så sällan blir det i vanliga fall. Jag skyller på stressen. Idag har jag knappt orkat göra någonting.
En sak jag tänkte på däremot, var hur annorlunda hösten är här inne i stan jämfört med ute på landet. Den luktar annorlunda, den känns annorlunda och ser annorlunda ut. När jag på eftermiddagen promenerade längs gatorna tänkte jag på att löven inte kändes som jag är van vid. Jag gick bland löven, på löven och sparkade omkring löven där jag traskade. De lät inte som hemma på landet, det var som om de var skörare, mer papperslika och frasigare. Jag började identifiera mig med alla dessa gulnade lönnlöv, det kändes som om vi hade mycket gemensamt, jag och löven. Vad fint det hade varit att vara ett höstlöv. Så fridfullt och samtidigt uppgivet. Man skulle nog vara nöjd med sin insats, veta att man hade gjort vad som förväntades av en och så skulle det vara allt. Tack och hej.
Höstlukten är inte lika intensiv som på landet. Den är utspädd, flyktig och tunn. Lite själlös sådär. Det känns tråkigt. Jag saknar höstlukten på landet, den är mer äkta än den min näsa förnimmer här i den kompakta stadsmiljön. Jo, nog finns det bra saker här i stan också, absolut. Jag känner mig friare på sätt och vis. Jag har lättare att ta mig till ställen, allt är mer tillgängligt. Här behöver jag inte må dåligt över att jag saknar körkort. Det känns snarare som en lättnad att inte behöva tänka på så världsliga ting som transportmedel. Jag har mina ben och mina fötter, de tar mig dit jag vill och behöver. Allt är inom räckhåll.
Men visst, det är tomt. Jag har inte djuren här, det är obeskrivligt ödsligt. Nästa gång jag ska åka hem på besök är den 29 oktober, efter tentan. Den helgen ska bli helt studiefri, jag ska inte ta med en enda jävla bok eller något skolrelaterat hem. Jag måste ha en fristad, ett ställe där jag verkligen kan koppla av och bara vara. Där ska jag umgås med djuren och naturen, andas och bara leva. Min stress och mina tankar ska lämnas kvar i stan och med mig tar jag bara mina öppna sinnen och min själ som skriker efter energipåfyllning. Jag längtar så efter den där friden.
En sak jag tänkte på däremot, var hur annorlunda hösten är här inne i stan jämfört med ute på landet. Den luktar annorlunda, den känns annorlunda och ser annorlunda ut. När jag på eftermiddagen promenerade längs gatorna tänkte jag på att löven inte kändes som jag är van vid. Jag gick bland löven, på löven och sparkade omkring löven där jag traskade. De lät inte som hemma på landet, det var som om de var skörare, mer papperslika och frasigare. Jag började identifiera mig med alla dessa gulnade lönnlöv, det kändes som om vi hade mycket gemensamt, jag och löven. Vad fint det hade varit att vara ett höstlöv. Så fridfullt och samtidigt uppgivet. Man skulle nog vara nöjd med sin insats, veta att man hade gjort vad som förväntades av en och så skulle det vara allt. Tack och hej.
Höstlukten är inte lika intensiv som på landet. Den är utspädd, flyktig och tunn. Lite själlös sådär. Det känns tråkigt. Jag saknar höstlukten på landet, den är mer äkta än den min näsa förnimmer här i den kompakta stadsmiljön. Jo, nog finns det bra saker här i stan också, absolut. Jag känner mig friare på sätt och vis. Jag har lättare att ta mig till ställen, allt är mer tillgängligt. Här behöver jag inte må dåligt över att jag saknar körkort. Det känns snarare som en lättnad att inte behöva tänka på så världsliga ting som transportmedel. Jag har mina ben och mina fötter, de tar mig dit jag vill och behöver. Allt är inom räckhåll.
Men visst, det är tomt. Jag har inte djuren här, det är obeskrivligt ödsligt. Nästa gång jag ska åka hem på besök är den 29 oktober, efter tentan. Den helgen ska bli helt studiefri, jag ska inte ta med en enda jävla bok eller något skolrelaterat hem. Jag måste ha en fristad, ett ställe där jag verkligen kan koppla av och bara vara. Där ska jag umgås med djuren och naturen, andas och bara leva. Min stress och mina tankar ska lämnas kvar i stan och med mig tar jag bara mina öppna sinnen och min själ som skriker efter energipåfyllning. Jag längtar så efter den där friden.
Kommentarer
Postat av: Mamma
Vad fint och känslosamt skrivet. Man kunde verkligen leva sig in i hur du gick där bland löven, färgerna, känslan.. Bra gjort!
Trackback
