[insert random heading]
Mja. Livet flyter på. I morgon bär det av till Borås igen eftersom jag inte fick med mig alla prylar eller hann städa lägenheten i lördags. Men i morgon ska det sista ut och med mig hem, och det ska skuras och fejas. Men det lär förhoppningsvis gå ganska fort. Tur att man inte ska flytta ut ur ett stort jävla hus.
Jag har nu ridit Linda två kvällar i rad. Hurra för mig! Det har blivit lugna turer, mest skritt. Men hon har ju i princip ingen kondis heller, så skrittrundor är det bästa just nu. Vill i alla fall få igång henne något, det är ju inte ens två veckor kvar till utställningen. Jo det stämmer, jag har anmält Linda till en kallblodsutställning! Den är i Ljungskile, utanför Uddevalla, den 3:e september. Det som kommer bli det största orosmomentet är lastningen. Linda har inte åkt transport på fem år... Jag började att lastträna henne i söndags. Det gick ändå över förväntan måste jag säga. Vi kom såpass långt att hon stod stadigt med alla fyra hovarna på lämmen. Och jag kunde få upp henne samt backa ner henne ett flertal gånger. Hon var dessutom medgörlig och lugn hela tiden. Jag pressade henne inte för hårt utan nöjde mig med det, det är viktigt så att hon inte känner några orimliga tvång sådär precis i början. Men hon är fin, min lilla gumma. Det kommer nog att bli bra det där med lastningen också.
I morgon bitti ska jag iväg till Strömstad för att träffa min samtalskontakt där. Det ser jag fram emot. Jag känner ett trängande behov av att ventilera det som hände för en vecka sedan, och hur jag känner kring det. Mina tankar och impulser skrämmer slag på mig emellanåt.
Jag har nu ridit Linda två kvällar i rad. Hurra för mig! Det har blivit lugna turer, mest skritt. Men hon har ju i princip ingen kondis heller, så skrittrundor är det bästa just nu. Vill i alla fall få igång henne något, det är ju inte ens två veckor kvar till utställningen. Jo det stämmer, jag har anmält Linda till en kallblodsutställning! Den är i Ljungskile, utanför Uddevalla, den 3:e september. Det som kommer bli det största orosmomentet är lastningen. Linda har inte åkt transport på fem år... Jag började att lastträna henne i söndags. Det gick ändå över förväntan måste jag säga. Vi kom såpass långt att hon stod stadigt med alla fyra hovarna på lämmen. Och jag kunde få upp henne samt backa ner henne ett flertal gånger. Hon var dessutom medgörlig och lugn hela tiden. Jag pressade henne inte för hårt utan nöjde mig med det, det är viktigt så att hon inte känner några orimliga tvång sådär precis i början. Men hon är fin, min lilla gumma. Det kommer nog att bli bra det där med lastningen också.
I morgon bitti ska jag iväg till Strömstad för att träffa min samtalskontakt där. Det ser jag fram emot. Jag känner ett trängande behov av att ventilera det som hände för en vecka sedan, och hur jag känner kring det. Mina tankar och impulser skrämmer slag på mig emellanåt.
Kommentarer
Trackback
