Intighet
Varför kan man aldrig nöja sig? Varför ska det stora svarta välla fram inom en trots att man ändå mår helt okej? Varför går det där förbannade tomrummet aldrig att fylla med meningsfullhet och substans?
Jag blir så trött på mig själv. Två steg framåt, ett steg bakåt. Eller kanske snarare ett steg framåt och två steg bakåt. Ibland känns det i alla fall så.
Jag har låtit självskadebeteendet ta plats inuti mig igen. I min enfald har jag trott att jag blivit fri från de självdestruktiva tankemönstren och aktiviteterna, men där tog jag fel. Det är ingen annan än jag själv som bär skulden till det. Jag har tillåtit mig att ta återfall, jag har inte kraftigt nog försökt hindra de mörka tankarna från att invadera mitt psyke. Jag känner mig svag. Så otroligt bräcklig och skör. Som om mitt skal har blivit tunnare och mer genomträngligt. Samtidigt som jag känner mig stark, driven och full av energi och framåtanda så faller jag. Jag faller ner i ett vakuum, en svart rymd. Det finns ingen botten och ingen som fångar upp mig. Jag är den eviga paradoxen. Ständigt denna motsägelsefullhet i livet, tankarna och känslorna.
Men det är väl bara jag. Endast mina upplevelser. Och de kanske inte är verkliga. Eller?
Så jag får fortsätta som om inget hänt eller händer. Som om ingenting.
För övrigt så ska jag ha en sorgeperiod med anledning av min lägenhet som snart inte är min längre. Jag kommer att sakna dig och din tråkiga utsikt. Ja, jag kommer verkligen att sakna det lilla råttboet. Skokartongen. Det fula jävla huset. Men du var ändå min. Min fristad och mitt eget ställe. Tyvärr tror jag att jag planterade en aning ångest i väggarna. Men men, den slipper jag ju nu. För i morgon kommer jag att tömma de 18 kvadratmeterna på saker och sedan ska jag städa bort det som tillhör mig. Ersätta mig med dofter av rengöringsmedel.
Som sagt så ska jag sörja nu. Det blir en sorgsen period. Men jag ska hitta mig ett nytt näste. Någonstans.
Jag blir så trött på mig själv. Två steg framåt, ett steg bakåt. Eller kanske snarare ett steg framåt och två steg bakåt. Ibland känns det i alla fall så.
Jag har låtit självskadebeteendet ta plats inuti mig igen. I min enfald har jag trott att jag blivit fri från de självdestruktiva tankemönstren och aktiviteterna, men där tog jag fel. Det är ingen annan än jag själv som bär skulden till det. Jag har tillåtit mig att ta återfall, jag har inte kraftigt nog försökt hindra de mörka tankarna från att invadera mitt psyke. Jag känner mig svag. Så otroligt bräcklig och skör. Som om mitt skal har blivit tunnare och mer genomträngligt. Samtidigt som jag känner mig stark, driven och full av energi och framåtanda så faller jag. Jag faller ner i ett vakuum, en svart rymd. Det finns ingen botten och ingen som fångar upp mig. Jag är den eviga paradoxen. Ständigt denna motsägelsefullhet i livet, tankarna och känslorna.
Men det är väl bara jag. Endast mina upplevelser. Och de kanske inte är verkliga. Eller?
Så jag får fortsätta som om inget hänt eller händer. Som om ingenting.
För övrigt så ska jag ha en sorgeperiod med anledning av min lägenhet som snart inte är min längre. Jag kommer att sakna dig och din tråkiga utsikt. Ja, jag kommer verkligen att sakna det lilla råttboet. Skokartongen. Det fula jävla huset. Men du var ändå min. Min fristad och mitt eget ställe. Tyvärr tror jag att jag planterade en aning ångest i väggarna. Men men, den slipper jag ju nu. För i morgon kommer jag att tömma de 18 kvadratmeterna på saker och sedan ska jag städa bort det som tillhör mig. Ersätta mig med dofter av rengöringsmedel.
Som sagt så ska jag sörja nu. Det blir en sorgsen period. Men jag ska hitta mig ett nytt näste. Någonstans.
Kommentarer
Postat av: Sportlov
Tråkigt att du måste lämna din lilla lya och trevliga borås. Säg till om du behöver hjälp med att frakta hem dina saker eller nått annat.
Trackback
