Jag har mera tålamod än du har hårda ord
So what's happening? Jag jobbar, jobbar och jobbar. Visserligen bara 75% men med tanke på logistiken så tar arbetet bra mycket mera tid i anspråk. Vissa dagar är jag hemifrån 10-12 timmar. Men varför gnälla? Jag tar allt cyklande, all väntan och allt kollektivt åkande med jämnmod. Inte skulle det dimpa ner ett körkort och en bil framför ögonen på mig även om jag gapade och skrek och protesterade. Och förresten så skulle det vara fan så mycket dyrare att köra bil till och från Strömstad varenda eviga dag. Dock hade det varit fint att slippa bo mitt ute i ingenstans där man måste cykla fem kilometer till bussen. Men nu är det som det är och därmed basta.
Nu är jag inne på näst sista arbetsveckan. Det suger så inihelvete mycket, kort sagt. Jag har vant mig vid att jobba hela dagarna, måndag till fredag. Jag älskar mitt jobb och vill ärligt talat inte sluta. Men det finns inte plats för mig efter de här veckorna. De har utsett en annan extrapersonal, som dessutom är utbildad. Jaja. Jag ska ringa till bibblan i Munkedal och höra mig för. Har man tur kanske det kan finnas plats där. Den som lever får se.
Alltså har jag bestämt mig. Det blir inte Borås i höst. Lägenheten är uppsagd och jag klurar på hur jag ska lösa boendet. Tillbaka till bushen? Nej tack, inte som permanent lösning. Jag kommer att freaka ur totalt inom en snar framtid om jag ska tvingas att bo här hemma igen. Det skulle vara minst sagt destruktivt att flytta tillbaka.
Så det jag ska göra är att prata med socialen, försökte ringa idag men det var inte det lättaste att få prata med någon. Hoppas jag har bättre tur i morgon. Vet inte riktigt vad soc kan göra för mig, om de kan hjälpa mig med lägenhet. Men som sagt får jag se, det är ju alltid värt att höra sig för. Helst vill jag bo i Tanumshede i så fall (ja faktiskt), men Grebbestad i andra hand. Smartare att bo i Tanum med tanke på tillgänglighet och förbindelser. Lättare att hitta lägenhet där också, tror jag åtminstone.
Snart är jag arbetslös. Känns verkligen skit. Men nu får det bli som det blir, för jag har klippt mina känslomässiga band till utbildningen som jag till slut insett blir mig övermäktig. Nu har jag bestämt att jag lägger ner det. Bibliotekarieutbildningen är ett avslutat kapitel i mitt liv. Nu ser jag framåt och följer livets gång. Jag märker allt eftersom vart det för mig och var jag hamnar.
Som i en gammal sång
Att spela på min grammofon
Vill höra samma sång
Där allt blir bra imorron
(Veronica Maggio)
Nu är jag inne på näst sista arbetsveckan. Det suger så inihelvete mycket, kort sagt. Jag har vant mig vid att jobba hela dagarna, måndag till fredag. Jag älskar mitt jobb och vill ärligt talat inte sluta. Men det finns inte plats för mig efter de här veckorna. De har utsett en annan extrapersonal, som dessutom är utbildad. Jaja. Jag ska ringa till bibblan i Munkedal och höra mig för. Har man tur kanske det kan finnas plats där. Den som lever får se.
Alltså har jag bestämt mig. Det blir inte Borås i höst. Lägenheten är uppsagd och jag klurar på hur jag ska lösa boendet. Tillbaka till bushen? Nej tack, inte som permanent lösning. Jag kommer att freaka ur totalt inom en snar framtid om jag ska tvingas att bo här hemma igen. Det skulle vara minst sagt destruktivt att flytta tillbaka.
Så det jag ska göra är att prata med socialen, försökte ringa idag men det var inte det lättaste att få prata med någon. Hoppas jag har bättre tur i morgon. Vet inte riktigt vad soc kan göra för mig, om de kan hjälpa mig med lägenhet. Men som sagt får jag se, det är ju alltid värt att höra sig för. Helst vill jag bo i Tanumshede i så fall (ja faktiskt), men Grebbestad i andra hand. Smartare att bo i Tanum med tanke på tillgänglighet och förbindelser. Lättare att hitta lägenhet där också, tror jag åtminstone.
Snart är jag arbetslös. Känns verkligen skit. Men nu får det bli som det blir, för jag har klippt mina känslomässiga band till utbildningen som jag till slut insett blir mig övermäktig. Nu har jag bestämt att jag lägger ner det. Bibliotekarieutbildningen är ett avslutat kapitel i mitt liv. Nu ser jag framåt och följer livets gång. Jag märker allt eftersom vart det för mig och var jag hamnar.
Som i en gammal sång
Att spela på min grammofon
Vill höra samma sång
Där allt blir bra imorron
(Veronica Maggio)
Kommentarer
Trackback
