Psykad av det fysiska
THE STORY OF TODAY
AAAARGH. Jag riskerar att få ett bryt av modell större. Varför? Lugn, jag ska strax förklara. Låt mig ta det hela i tur och ordning.
DEL 1
För tillfället befinner jag mig i Borås, jag åkte hit igår för att jag skulle uträtta ett gäng ärenden. Så imorse steg jag upp halv sju eftersom jag skulle infinna mig på ortopedtekniska på SÄS klockan åtta på morgonen. Visst, så långt inga problem. Men när jag käckt klampar in där och tror att jag ska få skoinlägg utprovade till mig så stöter vi på problem. Mina gamla, mycket välanvända och till bristningsgränsen nerslitna, Converse får sig en utskällning. Jag blir tillsagd att jag inte kan ha skoinlägg i sådana skor, inte ens om de är splitternya. Whaat?! Nä, de är tydligen för platta. Men jaha, borde det då inte vara bra att lägga in sulor/inlägg i dem? Knas.
Så vad gjorde man då? Jo jag fick barfota knalla fram och tillbaka på ett klibbigt sjukhusgolv medan man tittade på mina fötter. Bara en sådan sak, liksom. Som jag misstänkte så var det det något lurigt med vänsterfoten. Någonting om att den "kollapsade" när jag satte ner foten. Och därför behöver jag speciella inlägg till skorna. Som jag inte kan ha i Converse. Som jag måste köpa nya gympaskor för att få ha. Och inte då är de gratis, nejdå, 600 kronor ska de ha för det minsann. Och då kostar ju gympadojorna jag vet inte hur mycket. Usch. Och som sagt, inte kunde jag skaffa dem nu. Nä, välkommen tillbaka när du har köpt skor! Ja men jag håller på att flytta, sa jag. Så det får skickas vidare till Uddevalla sjukhus och så får jag åka dit någong gång (om femton år eller så, antagligen).
Nu till det mest delikata; när ortopedteknikern klämde och kände på mina fötter så la hon märke till ärren på mina ben, jag har ju de flesta långt ner på benen.
(hon) -Skär du dig?
(jag) -Nej.
(hon) -Har du gjort det då?
(jag) -Jodå, men inte sen i maj.
(hon) -Har du skurit dig mycket eller djupt i benen?
(jag) -Njaa... Jag fick sy ett par gånger i våras, senast.
(hon) -För du vet att man kan skada senorna i benen när man gör det. Så jag tänkte att det kanske hade med saken att göra.
(jag) -Okej. Nä men jag har nog bara ställt till det med nerver och sånt, såvitt jag vet.
Tystnad och allvarlig blick från ortopedteknikern.
(hon) -Vill du ha en remiss för det där, eller har du talat med någon?
(jag, leende) -Nej tack du, jag har varit psykpatient i många år och har redan psykläkare och hela faderullan!
End of story
DEL 2
Jag hoppar över mellandelen av dagen, den delen med kuratorsbesöket. Den är nämligen inte så intressant.
Alltså skyndar vi fram till eftermiddagen, innehållandes detta;
Halv fyra hade jag tid hos optikern här i stan. Jag har nämligen sedan ungefär tre veckor tillbaka problem med ögonen, eller rättare sagt så är jag nästan säker på att det är vänster öga som spökar. Det är fruktansvärt svårt att förklara besvären, men det är som om en stor grumling med tillhörande disighet rör sig över ögat och synfältet när jag vänder blicken från sida till sida. Dessutom har jag upplevt obehag och känslor av skav i ögat. Allt detta har blivit värre och värre, tillsammans med mina redan kända åldersförändringar som ger små "sotflagor" eller "flugor" i synfältet.
Nåja, jag gick till optikern för att undersöka detta då det aldrig försvann. Men optikern verkade gå bet! Båda ögonen såg så fina, så fina ut. Ingenting på hornhinnan eller så. Men som hon sa, hon kan inte se långt in i ögat med de instrument de har där. Så hon tyckte att en läkare skulle kolla på det. Skicka remiss? Jaha, men vart då? Jag är mitt uppe i en flytt. Uddevalla får det bli då. Åh tack, då tar det väl ytterligare tusen år innan någon ögonläkare har tid att bry sig om mig! Jag blev ledsen, rädd, frustrerad och ännu oroligare över det här med mitt öga. Visst, jag har ju inte direkt ont. Men någonting är ju FEL! Det här kom plötsligt, stör mig och ge mig obehag. Dessutom har det förvärrats på bara tre veckor. Så jag frågade om jag skulle traska upp till akuten. Nej, ögonkliniken hade stängt för dagen. Men hon ska ringa dit i morgon bitti och böna och be för min skull. Nu hoppas jag innerligt att jag får en tid där, så att jag kan ränna upp till SÄS och få detta undersökt. Jag blev så frustrerad och orolig att jag var på vippen att börja grina, sådär rätt och ner hos optikern. Det hade ju sett ut det.
Nu har jag skrivit en mindre roman, och nu vill jag inte ens skriva mer. Nu ska jag sätta mig och vänta på att det ska bli morgon så att jag får veta om läkarna vill bry sig om mitt öga eller bara sitta och skratta åt mig som försöker sno åt sig deras dyrbara tid.
THE END
AAAARGH. Jag riskerar att få ett bryt av modell större. Varför? Lugn, jag ska strax förklara. Låt mig ta det hela i tur och ordning.
DEL 1
För tillfället befinner jag mig i Borås, jag åkte hit igår för att jag skulle uträtta ett gäng ärenden. Så imorse steg jag upp halv sju eftersom jag skulle infinna mig på ortopedtekniska på SÄS klockan åtta på morgonen. Visst, så långt inga problem. Men när jag käckt klampar in där och tror att jag ska få skoinlägg utprovade till mig så stöter vi på problem. Mina gamla, mycket välanvända och till bristningsgränsen nerslitna, Converse får sig en utskällning. Jag blir tillsagd att jag inte kan ha skoinlägg i sådana skor, inte ens om de är splitternya. Whaat?! Nä, de är tydligen för platta. Men jaha, borde det då inte vara bra att lägga in sulor/inlägg i dem? Knas.
Så vad gjorde man då? Jo jag fick barfota knalla fram och tillbaka på ett klibbigt sjukhusgolv medan man tittade på mina fötter. Bara en sådan sak, liksom. Som jag misstänkte så var det det något lurigt med vänsterfoten. Någonting om att den "kollapsade" när jag satte ner foten. Och därför behöver jag speciella inlägg till skorna. Som jag inte kan ha i Converse. Som jag måste köpa nya gympaskor för att få ha. Och inte då är de gratis, nejdå, 600 kronor ska de ha för det minsann. Och då kostar ju gympadojorna jag vet inte hur mycket. Usch. Och som sagt, inte kunde jag skaffa dem nu. Nä, välkommen tillbaka när du har köpt skor! Ja men jag håller på att flytta, sa jag. Så det får skickas vidare till Uddevalla sjukhus och så får jag åka dit någong gång (om femton år eller så, antagligen).
Nu till det mest delikata; när ortopedteknikern klämde och kände på mina fötter så la hon märke till ärren på mina ben, jag har ju de flesta långt ner på benen.
(hon) -Skär du dig?
(jag) -Nej.
(hon) -Har du gjort det då?
(jag) -Jodå, men inte sen i maj.
(hon) -Har du skurit dig mycket eller djupt i benen?
(jag) -Njaa... Jag fick sy ett par gånger i våras, senast.
(hon) -För du vet att man kan skada senorna i benen när man gör det. Så jag tänkte att det kanske hade med saken att göra.
(jag) -Okej. Nä men jag har nog bara ställt till det med nerver och sånt, såvitt jag vet.
Tystnad och allvarlig blick från ortopedteknikern.
(hon) -Vill du ha en remiss för det där, eller har du talat med någon?
(jag, leende) -Nej tack du, jag har varit psykpatient i många år och har redan psykläkare och hela faderullan!
End of story
DEL 2
Jag hoppar över mellandelen av dagen, den delen med kuratorsbesöket. Den är nämligen inte så intressant.
Alltså skyndar vi fram till eftermiddagen, innehållandes detta;
Halv fyra hade jag tid hos optikern här i stan. Jag har nämligen sedan ungefär tre veckor tillbaka problem med ögonen, eller rättare sagt så är jag nästan säker på att det är vänster öga som spökar. Det är fruktansvärt svårt att förklara besvären, men det är som om en stor grumling med tillhörande disighet rör sig över ögat och synfältet när jag vänder blicken från sida till sida. Dessutom har jag upplevt obehag och känslor av skav i ögat. Allt detta har blivit värre och värre, tillsammans med mina redan kända åldersförändringar som ger små "sotflagor" eller "flugor" i synfältet.
Nåja, jag gick till optikern för att undersöka detta då det aldrig försvann. Men optikern verkade gå bet! Båda ögonen såg så fina, så fina ut. Ingenting på hornhinnan eller så. Men som hon sa, hon kan inte se långt in i ögat med de instrument de har där. Så hon tyckte att en läkare skulle kolla på det. Skicka remiss? Jaha, men vart då? Jag är mitt uppe i en flytt. Uddevalla får det bli då. Åh tack, då tar det väl ytterligare tusen år innan någon ögonläkare har tid att bry sig om mig! Jag blev ledsen, rädd, frustrerad och ännu oroligare över det här med mitt öga. Visst, jag har ju inte direkt ont. Men någonting är ju FEL! Det här kom plötsligt, stör mig och ge mig obehag. Dessutom har det förvärrats på bara tre veckor. Så jag frågade om jag skulle traska upp till akuten. Nej, ögonkliniken hade stängt för dagen. Men hon ska ringa dit i morgon bitti och böna och be för min skull. Nu hoppas jag innerligt att jag får en tid där, så att jag kan ränna upp till SÄS och få detta undersökt. Jag blev så frustrerad och orolig att jag var på vippen att börja grina, sådär rätt och ner hos optikern. Det hade ju sett ut det.
Nu har jag skrivit en mindre roman, och nu vill jag inte ens skriva mer. Nu ska jag sätta mig och vänta på att det ska bli morgon så att jag får veta om läkarna vill bry sig om mitt öga eller bara sitta och skratta åt mig som försöker sno åt sig deras dyrbara tid.
THE END
Kommentarer
Trackback
