ADHD-studenten

Nej, just det, jag har ingen lust. Allting känns jobbigt på ett eller annat sätt just nu, jag har hela tiden blandade känslor. Det är en jätteskum känsla. Jag är "hemma" nu, eller vad är hemma egentligen? Men det jag menar är att jag är i mina hemtrakter nu, Bohuslän. Där min familj och mina djur finns.

Jag fyllde år i förrgår, 27 år. Det känns ganska meningslöst. Inte att jag har åldersnoja eller begynnande 30-årskris, nej då. Men för varje år känns födelsedagen allt mer som en onödig parentes i livet. Ett år äldre på papperet, visst. Jaha. Kul.

Det är ganska skönt att vara hemma, jag tar det bara lugnt här. Tar hand om hästarna och gör inte så mycket mer. I morgon ska jag tillbaka till Borås igen. Blandade känslor även inför det.

Jag är så trött, jag är så outsägligt trött. Utmattad både fysiskt och psykiskt, men mest psykiskt. Jag tror inte att jag någonsin har varit såhär mentalt trött som jag är nu. Det måste vara all stress och press. Det blev en stor stressreaktion. Ingenting fungerar som det ska, det känns som om hela jag plötsligt gick in i någon strejk. Jag ramlar ihop, bryter ihop, faller ihop. Det har jag gjort både bokstavligt och bildligt.
De fysiska tecknen är mycket oroande; bröstsmärtor, svaghet, matthet, trötthet, yrsel. Lägg därtill gråtattacker, ångestanfall och panikkänslor.

På tisdag ska vi ha ett möte. Där måste jag orka vara ärlig och rak och säga precis vad jag tycker och känner. Det måste till en förändring. Det får bli en individuell studieplan trots allt. Jag är bara rädd att det kommer bli så svårt, att jag inte kommer klara av mötet, att jag ska bryta ihop och gråta och inte kunna säga vad jag vill säga. Det är så personligt, det är så känsligt. Det är allt.