Ärligt talat
Yes, då var seminariet med våra grupparbeten överstökat! Det gick bättre och kändes inte lika hemskt som jag hade förväntat mig. Inte för att jag direkt njöt när det var min tur att hålla låda, men det gick helt okej. Dessutom var det intressant att lyssna på allas berättelser och undersökningar om olika institutioner och aktörer inom bibliotekssektorn.
Vilken helylle-nörd jag håller på att transformeras till! En tvättäkta kulturknutte. Jajamän.
Jag håller på att bli "förläst", som mina kära far skulle ha uttryckt saken. Men jag vet att han är väldigt stolt över mig. Synd bara att han inte kan säga det direkt till mig! Men jag är van, håhå jaja. Det är inte många i min närhet som bekräftar mig eller berömmer mig. Det är förmodligen däri mycket av förklaringen till mitt hjälpsökarbeteende ligger. För om ni inte redan märkt av det, så är jag ängslig och orolig av mig, jag söker alltid uppmärksamhet och bekräftelse, särskilt hos institutioner såsom sjukvården, skolan osv. Jag känner mig säkrare, lugnare och tryggare när jag har klart för mig att jag är hörd och sedd, inte har blivit bortglömd eller övergiven.
Ja, jag har helt enkelt ett starkt drag av "dependant personality", som man kan säga i lite mer psykiatriska termer.
Men jag vet, kära anhöriga, att ni är mäkta stolta över mig, och glada för min skull. Jag vet det. Men visst hade det varit kul om ni själva uttryckte det inför mig någon gång. Fast jag vet hur förjordat svåra och jobbiga dylika saker är, sådana situationer kan kännas hemskt obekväma när man inte är van att varken få eller ge beröm och komplimanger. För det är ju så, att även jag har denna brist, jag har ju aldrig varit van vid att tala om känslor eller att bekräfta känslor. Jag är lika sociatl handikappad på den fronten jag, sådant "går i arv", det smittas.
Nåja. Som sagt vet jag att ni är stolta. Jag vet även att det finns människor som stör sig på mig och mina framgångar, som missunnar mig dessa. Ni tycker att jag är märkvärdig och "förmer", att jag bara inbillar mig att jag ska bli något. Men det skiter jag helt och fullt i. För ni är inte värda mer än flugskitar i mina ögon. Ni kommer aldrig att komma någonstans, ni kommer aldrig att växa som människor. Vissa kommer att för all evighet förbli trångsynta och inkapabla att se och förstå. Ni kommer aldrig mer att stjäla energi från mig, såsom jag tyvärr har låtit er göra tidigare.
Kära syster, speciellt du, du vet exakt vad jag talar om! Vi är två om detta, och det känns mitt i all uppgivenhet över situationen, skönt och tryggt.
Jag älskar dig mer än du kan ana.
Vilken helylle-nörd jag håller på att transformeras till! En tvättäkta kulturknutte. Jajamän.
Jag håller på att bli "förläst", som mina kära far skulle ha uttryckt saken. Men jag vet att han är väldigt stolt över mig. Synd bara att han inte kan säga det direkt till mig! Men jag är van, håhå jaja. Det är inte många i min närhet som bekräftar mig eller berömmer mig. Det är förmodligen däri mycket av förklaringen till mitt hjälpsökarbeteende ligger. För om ni inte redan märkt av det, så är jag ängslig och orolig av mig, jag söker alltid uppmärksamhet och bekräftelse, särskilt hos institutioner såsom sjukvården, skolan osv. Jag känner mig säkrare, lugnare och tryggare när jag har klart för mig att jag är hörd och sedd, inte har blivit bortglömd eller övergiven.
Ja, jag har helt enkelt ett starkt drag av "dependant personality", som man kan säga i lite mer psykiatriska termer.
Men jag vet, kära anhöriga, att ni är mäkta stolta över mig, och glada för min skull. Jag vet det. Men visst hade det varit kul om ni själva uttryckte det inför mig någon gång. Fast jag vet hur förjordat svåra och jobbiga dylika saker är, sådana situationer kan kännas hemskt obekväma när man inte är van att varken få eller ge beröm och komplimanger. För det är ju så, att även jag har denna brist, jag har ju aldrig varit van vid att tala om känslor eller att bekräfta känslor. Jag är lika sociatl handikappad på den fronten jag, sådant "går i arv", det smittas.
Nåja. Som sagt vet jag att ni är stolta. Jag vet även att det finns människor som stör sig på mig och mina framgångar, som missunnar mig dessa. Ni tycker att jag är märkvärdig och "förmer", att jag bara inbillar mig att jag ska bli något. Men det skiter jag helt och fullt i. För ni är inte värda mer än flugskitar i mina ögon. Ni kommer aldrig att komma någonstans, ni kommer aldrig att växa som människor. Vissa kommer att för all evighet förbli trångsynta och inkapabla att se och förstå. Ni kommer aldrig mer att stjäla energi från mig, såsom jag tyvärr har låtit er göra tidigare.
Kära syster, speciellt du, du vet exakt vad jag talar om! Vi är två om detta, och det känns mitt i all uppgivenhet över situationen, skönt och tryggt.
Jag älskar dig mer än du kan ana.
Kommentarer
Postat av: Patricia
<3
Trackback
