Bra och dåliga saker
Det har varit en blandning denna dagen, en mix av bra saker och dåliga saker, kan man säga. Dock känns det som om det dåliga överväger för tillfället. Det positiva i dag var framför allt att jag fick tillbaka tentan på Dewey. Godkänd! Jag drog en lättnadens suck när jag fick ut min tenta och jag hade fått 13 poäng (godkänt var 11). Skönt. På så vis håller mitt flyt i sig. Än så länge har jag inte failat en enda gång. Men jag är rädd att den risken finns i morgon, på klassifikationstentan...
Jag har läst nada verkligen. Eller ja, två sidor tror jag. Därför borde jag läsa lite nu istället för att sega mig vid datorn. Noll självdisciplin, jajamän.
Men jag är TRÖTT. Svag, orkeslös, håglös, seg, omotiverad, ofokuserad och dränerad på energi. På sökövningen i dag gick det inget annat än pissdåligt. Jag orkade inte koncentrera mig, det gick bara inte att fokusera. Jag stirrade på datorskärmen och läste saker om och om igen. Jag kunde inte. Fick i princip ingenting gjort. Vet inte vad det berodde på, men jag var totalt uppe i det blå. Min hjärna måste ha tagit semester. Vet inte om den muskelavslappnande medicinen som jag fortfarande tar mot min nackspärr, har någonting med detta att göra. Inte helt omöjligt, då den kan ge trötthet och dåsighet. Men att man ska få så svårt att koncentrera sig? Hmm. Jag har ändå tagit min medicin som vanligt, tog till och med en Medikinet (Ritalin) i dag innan jag gick till skolan. Men nej, det har jag inte känt någon positiv effekt av.
Mådde rätt kasst när jag gick hem från skolan. Fick anstränga mig för att ens orka gå till affären och handla middagsmat. Och ännu mer för att idas laga den jävla maten. Ville bara gömma mig under täcket och försöka glömma världen. Usch.
Har pratat med syrran i dag, inga glädjande samtal direkt. Det finns tyvärr vissa stora problem hemma. Inga främmande bekymmer dock, men nu har de tagit ny fart. Fy fan, säger jag bara. Jag tänker inte gå in på saker och ting, men en sak är säker; släkten är värst! Jag brukar inte ta i så jag spricker direkt, jag använder inte ett så starkt ord som hat speciellt ofta. Men i detta sammanhang så har det verkligen kommit till den gränsen att jag hatar. Jag hatar i synnerhet en viss person. Detta är hat, det har vuxit till det. Det kommer aldrig att försvinna, det kommer aldrig någonsin kunna repareras. Det är den bistra sanningen. Som det är nu så kommer min familj, främst min syster, i kläm. Det är rena hot emellanåt. Var ska allt sluta?
Tydligen är all denna skit priset vi får betala för att vi vill kunna ha våra hästar. Allt jävelskap får vi utstå bara för att vi har djur, att vi har hästar som vi älskar. Vi drivs om och om igen till vansinnets gräns bara för att vi vill vara lyckliga och leva i en tillvaro där vi kan hålla på med vår passion. Vi får dras med en ofattbar orättvisa, vi måste tydligen finna oss i att bli kränkta. Jag är så äckligt jävla trött på det här kriget att jag nästan blir våldsbenägen. Skrämmande.
Jag har läst nada verkligen. Eller ja, två sidor tror jag. Därför borde jag läsa lite nu istället för att sega mig vid datorn. Noll självdisciplin, jajamän.
Men jag är TRÖTT. Svag, orkeslös, håglös, seg, omotiverad, ofokuserad och dränerad på energi. På sökövningen i dag gick det inget annat än pissdåligt. Jag orkade inte koncentrera mig, det gick bara inte att fokusera. Jag stirrade på datorskärmen och läste saker om och om igen. Jag kunde inte. Fick i princip ingenting gjort. Vet inte vad det berodde på, men jag var totalt uppe i det blå. Min hjärna måste ha tagit semester. Vet inte om den muskelavslappnande medicinen som jag fortfarande tar mot min nackspärr, har någonting med detta att göra. Inte helt omöjligt, då den kan ge trötthet och dåsighet. Men att man ska få så svårt att koncentrera sig? Hmm. Jag har ändå tagit min medicin som vanligt, tog till och med en Medikinet (Ritalin) i dag innan jag gick till skolan. Men nej, det har jag inte känt någon positiv effekt av.
Mådde rätt kasst när jag gick hem från skolan. Fick anstränga mig för att ens orka gå till affären och handla middagsmat. Och ännu mer för att idas laga den jävla maten. Ville bara gömma mig under täcket och försöka glömma världen. Usch.
Har pratat med syrran i dag, inga glädjande samtal direkt. Det finns tyvärr vissa stora problem hemma. Inga främmande bekymmer dock, men nu har de tagit ny fart. Fy fan, säger jag bara. Jag tänker inte gå in på saker och ting, men en sak är säker; släkten är värst! Jag brukar inte ta i så jag spricker direkt, jag använder inte ett så starkt ord som hat speciellt ofta. Men i detta sammanhang så har det verkligen kommit till den gränsen att jag hatar. Jag hatar i synnerhet en viss person. Detta är hat, det har vuxit till det. Det kommer aldrig att försvinna, det kommer aldrig någonsin kunna repareras. Det är den bistra sanningen. Som det är nu så kommer min familj, främst min syster, i kläm. Det är rena hot emellanåt. Var ska allt sluta?
Tydligen är all denna skit priset vi får betala för att vi vill kunna ha våra hästar. Allt jävelskap får vi utstå bara för att vi har djur, att vi har hästar som vi älskar. Vi drivs om och om igen till vansinnets gräns bara för att vi vill vara lyckliga och leva i en tillvaro där vi kan hålla på med vår passion. Vi får dras med en ofattbar orättvisa, vi måste tydligen finna oss i att bli kränkta. Jag är så äckligt jävla trött på det här kriget att jag nästan blir våldsbenägen. Skrämmande.
Kommentarer
Postat av: pownies
fin blogg:)
kolla gärna in våran nya häst blogg :)
tack i förhand
Postat av: Patricia
=(
Postat av: Emelie
Vad händer i veckan? :)
Trackback
