Downhill
Ja då har man rutschat ner i en dal igen då. Min berg-och-dal-bana är paradoxal, den är både förutsägbar och överraskande på samma gång. Vet faktiskt inte hur jag ska förklara det. I dag har det bara dalat och dalat, jag började på en någorlunda hög höjd men har sedan bara åkt längre och längre ner allt eftersom dagen lunkat på. Det känns inget vidare, ärligt talat.
Jag har ångest. Ångest över en massa specifika, olika saker. Men jag har också en allmän jäkla ångest, en frustration, ett missnöje, en vantrivsel, ett obehag, en rastlöshet, en oro, som jag inte riktigt kan placera. Den bara är där och gnager alltmer frenetiskt på mina tankar och mina känslor. Den tar över mitt jag och den bosätter sig i min kropp. Den ger mig huvudvärk, yrsel, svettningar, illamående och värk i kroppen. Vetskapen om att jag står helt utan läkare och terapeut just nu, fortfarande, gör definitivt inte saken lättare. Jag känner mig övergiven, ignorerad, utelämnad, sårbar, sviken, bortglömd och genomskinlig. Jag känner mig transparent. Jag har blivit kastad i soporna, jag är inget annat än skräp.
Jag vet att det inte är så illa, jag vet att jag överdriver och överreagerar och är onödigt jävla känslig. MEN DET HJÄLPER MIG INTE NU! Åh, alla vetskaper, allt förnuft, de gör mig till fånge i en loop jag inte kan ta mig ur.
Ringa psykakuten, återigen? Ja, kanske.
Jag har ångest. Ångest över en massa specifika, olika saker. Men jag har också en allmän jäkla ångest, en frustration, ett missnöje, en vantrivsel, ett obehag, en rastlöshet, en oro, som jag inte riktigt kan placera. Den bara är där och gnager alltmer frenetiskt på mina tankar och mina känslor. Den tar över mitt jag och den bosätter sig i min kropp. Den ger mig huvudvärk, yrsel, svettningar, illamående och värk i kroppen. Vetskapen om att jag står helt utan läkare och terapeut just nu, fortfarande, gör definitivt inte saken lättare. Jag känner mig övergiven, ignorerad, utelämnad, sårbar, sviken, bortglömd och genomskinlig. Jag känner mig transparent. Jag har blivit kastad i soporna, jag är inget annat än skräp.
Jag vet att det inte är så illa, jag vet att jag överdriver och överreagerar och är onödigt jävla känslig. MEN DET HJÄLPER MIG INTE NU! Åh, alla vetskaper, allt förnuft, de gör mig till fånge i en loop jag inte kan ta mig ur.
Ringa psykakuten, återigen? Ja, kanske.
Kommentarer
Trackback
