Funderingar
Så sitter man här, ensam i natten, och börjar fundera. Jag läste igenom alla mina gamla blogginlägg. Jag la märke till att jag verkade så himla seriös där i början, jag var så inriktad på att skriva om "ADHD-studenten" verkligen, om ADHD och mitt liv med ADHD och som student med ADHD. Tjatigt, eller?
Men jag startade ju bloggen med intentionen att det i princip skulle vara en "temablogg", eller vad man vill kalla det. Det känns som om jag har frångått det lite, som om jag håller på att sväva ut hela tiden.
Å andra sidan så är ju allt jag lägger upp skrivet av mig, ADHD-studenten själv. Så allting relaterar ändå till mitt liv. Jag är jag, oavsett vilken situation jag hamnar i och hur jag uttrycker. Nå, inte vet jag. Men jag vill börja återgå lite mer till ämnena ADHD och psykisk ohälsa, hur det är att leva med det och hur det är att vara högskolestudent med ADHD. Jag ska försöka hitta på intressanta grejer att skriva om dessa ämnen.
Jag vill dessutom medverka till att riva murar. Som jag tidigare har nämnt så vill jag vara med och slå hål på fördomar och myter om psykisk ohälsa i allmänhet, och NPF och ADHD i synnerhet. Jag vill visa, helt utan censurer, hur ett människoöde kan te sig. Hur en människa med en funktionsnedsättning kan tänka och fungera, hur en människa kan lyckas trots att h*n har oddsen emot sig.
Min förhoppning är att vi ska få ett öppnare samhälle, att psykisk ohälsa inte ska vara så stigmatiserat som det är i dag.
Min målsättning är hela tiden att jag ska bidra till detta genom att alltid vara öppen, ärlig och frispråkig. Jag har inga som helst problem med att bjuda på mig själv, att berätta och förklara. Tvärtom, jag känner ett stort behov av att göra allt som står i min makt för att hjälpa och upplysa så mycket som jag bara kan. Minsta lilla sak kan vara ack så nyttig i det stora taget. Kan jag bidra till samhället, kan jag hjälpa människor, så är jag mer än nöjd. Alltså har jag valt att vara helt öppen och jag skäms inte för den jag är.
Tänk så tråkig världen skulle vara om alla människor var lika. Om alla var perfekta och jämt mådde bra, om man aldrig var varken nedanför eller ovanför den idealiska måendegraden. Så slätstruket, så hämmande.
Nej, det kan komma mycket positivt ur allas våra brister, skavanker och normbrytanden!
Men jag startade ju bloggen med intentionen att det i princip skulle vara en "temablogg", eller vad man vill kalla det. Det känns som om jag har frångått det lite, som om jag håller på att sväva ut hela tiden.
Å andra sidan så är ju allt jag lägger upp skrivet av mig, ADHD-studenten själv. Så allting relaterar ändå till mitt liv. Jag är jag, oavsett vilken situation jag hamnar i och hur jag uttrycker. Nå, inte vet jag. Men jag vill börja återgå lite mer till ämnena ADHD och psykisk ohälsa, hur det är att leva med det och hur det är att vara högskolestudent med ADHD. Jag ska försöka hitta på intressanta grejer att skriva om dessa ämnen.
Jag vill dessutom medverka till att riva murar. Som jag tidigare har nämnt så vill jag vara med och slå hål på fördomar och myter om psykisk ohälsa i allmänhet, och NPF och ADHD i synnerhet. Jag vill visa, helt utan censurer, hur ett människoöde kan te sig. Hur en människa med en funktionsnedsättning kan tänka och fungera, hur en människa kan lyckas trots att h*n har oddsen emot sig.
Min förhoppning är att vi ska få ett öppnare samhälle, att psykisk ohälsa inte ska vara så stigmatiserat som det är i dag.
Min målsättning är hela tiden att jag ska bidra till detta genom att alltid vara öppen, ärlig och frispråkig. Jag har inga som helst problem med att bjuda på mig själv, att berätta och förklara. Tvärtom, jag känner ett stort behov av att göra allt som står i min makt för att hjälpa och upplysa så mycket som jag bara kan. Minsta lilla sak kan vara ack så nyttig i det stora taget. Kan jag bidra till samhället, kan jag hjälpa människor, så är jag mer än nöjd. Alltså har jag valt att vara helt öppen och jag skäms inte för den jag är.
Tänk så tråkig världen skulle vara om alla människor var lika. Om alla var perfekta och jämt mådde bra, om man aldrig var varken nedanför eller ovanför den idealiska måendegraden. Så slätstruket, så hämmande.
Nej, det kan komma mycket positivt ur allas våra brister, skavanker och normbrytanden!
Kommentarer
Trackback
