Idioter!
Nu är jag så JÄVLA ARG!! Min ilska och frustration vet inga gränser. Jag höll på att tappa sansen helt och fullt för en stund sedan, det var inte många millimeter från att jag omvandlade en av de nya temuggarna till tusentals porslinsskärvor mot golv eller vägg. Mascaran har jag grinat bort nästan totalt, jag är röd och svullen i hela fejan och pulsen är fortfarande på en affekt-nivå.
Men vad sjutton tar man sig till då?! CSN är är för mig just nu en bunt med sega rövskallar (förlåt ordvalet) som gör att jag får tigga pengar till mat från folk, och ingen information om när utbetalning ska ske kan jag få.
Adlibris, som jag brukar beställa kurslitteratur från, har återigen fått fnatt och inte förmått hosta upp ett mail om slutsåld bok förrän DAGAR efter man fått en prydlig liten orderbekräftelse. Jag har bråttom för i helvete! Jag behöver boken NU, och då säger ni "hoppsan, den tog visst slut! men vi skickar gärna den andra boken du beställde. tack och hej." ungefär så. ÅÅÅÅÅHHH.
Vad tror Adlibris att jag ska göra nu? Alla exemplar på bibblan är såklart utlånade med reservationskö på en sisådär 786653623462935 personer som väntar på den. Eller så är någon bok "förkommen". Vad i glödheta H*E är det frågan om?!
Jag blir så innerligt och hjärtligt trött. Jag har ömsom tankar om att gå och dränka mig själv i snuskvattnet i Viskan, ömsom tankar på att gå bärsärkagång med tänder och naglar på ett random ställe med mycket folk.
Nej, seriöst. Men det känns som om jag vill vända ut och in på mig själv. Drämt näven i allehanda föremål, skrikgråtit och kladdat ut sminket har jag redan gjort en bra stund. Nu är det fan enough. Igen.
Jag funderar till och från på att låta något vasst få smaka på min hud. Frustrationen är stor, nästan outhärdlig.
Som om inte detta var nog för helvetet på jorden, så ska vi ha seminarium på torsdag. Det är SNART! Grupparbete. Fast min så kallade grupp var alldeles totalt jävla kass, för det var bara jag och en till som var där. Vi är inte ens en grupp, vi är ett PAR! Och vi ska göra en grej att prata om i 20 lååånga underbara minuter, samt skriva ett dokument om skiten och lämna in.
Jag kräks. Jag svimmar. Jag dör.
Jag kommer snart att gå under. Det känns så. När man trodde att livet inte kunde bjuda på så många fler jävligheter på så kort tid så överraskas man. Åh, fantastiska liv, ljuva värld.
Men vad sjutton tar man sig till då?! CSN är är för mig just nu en bunt med sega rövskallar (förlåt ordvalet) som gör att jag får tigga pengar till mat från folk, och ingen information om när utbetalning ska ske kan jag få.
Adlibris, som jag brukar beställa kurslitteratur från, har återigen fått fnatt och inte förmått hosta upp ett mail om slutsåld bok förrän DAGAR efter man fått en prydlig liten orderbekräftelse. Jag har bråttom för i helvete! Jag behöver boken NU, och då säger ni "hoppsan, den tog visst slut! men vi skickar gärna den andra boken du beställde. tack och hej." ungefär så. ÅÅÅÅÅHHH.
Vad tror Adlibris att jag ska göra nu? Alla exemplar på bibblan är såklart utlånade med reservationskö på en sisådär 786653623462935 personer som väntar på den. Eller så är någon bok "förkommen". Vad i glödheta H*E är det frågan om?!
Jag blir så innerligt och hjärtligt trött. Jag har ömsom tankar om att gå och dränka mig själv i snuskvattnet i Viskan, ömsom tankar på att gå bärsärkagång med tänder och naglar på ett random ställe med mycket folk.
Nej, seriöst. Men det känns som om jag vill vända ut och in på mig själv. Drämt näven i allehanda föremål, skrikgråtit och kladdat ut sminket har jag redan gjort en bra stund. Nu är det fan enough. Igen.
Jag funderar till och från på att låta något vasst få smaka på min hud. Frustrationen är stor, nästan outhärdlig.
Som om inte detta var nog för helvetet på jorden, så ska vi ha seminarium på torsdag. Det är SNART! Grupparbete. Fast min så kallade grupp var alldeles totalt jävla kass, för det var bara jag och en till som var där. Vi är inte ens en grupp, vi är ett PAR! Och vi ska göra en grej att prata om i 20 lååånga underbara minuter, samt skriva ett dokument om skiten och lämna in.
Jag kräks. Jag svimmar. Jag dör.
Jag kommer snart att gå under. Det känns så. När man trodde att livet inte kunde bjuda på så många fler jävligheter på så kort tid så överraskas man. Åh, fantastiska liv, ljuva värld.
Kommentarer
Trackback
