Ur form
I går kväll mådde jag långt ifrån bra. Men jag antar att det märktes på mitt ganska virriga och desperata blogginlägg. Ibland, när det helt enkelt blir för mycket, så är det som om någon annan har tagit kontrollen över mig. Jag är inte jag längre, det är inte jag själv som bestämmer. Mitt liv har för tillfället tagits över av en främmande kraft.
Nu låter det nog hemskare än vad som är meningen, det är ju inte direkt så att jag tror att jag är någon annan eller känner mig besatt, det jag menar är bara att ångesten slår igenom så till den grad att den "verkliga" människan som är jag, blir knuffad åt sidan och mer eller mindre hindras att tänka förnuftigt och rationellt för en stund. Jag är medveten om det, oftast, men det kan vara väldigt svårt att göra något åt det just då. Ångesten, när den slår till, är en väldigt kraftfull känsla med mycket makt. Den kräver total uppmärksamhet av mig och är fruktansvärt girig.
Hur som haver, jag ringde i alla fall till psykakuten i går kväll, strax efter tio var det tror jag. Jag kände att mina ångestkänslor var farligt nära att ta över för mycket, så jag valde att ringa för att bara prata och få lite råd.
Det var ett bra beslut, jag fick prata med en vettig och trevlig sköterska i säkert en halvtimma eller så. Efteråt kändes det en aning lättare, jag fick även rådet att ta ett par Theralen.
Dessutom fick jag besked om att min remiss var behandlad, så jag kommer att få brev i morgon eller i början av nästa vecka. Så det dröjer inte länge till jag ska få komma dit och träffa en ny läkare. Skönt! Det var verkligen ett orosmoment. Jag har känt mig övergiven och otrygg nu när jag inte haft varken läkare eller samtalskontakt/terapeut. Jag har ett stort trygghetsbehov och blir väldigt oroad och osäker när jag inte har full koll på vart och till vem jag kan vända mig, om och när det behövs.
Nu har jag bestämt mig för att prioritera bort uppgiften som ska lämnas in i morgon. Jag mår inte tillräckligt bra för att det ska vara värt att anstränga mig för att skriva den, det får bli en omtenta om några veckor. Visst kan jag känna att det är ett misslyckande, eller att jag är för lat eller dålig. Men å andra sidan, ju mer jag betänker det hela, desto smartare verkar det att faktiskt strunta i den just nu. Min hälsa ska komma i första hand, och det är absolut inte värt att riskera såpass mycket bara för en inlämningsuppgifts skull. Det blir ingen katastrof även om jag inte skriver den nu. Så jag tänker inte ustätta mig för den stress och press det skulle innebära, för tillfället. Jag är rädd att jag skulle drivas till ett Totalt Psykbryt, om jag skulle tvinga mig i det här underläget som jag redan befinner mig i.
Jag kan i alla fall känna mig rätt lugn och glad, om jag tänker efter. Förutom denna som blir nu då, så ligger jag inte efter i någonting. Jag är helt ikapp! Så jag försöker intala mig själv att jag har råd att skippa detta moment en stund. Det hade varit en annan femma om jag redan hade andra saker släpandes efter mig.
Så jag tror att det är okej. Det blir okej, trots allt.
Nu låter det nog hemskare än vad som är meningen, det är ju inte direkt så att jag tror att jag är någon annan eller känner mig besatt, det jag menar är bara att ångesten slår igenom så till den grad att den "verkliga" människan som är jag, blir knuffad åt sidan och mer eller mindre hindras att tänka förnuftigt och rationellt för en stund. Jag är medveten om det, oftast, men det kan vara väldigt svårt att göra något åt det just då. Ångesten, när den slår till, är en väldigt kraftfull känsla med mycket makt. Den kräver total uppmärksamhet av mig och är fruktansvärt girig.
Hur som haver, jag ringde i alla fall till psykakuten i går kväll, strax efter tio var det tror jag. Jag kände att mina ångestkänslor var farligt nära att ta över för mycket, så jag valde att ringa för att bara prata och få lite råd.
Det var ett bra beslut, jag fick prata med en vettig och trevlig sköterska i säkert en halvtimma eller så. Efteråt kändes det en aning lättare, jag fick även rådet att ta ett par Theralen.
Dessutom fick jag besked om att min remiss var behandlad, så jag kommer att få brev i morgon eller i början av nästa vecka. Så det dröjer inte länge till jag ska få komma dit och träffa en ny läkare. Skönt! Det var verkligen ett orosmoment. Jag har känt mig övergiven och otrygg nu när jag inte haft varken läkare eller samtalskontakt/terapeut. Jag har ett stort trygghetsbehov och blir väldigt oroad och osäker när jag inte har full koll på vart och till vem jag kan vända mig, om och när det behövs.
Nu har jag bestämt mig för att prioritera bort uppgiften som ska lämnas in i morgon. Jag mår inte tillräckligt bra för att det ska vara värt att anstränga mig för att skriva den, det får bli en omtenta om några veckor. Visst kan jag känna att det är ett misslyckande, eller att jag är för lat eller dålig. Men å andra sidan, ju mer jag betänker det hela, desto smartare verkar det att faktiskt strunta i den just nu. Min hälsa ska komma i första hand, och det är absolut inte värt att riskera såpass mycket bara för en inlämningsuppgifts skull. Det blir ingen katastrof även om jag inte skriver den nu. Så jag tänker inte ustätta mig för den stress och press det skulle innebära, för tillfället. Jag är rädd att jag skulle drivas till ett Totalt Psykbryt, om jag skulle tvinga mig i det här underläget som jag redan befinner mig i.
Jag kan i alla fall känna mig rätt lugn och glad, om jag tänker efter. Förutom denna som blir nu då, så ligger jag inte efter i någonting. Jag är helt ikapp! Så jag försöker intala mig själv att jag har råd att skippa detta moment en stund. Det hade varit en annan femma om jag redan hade andra saker släpandes efter mig.
Så jag tror att det är okej. Det blir okej, trots allt.
Kommentarer
Trackback
