ADHD-studenten

Nu tänkte jag skriva lite om varför jag har valt att börja plugga till just bibliotekarie, och hur allting egentligen blivit som det blivit...

Jag har alltid, sedan jag lärde mig läsa, varit en riktig bokmal och slukat böcker i en hisklig takt. Tidigt upptäckte jag även det underbara med bibliotek, och har så länge jag kan minnas varit helt fascinerad av dessa otroliga samlingar av böcker och kunskap. Dessutom är det ju en speciell atmosfär i bibliotek, och en alldeles särskild doft av böcker...

Nåja. Bibliotekarieyrket har mer eller mindre alltid haft något lockande över sig, även om jag förr inte hade så särskilt stor vetskap om vad det rent konkret innebar. Att vara bibliotekarie är ju, särskilt nu för tiden, bredare och innehåller mycket mer än vad de allra flesta tror. Jag har faktiskt alltid kunnat tänka mig att utbilda mig till bibliotekarie, men det var ändå något ganska ouppnåeligt över det hela. Inte trodde jag att jag skulle orka, vilja eller ens kunna, läsa på en såpass hög nivå som det skulle innebära, alltså på högskola. Nej, jag har alltid haft den inställningen, att högre studier inte är någonting för mig. Jag är en alltför simpel människa som inte har rätt kvalitet för något sådant. Men visst verkade det roligt, redan ett eller två år efter studentexamen kom jag så smått i kontakt med Bibliotekshögskolan i Borås, på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg.
Well well, dream on! Det var vad jag tänkte. Och sedan blev jag ju sjuk, min psykiska hälsa (eller ohälsa, snarare) tillät knappt studier på Komvux.

När jag blev bättre och stabilare så kom återigen dessa drömmar upp till ytan. Inte nog med att jag var väldigt fascinerad och lockad av bibliotekarieyrket, jag återfick förmågan att drömma, min önskan och mitt behov av att bli något, att göra något vettigt av mitt liv. Jag vet, djupt inne i mig själv, att jag har så enormt stora resurser och en sådan fantastisk vilja, så min beslutsamhet började växa. Nu blev tankarna på att plugga vidare starkare än någonsin.

Det var även dags för mig att börja arbetsträna, jag hade haft aktivitetsersättning från Försäkringskassan under en rätt lång tid, och både jag och min läkare tyckte att jag var mogen för praktik/arbetsträning. Jag frågade på folkbiblioteket i Tanumshede, men tyvärr hade de inte möjlighet att ha en praktikant just då. Inte så konstigt kanske, att biblioteket var det allra första stället som jag sökte mig till! Jag är en trogen besökare och låntagare och därtill "bekant" med personalen.

Jag letade vidare och frågade sedan på ridskolan. Tänkte att hästskötsel, det kan jag ju, och det skulle vara tevligt att hålla på lite mer med det. Den ridskolan gick jag ju på i flera år, men det var längesedan. Där gick det bättre, jag fick börja arbetsträna där nästan omedelbart. Tio timmar i veckan började jag med. Det fungerade bra trots att det var slitigt, och jag kände mig nyttig och behövd.
Jag blev bara kvar i drygt tre månader, jag hann knappt gå upp i arbetstid ens. Stallarbetet, både det på ridskolan och det i det egna stallet, blev alldeles för mycket för mig. Mest fysiskt, men även psykiskt. Jag började att vantrivas på ridskolan. Förmodligen berodde det på att jag var så självgående och så effektiv, så den ordinarie personalen (som egentligen skulle vara handledare åt mig hela tiden) började ta mig för given. Jag kände att jag fick jobba för hårt, att jag blev utnyttjad. Detta och att min kropp började ta stryk och säga ifrån, det gjorde att jag höll på att bryta ihop. Jag fick problem med tennisarmbåge, först i ena armbågen, sedan även den andra. Jag hade så ont att jag ofta grät när jag jobbade. Jag kunde knappt sova om nätterna för att jag hade sådan värk. Dessutom började mina handleder att krångla, jag utvecklade karpaltunnelsyndrom, särskilt i höger handled som sedan fick opereras.

Jag slutade alltså ganska tvärt med arbetsträningen på ridskolan. Det kändes som om jag var tillbaka på ruta ett. Jag var ledig några veckor, vilket verkligen behövdes, det kändes som om min kropp var helt paj. Nu sökte jag något arbete som inte var lika fysiskt påfrestande. Jag samtalade med min kontakt på Arbetsförmedlingen, vi letade en ny plats att arbetsträna på. Då hände något väldigt lustigt, och mycket lägligt. Biblioteket sökte helt plötsligt efter en praktikant! Jag trodde inte att det var sant. Det blev snabbt bestämt att jag skulle komma dit på en intervju, och det gick som smort. Vips, så skulle jag få börja arbetsträna på bibblan, trots allt! Jag började med en månad, som gick superbra och alla på biblioteket var nöjda med mig, så jag fortsatte över hela sommaren. Var där alltså i nästan fem månader.

Praktiken på biblioteket var bland det roligaste jag gjort, jag trivdes som fisken i vattnet. Redan i början av praktiken, i april-maj där, så började jag återigen fundera allvarligt på det där med att söka till bibliotekarieprogrammet i Borås. Men sista ansökningsdagen hade passerats, så jag trodde att det var kört.
Men sedan pratade jag med studievägledaren på gymnasiet/Komvux, som finns i samma byggnad som bibblan...
Det visade sig att man kunde lämna in en sen ansökan, att det alltså fanns platser kvar. Allright, tänkte jag, söka kan man ju alltid. Jag tror inte att jag kommer in, men visst kan man testa... Och skulle jag mot förmodan komma in så kan jag ju tacka nej. Sagt och gjort. Eftersom jag hade grundläggande behörighet så slängde jag in en ansökan.

Vardagen flöt på. Jag tänkte på min ansökan ibland. Sedan kom det första antagningsbeskedet i mitten av juli. Vad stod det där? Jag trodde seriöst att jag såg fel, att det blivit något missförstånd. JAG HADE BLIVIT ANTAGEN!  I första urvalet också. Herregud, vad ska jag göra? Det kom så hastigt på, jag hade absolut inte planerat för att flytta till Borås och börja på högskolan.

Men ja, här är jag nu. Nästan en termin är avverkad och det känns helt otroligt. Jag lever min dröm. Det tog mig ungefär en dag att bestämma att jag skulle tacka ja till platsen, klart att jag skulle till Borås. Det var ju meningen, det var bestämt så. Det är ingen slump, det var min tur nu. Min uppgift. Allt jag behövde göra var att bejaka det och följa med. Att våga ta steget och kasta mig ut i livet. Jag trivs helt fantastiskt bra, jag älskar min nya tillvaro. Som i och för sig inte är så ny längre, jag börjar vänja mig vid studentlivet.

Även om det har varit en extremt tuff period, och det är fortfarande väldigt kämpigt, så känner jag att det är värt det. Det är det här jag vill göra, jag vill satsa på detta. Det har minst sagt gått upp och ner hela hösten, jag har haft både de högsta topparna och de djupaste dalarna. Jag har, milt sagt, satts på prov. Jag har fått bekänna färg. Men jag har också fått lön för all möda, mina studieresultat är över förväntan, jag har presterat bättre än jag vågat hoppas. Och äntligen kan jag börja glädjas på riktigt, nu kan jag så smått belöna mig själv och vara stolt och nöjd.

Högskolan och studierna är inte bara en utbildning för mig, det är inte bara tre års pluggande för att få ett yrke som jag vill ha. Det är en nystart, det är mitt nya liv. Det är i allra högsta grad personlig utveckling, det är allt. Det är bekräftelsen på att jag kan, vill och vågar. Det är beviset för att jag är någon, att jag har en uppgift i livet. Studierna visar att jag inte har lidit förgäves. Jag tror att min stora prövning var ett nödvändigt test för att jag skulle förstå vad jag kunde göra, vad jag skulle göra med mitt liv.

Jag är otroligt tacksam och jag skulle inte vilja ändra på någonting. Allt som har hänt och allt som jag har varit med om, har varit nyttiga erfarenheter. Jag kan se det nu, och försöker att tänka på det viset även när jag rasar mot avgrunden igen.

Acceptans är förutsättningen för den personliga utvecklingen.