ADHD-studenten

Jag drabbades av ett smärre break-down för en stund sedan. Jobbiga grejer som till slut blev för mycket, och allt rann över. Jag svalde ett par Theralen, något som jag inte gjort på flera veckor. Har bara tagit Lergigan någon enstaka gång och Imovane vid några spridda tillfällen.

Sedan flydde jag fältet och stack bort till hästarna som nu går i en hage några hundra meter från huset. De var så lugna och trygga. Jag begravde mitt ansikte i Lindas man, andades in hennes underbara hästdoft, smekte hennes lena päls. Jag bara stod där och klappade och försökte att vara närvarande i nuet (DBT-grejer, you know). Och hur fantastisk är inte hästen? Hon stod där så fridfullt och snällt, som för att trösta mig, som för att säga mig att allting blir bättre, att det ordnar sig. Hon bara fanns där, stor och varm och trygg. En klippa att luta sig mot.
Djuren förstår, det gör de verkligen. De är inte dumma, de känner intuitivt när det är något som inte står rätt till och när man är i obalans. Och särskilt hästar är djur som strävar efter harmoni och balans, de behöver det för att må bra. De är ärliga och döljer aldrig något. Varför kan inte vi människor vara lite mer som hästar?

Nåja. Linda hjälpte mig ikväll. Men nu är det dags att gå och lägga sig, för i morgon väntar ännu en tidig arbetsdag.