ADHD-studenten

Jag spankulerar omkring här och grubblar, dock inget ovanligt med det, men det var precis en tanke som slog mig. Varför är det alltid svårare att prata, och då menar jag riktigt prata, med de som står en närmast? Varför är det så sjukt mycket jobbigare än att fläka upp sitt innersta för en psykolog eller kurator? Nu kanske vissa protesterar och tycker att det inte alls är så. Visst, kanske inte för alla, men för en stor mängd människor skulle jag tro.

Har det att göra med att vi är rädda för att skrämma iväg anhöriga och vänner? Är vi så oroliga för att mista våra närmaste att vi tvekar inför att visa vilka vi verkligen är och berätta hur vi tänker och känner?
Jag misstänker att en del av svaret kan ligga däri. För jag tror att vi ofta är överdrivet ängsliga inför vad som kommer att hända om vi öppnar vårt innersta och låter de människor som vi litar på, och på något vis är beroende av, att se vad som döljer sig inom oss. Vi är livrädda för att orsaka avståndstagande på grund av missförstånd, oförstående och kanske till och med förakt.

Så varför är det då lättare att öppna upp sig inför en helt okänd människa som man, i alla fall inte till en början, har något som slags relation till? Jo, förklaringarna på den föregående frågan lär besvara även denna undran. Eftersom vi är rädda att skämmas inför personer som vi känner väl, och kanske orsaka att de får en negativ bild av en eller till och med tar avstånd från en, så gäller det motsatta i detta fall.
Låt oss säga att man träffar en kurator. Du möter denna som då är i sin yrkesroll. Dessutom känner du inte människan personligt, han eller hon blir alltså som någon slags myndighetsperson eller kanske till och med en överordnad makt, i alla fall någon som befinner sig på en annan nivå än en själv. Det är lite krångligt att förklara hur jag tänker, men när man möter en samtalskontakt så är rollerna redan klart satta. Man behöver inte fundera kring vilken position man själv ska ta, eller ängslas över om den andra parten är väldigt dominant och så vidare.

Hur som helst. En samtalskontakt träffar och pratar man med vid ett begränsat antal tillfällen, och så är det bra med det. Man behöver inte umgås något mer med personen ifråga och har inget mer att göra med denne. Han eller hon är inte involverad i ditt liv eller din direkta närhet, och du har därför ingen anledning att fundera på vad han eller hon kommer att tycka om dig eller om denne eventuellt kommer att påverkas negativt av de innersta tankar du delar med dig av. Detta är inte enbart av godo, dock. Det är åtminstone vad jag tycker och tror.
Alla har behov av att tala mer med sina nära och kära. Visa vad vi känner, tänker och tycker på riktigt.
Men säg, hur enkelt är det i ett samhälle som detta? Ytlighet, stress, egofixering, karriärer, materialism och isolering är bara några av fenomenen att skylla på.

Och allting fortsätter att klia. Livet skaver och jag vet inte hur jag ska bete mig för att det ska kännas bekvämt att bära. När jag försöker att prata med de som är nära så får jag panik, kräkkänslor och yrsel. När jag på ett eller annat sätt tvingas till att öppna munnen och dryfta vad som egentligen pågår så får jag breakdowns. Det slutar alltid med att jag flyr. Det är en instinkt, en självbevarelsedrift. Så har det alltid varit, och jag tror att jag är socialt handikappad. Jag fick aldrig lära mig det där med närhet, ömhet och att prata om sådant som betyder något. Det fattas en bit i i min mognad. Ett hål i uppväxten. Är det därför jag emotionellt känner mig som ett barn? Kroppen och intellektet växte, men det sociala och känslomässiga stannade i något förpubertalt stadie.

And I tear it apart and burn it all down 'cause I have to.