ADHD-studenten

Nu ska jag blänga på en film och försöka glömma, alternativt förtränga, att mitt liv känns allmänt jävla miserabelt. Jag vill inte klafsa omkring i mer självömkande och ojande. Jag är trött på alla destruktiva tankemönster och fördärvande hjärnspöken. Men ändå kan jag inte låta bli att fortsätta med skiten, det är som om det är det enda jag duger till. Tycka synd om och älta, jajamän det är min grej det.

Jag trodde mig ha fixat till ett liv, en tillvaro som faktiskt kunde få lov att kallas liv. Men visst fan gick det i kras och förvandlades till miljoner små skärvor av söndertrasade förhoppningar och förväntningar. Ambitionerna slogs sönder till knappt synbara partiklar och spreds sedan för vinden. Det som blev kvar är ett tomt människoskal, en misslyckad organism som sakta ruttnar inifrån, en varelse som saknar existensberättigande och helst borde avlivas. Jag känner mig inte bekväm med att vandra runt och skräpa ner världen. Jag tillför inget nyttigt, jag är endast en missprydsam belastning som är i vägen.
Please delete me.

Men nu ska jag som sagt glo på en film och åtminstone försöka att inte tänka på att jag är som ett skadedjur som Anticimex borde ta hand om.