ADHD-studenten

Jag hatar att bo ihop med människor. Det är så otroligt mycket störande hos andra och hur de beter sig. Mycket av folks vanor retar upp mig och äcklar mig. Till exempel:

- jag hatar när folk tar av min tandkräm (eller duschkräm, eller dylikt)
- jag hatar när folk inte kan spola ner sitt tandkrämsspott utan låter det ligga kvar i handfatet
- jag hatar när folk inte kan torka av fötterna på badmattan när de kliver ur duschen
- jag hatar när folk inte kan skura toaletten efter sig
- jag hatar när folk tar eller lånar saker och sen inte lägger tillbaka dem
- jag hatar när folk slänger sina skitiga kläder utanför tvättkorgen (avsiktligt eller oavsiktligt, doesn't matter)
- jag hatar när folk tar av maten jag köpt
- jag hatar när folk inte kan torka av bordet efter sig
- jag hatar när folk inte kan ställa ner disken i diskmaskinen
- jag hatar när folk inte kan ta bort sitt hår från golvbrunnen i duschen

Och inte nog med detta, jag har kommit på att jag egentligen avskyr att bo tillsammans med andra. Det är så sjukt mycket som stör mig och äcklar mig hela tiden. Usch. Det kvittar liksom nästan att det är ens egen familj. Och att sedan någon annan i familjen ständigt har hemma en annan person på "besök", ja då håller jag till slut på att gå upp i limningen. Jag blir genuint jävla trött på att ytterligare en person, som inte hör till familjen, ska vistas i mitt hem i pincip alla veckans dagar. Ständigt och jämt. Så fort familjemedlemmen är hemma så ska denna utomstående person också vara det. Som om de var ihopklistrade. Så vidrigt, så vämjeligt, så kvävande. Nej, usch och fy.

Jag vet att jag låter bitter, men det tar så abnormt mycket energi att hela tiden behöva anpassa sig, att finna sig i vad som helst. Jag vill ha saker och ting i vardagen på mitt sätt, jag vill att det ska funka så som jag har bestämt och så som jag känner mig trygg i att allting funkar. När balansen och ordningen störs så rubbas även mitt liv, mina rutiner och mitt sätt att leva och fungera. Jag är fruktansvärt känslig för förändringar och särskilt förändringar som jag själv inte kan råda över. Antagligen har det med mitt funktionshinder att göra, men vad vet jag. Jag vet bara att jag alltid har varit hyperkänslig, lättstressad, ängslig och himla petig med hur jag vill ha allt. Det är fan inte så lätt. Om jag hade kunnat hade jag gärna ändrat på mig, för då hade allting i vardagen och mitt liv flutit så mycket smidigare och mer smärtfritt.
Men till syvende och sist så är jag ändå jag, och man kan faktiskt inte förändra sig själv hur mycket som helst. Man kan hyvla och frisera, men stommen kommer att förbli densamma.

Tack och hej, nu är gnället och kvasifilosoferandet slut för denna gången, nu ska jag slänga mig i bingen.