Händelser
Jag har inte orkat blogga på några dagar, har heller inte kommit på något att blogga om. Visst händer det lite grejer, och det har hänt saker det senaste. Men jag tror inte att allt lämpar sig för att tas upp i bloggen, jag vill inte ta upp allting då det är en del som faktiskt känns lite för personligt och känsligt för det.
Men som jag skrivit tidigare så är jag nere i en riktig svacka nu, och det känns verkligen inte som om det håller på att vända heller, dessvärre.
På måndag ska jag i alla fall träffa min nya läkare, en läkare på neuropsyk. Det känns ändå ganska hoppfullt. Att redan ha träffat tre olika läkare på psykakuten känns ju inte som det mest optimala, det ska bli skönt att få en fast läkare igen. Förhoppningsvis kommer jag att få reda på förslagen till en individuell studieplan under nästa vecka också, det ska bli intressant att se vad institutionen har hittat på.
Festen i går kväll blev väl både lyckad och misslyckad kan man säga. Jag anade ju att det inte skulle vara det smartaste att dricka alkohol, med tanke på den obalans jag befinner mig i för tillfället. Men ändå drack jag en hel del vin och blev snabbt väldigt full. Mindre bra. Jag hade roligt ett bra tag men sedan vet jag inte vad som hände, det välte över och jag mer eller mindre bröt ihop och stortjöt. Jag hade egentligen kunnat räkna ut med stortån att det skulle bli så. Men jag är hemskt tacksam för att snälla J ställde upp och hjälpte mig att reda ut hela den jobbiga situationen. Dock känns det en aning pinsamt, det hela. Jag skäms också lite för att jag dök upp vrålpackad på psykakuten mitt i natten, jag fick blåsa och hade 1,45 promille alkohol i mig... Usch, inte det allra bästa kanske. Men förvånande nog så fick jag med mig tre Imovane (insomningstabletter) hem. Senast för några dagar sedan så var det helt otänkbart att få insomningstabletter från akuten, flera gånger sade personalen att de inte hade sådana mediciner och aldrig gav ut det därifrån. Jaha, lustigt att de helt plötsligt ändrat sig!
Nä, usch, nu är jag smått trött på psykakuten. Men det är jättebra och tryggt att den finns, att man kan ringa när som helst på dygnet. Efter händelsen i onsdags kväll så blir jag uppringd av en sköterska varje kväll. Blev dock lite sur och besviken ikväll eftersom det aldrig ringde någon. Klart att jag fattar att de säkert hade en massa att göra så att de helt enkelt inte hann, men ändå, jag känner mig alltid bortglömd och nonchalerad av sådant.
Jaja, nu vill jag nog inte berätta mer om mina misslyckanden och mitt dåliga mående. Jag ska ta en Imovane och hoppas på att få somna snabbt och ångestfritt, i morgon är en ny dag.
Men som jag skrivit tidigare så är jag nere i en riktig svacka nu, och det känns verkligen inte som om det håller på att vända heller, dessvärre.
På måndag ska jag i alla fall träffa min nya läkare, en läkare på neuropsyk. Det känns ändå ganska hoppfullt. Att redan ha träffat tre olika läkare på psykakuten känns ju inte som det mest optimala, det ska bli skönt att få en fast läkare igen. Förhoppningsvis kommer jag att få reda på förslagen till en individuell studieplan under nästa vecka också, det ska bli intressant att se vad institutionen har hittat på.
Festen i går kväll blev väl både lyckad och misslyckad kan man säga. Jag anade ju att det inte skulle vara det smartaste att dricka alkohol, med tanke på den obalans jag befinner mig i för tillfället. Men ändå drack jag en hel del vin och blev snabbt väldigt full. Mindre bra. Jag hade roligt ett bra tag men sedan vet jag inte vad som hände, det välte över och jag mer eller mindre bröt ihop och stortjöt. Jag hade egentligen kunnat räkna ut med stortån att det skulle bli så. Men jag är hemskt tacksam för att snälla J ställde upp och hjälpte mig att reda ut hela den jobbiga situationen. Dock känns det en aning pinsamt, det hela. Jag skäms också lite för att jag dök upp vrålpackad på psykakuten mitt i natten, jag fick blåsa och hade 1,45 promille alkohol i mig... Usch, inte det allra bästa kanske. Men förvånande nog så fick jag med mig tre Imovane (insomningstabletter) hem. Senast för några dagar sedan så var det helt otänkbart att få insomningstabletter från akuten, flera gånger sade personalen att de inte hade sådana mediciner och aldrig gav ut det därifrån. Jaha, lustigt att de helt plötsligt ändrat sig!
Nä, usch, nu är jag smått trött på psykakuten. Men det är jättebra och tryggt att den finns, att man kan ringa när som helst på dygnet. Efter händelsen i onsdags kväll så blir jag uppringd av en sköterska varje kväll. Blev dock lite sur och besviken ikväll eftersom det aldrig ringde någon. Klart att jag fattar att de säkert hade en massa att göra så att de helt enkelt inte hann, men ändå, jag känner mig alltid bortglömd och nonchalerad av sådant.
Jaja, nu vill jag nog inte berätta mer om mina misslyckanden och mitt dåliga mående. Jag ska ta en Imovane och hoppas på att få somna snabbt och ångestfritt, i morgon är en ny dag.
Kommentarer
Trackback
