Nya experiment
I dag har man då varit hos den nya läkaren på neuropsyk. Han verkade bra, han tog sig tid. Men han verkade väldigt bekymrad över mina tvång och mitt tvångsmässiga beteende. Han tyckte också att jag verkade ovanligt ängslig och försiktig, och dessutom rädd för att stöta mig med folk och göra människor irriterade och arga. It's all so true. Han satte huvudet på spiken ganska mycket. Jag tycker oftast att det sociala är skitjobbigt, jobbigast av allt.
Jag berättade om mina problem med att varva ner och komma till ro på kvällarna, vilket jag ju har svårt för även när jag egentligen är svintrött, utmattad och helt slut. Men hjärnan fortsätter snurra, den går som en jävla torktumlare och fastän jag är tröttare än en död så får jag inte lov att somna.
För detta ska jag nu testa en helt ny medicin, åtminstone sprillans ny för mig. En oväntad medicin också. Abilify. Jag frågade vad det var för sorts läkemedel och han svarade att det var neuroleptika!
Jesus Christ! tänkte jag bara. Jag har inte schizofreni eller bipolär sjukdom, och jag är definitivt inte psykotisk.
Jag blev väldigt skeptisk, men han babblade på och till slut fann jag mig i att åtminstone prova den här medicinen. Kan väl vara värt det, resonerade jag.
Det är en låg dos och jag ska ta den varje kväll i 3-4 veckor, sedan ska vi se hur det har fungerat (eller inte fungerat). Nåväl.
Vad som helst, vad som helst...
Jag är så otroligt trött på allt, trött på hela situationen, trött på mig själv. Jag vill krypa ur mitt skinn och bli osynlig, jag vill kliva ur min kropp och gömma mig någonstans där ingen kan hitta mig.
Jag var på föreläsningarna i dag, det gick okej. Kunde koncentrera mig någorlunda. Men förut, när jag var hemma igen, så satte jag mig vid datorn och skulle kolla vad fredagens seminarium handlar om och vad det är för grupparbete vi ska göra egentligen. Give me a break, please! Jag fick akut panikångest, komplett med andnöd, svaghet, yrsel, hjärtklappning och hela paketet. Jag segnade ner från stolen med tårarna rinnande, jag hulkade och hyperventilerade.
Hur sjutton ska detta gå? Jag vet inte om jag fixar det, hela jag är fortfarande i strejk. Jag har långt ifrån hämtat mig från kraschen.
Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. Det som finns kvar är svart tomhet och mörka tankar.
Jag berättade om mina problem med att varva ner och komma till ro på kvällarna, vilket jag ju har svårt för även när jag egentligen är svintrött, utmattad och helt slut. Men hjärnan fortsätter snurra, den går som en jävla torktumlare och fastän jag är tröttare än en död så får jag inte lov att somna.
För detta ska jag nu testa en helt ny medicin, åtminstone sprillans ny för mig. En oväntad medicin också. Abilify. Jag frågade vad det var för sorts läkemedel och han svarade att det var neuroleptika!
Jesus Christ! tänkte jag bara. Jag har inte schizofreni eller bipolär sjukdom, och jag är definitivt inte psykotisk.
Jag blev väldigt skeptisk, men han babblade på och till slut fann jag mig i att åtminstone prova den här medicinen. Kan väl vara värt det, resonerade jag.
Det är en låg dos och jag ska ta den varje kväll i 3-4 veckor, sedan ska vi se hur det har fungerat (eller inte fungerat). Nåväl.
Vad som helst, vad som helst...
Jag är så otroligt trött på allt, trött på hela situationen, trött på mig själv. Jag vill krypa ur mitt skinn och bli osynlig, jag vill kliva ur min kropp och gömma mig någonstans där ingen kan hitta mig.
Jag var på föreläsningarna i dag, det gick okej. Kunde koncentrera mig någorlunda. Men förut, när jag var hemma igen, så satte jag mig vid datorn och skulle kolla vad fredagens seminarium handlar om och vad det är för grupparbete vi ska göra egentligen. Give me a break, please! Jag fick akut panikångest, komplett med andnöd, svaghet, yrsel, hjärtklappning och hela paketet. Jag segnade ner från stolen med tårarna rinnande, jag hulkade och hyperventilerade.
Hur sjutton ska detta gå? Jag vet inte om jag fixar det, hela jag är fortfarande i strejk. Jag har långt ifrån hämtat mig från kraschen.
Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. Det som finns kvar är svart tomhet och mörka tankar.
Kommentarer
Trackback
