Rollercoaster
Det har blivit hemskt lite bloggande på sistone och det beror på att mitt liv går upp och ner som en jävla studsboll. It's a fucking rollercoaster! Måendet svänger hejvilt och avgrundsångest blandas med eufori. Jag har tampats med självmordstankar, dödsångest, livsångest, förtvivlan och en aldrig sinande ström av känslor att vara misslyckad. Men det har också varit hopp, glädje, lättnad och förtröstan.
Jag klarade det examinerande seminariet igår och blev alltså godkänd. Då mådde jag bra resten av dagen! Jag firade genom att köpa med mig sushi hem, det är ungefär den allra bästa maten jag vet och jag unnar mig den så sällan. Så det var himmelskt gott kan jag säga!
Dagarna före igår var desto värre, onsdagskvällen tillbringades på psykakuten, på en hård brits. Jag väntade i över fyra timmar innan jag fick träffa en läkare. Hemskt, kan jag bara säga att det var. Det kändes som om jag höll på att förgöras av ångest och plågor, min kropp var totalt emot mig och hotade att spränga hela mitt jag i småbitar. Men jag höll ihop, höll ut, till sist gick jag vägen hem som en zombie, så trött och utmattad jag var. Läkaren gjorde inte mycket, men på grund av att jag sa att jag hade självmordstankar så frågade han om jag ville bli inlagd, men jag avböjde. Jag har ju inte tid att må dåligt!
Som tur var så tvingades jag inte att ligga kvar, trots att jag hade nämnt att jag tyckte att lägga sig på järnvägsrälsen och invänta nästa tåg kändes som ett rimligt alternativ. Jag fick däremot mobila akutteamet på mig, de ringer mig varje dag i en vecka. Det känns lite tvångsbetonat men ändå tryggt.
Min nya medicin gör konstiga grejer med mig, men samtidigt ger den också positiva effekter och det är därför jag fortsätter att ta den. Nu har min läkare höjt dosen för den jag började med är tydligen för låg, det är därför jag får grava sömnproblem istället för att den hjälper till med sömnen, att jag blir så kolossalt rastlös i kroppen, drrig och skakig, får megaångest och självmordstankar. Så jag tar den nya dosen och ser glad ut. Nä, men jag testar och hoppas på att det ska bli bättre.
Nu orkar jag inte sitta stilla längre utan ska gå ut i vårsolen och promenera!
Jag klarade det examinerande seminariet igår och blev alltså godkänd. Då mådde jag bra resten av dagen! Jag firade genom att köpa med mig sushi hem, det är ungefär den allra bästa maten jag vet och jag unnar mig den så sällan. Så det var himmelskt gott kan jag säga!
Dagarna före igår var desto värre, onsdagskvällen tillbringades på psykakuten, på en hård brits. Jag väntade i över fyra timmar innan jag fick träffa en läkare. Hemskt, kan jag bara säga att det var. Det kändes som om jag höll på att förgöras av ångest och plågor, min kropp var totalt emot mig och hotade att spränga hela mitt jag i småbitar. Men jag höll ihop, höll ut, till sist gick jag vägen hem som en zombie, så trött och utmattad jag var. Läkaren gjorde inte mycket, men på grund av att jag sa att jag hade självmordstankar så frågade han om jag ville bli inlagd, men jag avböjde. Jag har ju inte tid att må dåligt!
Som tur var så tvingades jag inte att ligga kvar, trots att jag hade nämnt att jag tyckte att lägga sig på järnvägsrälsen och invänta nästa tåg kändes som ett rimligt alternativ. Jag fick däremot mobila akutteamet på mig, de ringer mig varje dag i en vecka. Det känns lite tvångsbetonat men ändå tryggt.
Min nya medicin gör konstiga grejer med mig, men samtidigt ger den också positiva effekter och det är därför jag fortsätter att ta den. Nu har min läkare höjt dosen för den jag började med är tydligen för låg, det är därför jag får grava sömnproblem istället för att den hjälper till med sömnen, att jag blir så kolossalt rastlös i kroppen, drrig och skakig, får megaångest och självmordstankar. Så jag tar den nya dosen och ser glad ut. Nä, men jag testar och hoppas på att det ska bli bättre.
Nu orkar jag inte sitta stilla längre utan ska gå ut i vårsolen och promenera!
Kommentarer
Trackback
