Saker att fundera över
Just nu försöker jag förmå min hjärna att fungera på ett hjälpligt sätt, jag har nämligen viktiga saker att tänka på och resonera kring. Jag måste klura ut hur jag vill göra med den individuella studieplanen som jag fick två olika förslag till i dag. Åh, vilket jobb! Jag har inte en aning om vad som är det bästa alternativet, det är gräsligt svårt att avgöra vilket som kommer att fungera mest optimalt för mig. 50% eller 75%. Om jag riktar in mig på halvtid så är jag inte färdig med utbildningen förrän höstterminen 2015, läser jag resten av utbildningen på 75% får jag min examen vårterminen 2014. Båda alternativen sätter skräck i mig, det låter ju som en hel evighet att dra ut pluggandet på! Hjälp, jag har redan tillräckligt svårt för att fatta beslut. Om det är jobbigt att välja kläder på morgnarna så är detta val sannerligen ren tortyr.
Hela tiden har jag ju varit fast besluten om att jag ska fortsätta på denna utbildning, och jag känner mig väl egentligen fortfarande bombsäker på att jag inte vill eller ska hoppa av. Dock smyger det sig in tvivel i små sprickor här och där, osäkerheten och valmöjligheten att ge upp visar sig emellanåt. Men jag trivs ju fantastiskt bra i skolan, jag gillar utbildningen och känner att bibliotekarie är rätt yrke för mig. Det är bara så frustrerande att det ska gå i ett sådant övermänskligt, upptrissat och galet tempo. Min ADHD-hjärna är inte byggd för det, den har inte resurser nog för att tackla den rasande farten och samtidigt ta in all fakta och reflektera över allt som krävs.
Det fungerade bra ett tag, trodde jag åtminstone. Men när jag står här i dag med facit i hand så är det ju glasklart att det inte var lämpligt. Det gick ett litet tag, men det skulle aldrig hållit i längden. Jag befinner mig mitt uppe i beviset på det, jag kraschade, jag gick in i väggen. Att studera på högskola är absolut inte för alla, det är inte alla människor som klarar av det, och särskilt inte de mäktiga helfartsstudierna.
Nu påstår jag inte att det är högskolan som sådan det är fel på, inte heller att människor som går/har gått på högskola/universitet är bättre människor och att de som inte gör/har gjort det är sämre.
Jag säger heller inte att det är skolans eller utbildningens fel att jag inte klarar av mina studier på det sätt som det är tänkt. Men jag har fått uppleva ett abrupt uppvaknande som gjorde mig smärtsamt medveten om det tuffa och krävande i att syssla med den här sortens studier. Trots att jag var förberedd på att det skulle bli extra jobbigt för mig i och med min funktionsnedsättning, så kunde jag inte på riktigt ana vidden av den mentala påfrestningen och vad följderna skulle kunna bli.
Men, som sagt, jag är fortfarande inställd på att fortsätta på min utbildning och till sist slutföra den. Jag vill ha min examen och sedan få jobba i det yrke jag helst av allt önskar. Att ge upp redan skulle vara ett otroligt personligt nederlag, jag tillåter inte mig själv att vara en sådan vekling att jag inte ens kan fullfölja ett läsår. Trots att det är nästintill omöjligt att se ljuset just nu, att allting känns så överväldigande mörkt, så vet jag innerst inne att det kommer att bli bättre. Det finns en framtid där saker och ting kommer att vara lättare. Luften kommer att återvända till mig och jag kommer att kunna andas igen. Det är bara det att det är så förbannat svårt att komma ihåg hur det är att må bra när man mår dåligt. Och när man mår bra så kan man knappt minnas hur det kändes att vara nere på botten.
Människans psyke är i sanning förunderligt.
Det är väldigt kort tid man lever, om man tänker på hur länge man ska vara död.
Hela tiden har jag ju varit fast besluten om att jag ska fortsätta på denna utbildning, och jag känner mig väl egentligen fortfarande bombsäker på att jag inte vill eller ska hoppa av. Dock smyger det sig in tvivel i små sprickor här och där, osäkerheten och valmöjligheten att ge upp visar sig emellanåt. Men jag trivs ju fantastiskt bra i skolan, jag gillar utbildningen och känner att bibliotekarie är rätt yrke för mig. Det är bara så frustrerande att det ska gå i ett sådant övermänskligt, upptrissat och galet tempo. Min ADHD-hjärna är inte byggd för det, den har inte resurser nog för att tackla den rasande farten och samtidigt ta in all fakta och reflektera över allt som krävs.
Det fungerade bra ett tag, trodde jag åtminstone. Men när jag står här i dag med facit i hand så är det ju glasklart att det inte var lämpligt. Det gick ett litet tag, men det skulle aldrig hållit i längden. Jag befinner mig mitt uppe i beviset på det, jag kraschade, jag gick in i väggen. Att studera på högskola är absolut inte för alla, det är inte alla människor som klarar av det, och särskilt inte de mäktiga helfartsstudierna.
Nu påstår jag inte att det är högskolan som sådan det är fel på, inte heller att människor som går/har gått på högskola/universitet är bättre människor och att de som inte gör/har gjort det är sämre.
Jag säger heller inte att det är skolans eller utbildningens fel att jag inte klarar av mina studier på det sätt som det är tänkt. Men jag har fått uppleva ett abrupt uppvaknande som gjorde mig smärtsamt medveten om det tuffa och krävande i att syssla med den här sortens studier. Trots att jag var förberedd på att det skulle bli extra jobbigt för mig i och med min funktionsnedsättning, så kunde jag inte på riktigt ana vidden av den mentala påfrestningen och vad följderna skulle kunna bli.
Men, som sagt, jag är fortfarande inställd på att fortsätta på min utbildning och till sist slutföra den. Jag vill ha min examen och sedan få jobba i det yrke jag helst av allt önskar. Att ge upp redan skulle vara ett otroligt personligt nederlag, jag tillåter inte mig själv att vara en sådan vekling att jag inte ens kan fullfölja ett läsår. Trots att det är nästintill omöjligt att se ljuset just nu, att allting känns så överväldigande mörkt, så vet jag innerst inne att det kommer att bli bättre. Det finns en framtid där saker och ting kommer att vara lättare. Luften kommer att återvända till mig och jag kommer att kunna andas igen. Det är bara det att det är så förbannat svårt att komma ihåg hur det är att må bra när man mår dåligt. Och när man mår bra så kan man knappt minnas hur det kändes att vara nere på botten.
Människans psyke är i sanning förunderligt.
Det är väldigt kort tid man lever, om man tänker på hur länge man ska vara död.
Kommentarer
Trackback
