To Hell and back
Yes, det är så det känns. Jag har varit ute på en liten skräckfärd, till Helvetet och tillbaka. Vilken tur att det inte var en enkelbiljett jag fick, utan att det var tur och retur!
För faktum är att det känns som om det har vänt nu, jag är på väg tillbaka och livet börjar kännas en aning verkligare igen. Jag kan förnimma en spirande energi och ork, framtiden ser inte lika nattsvart och outhärdlig ut. På något märkligt sätt så tror jag att det är de här svackorna som ger mig modet att fortsätta, som ger mig kraften att ta i ännu mer och kämpa hårdare för mina mål här i livet. Det kanske låter konstigt, det tycker även jag när jag sitter där nere på botten och bara vill ge upp allt, men faktum är ju att man blir stärkt av motgångar. Det som inte dödar, det härdar! En gammal klyscha, jag vet, men ack så sann den känns för mig.
Anledningarna till att jag plötsligt börjat att må bättre är nog flera. Den starkaste lär vara att jag fick förslagen till en individuell studieplan presenterade för mig, när jag såg det svart på vitt så blev det verkligt och konkret att jag kan få en annan studietakt, att jag nu har möjligheten att välja. En stor sten föll från mitt bröst, trots att jag ännu inte har bestämt exakt hur jag ska göra och i vilken takt jag vill läsa.
En annan möjlig bidragande orsak kan vara den ändrade medicineringen, fast det var så sent som i måndags som den ändrades. Men vem vet? Kanske är det så, kanske är det bara placebo-effekt eller viljan att det ska bli bättre, men vilket som så är det ju bra. Faktum är i alla fall att jag sedan i tisdags känt mig piggare, gladare och mindre ångestfylld, särskilt under dagtid. Det var i tisdags jag höjde min dos av Concerta. Jag är så tacksam för att den medicinen finns, den gör en sådan märkbar skillnad för mitt mående och fungerande.
Ja, vad annat? Vädret är ingen höjdare, men mars månad är väl inte direkt känd för sin stabila och trevliga väderlek såvitt jag vet...
Huvudsaken är i alla fall att det börjar bli soligare inombords och att molnen som tyngt min själ håller på att skingras!
För faktum är att det känns som om det har vänt nu, jag är på väg tillbaka och livet börjar kännas en aning verkligare igen. Jag kan förnimma en spirande energi och ork, framtiden ser inte lika nattsvart och outhärdlig ut. På något märkligt sätt så tror jag att det är de här svackorna som ger mig modet att fortsätta, som ger mig kraften att ta i ännu mer och kämpa hårdare för mina mål här i livet. Det kanske låter konstigt, det tycker även jag när jag sitter där nere på botten och bara vill ge upp allt, men faktum är ju att man blir stärkt av motgångar. Det som inte dödar, det härdar! En gammal klyscha, jag vet, men ack så sann den känns för mig.
Anledningarna till att jag plötsligt börjat att må bättre är nog flera. Den starkaste lär vara att jag fick förslagen till en individuell studieplan presenterade för mig, när jag såg det svart på vitt så blev det verkligt och konkret att jag kan få en annan studietakt, att jag nu har möjligheten att välja. En stor sten föll från mitt bröst, trots att jag ännu inte har bestämt exakt hur jag ska göra och i vilken takt jag vill läsa.
En annan möjlig bidragande orsak kan vara den ändrade medicineringen, fast det var så sent som i måndags som den ändrades. Men vem vet? Kanske är det så, kanske är det bara placebo-effekt eller viljan att det ska bli bättre, men vilket som så är det ju bra. Faktum är i alla fall att jag sedan i tisdags känt mig piggare, gladare och mindre ångestfylld, särskilt under dagtid. Det var i tisdags jag höjde min dos av Concerta. Jag är så tacksam för att den medicinen finns, den gör en sådan märkbar skillnad för mitt mående och fungerande.
Ja, vad annat? Vädret är ingen höjdare, men mars månad är väl inte direkt känd för sin stabila och trevliga väderlek såvitt jag vet...
Huvudsaken är i alla fall att det börjar bli soligare inombords och att molnen som tyngt min själ håller på att skingras!
Kommentarer
Trackback
