Tomhet och orkeslöshet
Världen snurrar på men själv går jag i ultrarapid. Förutom på kvällarna när allting sätter igång, som en jävla karusell. Då får jag inte vara ifred för alla tankar och känslor. Kvällarna är värst. Då fylls jag av rastlöshet och blir uppvarvad, orolig, irriterad, ledsen och arg. Allt på en och samma gång. Det är också då som mina "tvångs-tics" blir som värst. Det är särskilt ett ord som jag måste upprepa om och om igen, fast det går i intervaller. Jag kan "glömma bort" det och faktiskt hålla käften i en halvtimme eller så, om jag lyckas bli distraherad av något annat.
Jag har fått ett stort svart hål inuti mig själv, ett sådant där som sägs finnas ute i rymden och som slukar allting. All materia bara sugs in i det och försvinner. Det där svarta hålet har i och för sig alltid funnits i mig, men jag trodde att det kanske hade försvunnit. Eller lagt sig för att vila för gott. Men ack vad jag misstog mig där!
Det svarta hålet är i högsta grad kvar, det stökar och rumsterar om så fasligt där inombords. Det gör mig helt matt. Jag får inte ens ro att tänka i fred längre.
Samtidigt så är det just vad det låter som; ett stort hål. Jag känner mig urgröpt, tömd, dränerad. Det är ett ihåligt skal kvar. Allt som jag trodde var mina ambitioner, min vilja, mitt mod, min kämparglöd - det känns som om det har runnit ur mig. Eller så sögs det in i det svarta hålet. SLAFS. Jaha, där åkte självkänslan också.
Vad ska jag göra nu?
Jag vet att det här har blivit värsta pessimist-bloggen, jag gör inte annat än gnäller och beklagar mig. Men jag har sagt redan från första början att det här är min blogg, det är en ärlig blogg. Syftet har hela tiden varit att skriva om hur mitt liv är, hur jag känner och tänker, hur min vardag är helt enkelt.
Därför skulle det kännas totalt meningslöst och fruktansvärt dumt att sitta här och försöka låtsas att allting är fint, rosaskimrande och fluffigt, när det är långt ifrån så det verkliga läget är. Vill ni läsa om glättigheter och ytligheter där allt bäddas in i rosor och blingbling, ja då får ni väl göra det. Varsågoda att läsa sådana bloggar, för här blir det minsann inga tillgjorda tandkrämsreklam-leenden, råttliknande småhundar med kläder, läppglans eller dylikt.
Den som inte orkar ta del av vad jag har att komma med, eller tycker att det känns obekvämt, obehagligt och olustigt att läsa om mina tankar och mitt liv, kan jag rekommendera att hellre pallra sig till någon av de kända mode/skvaller/osmaklighet/whatever-bloggarna som jag tyvärr blivit varse om att de existerar.
Och förresten, jag fiskar inte efter medömkan eller något sådant. Det där med att tycka synd om kan ni spara åt någon annan. Jag är inte ute efter vare sig uppmärksamhet eller medlidande. Däremot vill jag på ett okonstlat och uppriktigt sätt beskriva hur mitt liv är, och jag hoppas att det kan hjälpa någon att känna att hon/han inte är ensam om att må dåligt och ha det jobbigt.
För det andra så är min blogg en form av självterapi, den är ett andningshål och en ventil där jag kan skriva av mig. I den kan jag vräka ur mig lite vad som helst, vad jag känner för. Medan jag skriver brukar jag få inspiration och idéer. När jag har skrivit ett inlägg brukar vardagen och livet kännas en aning lättare, det blir enklare att hitta lösningar på saker och ting.
Nej, nu avslutar vi det hela med ett omotiverat skratt.
Jag har fått ett stort svart hål inuti mig själv, ett sådant där som sägs finnas ute i rymden och som slukar allting. All materia bara sugs in i det och försvinner. Det där svarta hålet har i och för sig alltid funnits i mig, men jag trodde att det kanske hade försvunnit. Eller lagt sig för att vila för gott. Men ack vad jag misstog mig där!
Det svarta hålet är i högsta grad kvar, det stökar och rumsterar om så fasligt där inombords. Det gör mig helt matt. Jag får inte ens ro att tänka i fred längre.
Samtidigt så är det just vad det låter som; ett stort hål. Jag känner mig urgröpt, tömd, dränerad. Det är ett ihåligt skal kvar. Allt som jag trodde var mina ambitioner, min vilja, mitt mod, min kämparglöd - det känns som om det har runnit ur mig. Eller så sögs det in i det svarta hålet. SLAFS. Jaha, där åkte självkänslan också.
Vad ska jag göra nu?
Jag vet att det här har blivit värsta pessimist-bloggen, jag gör inte annat än gnäller och beklagar mig. Men jag har sagt redan från första början att det här är min blogg, det är en ärlig blogg. Syftet har hela tiden varit att skriva om hur mitt liv är, hur jag känner och tänker, hur min vardag är helt enkelt.
Därför skulle det kännas totalt meningslöst och fruktansvärt dumt att sitta här och försöka låtsas att allting är fint, rosaskimrande och fluffigt, när det är långt ifrån så det verkliga läget är. Vill ni läsa om glättigheter och ytligheter där allt bäddas in i rosor och blingbling, ja då får ni väl göra det. Varsågoda att läsa sådana bloggar, för här blir det minsann inga tillgjorda tandkrämsreklam-leenden, råttliknande småhundar med kläder, läppglans eller dylikt.
Den som inte orkar ta del av vad jag har att komma med, eller tycker att det känns obekvämt, obehagligt och olustigt att läsa om mina tankar och mitt liv, kan jag rekommendera att hellre pallra sig till någon av de kända mode/skvaller/osmaklighet/whatever-bloggarna som jag tyvärr blivit varse om att de existerar.
Och förresten, jag fiskar inte efter medömkan eller något sådant. Det där med att tycka synd om kan ni spara åt någon annan. Jag är inte ute efter vare sig uppmärksamhet eller medlidande. Däremot vill jag på ett okonstlat och uppriktigt sätt beskriva hur mitt liv är, och jag hoppas att det kan hjälpa någon att känna att hon/han inte är ensam om att må dåligt och ha det jobbigt.
För det andra så är min blogg en form av självterapi, den är ett andningshål och en ventil där jag kan skriva av mig. I den kan jag vräka ur mig lite vad som helst, vad jag känner för. Medan jag skriver brukar jag få inspiration och idéer. När jag har skrivit ett inlägg brukar vardagen och livet kännas en aning lättare, det blir enklare att hitta lösningar på saker och ting.
Nej, nu avslutar vi det hela med ett omotiverat skratt.
Kommentarer
Trackback
