Bråkigt inombords
Usch, jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen med mig själv och alla tankar, känslor och impulser. Min hjärna är överhettad och det pågår ett stort bråk inuti mig, det skriker och skränar och känns som om någon försöker klösa sönder mig från insidan och ut. Jag vet inte hur länge jag ska orka ha det på detta viset. Den eviga kampen suger all must ur mig och tvingar mig att lägga energin på sådant som känns så vedervärdigt onödigt och meningslöst. Det är vidrigt att ständigt behöva föra denna kamp som aldrig tar slut och som ingen vinner mer än för stunden. Det kvittar hur många gånger jag vinner, eller hur många gånger monstret går segrande ur striden, det kommer ändå alltid nya kamper och nya gräl. Det är som en evighetsmaskin som saknar stoppknapp. En ond cirkel som man aldrig kan ta sig ur. Snälla, kan inte någon stanna helveteskarusellen?
Jag fick nästan panik bara av att gå till biblioteket förut, trots att jag inte mötte många människor. Jag vet inte vad det var som skapade avgrundsångestkänslan, den liksom bara dök upp från ingenstans. Som om ångesten stod bakom en buske och lurpassade och sedan flög på mig bakifrån. Den kom och satte sina sylvassa huggtänder i min nacke och jag lyckades inte skaka bort den, så den följde med mig ända hem och sitter nu här tillsammans med mig och flinar elakt. Den säger att den har bestämt sig för att förstöra resten av min dag, jag ska inte få njuta av kvällen. Nej, den ska passera i ångestens tecken. Självförebråelse, självhat, känslor av misslyckande och oduglighet ska tydligen prägla min tillvaro. Just nu vet jag inte alls hur jag ska göra för att bli kvitt det inkräktande monstret som listigt har nästlat sig in för att ofreda mig.
Åh, jag vill bara slippa ifrån all denna plåga. Jag orkar och vill inte ha det på detta viset. Varför blev just jag ett offer? Är det för att jag har stått ut så länge, syntes det på mig att jag var uthållig och stark och därmed skulle kunna plågas och pinas under en lång tid? Var det mesta möjliga lidande under längsta möjliga tid som var syftet när jag blev utsedd till objekt för detta, låt kalla det uppdrag? Jag bara undrar. Världen känns så tröstlöst orättvis.
Jag fick nästan panik bara av att gå till biblioteket förut, trots att jag inte mötte många människor. Jag vet inte vad det var som skapade avgrundsångestkänslan, den liksom bara dök upp från ingenstans. Som om ångesten stod bakom en buske och lurpassade och sedan flög på mig bakifrån. Den kom och satte sina sylvassa huggtänder i min nacke och jag lyckades inte skaka bort den, så den följde med mig ända hem och sitter nu här tillsammans med mig och flinar elakt. Den säger att den har bestämt sig för att förstöra resten av min dag, jag ska inte få njuta av kvällen. Nej, den ska passera i ångestens tecken. Självförebråelse, självhat, känslor av misslyckande och oduglighet ska tydligen prägla min tillvaro. Just nu vet jag inte alls hur jag ska göra för att bli kvitt det inkräktande monstret som listigt har nästlat sig in för att ofreda mig.
Åh, jag vill bara slippa ifrån all denna plåga. Jag orkar och vill inte ha det på detta viset. Varför blev just jag ett offer? Är det för att jag har stått ut så länge, syntes det på mig att jag var uthållig och stark och därmed skulle kunna plågas och pinas under en lång tid? Var det mesta möjliga lidande under längsta möjliga tid som var syftet när jag blev utsedd till objekt för detta, låt kalla det uppdrag? Jag bara undrar. Världen känns så tröstlöst orättvis.
Kommentarer
Trackback
