ADHD-studenten

Det känns ganska skönt att nu ha kommit fram till ett beslut; jag lägger ner studierna för resten av terminen. Jag har ännu inte pratat med min läkare om sjukskrivning, men jag ska ta upp den frågan när jag ska till sjukhuset i morgon.
Hur det än blir så hoppar jag av grupparbetet som pågår nu, jag kommer att bli helt tokig annars. Just nu är det inte alls läge att pressa sig till att studera, jag mår sämre än jag mått på flera år och jag inser nu att jag måste lyssna på mig själv och min kropp. Jag klarar inte av skolan, jag pallar inte mer. Jag tar en time-out och hoppas att jag kan läka ihop under sommaren. Jag måste få tid att komma ikapp mig själv, att hitta tillbaka. Allting har rusat iväg och jag har dränerats på all glädje, entusiasm och beslutsamhet som jag hade i början av utbildningen. Nu känner jag mig bara som ett ekande tomt skal, det enda som återstår av mig är en flagnande fasad.

Jag hoppas verkligen på att min läkare inte ska krångla eller vara motsträvig till att sjukskriva mig. Men varför skulle han egentligen ifrågasätta mitt behov av att ta en paus där jag bara kan vara och inte behöva pressas? Det är bara att läsa i min journal. Den lär vara ganska diger nu, och vittna om de senaste månaderna av mitt mentala förfall. Alla anteckningar, alla besök på psykakuten med ny läkare varje gång. Han måste ju förstå att min situation blivit mer och mer ohållbar. Han måste se att jag tillbringat den senaste tiden i gråt, ångest och förtvivlan.
Jag har hela tiden försökt att blunda för alla tecken som faktiskt pekat på att det håller på att gå åt skogen. Jag har inte uppmärksammat dem tillräckligt, jag skulle nog behövt ett brejk redan där i februari när det tog stopp. Den riktiga återhämtningen efter den smällen har uteblivit men jag har trott att jag kommit igång igen. Så var dock inte fallet, det märker jag nu.

Nu när jag har bestämt mig för att ta en paus så känns det som en lättnad. Tyngden över axlarna blev något lättare, ångestnivån är inte riktigt lika hög, jag kan slappna av en aning. Det måste ju tyda på att jag har tagit rätt beslut. Tydligare än någonsin står det klart för mig hur extremt känslig och skör jag är, hur lätt jag påverkas av yttre faktorer och hur min funktionsnedsättning faktiskt påverkar mig. Ibland har man inte velat inse vidden av det hela, av diagnosen och personligheten, men det är inte bara tomma ord. Det ligger någonting i det och jag måste hela tiden vara medveten om det för att slippa göra sådana här krascher som jag nu har gjort.
Jag hoppas innerligt att jag kan fortsätta mina studier till hösten och att jag har lärt mig tills dess, att jag tar vara på mina erfarenheter. Men människan glömmer ju så fort!