Luften är lite lättare att andas i dag
Jag tror att jag sent igår kväll bestämde mig för att jag skulle ge mig själv lite ledigt denna helgen. Något i den stilen måste jag ha tänkt i alla fall, för när jag sent omsider vaknade imorse så kändes det en aning lättare. Visst, det brukar vara jobbigast på eftermiddagarna och kvällarna, men jag hade nog gråtit ut en liten del av all ångest under gårdagen. Kvällen var verkligen hemskt gräslig och ångestfylld och jag var övertygad om att jag skulle behöva ett hembesök av psyk i dag. Men faktum är att den där extremt förlamande känslan inte har infunnit sig denna dag, inte än i alla fall (peppar peppar...). Ändå har jag svårt att känna mig lättad. Jag bara väntar på att den ska slå till igen. Usch, jag känner mig så himla styrd av ångesten. Återigen har den tagit ett fast grepp om min vardag och mitt liv.
Vad naiv jag var som trodde att jag aldrig mer skulle slås ner så brutalt, jag inbillade mig att den där nedbrytande ångesten inte skulle kunna knocka mig igen. Men man glömmer så fort! Man vill inte minnas känslorna av hur det är när det är som allra svårast, jag tror att det är en mänsklig självbevarelsedrift som liksom suddar ut plågsamma minnen av hur man har mått när man befunnit sig nere på botten. Det stämmer otvivelaktigt att man när man mår bra har svårt att minnas hur det är att må dåligt, och att man när man mår dåligt knappt kan komma ihåg hur det känns att må bra.
Men som sagt, än så länge har dagen inte bjudit på några obehagliga överraskningar. Nu ska jag se till att njuta av att livet känns lite ljusare och att jag inte är stel i kroppen av ångest. Det blir nog en till promenad, en lite kortare än den jag tog förut i dag, och slötittande på tv. Hallå där ångestmonstret, håll dig borta nu!
Vad naiv jag var som trodde att jag aldrig mer skulle slås ner så brutalt, jag inbillade mig att den där nedbrytande ångesten inte skulle kunna knocka mig igen. Men man glömmer så fort! Man vill inte minnas känslorna av hur det är när det är som allra svårast, jag tror att det är en mänsklig självbevarelsedrift som liksom suddar ut plågsamma minnen av hur man har mått när man befunnit sig nere på botten. Det stämmer otvivelaktigt att man när man mår bra har svårt att minnas hur det är att må dåligt, och att man när man mår dåligt knappt kan komma ihåg hur det känns att må bra.
Men som sagt, än så länge har dagen inte bjudit på några obehagliga överraskningar. Nu ska jag se till att njuta av att livet känns lite ljusare och att jag inte är stel i kroppen av ångest. Det blir nog en till promenad, en lite kortare än den jag tog förut i dag, och slötittande på tv. Hallå där ångestmonstret, håll dig borta nu!
Kommentarer
Trackback
