Sjukskriven
Jag sa inte mycket, men kanske var min tystnad talande nog. Hur som helst blev jag sjukskriven. Inga tveksamheter där inte. Skönt, för jag hade inte orkat med en hel övertalningskampanj.
Jag funderar alldeles för mycket. Jag blir helt tokig av alla mina grubblerier. Det som oftast upptar mina tankar är såklart studierna. Skolan ger mig huvudbry. Hur ska allt bli? Hur ska jag fortsätta? Kommer det att fungera?
I går fick jag reda på att det kommer bli svårt för mig att fortsätta till år två i höst. När jag hörde det så kändes det som om en lucka öppnades under mina fötter. Jag föll, jag såg en svart rullgardin dras ner framför mina ögon. Kanske inte kommer kunna fortsätta i höst? Jag vet inte vad jag ska säga, vad jag ska göra. Helst vill jag gå och gömma mig i en vrå. Jag har mycket rester efter mig och det blir då väldigt jobbigt att påbörja en helt ny termin, nya kurser. För resterna måste ju också göras. Ett alternativ är att ta ett år (eller kanske bara en termin, vet ännu inte om det går) som något slags "mellanår", alltså man gör bara sina rester och jobbar ikapp. Man blir omregistrerad på kurserna och gör omtentor på det man missat. MEN JAG VILL FAN INTE GÅ OM! Nej, jag känner för att ge upp. Skita i allt. Retirera. Ställa mig upp och säga "nej, det här går inte, det passar inte mig, jag klarar inte av det". Men jag har fortfarande för mycket stolthet kvar i mig.
Kanske studier på 50% kan vara ett alternativ. Men studietiden känns då ännu mer oändlig än nu, som om man inte kan skönja ett slut på utbildningen. Jag funderar konstant på om det är värt det, värt allt slit, alla tårar och den hela tiden växande studieskulden. Men det känns som om jag betalar med mitt liv. Jag har pantsatt min hälsa. Vad ska jag göra? Studierna har förvandlats till en stor klump som sitter i magen och halsen. Jag hoppas att sommaren ska få klumpen att lösas upp, i alla fall krympa och bli mindre. Jag vill fortsätta min utbildning. Eller vill jag det? Jag vet faktiskt ingenting. Jag vet inte ens om det är värt att fortsätta leva.
Hej, jag har läst din blogg ett tag nu och jag tycker den är fantastisk. Har aldrig läst något så ärligt och verklighetsnära om hur det fakiskt är att lida av svår psykisk ohälsa i sina olika former. Du skriver så bra och verkar ha en sällsam förmåga att sätta ord på känslor och skeenden. Om det skulle gå åt skogen med högskolestudierna kan du ju alltid bli författare! Känner så otroligt väl igen mig i många saker som du skriver om då mitt psyke är allt annat än “friskt och normalt”.
För några år sedan mådde jag riktigt dåligt och var så deprimerad att jag ofta inte ens klarade att ta mig ur sängen, tankar på att det bästa som kunde hända just då var att avsluta livet snurrade konstant runt i mitt huvud dag som natt. Dödstrött men kunde ändå inte sova och ständig hjärtklappning och diffusa smärtor. Varje dag fick jag kämpa mot demonen som sa till mig att ta mitt liv. Med hjälp av medicin och att ta små små steg lyckades jag sakta ta mig upp ur det svarta hålet som hållt mig fången så länge.Jag säger inte att det är lätt, man får greppa efter de få halmstrån man kan hitta som kan ge en positiv förändring och hjälpa till att bryta den destruktiva spiralen man befinner sig i. Ge inte upp!! Finn styrkan inom dig. Den finns där även om man inte alltid tror det. Vila upp dig över sommaren och finn dig själv igen.
Lycka till
