Studierna tar kål på mig
För tillfället känns det nästan som en omöjlighet att klara av studierna. Skolarbetet känns som ett stort berg som inte går att klättra upp för. Det här berget skymmer solen, ljuset, framtiden, nedförsbackarna, ja allting. Jag önskar att jag kunde spränga berghelvetet i bitar, så att det blev till småsten och grus. Då kanske jag skulle kunna skyffla bort det, ett spadtag åt gången. Tror ni att det går? Jag önskar att det skulle göra det. Men hur går man tillväga?
Ständigt tvivlar jag på om jag kommer att klara av utbildningen, det känns som om det bara är en tidsfråga. Som att det handlar om när allting faller samman helt, inte om det kommer göra det. Jag känner mig som en bluff, som en enda stor fejk. Jag tänker "vad sjutton gör jag egentligen här på högskolan?" och "ser inte folk att jag inte är någonting, att jag har kommit fel?". Min självkänsla är det stora tillverkningsfel på, eller rättare sagt så existerar den nog inte. Likaså självförtroendet.
Egentligen har jag ganska stor kännedom om mig själv och hur jag fungerar men där tar det stopp. Jag vet inte hur jag ska handskas med dessa fakta och problem, inte heller kan jag komma på lösningar eller sätt att underlätta för mig själv. Jag pratade om detta med min kurator i dag. Vi är överens om att jag tar på mig för mycket ansvar, jag ställer orimligt höga krav på mig själv, jag tar på mig allting på en gång istället för att beta av en bit i taget. Jag har alltså en känsla av att jag måste göra allting helt själv, och det ska göras på momangen. Inte någonting om att var sak har sin tid, nej nej. Som med utbildningen nu, jag går redan och oroar mig inför kandidatuppsatsen. Men den ska jag ju inte skriva förrän om flera år! I alla fall inte om jag fortsätter att läsa i en lägre takt. Den är det sista som ska göras i utbildningen. Men här går jag och är ängslig och har känslan av att jag måste vara redo för att skriva den typ nästa vecka. Helt galet, riktigt tokigt. Men det är så jag känner och tänker hela tiden. Finns ingen rimlighet alls i det beteendet och det tankesättet.
Om inte studierna ska driva mig till komplett vansinne och jag gör någonting överilat och ogenomtänkt så måste jag lugna ner mig. Jag måste få fatt i de där ivägsprungna tankarna och de där känslorna som slitit sig loss från mig. Det är som en flock vilda djur som tagit sig ur hägnet och löpt amok. Jag har ingen kontroll alls, de gör precis som de själva behagar. Jag måste fånga in dem, ta tillbaka tankarna och känslorna till mig och mitt huvud. Endast där kan jag själv forma dem och låta de gå endast så långt och i den riktning som jag vill.
En sak i taget. En stund i taget. Här och nu. Nu är nu och sedan är sedan. Jag måste bli färdig med det som gäller just i stunden innan jag kan ta mig an det som står på tur och fortfarande inte existerar. Jag kan inte hamna i morgondagen hur mycket jag än vill. I morgon kommer alltid att vara framtiden och framtiden har ännu inte kommit. Morgondagen låter sig inte bestämmas över. Det tjänar ingenting till att oroa sig för morgondagen, då glömmer man att ta vara på stunden. Till slut har alla dagar glidit en ur handen och inget finns kvar, allt gick åt till att ängslas inför framtiden. Men framtiden kommer, vad man än gör. Det är nuet som måste fångas och fyllas med värdefulla aktiviteter och saker.
Ständigt tvivlar jag på om jag kommer att klara av utbildningen, det känns som om det bara är en tidsfråga. Som att det handlar om när allting faller samman helt, inte om det kommer göra det. Jag känner mig som en bluff, som en enda stor fejk. Jag tänker "vad sjutton gör jag egentligen här på högskolan?" och "ser inte folk att jag inte är någonting, att jag har kommit fel?". Min självkänsla är det stora tillverkningsfel på, eller rättare sagt så existerar den nog inte. Likaså självförtroendet.
Egentligen har jag ganska stor kännedom om mig själv och hur jag fungerar men där tar det stopp. Jag vet inte hur jag ska handskas med dessa fakta och problem, inte heller kan jag komma på lösningar eller sätt att underlätta för mig själv. Jag pratade om detta med min kurator i dag. Vi är överens om att jag tar på mig för mycket ansvar, jag ställer orimligt höga krav på mig själv, jag tar på mig allting på en gång istället för att beta av en bit i taget. Jag har alltså en känsla av att jag måste göra allting helt själv, och det ska göras på momangen. Inte någonting om att var sak har sin tid, nej nej. Som med utbildningen nu, jag går redan och oroar mig inför kandidatuppsatsen. Men den ska jag ju inte skriva förrän om flera år! I alla fall inte om jag fortsätter att läsa i en lägre takt. Den är det sista som ska göras i utbildningen. Men här går jag och är ängslig och har känslan av att jag måste vara redo för att skriva den typ nästa vecka. Helt galet, riktigt tokigt. Men det är så jag känner och tänker hela tiden. Finns ingen rimlighet alls i det beteendet och det tankesättet.
Om inte studierna ska driva mig till komplett vansinne och jag gör någonting överilat och ogenomtänkt så måste jag lugna ner mig. Jag måste få fatt i de där ivägsprungna tankarna och de där känslorna som slitit sig loss från mig. Det är som en flock vilda djur som tagit sig ur hägnet och löpt amok. Jag har ingen kontroll alls, de gör precis som de själva behagar. Jag måste fånga in dem, ta tillbaka tankarna och känslorna till mig och mitt huvud. Endast där kan jag själv forma dem och låta de gå endast så långt och i den riktning som jag vill.
En sak i taget. En stund i taget. Här och nu. Nu är nu och sedan är sedan. Jag måste bli färdig med det som gäller just i stunden innan jag kan ta mig an det som står på tur och fortfarande inte existerar. Jag kan inte hamna i morgondagen hur mycket jag än vill. I morgon kommer alltid att vara framtiden och framtiden har ännu inte kommit. Morgondagen låter sig inte bestämmas över. Det tjänar ingenting till att oroa sig för morgondagen, då glömmer man att ta vara på stunden. Till slut har alla dagar glidit en ur handen och inget finns kvar, allt gick åt till att ängslas inför framtiden. Men framtiden kommer, vad man än gör. Det är nuet som måste fångas och fyllas med värdefulla aktiviteter och saker.
Kommentarer
Postat av: Rose
om det är någon tröst så känner jag precis så där hela tiden jag med :P snart kommer någon på att jag inte är bra nog för detta. Men av nån anledning kan man ta det där berget på axlarna och bära det med sig tungt som satan men det går framåt iaf.
Trackback
