Tänk om man kunde sluta känna allt det där
Jag har ett stort mörker inom mig, jag bär runt på ett svart hål som suger åt sig allting i sin väg. Glädje, livslust, ork, energi, kämpaglöd - allting slukas av det där gigantiska jävla hålet. Det är starkare än någon magnet i världen. Det syns inte utanpå - eller vänta lite, det kanske det gör, i förrgår hörde jag pappa prata i telefonen, när han nämnde något om att han skulle vara hemma med mig för att "det syntes på mig" (nej jag är inte den som tjuvlyssnar, men man har väl öron) - så jag vet faktiskt inte. Kanske syns det, kanske inte.
Men de flesta ser nog ingenting, anar inte oråd, bekymrar sig inte. Det märks inte på mig att jag går omkring med en stenbumling i mitt bröst, att jag släpar runt på tio ton bekymmer och olycka. Hur svarta mina tankar är, att jag dagligen funderar på hur jag bäst ska ta mitt liv, att jag tänker på vad som kommer hända med mina djur när jag är borta, att jag varje minut går och önskar att jag kunde försvinna.
Jag vill sluta känna, sluta tänka, sluta andas, sluta med allt livsuppehållande som just nu känns äcklande och onödigt. Det enda som jag upplever som riktigt rätt för tillfället är att sova. Jag älskar att gå och lägga mig på kvällen och få sjunka in i sömnen och drömmarnas värld - men jag måste ju truga min kropp med piller för att få den där hett efterlängtade dvalan. Däremot hatar jag att vakna på morgonen och inse att jag fortfarande finns kvar, att jag ännu är fången i min kropp och det som kallas livet och vardagen. Jag vaknar och känner en stark motvilja, det enda jag vill är att falla tillbaka till sömnen där jag inget behöver göra, inget bestämma, inget veta.
I morgon ska jag tillbaka till Borås. Jag har en stark känsla av att jag kommer att få släpa mig till psykakuten det första jag gör, om inte annat för att jag misstänker att jag mer eller mindre kommer att bli tvingad till det. Nåja, inte tvingad kanske, men starkt uppmanad om jag säger så. Jag anar också att det blir tal om inläggning, slutenvård. Det har redan pratats om det, surprise surprise. Men vad gör det, kanske är det det bästa just nu. Jag orkar snart inte kämpa emot längre, jag har ingen kraft kvar. Jag orkar inte ens känna olust inför att bli inlagd, jag ids inte längre se det som ett nederlag. Jag har redan misslyckats så totalt att en inläggning som grädde på moset knappast kan göra från eller till.
Mörker, åter mörker.
Men de flesta ser nog ingenting, anar inte oråd, bekymrar sig inte. Det märks inte på mig att jag går omkring med en stenbumling i mitt bröst, att jag släpar runt på tio ton bekymmer och olycka. Hur svarta mina tankar är, att jag dagligen funderar på hur jag bäst ska ta mitt liv, att jag tänker på vad som kommer hända med mina djur när jag är borta, att jag varje minut går och önskar att jag kunde försvinna.
Jag vill sluta känna, sluta tänka, sluta andas, sluta med allt livsuppehållande som just nu känns äcklande och onödigt. Det enda som jag upplever som riktigt rätt för tillfället är att sova. Jag älskar att gå och lägga mig på kvällen och få sjunka in i sömnen och drömmarnas värld - men jag måste ju truga min kropp med piller för att få den där hett efterlängtade dvalan. Däremot hatar jag att vakna på morgonen och inse att jag fortfarande finns kvar, att jag ännu är fången i min kropp och det som kallas livet och vardagen. Jag vaknar och känner en stark motvilja, det enda jag vill är att falla tillbaka till sömnen där jag inget behöver göra, inget bestämma, inget veta.
I morgon ska jag tillbaka till Borås. Jag har en stark känsla av att jag kommer att få släpa mig till psykakuten det första jag gör, om inte annat för att jag misstänker att jag mer eller mindre kommer att bli tvingad till det. Nåja, inte tvingad kanske, men starkt uppmanad om jag säger så. Jag anar också att det blir tal om inläggning, slutenvård. Det har redan pratats om det, surprise surprise. Men vad gör det, kanske är det det bästa just nu. Jag orkar snart inte kämpa emot längre, jag har ingen kraft kvar. Jag orkar inte ens känna olust inför att bli inlagd, jag ids inte längre se det som ett nederlag. Jag har redan misslyckats så totalt att en inläggning som grädde på moset knappast kan göra från eller till.
Mörker, åter mörker.
Kommentarer
Trackback
