Ytterligare ett läkarbesök
Jag har varit på psykakuten nu under eftermiddagen, träffat ytterligare en läkare. Där är olika läkare varje gång, den jag träffade i dag var väl trevlig men inte lika engagerad som den jag fick träffa för en vecka sedan. Men inget nytt hände egentligen. Hon föreslog inte ens att jag skulle läggas in. Sa att jag inte skulle isolera mig, att jag behövde ha kuratorskontakt oftare än en gång i veckan, att jag måste ringa till psykakuten innan jag skadade mig, och så vidare. Kvällen igår var ju inget vidare, jag skar mig igen. Behövde i alla fall inte ränna iväg till akuten. Vilken klen tröst.
Jag funderar på det här med sjukskrivning. På psykakuten sjukskriver de inte folk, så jag får prata med min ordinarie läkare. Men hur lätt är det? Måste nog ta det genom min kurator på onsdag när jag ska träffa henne.
Jag vet ärligt talat inte hur jag ska orka med resten av terminen. Det är inte så lång tid kvar, men tillräckligt för att det ska kännas hopplöst oöverstigligt och plågsamt jobbigt. Jag vill heller inte riskera att förstöra för den kommande sommaren och sommarjobbet. Om jag fortsätter med studierna nu kanske jag blir så totalt slutkörd och nere i botten att det även blir jobbigt med sommarlov och arbete. Åh, jag vet inte alls hur jag ska göra eller hur jag bör göra. Jag vet fan ingenting. Helst skulle jag vilja krypa in i en liten vrå och gömma mig för världen, låtsas som att jag inte existerar.
Och ångesten. Herregud, ångesten. Den måste vara skickad direkt från helvetet! När den stormar som värst så känner jag nästan för att klösa mig själv till strimlor.
Jag kunde knappast ha hittat en mer passande bild för att beskriva hur ångesten känns, och hur det känns som att den ser ut. Usch, jag får obehagliga rysningar längs ryggraden.
Jag funderar på det här med sjukskrivning. På psykakuten sjukskriver de inte folk, så jag får prata med min ordinarie läkare. Men hur lätt är det? Måste nog ta det genom min kurator på onsdag när jag ska träffa henne.
Jag vet ärligt talat inte hur jag ska orka med resten av terminen. Det är inte så lång tid kvar, men tillräckligt för att det ska kännas hopplöst oöverstigligt och plågsamt jobbigt. Jag vill heller inte riskera att förstöra för den kommande sommaren och sommarjobbet. Om jag fortsätter med studierna nu kanske jag blir så totalt slutkörd och nere i botten att det även blir jobbigt med sommarlov och arbete. Åh, jag vet inte alls hur jag ska göra eller hur jag bör göra. Jag vet fan ingenting. Helst skulle jag vilja krypa in i en liten vrå och gömma mig för världen, låtsas som att jag inte existerar.
Och ångesten. Herregud, ångesten. Den måste vara skickad direkt från helvetet! När den stormar som värst så känner jag nästan för att klösa mig själv till strimlor.
Jag kunde knappast ha hittat en mer passande bild för att beskriva hur ångesten känns, och hur det känns som att den ser ut. Usch, jag får obehagliga rysningar längs ryggraden.
Kommentarer
Trackback
