ADHD-studenten

Japp, nu har jag två högskolepoäng till. Tentan i bibliotekshistoria klarade jag med nöd och näppe, fick precis ihop till godkänt. Därmed är jag nöjd, för då slipper jag göra om skiten. Känner mig inte direkt glad eller stolt, bara lättad över att jag kan lägga den delen till handlingarna.

I dag påbörjades modul C i BIS-kursen (BIS=Bibliotek i samhället). Vi hade en introduktionsföreläsning i organisationsteori. Gäsp. Jag var okoncentrerad och uttråkad. Men senare i dag måste jag börja läsa i boken som behandlar detta ämne. Fick ju tag på den via folkbiblioteket där hemma, slipper alltså köpa den för svindyra pengar. Thank God! Ibland måste man ha lite tur.

För övrigt så oroar jag mig för min ekonomi. Den är sämre än vad den någonsin har varit, tror jag. Det är för mig ett mysterium hur jag ska kunna överleva fram till nästa CSN, fast jag nyss har fått pengar. Räkningar, räkningar, räkningar. Och så ett extremt dåligt sinne för det där med att handskas med pengar. Men jag säljer prylar på nätet, måste lägga upp fler annonser. Tyvärr är det mesta jag äger fortfarande kvar i Grebbestad, det gör ju det hela en aning besvärligare.

Dessutom har jag lite svårt för att göra mig av med saker, jag tror nog att materiella ting har större betydelse för mig och mitt liv än vad de egentligen har. Grejer är ju ändå bara grejer liksom. Jag har alldeles för många böcker, för många filmer, för många CD-skivor, för mycket kläder som jag aldrig eller nästan aldrig använder. För mycket skräp helt enkelt. Men ändå, det bär emot att sälja och slänga de där sakerna. I ett fåfängt försök att identifiera mig med någonting, att känna att jag är någon, att ha någonting betydelsefullt, så klamrar jag mig fast vid dessa prylar som egentligen bara skänker mig ångest, frustration och tomhet.
Jag har alltid trott att köpta ting kan fylla ett tomrum inombords, att om jag samlar på mig saker så kommer allting att bli lättare, roligare, bättre, mer meningsfullt. Men så blir det inte, det blir tvärtom. Hålet inuti bara växer och impulserna att handla blir starkare och starkare. Det är en ond cirkel av förnekelse, självbedrägeri och behov av att mätta och tillfredsställa mina impulser och sinnen. Belöningssystemet i min hjärna är satt ur balans, det har blivit någon slags kortslutning.

Men jag ska upp detta med min kurator, faktiskt så har jag redan börjat att påtala dessa svårigheter. Jag hoppas att jag kan få hjälp att få bukt med de här problembeteendena. De förstör så mycket för mig, dagligen. Om och om igen.

Det går bara utför. Utför, utför, utför. Värre och värre blir det. Jag orkar fan snart inte mer. Jag trodde inte att jag skulle rutscha neråt mot det där bottenlösa jävla hålet som jag suttit fast i förut, särskilt inte nu när jag tyckte att livet gick åt rätt håll. Jag hatar det. Jag hatar mig själv. Det känns som om allt är mitt fel, jag har bara mig själv att skylla. Att jag ska vara så förbannat misslyckad. Förr eller senare så förstör jag allting, inte minst för mig själv. Jag borde ha vetat, jag borde förstå vid det här laget.

Nu är det fruktansvärt kämpigt, allting tar emot på ett så tröttande sätt. Jag kan inte koncentrera mig, jag kan inte motivera mig, jag kan inte förmå mig, jag kan inte se framåt, jag kan inte glädjas. Jag kan inte.

Jag skriker inombords, det är vad jag gör. Jag gråter, jag ramlar ihop, jag hyperventilerar, jag får paranoida tankar, jag skadar mig, jag misshandlar min ekonomi. Mina tvångstankar och tvångsbeteenden börjar bli besvärliga, jag har någon slags tics och går runt och slänger ur mig svordomar och andra fula ord i tid och otid. Det är fan inte likt mig!

Jag känner mig paranoid på så sätt att jag börjar tro att flera personer i klassen (de som jag brukar prata/umgås med) har någon slags pakt, de har gaddat ihop sig för att frysa ut mig. De gillar inte mig. Det är fel på mig och nu har de äntligen märkt det. Förresten så vill jag inte vara social och umgås. Jag orkar inte det. Det är mer än jag klarar av, min knappa energi fixar inte att träffa folk. Dessutom så är det jobbigt nu när det känns som om alla ogillar mig och inte vill vara med mig. Jag är bara i vägen.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till, vet inte längre hur jag ska bära mig åt för att undvika att rasa alltför långt ner i avgrunden. För när jag väl åkt ner en lång bit så är det nästintill omöjligt att klättra upp. Återhämtningen kommer att ta väldigt lång tid i anspråk. Jag har inte tid med det. Herregud vad stressad jag är! Det kvittar vad jag gör, hela tiden är det något som jagar mig.

I morgon startar föreläsningarna igen. Jag har en stor klump i magen och två stora korpar som sitter på mina axlar och kraxar olycksbådande. Hur kunde det bli så här? Vart kom allt det svarta ifrån? Hur kunde det komma så fort?

Det är som om någon dragit ner en stor, mörk rullgardin. Mitt framför mina ögon. Nu kan jag inte se ljuset, kan inte se någonting. Jag famlar i blindo och snavar ideligen. Jag bara väntar på att jag ska ramla på allvar och falla riktigt, riktigt hårt. Mina händer är bakbundna så jag kan inte ta emot mig, jag kommer att ramla pladask och slå mig ordentligt. Allting medan korparna svävar ovanför mig och utstöter sina hånande läten. Alla andra kommer att stå bredvid och skratta åt mig. Sedan kommer de att gå sin väg, lämna mig där på marken, ledbruten och med blodet rinnande medan allt det svarta slukar mig helt. Jag kommer att ligga kvar i intigheten och lida med endast mina demoner närvarande för att fortsätta plåga mig.

Svarta tankar, svarta känslor. Svart ångest.

Vad ska jag skriva? Jag vet faktiskt inte. I dag har jag tagit en långpromenad runt i stan, det känns i mina ben nu. Men det var en skön runda. Väldigt mycket uppförsbackar. Så är det här i Borås!
Jag har även varit i lite affärer, köpte bland annat hårfärg så förhoppningsvis ska jag nu orka färga min bedrövliga utväxt som stört mig länge. Blev nästan lite rädd för mig själv också, för jag köpte nämligen ett nagellack! Det är verkligen inte likt mig, jag använder aldrig nagellack. Men nu blev jag sugen på att göra det och så hittade jag ett superfint lila lack som tilltalade mig.

I går var jag i Göteborg hela dagen, snacka om att jag var trött när jag äntligen kom tillbaka till Borås på kvällen. Jag traskade runt på EuroHorse-mässan länge och väl, sedan blev det även en sväng till Nordstan och lite olika affärer, bland annat Lush. Älskar att gå in i den butiken och sniffa på alla underbara tvålar och andra väldoftande produkter! Jag köpte med mig en lustig liten "geléklump" som tydligen var en duschtvål.
På själva hästmässan var jag mycket sparsam med pengarna, det känns extremt bra nu efteråt. Köpte bara en billig grimma, en tidning, Stallboken (en kalender) och ett gäng strumpor. Utöver det så fick jag min födelsedagspresent av syrran, ett vitt dressyrschabrak från Agria Djurförsäkring. Love it! Har i flera års tid velat ha ett sådant schabrak.

Slutligen, ett fantastiskt citat; "Man ska inte göra backspegeln större än framrutan".

Jag vill dela med mig av en underbart bra låttext. Den känns meningsfull för mig och beskriver på ett lustigt träffande sätt hur jag kan känna mig. Så, här är den.

Yellow Me
I keep the summer in a frame, forget the fall outside / that's how I make a living / I keep on running my own game, I let no one inside / this is where I'm driven / You know nothing about my aim, you know nothing at all / and that's the reason why I'm hiding / sometimes I can feel afraid, but I was told to let nothing on / and anyway, I'm too old to be crying / And maybe I'm just being too sensitive / But things can seem overly intensive / withdrawn life, yelling world / Yellow me / No, I ain't expecting nothing of anybody else / but too much of myself / And I've managed to hang on the past two years / holding back forbidden tears and hidden fears / I watch the sunset from my bed / I watch the sun come up again, and that's what makes me older / My only friend is at the end of the world / the girl is just like me, and that's the reason I never call her / And maybe I'm just being too sensitive / But things can get overly intensive / withdrawn life, yellow sun / Well, old me / Yellow me / And I'm too scared to settle down / I can't find the nerve to find my place in this forgotten town / Your voice on the line again asking how I'm doing / that's a tough question / I guess we're getting to an end / And maybe I'm just being too sensitive / Or you were born overly intensive / withdrawn life, jealous man / Yellow me / Yellow me / Yellow me...

Elin Sigvardsson (2005), Yellow Me

Jag har egentligen ingen aning om vad jag ska blogga om, vet inte vad jag ska skriva. Men någonting får jag lägga in här, vill att det ska vara åtminstone lite liv i bloggen!

Jag är väl inte direkt nere på den totala botten längre, det blev lite bättre när jag var hemma och hälsade på över helgen. Skolan lades helt åt sidan och jag försökte att inte alls tänka på studierna. Men visst, jag har mått bättre. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag är pigg, glad och motiverad. För det är jag definitivt inte. Min kropp är på sätt och vis fortfarande i strejk, den vill inte riktigt fungera. Inte mitt huvud heller, för den delen. Jag har dock inte försökt anstränga mig så mycket, pluggandet ligger nere och kommer att så göra resten av veckan tror jag. Ett litet break var nog väldigt, väldigt välbehövligt just nu.

Sedan jag kraschade har jag haft en känsla av att vara instängd i en bubbla, avskärmad från den "riktiga" världen. Jag går runt i min egen lilla verklighet och har ärligt talat ingen lust att umgås med människor. Jag är asocial och det beror nog på utmattningen, jag orkar inte med att vara trevlig och lyssna på allas tjat och gnat som till 99% består av bullshit. Ja, det var en aning cyniskt av mig, men det är så det känns för tillfället. Jag orkar inte höra på all skit som folk kastar ur sig, alla jävla trivialiteter och ytligheter som ska stötas och blötas och dissekeras medelst oral konversation, dag ut och dag in. Jag blir spyfärdig av all glättighet och tillgjord vänlighet. Fy fan. Jag umgås hellre med mig själv i så fall. Det är otroligt skönt att vi haft två hela veckor utan lektioner och föreläsningar, för i ärlighetens namn så saknar jag inte klassen ett smack. Jag är trött på den. Jag är trött på de flesta i klassen. I alla fall som det är nu. Så det så.

Jag har inte upplevt så mycket bröstsmärtor de senaste dagarna, det känns lugnande och bra. De var riktigt jobbiga och oroande där ett tag. Var på vippen att ringa sjukvårdsrådgivningen och hela baletten, men hejdade mig. Egentligen visste jag väl att det var stressrelaterade smärtor. Det brände, högg och stack i vänster sida av bröstet. Det kom och gick lite men där fanns alltid en tryckande, dov och obehaglig känsla. Jag hoppas att besvären inte kommer tillbaka.

Som sagt så kommer jag inte plugga något större denna veckan. Kanske, om jag orkar, att jag kommer att börja läsa så smått om det som nästa veckas föreläsningar ska handla om. Jag missade förra veckans inlämningsuppgift, jag kunde bara inte få den gjord. Det var stopp, det gick inte. Jag hade mina bryt. Emellanåt ramlade jag bara ihop och grät. Satt och skakade och var helt kraftlös. Strejk, som sagt. På fredag ska det egentligen lämnas in två hemtentor, men dem har jag redan gett upp allt hopp om. Jag insåg att det inte var någon god idé att försöka pressa mig till att skriva dem på bara ett par dagar. Totalt orealistiskt, om jag inte ville få det absoluta brytet. Och det verkade ju onekligen som ett riktigt katastrofalt scenario som skulle få jobbiga konsekvenser på lång sikt.

Men men, jag får vänta och se nu. Vi har haft möte angående stödåtgärderna i skolan, och vi har pratat om individuell studieplan. De ska fundera på detta och lägga fram förslag på hur denna skulle kunna se ut rent konkret. Förhoppningen är att det ska kunna gå att utforma en egen studieplan där jag kan studera på 75% eller kanske 50%. Den kan även vara flexibel, så att jag till exempel en termin läser på 75% och en annan termin kanske jag orkar läsa på 100%. Dock måste jag börja krångla med CSN om detta, de måste godkänna en ändrad studieplan för att jag ska ha rätt att få samma studiemedel som jag har nu. Jaja, vänta och se alltså!

Jag blir förbannad och ledsen. I går kväll läste jag på svt:s text-tv, där stod om hur kraftigt förskrivningen av ADHD-medicin ökat. Det skrevs bland annat att förskrivningen av "amfetaminliknande" medicin ökat med 300 procent det senaste. Det stod också att dessa läkemedel skrevs ut till "ADHD-sjuka".
Ursäkta mitt ordval, MEN VAD FAN?! Hur mycket skit får de lov att sprida via media egentligen? För det jag läste där gjorde att jag kände mig nästintill kränkt. Nej, jag vet att kränkt är ett starkt ord, men jag kände mig lite hånad. Lite trampad på, lite misstänkliggjord.

För det första; ADHD är ingen sjukdom! Hur kan de ens få lov att prata om "ADHD-sjuka" personer? Ofattbart.

För det andra; att skriva att dessa ADHD-läkemedel är amfetaminliknande är verkligen att trigga igång folks fördomar och förutfattade meningar ännu mera. Jag vet inte vad jag ska säga faktiskt. Jag blir förstummad. När det skrivs sådana här saker så låter det ju som om alla med ADHD-diagnos och som medicinerar mot sina symtom, är rena rama knarkarna. Att man "pundar" tjack och blir hög. Snacka om att det inte kan bli mer fel!
Jag tror nog att de allra flesta är glada att de har möjligheten att ta centralstimulerande medel mot sina ADHD-symtom. Själv är jag i alla fall oerhört tacksam för att denna medicinering är möjlig. Den gör mitt liv mycket mera uthärdligt, den underlättar min vardag och gör stora skillnader för mig. Kort sagt så har den förändrat mitt liv och möjliggör ett mer aktivt och meningsfullt liv.

Den här vinklade informationen motarbetar kampen för att uppmärksamma och synliggöra psykisk ohälsa i allmänhet och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar i synnerhet. Den för nästan mina tankar till Scientologerna. Det ger mig rysningar av obehag.
Jag har god lust att höra av mig till svt och fråga hur de tänker. Varför skriva på just dessa sätt?

Personligen så tror jag att den kraftigt ökade förskrivningen av centralstimulantia beror på att man blivit bättre på att upptäcka ADHD hos både barn och vuxna. Fler och fler diagnostiseras. Medicinering börjar också att bli allt vanligare, man märker mer och mer hur positiv medicineringen kan vara för människor med ADHD. Den hjälper de här människorna till en lättare och mer fungerande vardag.

Hur kan det vara fel? Varför sparka på någon som redan ligger? Vad beror detta på, egentligen?
Jag får helt enkelt inte ihop det.

Detta är anledningen till att jag startade min blogg. Det är därför jag öppet går ut och berättar om mitt liv med ADHD. Jag vill att allmänheten ska få veta vad ett sådant liv innebär, med alla dess upp- och nedgångar. Jag vill bryta tystnaden och skammen som omgärdar psykisk ohälsa och psykiatriska diagnoser.
Vi är också människor! Vi har också rätt till drägliga liv!
Skulle du ta ifrån en diabetiker hans/hennes insulin och säga att det bara var ett inbillat tillstånd?
Skulle du rycka ifrån en person med brutet ben hans/hennes kryckor och säga att han/hon kunde gå på benet om bara viljan fanns?
Men att neka en människa med ADHD hans/hennes medicin är helt okej, eller?

BÖRJA TÄNKA, BÖRJA KÄNNA, BÖRJA REFLEKTERA.

Nej, just det, jag har ingen lust. Allting känns jobbigt på ett eller annat sätt just nu, jag har hela tiden blandade känslor. Det är en jätteskum känsla. Jag är "hemma" nu, eller vad är hemma egentligen? Men det jag menar är att jag är i mina hemtrakter nu, Bohuslän. Där min familj och mina djur finns.

Jag fyllde år i förrgår, 27 år. Det känns ganska meningslöst. Inte att jag har åldersnoja eller begynnande 30-årskris, nej då. Men för varje år känns födelsedagen allt mer som en onödig parentes i livet. Ett år äldre på papperet, visst. Jaha. Kul.

Det är ganska skönt att vara hemma, jag tar det bara lugnt här. Tar hand om hästarna och gör inte så mycket mer. I morgon ska jag tillbaka till Borås igen. Blandade känslor även inför det.

Jag är så trött, jag är så outsägligt trött. Utmattad både fysiskt och psykiskt, men mest psykiskt. Jag tror inte att jag någonsin har varit såhär mentalt trött som jag är nu. Det måste vara all stress och press. Det blev en stor stressreaktion. Ingenting fungerar som det ska, det känns som om hela jag plötsligt gick in i någon strejk. Jag ramlar ihop, bryter ihop, faller ihop. Det har jag gjort både bokstavligt och bildligt.
De fysiska tecknen är mycket oroande; bröstsmärtor, svaghet, matthet, trötthet, yrsel. Lägg därtill gråtattacker, ångestanfall och panikkänslor.

På tisdag ska vi ha ett möte. Där måste jag orka vara ärlig och rak och säga precis vad jag tycker och känner. Det måste till en förändring. Det får bli en individuell studieplan trots allt. Jag är bara rädd att det kommer bli så svårt, att jag inte kommer klara av mötet, att jag ska bryta ihop och gråta och inte kunna säga vad jag vill säga. Det är så personligt, det är så känsligt. Det är allt.

Det slog mig nyligen att jag tar mina studier på fruktansvärt stort, nästan sjukligt, allvar. Högskolan har blivit mitt liv, mitt liv har blivit skolan. Det har mer och mer gått åt det hållet att jag sätter studierna i främsta rummet, skolarbetet går före allting annat. Men det är väl bra, säger ni då. Jo, visst. Till en viss gräns.
Studerar man så ska man gå in helhjärtat för det, annars är det ingen som helst idé med det. Men att bli så till den milda grad besatt av skolan så att man tror att hela ens liv och värld står och faller med den, då är man ute på hal is.
Detta är något jag blivit smärtsamt påmind om de senaste dagarna.

Mitt förhållande till mina högskolestudier är både komplext och problematiskt. Det har sina fördelar likväl som sina nackdelar. Man kan säga att det är en enda stor paradox, det är lyckan och förbannelsen på samma gång.
Om jag inte hade varit så fixerad vid skolan och tagit den på ett såpass enormt allvar som jag gjort (och fortfarande gör, bör tilläggas) hade jag aldrig klarat av en termin, eller kanske inte ens en halv. Hade jag inte gått in för fullt på det sätt som jag gjort så hade mitt intresse och min ork givit vika ganska snabbt.
Alltså är lyckan i det hela att jag kan vinna otroligt många och starka segrar genom att kämpa och klamra mig fast vid studierna med näbbar och klor.

Den andra sidan av min rigorösa inställning är att den försätter mig i en del slitsamma, nedbrytande, destruktiva och påfrestande situationer. Att jag jämt och ständigt tar skolan på blodigt allvar skapar på så sätt den andra sidan av myntet, förbannelsen. Min tankevärld har krympt, den har blivit så liten. Där finns inte längre något utrymme för att annat än synbara prestationer, konkreta resultat, hopsamlade högskolepoäng, avklarade tentor.
Har jag "bara" gjort mitt bästa och försökt så räcker inte det. Det är ingenting, det räknas inte. Jag är så sträng mot mig själv att jag bestraffar mig när jag inte nått fram till ett mätbart resultat.
Har jag suttit framför datorn i tre timmar för att surfa runt efter research, för att lära mig samt för att räkna ut hur jag ska gå tillväga i en uppgift så är inte det tillräckligt.
Jag blir förbannad och besviken på mig själv. Jag känner mig oduglig, lat, dum och omotiverad. Då undrar jag hur jag kunde vara så jävla slut i huvudet så att jag trodde att högskolestudier var något för mig.

Det är hela tiden allt eller inget. Svart eller vitt.
Det är såhär det är att leva med ADHD och samtidigt studera. Åtminstone är det min verklighet.

Under gårdagen förmådde jag inte skriva ett enda inlägg, ingenting blev det. Jag kände mig ekande tom och hade inte någonting att säga. Ångesten har varit outhärdlig, den har gjort att det känns som om jag lever i en bubbla avskärmad från världen. Jag kan inte ta mig ur bubblan och ingen annan rår heller på den.

I går var det så illa redan vid middagstid att jag fick ta en tablett för att försöka dämpa lite av ångesten som satt på mina axlar och flåsade. Det funkade sådär. Jag hade trots medicinen en väldigt hög ångestnivå. Det värsta av allt var bröstsmärtorna, dem gjorde mig riktigt orolig ett tag när det var som intensivast. Dessutom var det i vänster sida av bröstet (hjärtat!) och jag hade även ovanligt många extra hjärtslag samt en känsla av att hjärtat "hoppade över" ibland. Blev också allmänpåverkad; fysisk svaghet, matthet, trötthet, yrsel, ringningar och sus i öronen, svårt att stå stadigt. You name it. Ångest så det bara visslar om det.

Trots detta så pallrade jag mig iväg på Klemming-mötet, det gick okej. Fick nog en sugar rush av fikat man bjöds på, cupcakes! Men efteråt fick jag verkligen kämpa för att orka gå vägen om Stadsbiblioteket med ett par böcker, gå till affären och köpa en burk fiskbullar (kanonbra och billig studentmat) och sedan ramla ihop i en liten geléaktig, gråtande hög innanför dörren. Jag åt min mat, jag tittade på tv, jag tog en dusch i en blandning av vatten och mina salta tårar som nästan aldrig ville slute rinna ut ur mina annars så välkontrollerade tårkanaler. Hackandes och hulkandes stod jag där i duschen, länge och väl.

Klockan var inte mycket men jag var totalt slutkörd och kroppen vägrade lyda. Jag tog en insomningstablett och lindade in mig i täcket, frysandes och skakandes. Så tidigt brukar jag aldrig somna.
~~~~~~

"Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen"

Pär Lagerkvist (1916), Ångest

...men inte så mycket mer. Helgen har varit den pissigaste helgen på mycket länge. Saker och ting har rört sig i fel riktning kan man säga, det vill säga bakåt.
Jag har tagit återfall. För visst ger det en mer rättvis beskrivning? Man får inte återfall, man tar dem. Man gör det ju frivilligt, någonstans bestämmer man sig faktiskt för att välja att göra en sak eller inte. Ett aktivt val.

Nåväl. Återfall blev det. Jag är inte stolt över det, absolut inte. För nu känns det som om jag har passerat en mycket viktig gräns och åter är ute på farlig mark. Djupt vatten, lurig terräng. Har man väl brutit en långvarig segersvit så känns allting förlorat när man väl faller dit igen.

Bad bad bad bad bad bad. Bad behaviour.

How should I stay calm when panic lies just ahead?

Jag vill inte att det här ska vara en gnällblogg, det är inte meningen att jag ska proppa den full med gnäll hela tiden. Men jag måste bara få ur mig lite nu känner jag.

För tillfället känns det skit. Jag mår riktigt kasst, i alla fall var gårdagen hemsk. I dag är det inte bra men det är inte fullt lika intensiv ångest som i går, nu är den snarare underliggande och molande. Som en dov värk i kroppen, som vägrar att ge med sig men som heller inte slår till med full kraft så att man ramlar omkull och tappar andan.

Det är såklart studierna som tynger mig, vad annars? Jag vet att det går upp och ner hela tiden och att när det går neråt så kan det gå väldigt neråt. Jag gillar ju skolan, jag trivs med den utbildning jag valt. Men det är så fruktansvärt intensivt, ibland känns det som om jag knappt har tid eller utrymme att andas.
Denna helgen skulle jag göra en inlämningsuppgift i informationssökning var det tänkt. En omtenta från förra kursen, jag gjorde aldrig den när "man skulle". Den här omtentan ska vara inne senast klockan 12.00 på måndag. Med andra ord så måste jag göra klar den senast i morgon kväll (jag pallar inte att skriva sådant på morgon eller förmiddag).

I går eftermiddag var jag i skolan och skulle börja med den, men vad sjutton händer? Jo, jag sitter där vid datorn och stirrar som ett jävla fån. Fattar ingenting, känner mig helt dum i huvudet. Totalt initiativlös och tömd på motivation till råga på allt. Ångesten kommer bubblande och jag absorberas helt av självförakt, förtvivlan och en känsla av otillräcklighet. Till slut känner jag för att göra två grejer; gå och gömma mig, och gråta. Helst båda sakerna på en och samma gång. Jag finner det bara självdestruktivt att sitta kvar och går därför hem, med väldigt väldigt tunga steg. Jag mailar min mentor (min livlina!) och får till svar att jag ska lägga undan pluggandet helt för dagen och se hur det är nästa dag (i dag alltså). Well, jag gör så, men mår ändå inte okej även om den mest akuta ångesten lättade. För jag vet ju hur det blir när jag hela tiden skjuter upp skolarbetet...
Förbannade jävla procrastination!

Hur det känns i dag? Jag känner mig inte tipptopp direkt, det vore ju synd att påstå. Jag kom nästan inte ur sängen imorse. Jag har inte pluggat någonting. Inte läst en enda rad. Duktigt.
Jag strejkar helt enkelt, min kropp vägrar lyda. Allting fastnade. Jag har tydligen bestämt att jag inte ska göra den här uppgiften denna gången heller. Och då får det väl vara på det viset. Jorden går inte under för det, det blir bara ännu en omtenta. Någon gång, längre fram, i framtiden... Ingen katastrof, visst. Men lik förbannat känner jag mig som en urusel och lat student.

I morgon ska jag försöka få till lite läsning och förberedelse inför det mest aktuella momentet just nu, det som innebär en läskig massa politik. Lagar, förordningar, propositioner, utskott, motioner, Svensk Författningssamling, och så vidare och så vidare... Pust.

Nu har jag åtminstone spytt ur mig en hel harang om mitt bedrövliga liv och hur kass jag känner mig just nu. Men min förhoppning är att det ska få mig att må lite bättre, att jag ska kunna lämna lite av det dåliga och slänga det på sophögen.

Jag kan avsluta med en lite roligare och faktiskt smått skrattretande händelse; jag var ute på en långpromenad under eftermiddagen i dag, dels för att få motion och frisk luft och dels för att utforska staden lite. Jag tänkte kolla om det fanns andra och närmare vägar man kunde ta till och från Solhems sjukhus (dit jag kommer att behöva ta mig rätt ofta hädanefter). Smart som jag var gav jag mig ut på upptäcktsfärd utan min Borås-karta! Det var nära att jag gick väldigt vilse på hemvägen... Hahaha. Jag irrade runt en stund men som tur är så har jag ganska bra lokalsinne och har känsla för vilka håll som är "rätt" respektive "fel". Så hem kom jag ju, till slut! Det blev en lång promenad. Men nu har jag i alla fall bättre koll på staden och hur man kan ta sig dit man vill.

Den här lilla texten skrev jag den 1:a april 2010, när jag precis hade slutat helt med min antidepressiva medicin efter flera års medicinering. Det är en kort men känslosam skildring av hur jag upplevde skillnaderna mellan att vara under stark påverkan av läkemedel under lång tid och att sedan vara "fri" igen.

Äntligen... Jag känner nyanserna återvända, komma tillbaka in i mitt liv. Det har återfått sin mångfacetterade glans och känslan av att ha nästan obegränsat med dimensioner. Alla speglingar, vinklingar och sidospår som jag trodde mig ha förlorat någonstans i skuggorna längs vägen. Även de till synes absurda irrvägarna finns där igen. Skönheten i de små tingen. Allt det där finns kvar och väntar på att återupptäckas, men även nya uppslag är redo att prövas.

Jag fick chansen till ett nytt liv och tog den. Nu ska jag inte sätta hela min existens på spel, för jag har lärt mig att jag är värdefull.

Jag satt och funderade, eller jag gick och funderade om jag nu ska vara petig, över det här med människor, människoöden och hur ens liv blir och inte blir. Om fördomar och om medmänsklighet. Helt spontana och fria tankar och filosofiska tankegångar uppfyllde mitt sinne. Det var en spännande och smått kittlande upplevelse att känna dessa tankar, denna stund av klarhet och insikter. Allting kändes så enkelt, så kristallklart och så befriande.

Ta det här med trasiga människor. Söndrade själar, iturivna öden. Liv som slagits i spillror. Eller är det så? Kan det vara på något annat sätt? Kanske dessa trasiga människoöden är svaret. Eller åtminstone det som kommit närmast. Kanske är det dessa själar som är de starkaste? Jag vill i alla fall tro att det är så.

Trasighet. Nej, det är fel. Det är styrka. Det är livskraft. Hade dessa människor som satts på prov och tvingats genomlida alla tänkbara svårigheter och jävligheter varit trasiga eller defekta, så hade resultatet blivit ett annat. Då hade de inte tagit sig igenom helvetet och kommit levande ut på andra sidan.

Det är de trasiga människorna som är de sanna överlevarna!

Fundera över detta nästa gång du ser en tjej med ärrade armar.
Tänk efter nästa gång du får reda på att någon i din närhet har en psykiatrisk diagnos.
Försök att hålla tillbaka dina förvärvade fördomar nästa gång du läser om självmordsförsök.
Rannsaka dig själv när du hör berättas om psykisk ohälsa.

Öppna dina ögon och öron, gör skäl för att du är en människa, utnyttja dina förmågor att självständigt tänka och reflektera!

Det kunde lika gärna varit DU. Du kunde ha blivit en av de trasiga.

I dag var det äntligen dags för mitt första besök på den neuropsykiatriska behandlingsenheten på SÄS. Jag fick ett oerhört positivt första intryck och kände mig väldigt varmt välkomnad av sjuksköterskan och socionomen på mottagningen. Det känns självklart hoppingivande och betryggande, särskilt efter att inte ha haft någon kontakt på psyk sedan i december. Redan om en vecka ska jag tillbaka för ett besök hos socionomen/kuratorn. Det känns som en lättnad! Jag har hur mycket som helst att prata om, jag skulle kunna sitta och orera i timtal känns det som.
Det finns ett enormt "lager" av tankar, funderingar, frågor och saker att lufta och få diskutera. Nu känner jag mer än någonsin att där finns problem och hinder i mitt fungerande och i min vardag som jag är i stort behov av att få hjälp och stöd med.

Jo, en helt annan sak. Jag känner att min blogg är sjukt tråkig då jag nästan aldrig lägger in bilder. Det blir bara en massa text. Men jag har ingen kamera, bara min futtiga så kallade kamera i mobilen. Det är inte kul. Och vad ska jag fota egentligen? Det enda jag brukar ta kort på är djuren, men jag är ju så sällan hemma och ahr möjlighet att göra det. Så, ja. Det är som det är. Men jag lägger in en gammal bild så länge! :)

Japp, it's true! Min lilla blogg är sitt forna gamla fina jag igen. Efter lite support från blogg.se har jag fått ordning på torpet. Problemet var min nya webbläsare, Google Chrome! Morr. Den fuckar upp redigeraren.

Nu ska jag blogga via Internet Explorer, så ska det inte vara några bekymmer! Tack och lov för att det löste sig.
Jag hatar verkligen när teknikgrejer krånglar för det är så utanför mina områden! Tekniska saker och datorer är absolut inte min kopp te. När jag inte kan kontrollera saker blir jag frustrerad och stressad.

Jaja, whatever. Nu måste jag laga middag, det säger min knorrande mage åt mig!

Åh, det är något knasigt med den här bloggen! Vet inte vad som har hänt eller varför, men i alla fall så är min presentation med bilden och allt, av någon anledning längst ner på bloggens startsida, och en del av inläggen är skitsmå och konstiga med pytteliten text. Vad fan?! Någon som kan sådana här saker och vet hur jag ska fixa till det? HJÄLP!

Nu hittar jag på nya begrepp, begrepp som inte finns. Inte mig veterligen i alla fall. I dag har jag upplevt något som jag bäst kan beskriva som en emotionell baksmälla, eller en känslobaksmälla. Nu undrar ni väl vad sjutton jag menar med det, och jag ska försöka att förklara. Det här är inte första gången jag upplever detta "fenomen", denna reaktion, eller vad man nu ska kalla det. Dock har jag nog inte kunnat definiera eller precisera det såpass bra förut, som jag håller på att göra nu. Jag började att grubbla över det, analysera och plocka sönder det hela i små små bitar. I går mådde jag riktigt bra. Jag var slö, visst, men jag mådde bra. Det var inte direkt någonting som kändes betungande eller som hängde som ett grått regnmoln över mig. Fredagen var också okej, jag var lättad och uppåt efter att tentan var skriven.

Det här blev tveklöst en av de slappaste dagarna på mycket länge. Hur mycket vettigt har jag gjort i dag? Nada! Jo, en promenad på ungefär en halvtimme, det var det enda nyttiga som blev av. Inget skolarbete som jag hade tänkt, jag var för slö och oinspirerad för det. Sov länge i dag och det berodde på att jag var helt knas i går. Trots att jag var uppe tidigt, skrev tenta och höll på, så var jag inte trött på kvällen. Jag lade mig vid halv tre och det tog ändå en stund att somna. Ibland undrar jag sannerligen hur min kropp funkar, den kan vara jätteskum. I dag åt jag pizza, det är väldigt sällan jag gör det måste jag säga. Men i dag var det riktigt gott! Har sedan kollat på världscupen i hoppning på svt play, MYCKET bättre än den där tjatiga melodifestivalen. Den betackar jag mig för!

För övrigt har jag latat mig framför både dator och teve. Nu ska jag försöka att bestämma mig för vilken film jag ska välja att se, vilket kan vara hemskt bekymmersamt om man som jag är löjligt velig och jämt får beslutsvåndor så fort det är något man ska besluta om. Jag har för många osedda DVD-filmer. Fy fan vilket i-landsproblem!

I går blev det inget bloggande alls, av förklarliga skäl. Jag var ganska sent ute med pluggandet till dagens tenta, som dock kändes någorlunda bra. Chansen att få godkänt är i alla fall större än risken för underkänt, skulle jag vilja säga.

I dag kan man läsa om nya rön från forskningsvärlden, holländska forskare har tydligen gjort en studie angående samband mellan ADHD och kost. Nyheterna finns att läsa bland annat här:  
http://www.netdoktor.se/?_PageId=4&Tab=News

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka och tro. Å ena sidan tycker jag att det är bra att det forskas i dylika frågor, men å andra sidan känns det lätt lite konstigt när resultat som detta publiceras. Jag blir smått oroad över vilka reaktioner hos den "vanliga" befolkningen sådant kan leda till, att människor inte är tillräckligt kritiska och sväljer all information med hull och hår. Nu ska jag inte påstå att jag misstror allt och alla, eller inte litar på den enskilda individens förmåga att ta in nyheter och information genom ett källkritiskt och granskande filter. Men eftersom ADHD redan är ett så omdiskuterat "fenomen" eller hur jag nu bäst ska uttrycka mig, och det tyvärr sprids så otroligt mycket felaktig, missvisande och negativ fakta och information om denna funktionsnedsättning, så är jag rädd att nyheter om sådana här studier och forskning lätt kan missuppfattas och tas på för stort allvar.Nu tror jag bestämt att det är den blivande bibliotekarien tillika informationssökningsexperten inom mig som talar! :)

Jag själv är mycket skeptisk till den här typen av nya rön som sprids via massmediernas nyheter. Jag vet ju, personligen, hur det känns att betvivlas, misstros och och inte bli tagen på fullt allvar. Jag lever med diagnosen och har bara under den korta tid det varit "officiellt" fått känna på allmänhetens ofta oseriösa inställning och bemötande. Så rapporter om att ADHD kan "botas" eller behandlas med hjälp av en speciell kost eller vad det än månde vara gör att jag tänker att det kan späda på uppfattningen om ADHD som en "fejkad" diagnos, eller som en mindre trovärdig funktionsnedsättning, ett tillstånd som beror på en "dålig" livsstil. Men som sagt, visst kan det även komma nyttiga och vettiga saker ur sådant här. Det är bara det att jag blir så matt, jag blir trött på att inte tas på allvar, att min medicinering ska ifrågasättas, eller att jag bara ska "skärpa till mig".

Som tur är så har jag på senaste tiden mött mycket öppenhet, nyfikenhet och vilja att förstå. I möten med lärare och personal på högskolan har jag känt att jag blivit tagen på allvar och att jag har fått positiv respons tack vare min ärlighet. Visst har det också känts jobbigt emellanåt, att fläka upp sitt liv och sina svagheter, men det har ju lönat sig. Hade jag inte från börjat varit öppen och bett om stöd och hjälp så hade jag nog inte klarat mig så bra genom den första studietiden som jag faktiskt har gjort. Jag är stark i mig själv, men jag behöver också massor av stöd, bekräftelse och uppmuntran för att inte dröja för länge i mina stunder av tvivel och riskera att ge upp. Tack för det, högskolan!

Nu har jag tagit mig en välförtjänt liten paus i allt plugg och läsande. Jag håller ju på att läsa till salstentan i bibliotekshistoria på fredag. För tillfället är jag mitt uppe i en svensk liten bok om folkbibliotek. Tack och lov för kurslitteratur på svenska, efter att det den senaste tiden mestadels har varit engelska som gällt. Visserligen har vi en bok på engelska i detta moment också, men det är så otroligt skönt att få "vila" hjärnan lite genom att läsa på svenska. En annan bok, som jag förmodligen och förhoppningsvis får på posten i morgon, är en salig blandning av författare och språk. Den är på både svenska, norska och danska. Danska är lite småkrångligt, men norska har jag däremot inga som helst problem med. Är man uppväxt i norra Bohuslän och har haft sådana jobb som jag, då är man väldigt bekant med norska språket. Jag kan nästan säga mig behärska språket.

Paus ja. Ofta är jag inte speciellt bra på att pausa när jag är mitt uppe i saker och göromål. Allt som oftast har jag ju svårt att komma igång med sysslor och pluggande, det kan kännas hemskt trögt och jag hittar inte en jämn rytm där jag kan hålla stadigt fokus och koncentration. Men när jag väl har fått upp farten så har jag lätt att glömma tid och rum, och jag kan ofta upptäcka att jag suttit jättelänge i sträck. Det blir väl kanske lite som så också, att jag inte gärna vill avbryta när jag har ångan uppe efter att ha haft en trög startsträcka. Men jag glömmer ofta att pausa i skolarbetet! Trots det så vet jag att jag mår bra av att ta många och kortare pauser, det gör att jag inte lika fort blir trött eller uttråkad. Det är en lite knepig avvägning det där.

Min hjärna är jobbigt oförutsägbar, jag kan nästan aldrig i förväg veta hur jag kommer att vara och reagera. Detta gör att jag har svårt att planera mina studier och andra aktiviteter som jag vill, trots att jag många gånger vill göra upp något slags schema. Också på den fronten är jag hemskt paradoxal, jag både avskyr och gillar rutiner och fasta scheman! Nåja, bestämda tider för föreläsningar, lektioner, läkartider etc, har jag inga problem med. Det känns som en trygghet och är en behaglig typ av förutsägbarhet i vardagen. Skolschema till exempel, det har ju inte jag bestämt och det kan inte jag ändra på heller, så då är det lugnt. Där har jag inget val och måste acceptera de tider som är. När det däremot kommer till hur jag själv ska lägga upp mina rutiner, bestämma själv när jag måste göra saker för att exempelvis hemtentor ska bli färdiga, ja då är det plötsligt mycket besvärligare. Jag har svårt att finna mig i mina egna bestämda tider, och känner mig på något sätt nästan tvingad att vara upprorisk mot mig själv. Som tvångstankar, nästintill. Nu har jag pausat tillräckligt, nästa avbrott blir om ungefär en timma, då jag tänkt promenera en sväng till affären.

Det är baske mig inte enkelt. Trots mitt goda studieresultat, som faktiskt var bättre än jag först förstod då jag senare upptäckte att jag uppnått maxpoäng på tentan, så känner jag mig inte helt bekväm med det. Jag tänker på att jag pluggade så himla lite och oengagerat inför tentan, och var efteråt högst osäker på om jag hade lyckats bli godkänd. Så nu när jag alltså har fått det bästa resultatet man kan önska sig, så känner jag dåligt samvete. Det känns som om jag inte gjort mig förtjänt av detta, att jag borde ha blivit underkänd på grund av hur lite jag engagerat mig och hur lite tid jag lagt ner. Jag vet egentligen att jag absolut inte bör tänka och känna såhär, för jag kan inte hjälpa att jag har lätt för mig, är smart och väldigt bra på att snappa upp fakta och information för att sedan lätt kunna plocka fram när det gäller. Jag borde ju glädjas, vara nöjd och stolt! Det är jag, på sätt och vis. Men ändå kommer skulden och missnöjet krypande.

Jag nämnde detta för min mentor och hon blev närmast förbannad på mig och mina idiotiska tankegångar. Hon tyckte naturligtvis att jag inte alls behövde känna så, utan att jag skulle vara jätteglad och stolt. Absolut, jag kan inte annat än att hålla med. Men vad gör man när tankar och känslor spelar en spratt hela tiden? När man blir lurad av sig själv, bedragen, utnyttjad och släpad i skiten. Det värsta i mitt liv, som förstör mest för mig, är ju jag själv. Det känns som om hela jag är en paradox. Allt blir tveeggat, motsägelsefullt, splittrat.

Min mentor sa även att om jag var av den här åsikten och tyckte så, då ifrågasatte jag lärarens kunskap och kompetens. Då ger jag inte hans uppgift som lärare rätt legitimitet, utan snarast hånar honom. Att jag inte tänkte så långt! Min skuld och skam blev etter värre när jag fick höra detta. Om jag kände mig som en dålig student innan så var det ingenting mot vad jag gjorde nu. Men som tur var så fick det mig att, åtminstone till viss del, inse hur otroligt sjuka mina tankegångar var. Jag fick tänka om lite, och nu kan jag känna mig, om inte jätteglad, så i alla fall lite mer nöjd och tillfreds med min prestation. Jag kan ta åt mig lite mera. Jag kanske kan bli glad och stolt över detta i morgon, eller någon gång i framtiden i alla fall!

Just nu mår jag BRA! Jag har vunnit ännu en seger, jag har gått vinnande ur ytterligare en kamp med mig själv, mot mig själv, och kanske främst mot mina egna hindrande tankar och föreställningar. Man kanske till och med kan säga att jag har vunnit mot min ADHD, en gång till. Trots att jag vet att en massa nya utmaningar och fighter ligger och lurar kring knuten, så försöker jag verkligen att tillåta mig själv att känna mig glad, att vara stolt och nöjd en liten stund.

Skälet? Jag har blivit godkänd på ännu en tenta! Jag håller min otroliga stil och lyckas med ännu en uppgift. Fortfarande har jag inte blivit underkänd på en enda tenta eller inlämning. Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att jag skulle nå dessa framgångar redan under första terminen. Det enda som fattas för att jag ska ha lyckats slå en total strike är en informationssökningsuppgift som jag snart måste göra. Klarar jag den på första försöket så ska jag belöna mig på ett riktigt härligt sätt.

Men trodde jag aldrig att jag skulle kunna prestera såhär bra? Jo, det gjorde jag nog. Innerst inne, någonstans. Om jag inte hade någon tro så hade jag förmodligen aldrig lyckats på detta viset. Jag är stark, jag måste bara tvinga mig själv att se och tro det. Varje dag är en ny kamp, varje uppgift är en stor utmaning. När andra ger 100% så måste jag ge 110%. Inte så att jag direkt har svårt för mig, tvärtom. Nej, på grund av att det krävs så mycket mer av vilja, ork, uthållighet, motivation, engagemang och fokus. Jag tar ingenting för givet utan inser att jag själv måste välja att gå in för att göra vettiga saker av mitt liv.

Ja, vad ska jag säga? Jag rockar! Jag har under kvällen gjort färdigt sektorsanalysen och lämnat in den. Nu är jag fruktansvärt lättad och nöjd, det var med luftiga steg jag gick hem från skolan i den sena Boråskvällen. Tänka sig, jag har nog slagit nytt uthållighetsrekord, jag satt i datasalen från strax före halv sex fram till nästan halv tolv. Wow! Jag får dock räkna bort en liten paus på en sisådär tjugo minuter, jag gick iväg till affären och belönade mig själv med en chokladbit. Men nu är jag FÄRDIG! Fem sidor och över två tusen ord blev det. Jösses. Det var nästan svårt att inte bli alldeles för långdragen! Trots min enorma prestation så känner jag mig inte helt nöjd. Alltså, jag är nöjd för att arbetet är avklarat och ur världen (åtminstone om jag blir godkänd), men jag är inte nöjd med mig själv.

Jag blir aldrig nöjd med mig själv, jag är aldrig tillräckligt bra. Det hade alltid kunnat bli bättre. Det är sorgligt och frustrerande att jag alltid ska känna på det här viset. Att jag jämt och ständigt känner en viss grad av missnöje och otillräcklighet. Usch. Men nu får jag försöka vila i det här och gå vidare. Jag har ju en salstenta på fredag och måste ladda om batterierna och lägga fokus på den.

Men en rolig och spännande sak, nu har Hjärnkoll lanserat sin nya hemsida! Gå in och kolla på den, engagera er och stöd oss andra i kampen för ett öppnare samtalsklimat kring psykisk ohälsa! http://www.hjarnkoll.se/