ADHD-studenten

Nu har jag bildbevis på att jag faktiskt varit med i Borås Tidning! Dock är det en väldigt dålig bild, då den är tagen med min mobilkamera. Jag har scannat in artikeln i datorn, men jag vet inte riktigt hur jag ska bära mig åt för att det ska bli bra nog att läggas upp i bloggen, och hur jag ska göra rent praktiskt. Men jag hoppas att det löser sig, så länge får ni se denna lilla bild i alla fall! Tyvärr kan man inte läsa texten, men som sagt så jobbar jag på saken.

Det finns faktiskt låttexter som jag upplever som om de på något mystiskt vis talar till mig. Det kan kännas som om det skulle vara jag själv som skrivit texterna, eller åtminstone formulerat dem på ungefär samma vis i mitt huvud.
Här tänker jag bjuda med mig av en sådan text, återigen en av Elin Ruth Sigvardsson. Leta gärna upp låten och lyssna på den, den är magnifik i all sin kraftfulla stillsamhet.

OWN
"The world's spinning around
And I can not escape
From this decadence
That we're living in
So we drink, 'til we forget ourselves
Then we find ourselves
Lost among everything
I'm crying out loud
I'm feeling tired
I used to be proud
But I guess I've expired
Oh, I know It'd be wrong
Oh, I know It'd be wrong
But I can't stand to live alone
You're my flesh and bone
I wanna write you a song
I wanna take you home
I wanna be your own
And in the dawn
When I wake up again
Closer to the end
Than I've ever been
If I saw your face
I know we could escape
To another place where
Things could be sinking in
I'm crying out loud
I feeling tired
I used to be proud
But I guess I've expired
Oh, I know It'd be wrong
Oh, I know It'd be wrong
But I can't stand to live alone
You're my flesh and bone
I wanna move to Rome
Far away from home
Where you could be my own
I'm feeling tired...
I'm crying out loud
I guess I've expired
Oh, I know It'd be wrong
Oh, I know It'd be wrong
But I can't stand to live alone
You're my flesh and bone
I wanna write you a song
I wanna take you home
I wanna be your own
Be your own
I wanna be your own"

Jag fortsätter på min inslagna bana - operation gnäll. Vad annat har jag att komma med just nu? Nada, ingenting, nothing. Ja, jag känner mig oerhört pessimistisk och negativ, men jag kanske är i en sådan fas för tillfället. Min nya medicin är jobbig och gör mig fruktansvärt rastlös och orolig i både kropp och själ. Jag hoppas naturligtvis på att det ska förbättras och ge med sig, så jag fortsätter med den. Man vill ju ge den en ärlig chans och jag har dessutom hört så mycket positivt om den.

Mobila akutteamet ringer mig varje kväll, jag pratade precis med en mycket sympatisk sköterska därifrån. Hon tyckte att jag verkade så orolig att hon föreslog ett hembesök i morgon. Visst, tänkte jag, då är det nog en bra idé. Om inte annat så får jag en bra anledning att röja undan och städa här i min skokartong! Lever man på 18 kvdaratmeter så går det trots allt rätt så fort att plocka bort alla saker. Jag har en tendens att släppa allting där jag står och går, prylarna slängs överallt och till slut får jag vada fram i högar av kläder, böcker och papper. Min rastlöshet har i alla fall gjort att disken hålls undan bättre! Att diska har visat sig vara mycket effektivt mot ångest och orolig tillvaro.

Tack och lov så var det en ganska lång skoldag denna dag, det gör det hela en aning lättare. Skolan distraherar mig och gör så att mina jobbiga tankar tystas ner och överröstas för ett tag. Det var totalt tre timmars föreläsningar i dag, och alla var faktiskt riktigt intressanta. Det är en spännande kurs vi håller på med nu, och denna veckans tema är roligt. Men jag ser ännu mer fram emot nästa temavecka, då handlar det om läsning och litteraturförmedling! Känns nästan lite som en hjärtefråga för mig.

Nu ska jag försöka att avleda mig själv och mina besvärande tankar medelst en film, det ångestladdade i den saken är dessvärre att välja vilken film jag ska se. Fy vad man kan göra det jobbigt för sig... Dessutom känner jag dåligt samvete för att jag inte har läst så mycket kurslitteratur. Men jag ska väl göra upp någon slags plan för det tillsammans med min mentor i morgon.

Och så saknar jag min lilla häst... Älskade gumman.

Det har blivit hemskt lite bloggande på sistone och det beror på att mitt liv går upp och ner som en jävla studsboll. It's a fucking rollercoaster! Måendet svänger hejvilt och avgrundsångest blandas med eufori. Jag har tampats med självmordstankar, dödsångest, livsångest, förtvivlan och en aldrig sinande ström av känslor att vara misslyckad. Men det har också varit hopp, glädje, lättnad och förtröstan.

Jag klarade det examinerande seminariet igår och blev alltså godkänd. Då mådde jag bra resten av dagen! Jag firade genom att köpa med mig sushi hem, det är ungefär den allra bästa maten jag vet och jag unnar mig den så sällan. Så det var himmelskt gott kan jag säga!

Dagarna före igår var desto värre, onsdagskvällen tillbringades på psykakuten, på en hård brits. Jag väntade i över fyra timmar innan jag fick träffa en läkare. Hemskt, kan jag bara säga att det var. Det kändes som om jag höll på att förgöras av ångest och plågor, min kropp var totalt emot mig och hotade att spränga hela mitt jag i småbitar. Men jag höll ihop, höll ut, till sist gick jag vägen hem som en zombie, så trött och utmattad jag var. Läkaren gjorde inte mycket, men på grund av att jag sa att jag hade självmordstankar så frågade han om jag ville bli inlagd, men jag avböjde. Jag har ju inte tid att må dåligt!
Som tur var så tvingades jag inte att ligga kvar, trots att jag hade nämnt att jag tyckte att lägga sig på järnvägsrälsen och invänta nästa tåg kändes som ett rimligt alternativ. Jag fick däremot mobila akutteamet på mig, de ringer mig varje dag i en vecka. Det känns lite tvångsbetonat men ändå tryggt.

Min nya medicin gör konstiga grejer med mig, men samtidigt ger den också positiva effekter och det är därför jag fortsätter att ta den. Nu har min läkare höjt dosen för den jag började med är tydligen för låg, det är därför jag får grava sömnproblem istället för att den hjälper till med sömnen, att jag blir så kolossalt rastlös i kroppen, drrig och skakig, får megaångest och självmordstankar. Så jag tar den nya dosen och ser glad ut. Nä, men jag testar och hoppas på att det ska bli bättre.

Nu orkar jag inte sitta stilla längre utan ska gå ut i vårsolen och promenera!

Jag hoppas på en nystart. En ny start på studierna, en ny start på livet, en nytändning. Kanske kan den här nya kursen innebära precis vad jag behöver, att få börja om från scratch, att åter igen ställa sig på ruta ett. Alla får nu samma utgångsläge, alla är på noll. Det gör att stressen minskar, den enorma pressen släpper något, jag ligger inte efter. Bästa tänkbara förutsättningar för en nystart. Eller? Jag hoppas verkligen det.

Kursen heter BOA, bibliotek och användare, och den påbörjades i går. Den verkar onekligen spännande och intressant, och är säkerligen den kurs där jag får mest nytta av mina praktiska erfarenheter från biblioteksjobbet, men samtidigt så är jag medveten om att kraven hela tiden höjs. Kanske inte så mycket från förra kursen till denna, men ändå.
Varje fredag i fyra veckor kommer vi att ha examinerande seminarium om vardera 0,5 hp. Det känns skrämmande, spännande, stressande, skönt, tråkigt och roligt. Ja, jag vet, jag är paradoxernas drottning och grevinnan av ambivalens!

Att få tag i kurslitteratur är ett kapitel för sig (åh nej, vilken dålig ordvits det blev...), men jag kämpar på och ger mig inte i första taget. Den som var mest akut just nu lyckades jag få tag i till slut, när jag fattade hur man laddar ner e-böcker från skolans bibliotek. Heja mig liksom! Jag har nu lånat mitt livs första e-bok. En annan bok anlände med posten i dag, en tredje hittade jag på stadsbibblan, en fjärde finns att hämta i Tanum. Som sagt var, jag kämpar på och letar i alla vrår. Jag gör allt för att slippa köpa så mycket, kurslitteratur är sannerligen hutlöst dyrt. Bara den som jag lånade som e-bok kostar över 500 kronor. Det är den INTE värd!

I morgon ska jag ha ett nytt möte med mentorn och de som ordnar med min individuella kursplan. Vi ska prata om hur det i praktiken ska fungera för mig att studera på 75%, det ska bli intressant. Jag ringde till CSN i dag, de kräver att jag skickar in läkarintyg som styrker min ADHD-diagnos, intyg från skolan samt bekräftelse på att de stödåtgärder jag har fått inte är tillräckliga, samt ett personligt brev där jag skriver att jag inte har full arbetsförmåga men måste läsa på heltid för att klara poäng för studier på 75%. Just nu är det en aning rörigt, men jag hoppas att det klarnar allt eftersom.

"Och som vi alla vet, man kan inte bromsa sig ur en uppförsbacke!" - Sally Santesson

I dag är jag med i tidningen, nämligen Borås Tidning. Jag blev intervjuad samt fotograferad förra veckan, anledningen var att en reporter på BT hade hittat min blogg. Tänka sig vad saker kan spridas ändå! Rätt så lustigt faktiskt. Min blogg är ju inte ens stor. Jag har själv inte läst artikeln än, då jag tyvärr inte fått tag i något exemplar av tidningen, men jag ska få den av en kompis i morgon. Det verkar som om det blev en riktigt vettig artikel där de även fick med en hel del fakta kring ADHD och särskilt skillnaden mellan pojkar/män med diagnosen och flickor/kvinnor med den.

Mer uppdatering kring detta kommer! Förhoppningsvis ska jag även kunna scanna in artikeln och lägga upp här i bloggen.

Dessutom ska jag fundera kring vad jag ska göra med min blogg nu, hur jag ska få den att "vakna till liv" igen, det känns som om den är fruktansvärt tråkig just nu. Jag ska tänka ut ett upplägg angående vad jag ska skriva om och så vidare.

Nu är jag hemma i Grebbestad över helgen, jag kom hit i torsdags kväll. Åker tillbaka till Borås i morgon kväll.
Jag har bloggat väldigt lite på sistone, har inte vetat vad jag ska blogga om, har nog tyvärr lite torka på den fronten.

Hur som haver. I dag ska jag ut på en härlig ridtur i vårsolen! Min medryttare kommer hit så ska vi ta en sväng på Linda och Wille. Hon är ju egentligen medryttare på Linda, men nu när jag är hemma så vill ju jag såklart rida henne i första hand och därför får min medryttare rida Wille i dag. Dock verkade inte hon ha något emot det, snarare tvärtom. Nu ser jag fram emot en fantastisk stund på hästryggen! Jag har inte ridit sedan den 2:a januari, så det känns som en hel evighet sedan sist.

För övrigt så håller jag på en hel del med att rensa bland mina saker här hemma, har ju det allra mesta kvar här i huset. Det är skrämmande vad mycket prylar man har samlat på sig under åren. Kläder, böcker, allt möjligt. Pust. Men nu ska jag ge bort en hel drös gamla kläder till Emmaus, jag ska sälja ytterligare en omgång med grejer på Tradera. Det känns skönt att få rensa en massa i alltihopa, det är feng shui. Man städar bort gammal energi och gör plats för ny.

Japp, snart är det dags att byta om till ridkläder och göra sig färdig för att gå till stallet. Vädret är strålande och det är riktigt varmt i solskenet. Våren har äntligen kommit!

Nu har jag sommarjobb fixat och klart, det känns helt underbart! Det är en grymt stor trygghet att veta vad jag ska göra i sommar, hur jag ska få en inkomst och överhuvudtaget kunna leva. Jag andas ut!

Det är Strömstads bibliotek som vill anställa mig, Strömstad är en grannkommun till Tanum. Förra året arbetstränade/praktiserade jag ju på Tanums bibliotek i ungefär fem månader, så det är mest därför som Strömstad vill ha mig nu. Dessa kommuner samt två till har gemensam bibliotekskatalog och tillika bestånd, samt att de arbetar med samma system och har massor av likheter. Detta var förstås ett jättestort plus, då man inte behöver lära upp mig på det sättet som man skulle göra med en ny. Ett annat plus är att jag pluggar till bibliotekarie, såklart. Sedan så bor jag ju nära Strömstad, det tar bara en halvtimme att åka med buss dit.

Så vad jag ska jag säga annars nu, jag är superglad! Det blir antagligen en blandning vad gäller arbetstider, 20-30 timmar i veckan vad jag har förstått. Men förhoppningsvis kan det bli mera vissa veckor, hehe! Eller, om jag har tur, att jag kan hoppa in extra i Tanum eller Munkedal.
Men nu är huvuddelen av arbetet fixat och det känns verkligen fantastiskt bra!

Sommaren, here I come!

Jag håller på med tarot och läser i tarotkort emellanåt, det är en trösterik sysselsättning som ofta skänker insikt och hjälper mig att lita mer till mina känslor och instinkter. Många tycker säkert att det är löjligt och vidskepligt, men jag ser det som en andlig vägledning som kan ge en knuffar i rätt riktningar. Att lägga tarot för sig själv tvingar en att stanna upp, vara medvetet närvarande i stunden och fundera över vart man egentligen är på väg.

De tarotkorten jag oftast använder mig av är inte de traditionella. Min favorittarotlek är Osho Zen, en zenbuddhistisk tarotlek vars primära syfte inte är att man ska "sia i framtiden" eller se något förutbestämt, det är snarare meningen att man ska bli varse sina egna önskningar och mål. Man ska lära sig att lyssna till sitt innersta, släppa alla krav och måsten. Det är som en guide som bara ska hjälpa en att få klarheter genom att bli medveten om svagheter och styrkor. Det är ganska komplext att förklara och jag är inte någon expert inom området.

Hur som haver så lade jag precis en enkel tarotläggning som kallas Diamanten. Jag tycker att jag alltid, mer eller mindre, lyckas få väldigt talande kort i mina läggningar. Det finns alltid något som jag känner har en mening, och nästan jämt kan jag tolka det på något sätt. I dag fick jag upp ett kort som gjorde att jag fick tårar i ögonen när jag förstod det viktiga det ville säga mig; Existensen. Första kortet i den Stora Arkanan. Placeringen av kortet var den som har betydelsen "Det som behövs för en lösning". I kommentaren till det kortet står det bland annat:

"Du är inte här av en tillfällighet! Existensen behöver dig. Utan dig kommer något att saknas och ingen annan kan ersätta dig. Det är det som ger dig värdighet, att hela existensen kommer att sakna dig. Stjärnorna, solen, månen, träden, fåglarna och jorden, allt i universum kommer att känna av att en plats är tom, och den kan inte fyllas utan dig."

Att läsa något sådant när jag känner som jag gör och precis har gått igenom helvetets eldar och en själslig skärseld, ja då kan jag inte annat än att fälla en tår av ödmjuk tacksamhet. Då känner jag att jag är här av en anledning, att alla människor finns här av en anledning. Alla har vi våra uppdrag här i jordelivet och jag försöker varje dag att inte glömma bort det.

Tack.

Yes, det är så det känns. Jag har varit ute på en liten skräckfärd, till Helvetet och tillbaka. Vilken tur att det inte var en enkelbiljett jag fick, utan att det var tur och retur!
För faktum är att det känns som om det har vänt nu, jag är på väg tillbaka och livet börjar kännas en aning verkligare igen. Jag kan förnimma en spirande energi och ork, framtiden ser inte lika nattsvart och outhärdlig ut. På något märkligt sätt så tror jag att det är de här svackorna som ger mig modet att fortsätta, som ger mig kraften att ta i ännu mer och kämpa hårdare för mina mål här i livet. Det kanske låter konstigt, det tycker även jag när jag sitter där nere på botten och bara vill ge upp allt, men faktum är ju att man blir stärkt av motgångar. Det som inte dödar, det härdar! En gammal klyscha, jag vet, men ack så sann den känns för mig.

Anledningarna till att jag plötsligt börjat att må bättre är nog flera. Den starkaste lär vara att jag fick förslagen till en individuell studieplan presenterade för mig, när jag såg det svart på vitt så blev det verkligt och konkret att jag kan få en annan studietakt, att jag nu har möjligheten att välja. En stor sten föll från mitt bröst, trots att jag ännu inte har bestämt exakt hur jag ska göra och i vilken takt jag vill läsa.

En annan möjlig bidragande orsak kan vara den ändrade medicineringen, fast det var så sent som i måndags som den ändrades. Men vem vet? Kanske är det så, kanske är det bara placebo-effekt eller viljan att det ska bli bättre, men vilket som så är det ju bra. Faktum är i alla fall att jag sedan i tisdags känt mig piggare, gladare och mindre ångestfylld, särskilt under dagtid. Det var i tisdags jag höjde min dos av Concerta. Jag är så tacksam för att den medicinen finns, den gör en sådan märkbar skillnad för mitt mående och fungerande.

Ja, vad annat? Vädret är ingen höjdare, men mars månad är väl inte direkt känd för sin stabila och trevliga väderlek såvitt jag vet...
Huvudsaken är i alla fall att det börjar bli soligare inombords och att molnen som tyngt min själ håller på att skingras!

Just nu försöker jag förmå min hjärna att fungera på ett hjälpligt sätt, jag har nämligen viktiga saker att tänka på och resonera kring. Jag måste klura ut hur jag vill göra med den individuella studieplanen som jag fick två olika förslag till i dag. Åh, vilket jobb! Jag har inte en aning om vad som är det bästa alternativet, det är gräsligt svårt att avgöra vilket som kommer att fungera mest optimalt för mig. 50% eller 75%. Om jag riktar in mig på halvtid så är jag inte färdig med utbildningen förrän höstterminen 2015, läser jag resten av utbildningen på 75% får jag min examen vårterminen 2014. Båda alternativen sätter skräck i mig, det låter ju som en hel evighet att dra ut pluggandet på! Hjälp, jag har redan tillräckligt svårt för att fatta beslut. Om det är jobbigt att välja kläder på morgnarna så är detta val sannerligen ren tortyr.

Hela tiden har jag ju varit fast besluten om att jag ska fortsätta på denna utbildning, och jag känner mig väl egentligen fortfarande bombsäker på att jag inte vill eller ska hoppa av. Dock smyger det sig in tvivel i små sprickor här och där, osäkerheten och valmöjligheten att ge upp visar sig emellanåt. Men jag trivs ju fantastiskt bra i skolan, jag gillar utbildningen och känner att bibliotekarie är rätt yrke för mig. Det är bara så frustrerande att det ska gå i ett sådant övermänskligt, upptrissat och galet tempo. Min ADHD-hjärna är inte byggd för det, den har inte resurser nog för att tackla den rasande farten och samtidigt ta in all fakta och reflektera över allt som krävs.

Det fungerade bra ett tag, trodde jag åtminstone. Men när jag står här i dag med facit i hand så är det ju glasklart att det inte var lämpligt. Det gick ett litet tag, men det skulle aldrig hållit i längden. Jag befinner mig mitt uppe i beviset på det, jag kraschade, jag gick in i väggen. Att studera på högskola är absolut inte för alla, det är inte alla människor som klarar av det, och särskilt inte de mäktiga helfartsstudierna.
Nu påstår jag inte att det är högskolan som sådan det är fel på, inte heller att människor som går/har gått på högskola/universitet är bättre människor och att de som inte gör/har gjort det är sämre.
Jag säger heller inte att det är skolans eller utbildningens fel att jag inte klarar av mina studier på det sätt som det är tänkt. Men jag har fått uppleva ett abrupt uppvaknande som gjorde mig smärtsamt medveten om det tuffa och krävande i att syssla med den här sortens studier. Trots att jag var förberedd på att det skulle bli extra jobbigt för mig i och med min funktionsnedsättning, så kunde jag inte på riktigt ana vidden av den mentala påfrestningen och vad följderna skulle kunna bli.

Men, som sagt, jag är fortfarande inställd på att fortsätta på min utbildning och till sist slutföra den. Jag vill ha min examen och sedan få jobba i det yrke jag helst av allt önskar. Att ge upp redan skulle vara ett otroligt personligt nederlag, jag tillåter inte mig själv att vara en sådan vekling att jag inte ens kan fullfölja ett läsår. Trots att det är nästintill omöjligt att se ljuset just nu, att allting känns så överväldigande mörkt, så vet jag innerst inne att det kommer att bli bättre. Det finns en framtid där saker och ting kommer att vara lättare. Luften kommer att återvända till mig och jag kommer att kunna andas igen. Det är bara det att det är så förbannat svårt att komma ihåg hur det är att må bra när man mår dåligt. Och när man mår bra så kan man knappt minnas hur det kändes att vara nere på botten.
Människans psyke är i sanning förunderligt.

Det är väldigt kort tid man lever, om man tänker på hur länge man ska vara död.

I dag har man då varit hos den nya läkaren på neuropsyk. Han verkade bra, han tog sig tid. Men han verkade väldigt bekymrad över mina tvång och mitt tvångsmässiga beteende. Han tyckte också att jag verkade ovanligt ängslig och försiktig, och dessutom rädd för att stöta mig med folk och göra människor irriterade och arga. It's all so true. Han satte huvudet på spiken ganska mycket. Jag tycker oftast att det sociala är skitjobbigt, jobbigast av allt.

Jag berättade om mina problem med att varva ner och komma till ro på kvällarna, vilket jag ju har svårt för även när jag egentligen är svintrött, utmattad och helt slut. Men hjärnan fortsätter snurra, den går som en jävla torktumlare och fastän jag är tröttare än en död så får jag inte lov att somna.
För detta ska jag nu testa en helt ny medicin, åtminstone sprillans ny för mig. En oväntad medicin också. Abilify. Jag frågade vad det var för sorts läkemedel och han svarade att det var neuroleptika!
Jesus Christ! tänkte jag bara. Jag har inte schizofreni eller bipolär sjukdom, och jag är definitivt inte psykotisk.
Jag blev väldigt skeptisk, men han babblade på och till slut fann jag mig i att åtminstone prova den här medicinen. Kan väl vara värt det, resonerade jag.
Det är en låg dos och jag ska ta den varje kväll i 3-4 veckor, sedan ska vi se hur det har fungerat (eller inte fungerat). Nåväl.

Vad som helst, vad som helst...
Jag är så otroligt trött på allt, trött på hela situationen, trött på mig själv. Jag vill krypa ur mitt skinn och bli osynlig, jag vill kliva ur min kropp och gömma mig någonstans där ingen kan hitta mig.
Jag var på föreläsningarna i dag, det gick okej. Kunde koncentrera mig någorlunda. Men förut, när jag var hemma igen, så satte jag mig vid datorn och skulle kolla vad fredagens seminarium handlar om och vad det är för grupparbete vi ska göra egentligen. Give me a break, please! Jag fick akut panikångest, komplett med andnöd, svaghet, yrsel, hjärtklappning och hela paketet. Jag segnade ner från stolen med tårarna rinnande, jag hulkade och hyperventilerade.

Hur sjutton ska detta gå? Jag vet inte om jag fixar det, hela jag är fortfarande i strejk. Jag har långt ifrån hämtat mig från kraschen.
Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. Det som finns kvar är svart tomhet och mörka tankar.

Jag har inte orkat blogga på några dagar, har heller inte kommit på något att blogga om. Visst händer det lite grejer, och det har hänt saker det senaste. Men jag tror inte att allt lämpar sig för att tas upp i bloggen, jag vill inte ta upp allting då det är en del som faktiskt känns lite för personligt och känsligt för det.
Men som jag skrivit tidigare så är jag nere i en riktig svacka nu, och det känns verkligen inte som om det håller på att vända heller, dessvärre.

På måndag ska jag i alla fall träffa min nya läkare, en läkare på neuropsyk. Det känns ändå ganska hoppfullt. Att redan ha träffat tre olika läkare på psykakuten känns ju inte som det mest optimala, det ska bli skönt att få en fast läkare igen. Förhoppningsvis kommer jag att få reda på förslagen till en individuell studieplan under nästa vecka också, det ska bli intressant att se vad institutionen har hittat på. 

Festen i går kväll blev väl både lyckad och misslyckad kan man säga. Jag anade ju att det inte skulle vara det smartaste att dricka alkohol, med tanke på den obalans jag befinner mig i för tillfället. Men ändå drack jag en hel del vin och blev snabbt väldigt full. Mindre bra. Jag hade roligt ett bra tag men sedan vet jag inte vad som hände, det välte över och jag mer eller mindre bröt ihop och stortjöt. Jag hade egentligen kunnat räkna ut med stortån att det skulle bli så. Men jag är hemskt tacksam för att snälla J ställde upp och hjälpte mig att reda ut hela den jobbiga situationen. Dock känns det en aning pinsamt, det hela. Jag skäms också lite för att jag dök upp vrålpackad på psykakuten mitt i natten, jag fick blåsa och hade 1,45 promille alkohol i mig... Usch, inte det allra bästa kanske. Men förvånande nog så fick jag med mig tre Imovane (insomningstabletter) hem. Senast för några dagar sedan så var det helt otänkbart att få insomningstabletter från akuten, flera gånger sade personalen att de inte hade sådana mediciner och aldrig gav ut det därifrån. Jaha, lustigt att de helt plötsligt ändrat sig!

Nä, usch, nu är jag smått trött på psykakuten. Men det är jättebra och tryggt att den finns, att man kan ringa när som helst på dygnet. Efter händelsen i onsdags kväll så blir jag uppringd av en sköterska varje kväll. Blev dock lite sur och besviken ikväll eftersom det aldrig ringde någon. Klart att jag fattar att de säkert hade en massa att göra så att de helt enkelt inte hann, men ändå, jag känner mig alltid bortglömd och nonchalerad av sådant.

Jaja, nu vill jag nog inte berätta mer om mina misslyckanden och mitt dåliga mående. Jag ska ta en Imovane och hoppas på att få somna snabbt och ångestfritt, i morgon är en ny dag.

Världen snurrar på men själv går jag i ultrarapid. Förutom på kvällarna när allting sätter igång, som en jävla karusell. Då får jag inte vara ifred för alla tankar och känslor. Kvällarna är värst. Då fylls jag av rastlöshet och blir uppvarvad, orolig, irriterad, ledsen och arg. Allt på en och samma gång. Det är också då som mina "tvångs-tics" blir som värst. Det är särskilt ett ord som jag måste upprepa om och om igen, fast det går i intervaller. Jag kan "glömma bort" det och faktiskt hålla käften i en halvtimme eller så, om jag lyckas bli distraherad av något annat.

Jag har fått ett stort svart hål inuti mig själv, ett sådant där som sägs finnas ute i rymden och som slukar allting. All materia bara sugs in i det och försvinner. Det där svarta hålet har i och för sig alltid funnits i mig, men jag trodde att det kanske hade försvunnit. Eller lagt sig för att vila för gott. Men ack vad jag misstog mig där!
Det svarta hålet är i högsta grad kvar, det stökar och rumsterar om så fasligt där inombords. Det gör mig helt matt. Jag får inte ens ro att tänka i fred längre.
Samtidigt så är det just vad det låter som; ett stort hål. Jag känner mig urgröpt, tömd, dränerad. Det är ett ihåligt skal kvar. Allt som jag trodde var mina ambitioner, min vilja, mitt mod, min kämparglöd - det känns som om det har runnit ur mig. Eller så sögs det in i det svarta hålet. SLAFS. Jaha, där åkte självkänslan också.
Vad ska jag göra nu?

Jag vet att det här har blivit värsta pessimist-bloggen, jag gör inte annat än gnäller och beklagar mig. Men jag har sagt redan från första början att det här är min blogg, det är en ärlig blogg. Syftet har hela tiden varit att skriva om hur mitt liv är, hur jag känner och tänker, hur min vardag är helt enkelt.
Därför skulle det kännas totalt meningslöst och fruktansvärt dumt att sitta här och försöka låtsas att allting är fint, rosaskimrande och fluffigt, när det är långt ifrån så det verkliga läget är. Vill ni läsa om glättigheter och ytligheter där allt bäddas in i rosor och blingbling, ja då får ni väl göra det. Varsågoda att läsa sådana bloggar, för här blir det minsann inga tillgjorda tandkrämsreklam-leenden, råttliknande småhundar med kläder, läppglans eller dylikt.
Den som inte orkar ta del av vad jag har att komma med, eller tycker att det känns obekvämt, obehagligt och olustigt att läsa om mina tankar och mitt liv, kan jag rekommendera att hellre pallra sig till någon av de kända mode/skvaller/osmaklighet/whatever-bloggarna som jag tyvärr blivit varse om att de existerar.

Och förresten, jag fiskar inte efter medömkan eller något sådant. Det där med att tycka synd om kan ni spara åt någon annan. Jag är inte ute efter vare sig uppmärksamhet eller medlidande. Däremot vill jag på ett okonstlat och uppriktigt sätt beskriva hur mitt liv är, och jag hoppas att det kan hjälpa någon att känna att hon/han inte är ensam om att må dåligt och ha det jobbigt.

För det andra så är min blogg en form av självterapi, den är ett andningshål och en ventil där jag kan skriva av mig. I den kan jag vräka ur mig lite vad som helst, vad jag känner för. Medan jag skriver brukar jag få inspiration och idéer. När jag har skrivit ett inlägg brukar vardagen och livet kännas en aning lättare, det blir enklare att hitta lösningar på saker och ting.

Nej, nu avslutar vi det hela med ett omotiverat skratt.