ADHD-studenten

Har varit hos min kurator i dag, jag lyckades faktiskt att pallra mig upp i tid och dessutom promenera till sjukhuset. Men jag kände mig som en överkörd bäver som släpade sig fram, med zombieblick och likgiltigheten skriven rätt över pannan. Nåja. Hos kuratorn var tiden jag satt och grät längre än tiden jag inte gjorde det. Det känns som om livet är förbi, som om jag endast sitter och väntar.

Hur som helst så pratade kuratorn med akutmottagningen och jag fick en läkartid där i dag klockan fyra. Då ska det bedömas om jag behöver läggas in på avdelning eller inte. Fram till dess vet jag ingenting. Jag är orkeslös och trött samtidigt som all världens våndor häftigt dansar omkring inuti mig. Ångesten lever om, tjoar och tjimmar och är energisk som aldrig förr. Samtidigt är jag så nedstämd att jag helst skulle vilja sjunka ner i en hög och ruttna bort.

Men i alla fall, om jag blir inlagd sedan så kommer det naturligtvis bli väldigt dåligt med uppdatering här i bloggen. Så nu vet ni det.

Crying another sea of tears
And if they were made of blood I would have bled myself to death

Lying down in sorrow
An endless twist of anxiety and despair
The bed is all messed up now
Showing what my inside feels like

Shedding my blood, like my tears
It runs red along my body
The sight almost makes me paralyzed
But I am just one of the lost ones

So I keep on floating in my sea of blood and salty tears
And I still wonder if I'm going to drown

En liten lägesrapport då: Jag är hemma i Borås. Jag har inte varit på psykakuten, men däremot ska jag till min kurator i morgon förmiddag. Anledningen till att jag inte kontaktat psyk än är att jag har saker jag måste göra i morgon, ärenden som ska springas och grejer som ska fixas. Nej, jag mår långtifrån bra, men jag har valt att skjuta upp min totala krasch lite grann, trots att det var nära ikväll. Beroende på hur jag mår i morgon, så kanske jag kontaktar psykakuten då. Kanske blir det aktuellt för jag är fortfarande rädd för mig själv och mina tankar. Det känns inte som en omöjlighet att jag kommer att göra något riktigt, riktigt dumt mot mig själv. Men som sagt väntar jag med allting till i morgon, nu ska jag bara gå och lägga mig och hoppas på att jag orkar ta mig upp till kuratorstiden.

Jag har ett stort mörker inom mig, jag bär runt på ett svart hål som suger åt sig allting i sin väg. Glädje, livslust, ork, energi, kämpaglöd - allting slukas av det där gigantiska jävla hålet. Det är starkare än någon magnet i världen. Det syns inte utanpå - eller vänta lite, det kanske det gör, i förrgår hörde jag pappa prata i telefonen, när han nämnde något om att han skulle vara hemma med mig för att "det syntes på mig" (nej jag är inte den som tjuvlyssnar, men man har väl öron) - så jag vet faktiskt inte. Kanske syns det, kanske inte.
Men de flesta ser nog ingenting, anar inte oråd, bekymrar sig inte. Det märks inte på mig att jag går omkring med en stenbumling i mitt bröst, att jag släpar runt på tio ton bekymmer och olycka. Hur svarta mina tankar är, att jag dagligen funderar på hur jag bäst ska ta mitt liv, att jag tänker på vad som kommer hända med mina djur när jag är borta, att jag varje minut går och önskar att jag kunde försvinna.

Jag vill sluta känna, sluta tänka, sluta andas, sluta med allt livsuppehållande som just nu känns äcklande och onödigt. Det enda som jag upplever som riktigt rätt för tillfället är att sova. Jag älskar att gå och lägga mig på kvällen och få sjunka in i sömnen och drömmarnas värld - men jag måste ju truga min kropp med piller för att få den där hett efterlängtade dvalan. Däremot hatar jag att vakna på morgonen och inse att jag fortfarande finns kvar, att jag ännu är fången i min kropp och det som kallas livet och vardagen. Jag vaknar och känner en stark motvilja, det enda jag vill är att falla tillbaka till sömnen där jag inget behöver göra, inget bestämma, inget veta.

I morgon ska jag tillbaka till Borås. Jag har en stark känsla av att jag kommer att få släpa mig till psykakuten det första jag gör, om inte annat för att jag misstänker att jag mer eller mindre kommer att bli tvingad till det. Nåja, inte tvingad kanske, men starkt uppmanad om jag säger så. Jag anar också att det blir tal om inläggning, slutenvård. Det har redan pratats om det, surprise surprise. Men vad gör det, kanske är det det bästa just nu. Jag orkar snart inte kämpa emot längre, jag har ingen kraft kvar. Jag orkar inte ens känna olust inför att bli inlagd, jag ids inte längre se det som ett nederlag. Jag har redan misslyckats så totalt att en inläggning som grädde på moset knappast kan göra från eller till.

Mörker, åter mörker.

I dag har jag ridit för första gången på ungefär en månad. Ja, jag är världens sämsta när det kommer till ridningen, även de gånger jag varit hemma på sistone så har jag inte ridit. Antingen har det varit helkasst väder eller så har jag inte haft lust/ork/motivation att ta en ridtur. Särskilt inte när man måste ta sig ut själv, tråkigt. Då blir det liksom jättejobbigt att skrida till verket, att ta på sig ridkläderna och gå till stallet och faktiskt göra i ordning hästen för ridning. Det är extra betungande att sätta igång med sådana "projekt" nu när jag mår så himla dåligt som jag gör. Jag har verkligen noll kraft till att ta itu med saker och ting. Blä, så trött jag blir på att det är så.
Men i alla fall, i dag har jag tagit en kort ridtur. Vi hann inte med någon längre för syrran skulle iväg och jobba. Vi tömkörde även hennes unghäst en sväng.

För övrigt så har jag städat en del. Det är bra att hålla sig sysselsatt med fysiska aktiviteter, då får inte de dåliga tankarna fäste lika lätt. Det är enklare att hålla sig nere på jorden och inte tänka så mycket om man ser till att göra saker. Men fasen vad motigt det kan vara att börja sysselsätta sig, man vill helst bara lägga sig i sängen och dra täcket över huvudet. Resten av dagen samt kvällen vet jag inte riktigt vad jag ska göra med. Det är fortfarande öppet, kan man säga. Kanske ska jag fortsätta att städa, röja lite på rummet och sådant. Sedan blir det väl till att slappa framför teven.

I morgon ska jag verkligen försöka att ta mig i kragen och ta ut Linda på en rejälare tidtur. Jag kommer ju att få göra det själv, så därför krävs det en extra stor kraftansträngning från min sida. Men Linda behöver ju motioneras och jag likaså, och jag behöver definitivt något att göra med min tid. Jag hoppas att det kommer vara fint väder.

På söndag fyller pappa år och jag och syrran ska fixa till en tårta. Vet dock ännu inte vad för slags tårta vi ska göra, men något eget blir det, ingen "köpetårta" här inte.

Näe, om man skulle fortsätta att göra något vettigt nu!

Den här dagen har verkligen varit totalt händelselös. Jag har inte gjort någonting! Jag skulle ju följt med till Lund på ett studiebesök på BTJ (Bibliotekstjänst), men jag hade noll lust. När klockan ringe imorse kände jag bara "fuck this" och så somnade jag om. Jag sov skamligt länge. Gick upp, käkade lite, satt vid datorn, läste en stund. Vad gjorde jag sedan? Jo, jag sov lite till. Jag gick till affären och handlade middagsmat, sedan lagade jag maten. Kollade på en film, kollade på tv. Det är i princip vad jag har gjort i dag. Vilken sjukt meningslös dag! Som en liten parentes i tillvaron bara. Usch. Men jag har verkligen ingen lust, ingen motivation, ingen ork. Blä.

I morgon förmiddag ska jag till sjukhuset och prata med min kurator. Välbehövligt kan jag säga, jag har så mycket att säga men så förbannat svårt för att formulera mig. Om jag ändå kunde klä min ångest och min smärta i ord.
Men det är långtifrån lätt när det enda man känner för är att avsluta livet, fly från allt, fega ur. Jag vet inte om jag någonsin förr haft såhär starka självmordstankar. Det är skrämmande, jag blir fruktansvärt rädd för mig själv och för vad jag är kapabel till. I morgon ska jag försöka att förklara för min kurator hur allvarligt det känns, hur hopplöst kasst jag mår och att självmord känns som den enda utvägen. Jag både vill och inte vill. Ständigt detta velande.

Drip drop, teardrop...

Det var något som brast när jag kommit hem från kvällspromenaden. Något som gick sönder inom mig. Nu kan jag inte sluta gråta, tårarna bara rinner och rinner och rinner och... Ja, och vad mer? Jag har inget att säga.
Jag bär på något väldigt konstigt. Något som både är en stor, tung sten, en otrolig börda, samtidigt som det är ett stort, svart hål, ett gigantiskt tomrum. Ett ingenting, ett vakuum som inte kan fyllas trots alla mina tappra försök. Det är allt och inget på samma gång. Men jag blir egentligen inte förvånad, hela mitt jag och hela min värld präglas av det svart-vita. Det är en enda stor paradox. Alltid de yttersta motpolerna, ständigt motsatserna.

To be or not to be...

Det går utför, hela tiden utför. Backen blir brantare och brantare och jag kan se avgrunden där nere, det känns som om den rusar emot mig. Men det är jag som halkar och glider, jag kan inte få fäste någonstans, det finns absolut ingenting att klamra sig fast vid.

Jag vet inte om det längre finns någonting som kan hålla mig kvar. Det känns som om jag inte har något att leva för. En känsla av att jag har gjort mitt, att jag inte har något kvar att uträtta. Som om det är dags att lämna, att kasta in handduken, att ta farväl. Det känns som om jag endast är en belastning för allt och alla, att jag orsakar besvär och ställer till problem, är i vägen. Nu ligger det på mig att ta ansvar för mitt misslyckande, jag måste själv städa upp efter mig och ställa allt till rätta.

Och tårarna fortsätter att rinna nedför mina kinder...

Även denna helgen tillbringas hemma i Grebbestad. Jag fick skjuts av pappa som ändå hade vägarna förbi Borås i torsdags kväll, men i morgon förmiddag ska jag ta bussen tillbaka. Det är möte med skolan på schemat, vi ska prata om hur det har gått senaste tiden, hur jag ligger till för tillfället samt hur vi ska göra framöver. Det känns som att det kommer bli ett jobbigt möte. Helst vill jag inte tänka på skolan, inte diskutera mina studier, inte blicka framåt. Jag är orolig för hur det kommer att bli till hösten.

Just nu är jag uttråkad och trött. Det var samma i går, jag orkade knappt göra någonting. Jag känner mig utmattad och orkeslös, har ingen motivation alls. Men jag antar att det får vara så nu när jag är sjukskriven, att det är tillåtet att göra ingenting och bara vara. Fast det är nog så jobbigt det också. Jag har inte ens haft lust att rida. När jag har tänkt på att ta mig en ridtur så har jag liksom känt något slags motstånd, som om kroppen skriker "nej, jag orkar inte, vill inte". Kanske beror det på att jag inte har motivationen eller lusten till att rida ut själv. Hade jag haft sällskap skulle det nog känts lättare. Men just nu funderar jag bara på hur jag ska göra med min häst. Jag vet inte ens hur jag ska hinna eller orka träna och rida henne så mycket som hon behöver och förtjänar i sommar. Kanske ska jag sätta upp lappar och söka efter en medryttare. Och till hösten, hur ska jag göra då? Det bästa vore om jag hittade en medryttare/skötare häromkring, så att jag slapp flytta på Linda. Men om jag inte lyckas med det så kanske jag får försöka finna en fodervärd någonstans, så att hon tillfälligt får flytta till ett annat ställe. Men helst vill jag inte ta henne härifrån, vill inte att hon ska behöva lämna sitt hem och sina hästkompisar. Usch, vilket dilemma det är.

Det har blivit regnigt igen. Och jag som skulle måla på huset i dag! Det var samma otur förra helgen. Jag kunde inte måla på grund av regnet. Men jag kan i alla fall så lite frön som jag har fått. Luktärter och blåklint bland annat.

Ja, som sagt, i morgon ska jag tillbaka till Borås. Jag vet inte hur länge jag kommer att stanna där nu, men det blir nog ett tag. Har knappast råd att åka hem något mer nu, inte innan jag ska hem "för gott" för sommaren. Och det blir fram i början av juni någon gång. Inte för att jag har någon skola att gå till nu när jag är sjukskriven, men jag har andra tider att passa. Kuratorn, ny kontakt på ett annat psyk-team, och så vidare. Jag ska till ett annat öppenvårdsteam för bedömning, jag ska antagligen börja i DBT igen, dialektisk beteendeterapi. Det har jag gått i i ungefär fyra år tidigare. Jag trodde jag var färdig med den behandlingen, men nu märker jag att den behövs mer än någonsin och att jag är i behov av att friska upp mina kunskaper och göra färdigheterna aktuella igen.
Ja, sedan får vi se hur det utvecklar sig.

I dag var jag hos min läkare. Jag hade tur som fick en tid såpass snabbt, det var tack vare att det lämnats återbud. I alla fall så var jag som förlamad, jag kunde knappt få ur mig ett ljud. Orden fastnade i halsen och gick inte att få ut över mina läppar. Jag vet inte varför det blev så, det fanns egentligen så himla mycket jag kunnat säga. Kanske var jag rädd för att det skulle svämma över och jag skulle börja gråta. Kanske kände jag mig bara så tom efter att ha levt i den här hopplöshetskänslan såpass länge nu.
Jag sa inte mycket, men kanske var min tystnad talande nog. Hur som helst blev jag sjukskriven. Inga tveksamheter där inte. Skönt, för jag hade inte orkat med en hel övertalningskampanj.

Jag funderar alldeles för mycket. Jag blir helt tokig av alla mina grubblerier. Det som oftast upptar mina tankar är såklart studierna. Skolan ger mig huvudbry. Hur ska allt bli? Hur ska jag fortsätta? Kommer det att fungera?

I går fick jag reda på att det kommer bli svårt för mig att fortsätta till år två i höst. När jag hörde det så kändes det som om en lucka öppnades under mina fötter. Jag föll, jag såg en svart rullgardin dras ner framför mina ögon. Kanske inte kommer kunna fortsätta i höst? Jag vet inte vad jag ska säga, vad jag ska göra. Helst vill jag gå och gömma mig i en vrå. Jag har mycket rester efter mig och det blir då väldigt jobbigt att påbörja en helt ny termin, nya kurser. För resterna måste ju också göras. Ett alternativ är att ta ett år (eller kanske bara en termin, vet ännu inte om det går) som något slags "mellanår", alltså man gör bara sina rester och jobbar ikapp. Man blir omregistrerad på kurserna och gör omtentor på det man missat. MEN JAG VILL FAN INTE GÅ OM! Nej, jag känner för att ge upp. Skita i allt. Retirera. Ställa mig upp och säga "nej, det här går inte, det passar inte mig, jag klarar inte av det". Men jag har fortfarande för mycket stolthet kvar i mig.

Kanske studier på 50% kan vara ett alternativ. Men studietiden känns då ännu mer oändlig än nu, som om man inte kan skönja ett slut på utbildningen. Jag funderar konstant på om det är värt det, värt allt slit, alla tårar och den hela tiden växande studieskulden. Men det känns som om jag betalar med mitt liv. Jag har pantsatt min hälsa. Vad ska jag göra? Studierna har förvandlats till en stor klump som sitter i magen och halsen. Jag hoppas att sommaren ska få klumpen att lösas upp, i alla fall krympa och bli mindre. Jag vill fortsätta min utbildning. Eller vill jag det? Jag vet faktiskt ingenting. Jag vet inte ens om det är värt att fortsätta leva.

I går åkte jag hem till Grebbestad, ganska tidigt också för att jag skulle kunna se på hockeymatchen mellan Sverige och Tjeckien, vilken sportnörd jag har blivit! Men är det ishockey-VM så är det, då är det väldigt spännande att titta tycker jag. Och Sverige är i final mot Finland! Härligt, det blir otroligt spännande i morgon.

Jo, hemma på landet är jag alltså. Ska försöka att bara ta det lugnt och koppla av, behöver sannerligen det. På måndag åker jag tillbaka till Borås, har saker att göra och tider att passa från tisdag och framöver i veckan. På onsdag blir det läkarbesök och då hoppas jag att jag blir sjukskriven, men det ska nog inte vara några större problem. På torsdag ska jag åka till Ulricehamn av alla ställen, för att röntga vänster fot som jag haft ont i ett längre tag.

Dessutom har jag pratat med min blivande arbetsgivare, biblioteket i Strömstad. Jag har nu fått reda på min lön, att jag ska jobba minst 30 timmar i veckan i sex veckor (v. 26-32) samt att jag även ska jobba 13:e och 15:e juni. Det blir en liten introduktion där kan man säga. Så med sommarjobbet känns det bra i alla fall!

På det stora hela känner jag mig väldigt trött, utmattad på något sätt. Jag har inte så mycket ork och energi, känner inte för att göra speciellt mycket. Vill liksom bara vara och försöka återfå livslusten och initiativförmågan igen. Jag tar en dag i taget och kämpar för att inte oroa mig för allt som ligger längre fram i tiden, det gör mig bara ångestfylld, nedstämd och ängslig. En sak i taget och så får framtiden utvisa vad som händer.

Haha, jo det är faktiskt sant! Eftersom det klockan sju knackade på en kille som skulle installera bredband i min lägenhet så valde jag att fly fältet. Jag stack iväg till skolan och har ätit min frukost här. Hann ju inte göra det hemma eftersom jag inte segade mig upp förrän fem i sju och därmed får jag skylla mig själv. Jag visste ju om att de skulle komma och greja i lägenheten i dag och att det kunde ske från klockan sju på morgonen. Vilken okristlig tid att tränga sig på i folks hem för att dra kablar och hålla på! Himla oförskämt. Obs, nu är jag lite skämtsam. Men om jag hade fått välja så hade jag gärna avstått det där fasta bredbandet från Telia (Felia), jag har trots allt mitt mobila bredband som fungerar alldeles utmärkt.

Snart ska jag nog våga mig hem igen, hoppas att de har installerat färdigt skiten då. Skulle kännas jättedumt annars. Men vad ska jag göra när jag kommer hem? Jag kommer säkert att få jättetråkigt och känna mig trött och lägga mig i sängen och somna och sova dumt länge och bli stressad och komma hemifrån för sent och... Ja.
Jag ska ju iväg till kuratorn på neuropsyk sedan. Jag måste verkligen prata med henne om sjukskrivning, hoppas att hon kan få tag på min läkare med det snaraste. Nu har jag i alla fall avsagt mig arbetet med gruppen och kommer således inte att vara med något resten av terminen. Det vore lite dumt om jag inte blir sjukskriven nu då, för då kommer det jag missar att räknas som rester. Det vill man ju inte.
Men nu ska jag nog traska hemåt och förhoppningsvis är det inga killar kvar i min lägenhet!

Det känns ganska skönt att nu ha kommit fram till ett beslut; jag lägger ner studierna för resten av terminen. Jag har ännu inte pratat med min läkare om sjukskrivning, men jag ska ta upp den frågan när jag ska till sjukhuset i morgon.
Hur det än blir så hoppar jag av grupparbetet som pågår nu, jag kommer att bli helt tokig annars. Just nu är det inte alls läge att pressa sig till att studera, jag mår sämre än jag mått på flera år och jag inser nu att jag måste lyssna på mig själv och min kropp. Jag klarar inte av skolan, jag pallar inte mer. Jag tar en time-out och hoppas att jag kan läka ihop under sommaren. Jag måste få tid att komma ikapp mig själv, att hitta tillbaka. Allting har rusat iväg och jag har dränerats på all glädje, entusiasm och beslutsamhet som jag hade i början av utbildningen. Nu känner jag mig bara som ett ekande tomt skal, det enda som återstår av mig är en flagnande fasad.

Jag hoppas verkligen på att min läkare inte ska krångla eller vara motsträvig till att sjukskriva mig. Men varför skulle han egentligen ifrågasätta mitt behov av att ta en paus där jag bara kan vara och inte behöva pressas? Det är bara att läsa i min journal. Den lär vara ganska diger nu, och vittna om de senaste månaderna av mitt mentala förfall. Alla anteckningar, alla besök på psykakuten med ny läkare varje gång. Han måste ju förstå att min situation blivit mer och mer ohållbar. Han måste se att jag tillbringat den senaste tiden i gråt, ångest och förtvivlan.
Jag har hela tiden försökt att blunda för alla tecken som faktiskt pekat på att det håller på att gå åt skogen. Jag har inte uppmärksammat dem tillräckligt, jag skulle nog behövt ett brejk redan där i februari när det tog stopp. Den riktiga återhämtningen efter den smällen har uteblivit men jag har trott att jag kommit igång igen. Så var dock inte fallet, det märker jag nu.

Nu när jag har bestämt mig för att ta en paus så känns det som en lättnad. Tyngden över axlarna blev något lättare, ångestnivån är inte riktigt lika hög, jag kan slappna av en aning. Det måste ju tyda på att jag har tagit rätt beslut. Tydligare än någonsin står det klart för mig hur extremt känslig och skör jag är, hur lätt jag påverkas av yttre faktorer och hur min funktionsnedsättning faktiskt påverkar mig. Ibland har man inte velat inse vidden av det hela, av diagnosen och personligheten, men det är inte bara tomma ord. Det ligger någonting i det och jag måste hela tiden vara medveten om det för att slippa göra sådana här krascher som jag nu har gjort.
Jag hoppas innerligt att jag kan fortsätta mina studier till hösten och att jag har lärt mig tills dess, att jag tar vara på mina erfarenheter. Men människan glömmer ju så fort!

Jag har varit på psykakuten nu under eftermiddagen, träffat ytterligare en läkare. Där är olika läkare varje gång, den jag träffade i dag var väl trevlig men inte lika engagerad som den jag fick träffa för en vecka sedan. Men inget nytt hände egentligen. Hon föreslog inte ens att jag skulle läggas in. Sa att jag inte skulle isolera mig, att jag behövde ha kuratorskontakt oftare än en gång i veckan, att jag måste ringa till psykakuten innan jag skadade mig, och så vidare. Kvällen igår var ju inget vidare, jag skar mig igen. Behövde i alla fall inte ränna iväg till akuten. Vilken klen tröst.

Jag funderar på det här med sjukskrivning. På psykakuten sjukskriver de inte folk, så jag får prata med min ordinarie läkare. Men hur lätt är det? Måste nog ta det genom min kurator på onsdag när jag ska träffa henne.
Jag vet ärligt talat inte hur jag ska orka med resten av terminen. Det är inte så lång tid kvar, men tillräckligt för att det ska kännas hopplöst oöverstigligt och plågsamt jobbigt. Jag vill heller inte riskera att förstöra för den kommande sommaren och sommarjobbet. Om jag fortsätter med studierna nu kanske jag blir så totalt slutkörd och nere i botten att det även blir jobbigt med sommarlov och arbete. Åh, jag vet inte alls hur jag ska göra eller hur jag bör göra. Jag vet fan ingenting. Helst skulle jag vilja krypa in i en liten vrå och gömma mig för världen, låtsas som att jag inte existerar.

Och ångesten. Herregud, ångesten. Den måste vara skickad direkt från helvetet! När den stormar som värst så känner jag nästan för att klösa mig själv till strimlor.



Jag kunde knappast ha hittat en mer passande bild för att beskriva hur ångesten känns, och hur det känns som att den ser ut. Usch, jag får obehagliga rysningar längs ryggraden.

Jag vet inte hur jag ska orka med detta. Det är så förbannat svårt och jobbigt. Om lördagen var lättare så har det definitivt vänt igen denna dag. Hela mitt jag är så trött på att känna på det här viset, jag vet inte hur länge jag mäktar med. Jag håller på att brytas ner bit föt bit. Jag håller på att förvandlas till ett vrak, jag slås i spillror av den enorma kraften som ångesten och självdestruktiviteten besitter.

Det har pratats om slutenvård. Jag har avböjt, lite smått skrämd. Det var så länge sedan jag var nere på den nivån, det är faktiskt över fyra år sedan jag var inlagd på en sluten avdelning. Men jag börjar fundera på om det ligger något i läkarnas och sköterskornas förslag. Kanske är det den bästa lösningen i nuläget? Jag börjar bli riktigt, riktigt rädd för vad jag kan göra mot mig själv. Situationen håller på att bli okontrollerbar och börjar kännas farlig. Om jag har självbevarelsedrift kvar så kanske jag bör använda den för att lägga in mig frivilligt. Det skulle inte kännas bra att få LPT, som det nästan också hintats om. Usch, jag mår illa. Som livet är just nu så får det mig endast att vilja spy. Jag känner för att spy ut mina inälvor, vända ut och in på mig själv. Spy ut ångestmonstret. Men jag tror inte att det går.

Men om jag blir inlagd på psyk - hur fan ska det då gå med studierna? Hur ska det bli med allting? Och hur ska jag kunna betala? Det kostar ju trots allt pengar att ligga på sjukhus.
Nä fy, nu ska jag gå och lägga mig och hoppas på att få en lång natt med djup och lugn sömn. Men vilken tröst är det egentligen, när hela den sjuka cirkusen startar om på nytt i morgon? I morgon, liksom varje dag. Samma ekorrhjul, samma visa dag ut och dag in. En evighet av oväsen och sjuhelvetes liv. Evigt skrikande, klösande, rivande, krafsande, gnyende och annat elände. Just nu hatar jag mig själv och mitt liv, jag vill inte ha någon morgondag. Vad ska man med en morgondag till när man inte kan se någon framtid?

Jag tror att jag sent igår kväll bestämde mig för att jag skulle ge mig själv lite ledigt denna helgen. Något i den stilen måste jag ha tänkt i alla fall, för när jag sent omsider vaknade imorse så kändes det en aning lättare. Visst, det brukar vara jobbigast på eftermiddagarna och kvällarna, men jag hade nog gråtit ut en liten del av all ångest under gårdagen. Kvällen var verkligen hemskt gräslig och ångestfylld och jag var övertygad om att jag skulle behöva ett hembesök av psyk i dag. Men faktum är att den där extremt förlamande känslan inte har infunnit sig denna dag, inte än i alla fall (peppar peppar...). Ändå har jag svårt att känna mig lättad. Jag bara väntar på att den ska slå till igen. Usch, jag känner mig så himla styrd av ångesten. Återigen har den tagit ett fast grepp om min vardag och mitt liv.

Vad naiv jag var som trodde att jag aldrig mer skulle slås ner så brutalt, jag inbillade mig att den där nedbrytande ångesten inte skulle kunna knocka mig igen. Men man glömmer så fort! Man vill inte minnas känslorna av hur det är när det är som allra svårast, jag tror att det är en mänsklig självbevarelsedrift som liksom suddar ut plågsamma minnen av hur man har mått när man befunnit sig nere på botten. Det stämmer otvivelaktigt att man när man mår bra har svårt att minnas hur det är att må dåligt, och att man när man mår dåligt knappt kan komma ihåg hur det känns att må bra.

Men som sagt, än så länge har dagen inte bjudit på några obehagliga överraskningar. Nu ska jag se till att njuta av att livet känns lite ljusare och att jag inte är stel i kroppen av ångest. Det blir nog en till promenad, en lite kortare än den jag tog förut i dag, och slötittande på tv. Hallå där ångestmonstret, håll dig borta nu!

För tillfället känns det nästan som en omöjlighet att klara av studierna. Skolarbetet känns som ett stort berg som inte går att klättra upp för. Det här berget skymmer solen, ljuset, framtiden, nedförsbackarna, ja allting. Jag önskar att jag kunde spränga berghelvetet i bitar, så att det blev till småsten och grus. Då kanske jag skulle kunna skyffla bort det, ett spadtag åt gången. Tror ni att det går? Jag önskar att det skulle göra det. Men hur går man tillväga?

Ständigt tvivlar jag på om jag kommer att klara av utbildningen, det känns som om det bara är en tidsfråga. Som att det handlar om när allting faller samman helt, inte om det kommer göra det. Jag känner mig som en bluff, som en enda stor fejk. Jag tänker "vad sjutton gör jag egentligen här på högskolan?" och "ser inte folk att jag inte är någonting, att jag har kommit fel?". Min självkänsla är det stora tillverkningsfel på, eller rättare sagt så existerar den nog inte. Likaså självförtroendet.

Egentligen har jag ganska stor kännedom om mig själv och hur jag fungerar men där tar det stopp. Jag vet inte hur jag ska handskas med dessa fakta och problem, inte heller kan jag komma på lösningar eller sätt att underlätta för mig själv. Jag pratade om detta med min kurator i dag. Vi är överens om att jag tar på mig för mycket ansvar, jag ställer orimligt höga krav på mig själv, jag tar på mig allting på en gång istället för att beta av en bit i taget. Jag har alltså en känsla av att jag måste göra allting helt själv, och det ska göras på momangen. Inte någonting om att var sak har sin tid, nej nej. Som med utbildningen nu, jag går redan och oroar mig inför kandidatuppsatsen. Men den ska jag ju inte skriva förrän om flera år! I alla fall inte om jag fortsätter att läsa i en lägre takt. Den är det sista som ska göras i utbildningen. Men här går jag och är ängslig och har känslan av att jag måste vara redo för att skriva den typ nästa vecka. Helt galet, riktigt tokigt. Men det är så jag känner och tänker hela tiden. Finns ingen rimlighet alls i det beteendet och det tankesättet.

Om inte studierna ska driva mig till komplett vansinne och jag gör någonting överilat och ogenomtänkt så måste jag lugna ner mig. Jag måste få fatt i de där ivägsprungna tankarna och de där känslorna som slitit sig loss från mig. Det är som en flock vilda djur som tagit sig ur hägnet och löpt amok. Jag har ingen kontroll alls, de gör precis som de själva behagar. Jag måste fånga in dem, ta tillbaka tankarna och känslorna till mig och mitt huvud. Endast där kan jag själv forma dem och låta de gå endast så långt och i den riktning som jag vill.

En sak i taget. En stund i taget. Här och nu. Nu är nu och sedan är sedan. Jag måste bli färdig med det som gäller just i stunden innan jag kan ta mig an det som står på tur och fortfarande inte existerar. Jag kan inte hamna i morgondagen hur mycket jag än vill. I morgon kommer alltid att vara framtiden och framtiden har ännu inte kommit. Morgondagen låter sig inte bestämmas över. Det tjänar ingenting till att oroa sig för morgondagen, då glömmer man att ta vara på stunden. Till slut har alla dagar glidit en ur handen och inget finns kvar, allt gick åt till att ängslas inför framtiden. Men framtiden kommer, vad man än gör. Det är nuet som måste fångas och fyllas med värdefulla aktiviteter och saker.

Jag sitter i skolan för tillfället, är i en datorsal med några från min grupp. Vi har ju ett grupparbete resten av terminen, ska göra en användarstudie. Vår grupp på fem personer ska undersöka sjuksköterskestudenters informations- och biblioteksanvändning. Intressant, visst, men fan så jobbigt också. Jag är konstant stressad och mår dåligt över allt som ska göras och skrivas. Jag är just nu så oerhört trött på skolan och vill bara att det ska bli sommarlov. Men jag får försöka härda ut och hugga i nu när det inte är så lång tid kvar. Och det är ju trots allt ett grupparbete, men står inte ensam och utelämnad där med allt arbete. Får försöka trösta mig med det.

Igår kväll var det rent förjävligt. Ångesten stegrades snabbt och jag mådde långtifrån bra. Tog ett par Theralen och bara väntade på att akutteamet skulle ringa mig. Satt som en däckad zombie i fåtöljen. Jag grät och försökte förmå mig att titta på tv för att avleda mina tankar och känslor. Men vad hjälper det när ångestmonstret skriker för full hals och gör sitt yttersta för att påkalla hela min uppmärksamhet? Det kändes lönlöst. Till slut, när jag blivit någorlunda dåsig av medicinen, gick jag och la mig. Somnade tack och lov ganska snabbt och smärtfritt.

Jag har åtminstone inte skadat mig något mera sedan i förrgår kväll när jag fick uppsöka akuten. Oftast blir jag lite uppskrämd och konstig när jag har skurit mig illa, i alla fall är det så nu för tiden. Då blir jag motvillig till att skära mig igen snart efter, det är ganska bra ändå. Jag kan nästan känna mig lite äcklad och tycker att det är skitjobbigt att ens tänka på tillfället när jag skar mig. Jag blir helt enkelt avskräckt ett tag. Lite rädd blir jag, rädd för vad jag varit i stånd att göra mot mig själv. Men återigen, jag är inte mig själv när jag begår sådana självskadande handlingar. Det är något annat som tar över. Mitt riktiga jag är kuvat och nedtvingat, jag har fått någon slags mental munkavle och har inte möjlighet att protestera och skrika för att stoppa mig själv från att förstöra och misshandla. Det är så obeskrivligt frustrerande, hur ska jag någonsin kunna bli helt fri från de här tankarna och handlingarna? Kommer monstret alltid att bo i min kropp?

Jag känner skuld och skam, det är vad jag gör. Gårdagen slutade inte alls som jag egentligen ville eller som det var tänkt. Ångestmonstret blev för starkt och övermannade mig till sist. Det slutade med att jag fick åka upp till akuten och sy på två ställen.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag ville ju inte, det var inte mitt beslut. Ångesten och tvångsmässigheten bestämde och de kuvade mig, jag användes endast som ett redskap. Visst, det var jag som höll i kniven men jag var inte närvarande.

Fy, jag skäms så mycket. Det här ska inte behöva hända. Jag trodde att det var ett avslutat kapitel i mitt liv.
Men nu inser jag att jag mer än någonsin måste stå upp och kämpa. Slåss för allt jag är värd, och jag är trots allt värd ganska mycket. Tack för all stöttning jag fått, ni vet vilka ni är.

Usch, jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen med mig själv och alla tankar, känslor och impulser. Min hjärna är överhettad och det pågår ett stort bråk inuti mig, det skriker och skränar och känns som om någon försöker klösa sönder mig från insidan och ut. Jag vet inte hur länge jag ska orka ha det på detta viset. Den eviga kampen suger all must ur mig och tvingar mig att lägga energin på sådant som känns så vedervärdigt onödigt och meningslöst. Det är vidrigt att ständigt behöva föra denna kamp som aldrig tar slut och som ingen vinner mer än för stunden. Det kvittar hur många gånger jag vinner, eller hur många gånger monstret går segrande ur striden, det kommer ändå alltid nya kamper och nya gräl. Det är som en evighetsmaskin som saknar stoppknapp. En ond cirkel som man aldrig kan ta sig ur. Snälla, kan inte någon stanna helveteskarusellen?

Jag fick nästan panik bara av att gå till biblioteket förut, trots att jag inte mötte många människor. Jag vet inte vad det var som skapade avgrundsångestkänslan, den liksom bara dök upp från ingenstans. Som om ångesten stod bakom en buske och lurpassade och sedan flög på mig bakifrån. Den kom och satte sina sylvassa huggtänder i min nacke och jag lyckades inte skaka bort den, så den följde med mig ända hem och sitter nu här tillsammans med mig och flinar elakt. Den säger att den har bestämt sig för att förstöra resten av min dag, jag ska inte få njuta av kvällen. Nej, den ska passera i ångestens tecken. Självförebråelse, självhat, känslor av misslyckande och oduglighet ska tydligen prägla min tillvaro. Just nu vet jag inte alls hur jag ska göra för att bli kvitt det inkräktande monstret som listigt har nästlat sig in för att ofreda mig.

Åh, jag vill bara slippa ifrån all denna plåga. Jag orkar och vill inte ha det på detta viset. Varför blev just jag ett offer? Är det för att jag har stått ut så länge, syntes det på mig att jag var uthållig och stark och därmed skulle kunna plågas och pinas under en lång tid? Var det mesta möjliga lidande under längsta möjliga tid som var syftet när jag blev utsedd till objekt för detta, låt kalla det uppdrag? Jag bara undrar. Världen känns så tröstlöst orättvis.

Tack så mycket, ni som har lämnat fina och snälla kommentarer i min blogg, det betyder faktiskt rätt mycket för mig. Att det finns människor som är intresserade av att läsa det jag skriver och sedan visar att de bryr sig. Det är värmande och ger mig kraft att fortsätta! Att fortsätta blogga om min situation och mitt mående, inte minst. Jag hoppas att min blogg kan vara till en liten hjälp och tröst åt andra också, jag vill ju berätta om hur jag har det och om mina upplevelser med ADHD och psykisk ohälsa.

Ja, det var nog bara det jag ville säga för stunden! Jag återkommer senare.

Kvällen blev inte som jag tänkte, men det var nog lika bra det. Jag har tillbringat ett par timmar på psykakuten - igen. Min dag har varit svajig, inte känt mig i form alls. När jag promenerade under eftermiddagen så kunde jag bara gå och tänka på självskador och hur jag skulle skada mig när jag kom hem. Jag tänkte även gå och köpa alkohol och supa ner mig på och sedan ta tabletter, men som tur var så hann jag inte till Systembolaget innan de stängde. Väl hemma försökte jag distrahera mig och inte tänka på att skära mig eller något annat. Vid halv åtta ringde sedan akutteamet till mig, som avtalat. Det var nog väldigt bra, för jag var inte alls i balans. Killen jag pratade med märkte detta, och jag var riktigt ärlig och uppriktig och sa som det var angående mina mörka tankar. Han tyckte då att jag borde komma upp till akuten och träffa en läkare. Först var jag tveksam och förstod inte det nyttiga i det, jag hade ju bestämt mig för att sitta hemma och straffa mig själv medelst vassa saker. För det är en del av det hela, att straffa mig. Mitt monster vill ju inte att jag ska må bra, det vill bara förstöra för mig och även straffa mig. Straffa mig för att jag inte är tillräckligt bra. Inte nog duktig i skolan, inte jobbar tillräckligt hårt, inte är så ambitiös och produktiv som jag skulle vilja.

Och fy fan vad allting handlar om skolan hela tiden! Ständigt studierna, inget annat räknas. När jag ägnar mig åt roliga saker får jag dåligt samvete för jag tycker att jag borde plugga istället.

Men ja, jag träffade en riktigt sympatisk läkare på akuten. Hon lyssnade och kom med bra kommentarer och synpunkter. Inte bara prat om mediciner som det kan vara ibland. Jag fick även telefonkontakten med akutteamet förlängd och de ska fortsätta att ringa mig varje dag i en vecka. Det känns tryggt att ha den kontakten, det är som en livlina och en säkerhet.
Jag antar att det var tur att jag tog mig till psykakuten ikväll, ärligt talat så vet jag inte vad jag kunde ha ställt till med annars. Kanske hade jag hamnat på den "vanliga" akuten av väldigt dåliga anledningar.

Nu ska jag lägga mig och försöka få en natts lugn och skön sömn. Jag funderar på att unna mig att gå och simma  i morgon. Jag har inte varit iväg och simmat sedan i februari, så det kan verkligen vara dags nu. För övrigt har jag ingenting inplanerat för morgondagen och det är smått skrämmande för tillfället. Jag vill ha ett schema, fasta tider att hänga upp mig på. På onsdag har jag det, flera skolrelaterade saker. Har även tider att passa på torsdag och fredag. Det känns betryggande på något sätt. Jag hoppas att ångestmonstret inte ger mig en alltför hård kamp i morgon, jag vill ju egentligen inte vara självdestruktiv eller tvingas skada mig själv på något sätt. Men det är inte riktigt jag som bestämmer det där, ibland så vinner monstret över mig och tvingar mig till hemska handlingar.
Men i morgon är en annan dag, nu ska jag koncentrera mig på att vara i stunden.