Åh åh åh...
Miserabla skitliv. Jag har bara en enda sak att säga om denna dagen, som tack och lov snart är till ända, meningslöshet utan dess like! Jag önskar att jag kunde utplånas från jordens yta, nu på direkten, tack.
Hate to say it, men det har varit jobbigt att vara ledig. Okej, gårdagen gick väl an, men denna förbannade söndag. Usch och fy fan. Och all existentiell ångest som liksom bara väller över mig som en annan jävla tsunami och gröper ett gigantiskt hål i mig. Den urholkar mig och kvar lämnas endast en sorglig spillra som knappt är värd att kallas människa. Nu är jag ihålig och trasig. Trasig har jag i och för sig varit länge, men jag är ännu mer söndrad nu.
I morgon ska jag till arbetet på bibblan igen. Skönt men samtidigt lite lätt ångestframkallande. Jag får alltid lite kräkkänsla kvällen innan en ny arbetsvecka drar igång. Vet inte vad det beror på, men kanske har det att göra med att jag tycker det är slitigt att ladda om efter att ha varit ledig ett par dagar. När man precis har kopplat av och vant sig vid ledigheten så ska man ställa om till jobb igen. Pust.
Förresten så tror jag att det blir no more Borås för mig. Jag är beredd på att säga upp lägenheten och strunta i studierna. Åtminstone för tillfället. Jag saknar motivationen och drivet som krävs för att det ska vara någon idé. Det här sorgliga skeppet har förlorat styrfart och har på något sätt redan gett upp hoppet. Visst känns det som ett misslyckande, men om jag skulle försöka fortsätta plugga nu så skulle jag bara skjuta upp misslyckandet. Och när jag väl kommer till slutpunkten så kommer jag att vara ännu trasigare och ha förlorat ännu mer av mig själv. Så jag hoppar av nu, jag ger mig. Det jag trodde mig veta och känna vara rätt visade sig vara något helt annat.
Hate to say it, men det har varit jobbigt att vara ledig. Okej, gårdagen gick väl an, men denna förbannade söndag. Usch och fy fan. Och all existentiell ångest som liksom bara väller över mig som en annan jävla tsunami och gröper ett gigantiskt hål i mig. Den urholkar mig och kvar lämnas endast en sorglig spillra som knappt är värd att kallas människa. Nu är jag ihålig och trasig. Trasig har jag i och för sig varit länge, men jag är ännu mer söndrad nu.
I morgon ska jag till arbetet på bibblan igen. Skönt men samtidigt lite lätt ångestframkallande. Jag får alltid lite kräkkänsla kvällen innan en ny arbetsvecka drar igång. Vet inte vad det beror på, men kanske har det att göra med att jag tycker det är slitigt att ladda om efter att ha varit ledig ett par dagar. När man precis har kopplat av och vant sig vid ledigheten så ska man ställa om till jobb igen. Pust.
Förresten så tror jag att det blir no more Borås för mig. Jag är beredd på att säga upp lägenheten och strunta i studierna. Åtminstone för tillfället. Jag saknar motivationen och drivet som krävs för att det ska vara någon idé. Det här sorgliga skeppet har förlorat styrfart och har på något sätt redan gett upp hoppet. Visst känns det som ett misslyckande, men om jag skulle försöka fortsätta plugga nu så skulle jag bara skjuta upp misslyckandet. Och när jag väl kommer till slutpunkten så kommer jag att vara ännu trasigare och ha förlorat ännu mer av mig själv. Så jag hoppar av nu, jag ger mig. Det jag trodde mig veta och känna vara rätt visade sig vara något helt annat.
Snälla skjut mig
Nu ska jag blänga på en film och försöka glömma, alternativt förtränga, att mitt liv känns allmänt jävla miserabelt. Jag vill inte klafsa omkring i mer självömkande och ojande. Jag är trött på alla destruktiva tankemönster och fördärvande hjärnspöken. Men ändå kan jag inte låta bli att fortsätta med skiten, det är som om det är det enda jag duger till. Tycka synd om och älta, jajamän det är min grej det.
Jag trodde mig ha fixat till ett liv, en tillvaro som faktiskt kunde få lov att kallas liv. Men visst fan gick det i kras och förvandlades till miljoner små skärvor av söndertrasade förhoppningar och förväntningar. Ambitionerna slogs sönder till knappt synbara partiklar och spreds sedan för vinden. Det som blev kvar är ett tomt människoskal, en misslyckad organism som sakta ruttnar inifrån, en varelse som saknar existensberättigande och helst borde avlivas. Jag känner mig inte bekväm med att vandra runt och skräpa ner världen. Jag tillför inget nyttigt, jag är endast en missprydsam belastning som är i vägen.
Please delete me.
Men nu ska jag som sagt glo på en film och åtminstone försöka att inte tänka på att jag är som ett skadedjur som Anticimex borde ta hand om.
Jag trodde mig ha fixat till ett liv, en tillvaro som faktiskt kunde få lov att kallas liv. Men visst fan gick det i kras och förvandlades till miljoner små skärvor av söndertrasade förhoppningar och förväntningar. Ambitionerna slogs sönder till knappt synbara partiklar och spreds sedan för vinden. Det som blev kvar är ett tomt människoskal, en misslyckad organism som sakta ruttnar inifrån, en varelse som saknar existensberättigande och helst borde avlivas. Jag känner mig inte bekväm med att vandra runt och skräpa ner världen. Jag tillför inget nyttigt, jag är endast en missprydsam belastning som är i vägen.
Please delete me.
Men nu ska jag som sagt glo på en film och åtminstone försöka att inte tänka på att jag är som ett skadedjur som Anticimex borde ta hand om.
And I keep on falling...
...down, down, down...
Jag faller allt längre ner i grubblet, i den eviga malströmmen av tankar och huvudbry. Alla dessa frågor som kräver svar, alla dessa beslut som måste tas. Och på något enerverande sätt är det som om jag har fastnat. Repeat-knappen är intryckt och jag vet fan inte hur jag ska få den att släppa. Varenda grej i huvudet går om och om och om, jag är totalt inmålad i ett hörn, vad det verkar. Allt velande gör mig passiv-aggressiv på ett diffust sätt, jag får klaustrofobi, jag får mental andnöd, jag blir frånvarande och dissociativ. Kraven och ansvaret som vilar på mig har tagit ett strypgrepp och nu får jag inte tillräckligt med syre för att tänka. Jag fäktar omkring mig i ett desperat försök att få luft. Bara det släpper så kommer jag att kunna andas igen. Men det hänger på mig, det är jag själv som måste lätta på greppet. Det är jag som bestämmer och jag som har makten. Det är väl just det. Hade det varit någon annan som hade makten i sina händer så hade det varit lugnt. Jag är så jävla medgörlig, så äckligt benägen att lyda och följa. Jag är en follower, inte en leader.
Och naturligtvis leder allt detta bara till ett ännu större självhat och självförakt.
Snälla, ge mig något slags självrespekt och stolthet.
If I'd lose myself in a world unknown
Or to somebody else with a heart of stone
They'd watch me and judge me from their golden throne
But it's not easy to be clever when you're all alone
And the world turns into a cave
Get me outside these walls
I got myself to blame
For spending the day without windows and doors
Now my head is full of haziness, and daziness
And I can't find the floor
If I'd force myself to always live alone
Or walk without food 'til I'm skin and bone
They'd honor me and see a child who's grown strong
But it's not easy to reflect in the eyes of your own
Somethings wrong, and I'm in a cave
Get me outside these walls
I got myself to blame
For spending the day without windows and doors
Now my head is full of haziness, and daziness
And my body is sore
Well, it's not easy to see through a mind made of stone
No, it's not easy to pierce through a mind made of stone
And I'm thrown into a cave
Get me outside these walls
I got myself to blame
For spending the day without windows and doors
Now my head is full of haziness, and daziness
I'm in a cave
But I won't answer their calls
Am I the one to blame
For feeling this way, I don't fit in their moulds
'caus their heads are full of craziness and laziness
And they head for a fall
Head for a fall
(Windows & Doors, Elin Sigvardsson)
Jag faller allt längre ner i grubblet, i den eviga malströmmen av tankar och huvudbry. Alla dessa frågor som kräver svar, alla dessa beslut som måste tas. Och på något enerverande sätt är det som om jag har fastnat. Repeat-knappen är intryckt och jag vet fan inte hur jag ska få den att släppa. Varenda grej i huvudet går om och om och om, jag är totalt inmålad i ett hörn, vad det verkar. Allt velande gör mig passiv-aggressiv på ett diffust sätt, jag får klaustrofobi, jag får mental andnöd, jag blir frånvarande och dissociativ. Kraven och ansvaret som vilar på mig har tagit ett strypgrepp och nu får jag inte tillräckligt med syre för att tänka. Jag fäktar omkring mig i ett desperat försök att få luft. Bara det släpper så kommer jag att kunna andas igen. Men det hänger på mig, det är jag själv som måste lätta på greppet. Det är jag som bestämmer och jag som har makten. Det är väl just det. Hade det varit någon annan som hade makten i sina händer så hade det varit lugnt. Jag är så jävla medgörlig, så äckligt benägen att lyda och följa. Jag är en follower, inte en leader.
Och naturligtvis leder allt detta bara till ett ännu större självhat och självförakt.
Snälla, ge mig något slags självrespekt och stolthet.
If I'd lose myself in a world unknown
Or to somebody else with a heart of stone
They'd watch me and judge me from their golden throne
But it's not easy to be clever when you're all alone
And the world turns into a cave
Get me outside these walls
I got myself to blame
For spending the day without windows and doors
Now my head is full of haziness, and daziness
And I can't find the floor
If I'd force myself to always live alone
Or walk without food 'til I'm skin and bone
They'd honor me and see a child who's grown strong
But it's not easy to reflect in the eyes of your own
Somethings wrong, and I'm in a cave
Get me outside these walls
I got myself to blame
For spending the day without windows and doors
Now my head is full of haziness, and daziness
And my body is sore
Well, it's not easy to see through a mind made of stone
No, it's not easy to pierce through a mind made of stone
And I'm thrown into a cave
Get me outside these walls
I got myself to blame
For spending the day without windows and doors
Now my head is full of haziness, and daziness
I'm in a cave
But I won't answer their calls
Am I the one to blame
For feeling this way, I don't fit in their moulds
'caus their heads are full of craziness and laziness
And they head for a fall
Head for a fall
(Windows & Doors, Elin Sigvardsson)
Störningsmoment
Jag hatar att bo ihop med människor. Det är så otroligt mycket störande hos andra och hur de beter sig. Mycket av folks vanor retar upp mig och äcklar mig. Till exempel:
- jag hatar när folk tar av min tandkräm (eller duschkräm, eller dylikt)
- jag hatar när folk inte kan spola ner sitt tandkrämsspott utan låter det ligga kvar i handfatet
- jag hatar när folk inte kan torka av fötterna på badmattan när de kliver ur duschen
- jag hatar när folk inte kan skura toaletten efter sig
- jag hatar när folk tar eller lånar saker och sen inte lägger tillbaka dem
- jag hatar när folk slänger sina skitiga kläder utanför tvättkorgen (avsiktligt eller oavsiktligt, doesn't matter)
- jag hatar när folk tar av maten jag köpt
- jag hatar när folk inte kan torka av bordet efter sig
- jag hatar när folk inte kan ställa ner disken i diskmaskinen
- jag hatar när folk inte kan ta bort sitt hår från golvbrunnen i duschen
Och inte nog med detta, jag har kommit på att jag egentligen avskyr att bo tillsammans med andra. Det är så sjukt mycket som stör mig och äcklar mig hela tiden. Usch. Det kvittar liksom nästan att det är ens egen familj. Och att sedan någon annan i familjen ständigt har hemma en annan person på "besök", ja då håller jag till slut på att gå upp i limningen. Jag blir genuint jävla trött på att ytterligare en person, som inte hör till familjen, ska vistas i mitt hem i pincip alla veckans dagar. Ständigt och jämt. Så fort familjemedlemmen är hemma så ska denna utomstående person också vara det. Som om de var ihopklistrade. Så vidrigt, så vämjeligt, så kvävande. Nej, usch och fy.
Jag vet att jag låter bitter, men det tar så abnormt mycket energi att hela tiden behöva anpassa sig, att finna sig i vad som helst. Jag vill ha saker och ting i vardagen på mitt sätt, jag vill att det ska funka så som jag har bestämt och så som jag känner mig trygg i att allting funkar. När balansen och ordningen störs så rubbas även mitt liv, mina rutiner och mitt sätt att leva och fungera. Jag är fruktansvärt känslig för förändringar och särskilt förändringar som jag själv inte kan råda över. Antagligen har det med mitt funktionshinder att göra, men vad vet jag. Jag vet bara att jag alltid har varit hyperkänslig, lättstressad, ängslig och himla petig med hur jag vill ha allt. Det är fan inte så lätt. Om jag hade kunnat hade jag gärna ändrat på mig, för då hade allting i vardagen och mitt liv flutit så mycket smidigare och mer smärtfritt.
Men till syvende och sist så är jag ändå jag, och man kan faktiskt inte förändra sig själv hur mycket som helst. Man kan hyvla och frisera, men stommen kommer att förbli densamma.
Tack och hej, nu är gnället och kvasifilosoferandet slut för denna gången, nu ska jag slänga mig i bingen.
- jag hatar när folk tar av min tandkräm (eller duschkräm, eller dylikt)
- jag hatar när folk inte kan spola ner sitt tandkrämsspott utan låter det ligga kvar i handfatet
- jag hatar när folk inte kan torka av fötterna på badmattan när de kliver ur duschen
- jag hatar när folk inte kan skura toaletten efter sig
- jag hatar när folk tar eller lånar saker och sen inte lägger tillbaka dem
- jag hatar när folk slänger sina skitiga kläder utanför tvättkorgen (avsiktligt eller oavsiktligt, doesn't matter)
- jag hatar när folk tar av maten jag köpt
- jag hatar när folk inte kan torka av bordet efter sig
- jag hatar när folk inte kan ställa ner disken i diskmaskinen
- jag hatar när folk inte kan ta bort sitt hår från golvbrunnen i duschen
Och inte nog med detta, jag har kommit på att jag egentligen avskyr att bo tillsammans med andra. Det är så sjukt mycket som stör mig och äcklar mig hela tiden. Usch. Det kvittar liksom nästan att det är ens egen familj. Och att sedan någon annan i familjen ständigt har hemma en annan person på "besök", ja då håller jag till slut på att gå upp i limningen. Jag blir genuint jävla trött på att ytterligare en person, som inte hör till familjen, ska vistas i mitt hem i pincip alla veckans dagar. Ständigt och jämt. Så fort familjemedlemmen är hemma så ska denna utomstående person också vara det. Som om de var ihopklistrade. Så vidrigt, så vämjeligt, så kvävande. Nej, usch och fy.
Jag vet att jag låter bitter, men det tar så abnormt mycket energi att hela tiden behöva anpassa sig, att finna sig i vad som helst. Jag vill ha saker och ting i vardagen på mitt sätt, jag vill att det ska funka så som jag har bestämt och så som jag känner mig trygg i att allting funkar. När balansen och ordningen störs så rubbas även mitt liv, mina rutiner och mitt sätt att leva och fungera. Jag är fruktansvärt känslig för förändringar och särskilt förändringar som jag själv inte kan råda över. Antagligen har det med mitt funktionshinder att göra, men vad vet jag. Jag vet bara att jag alltid har varit hyperkänslig, lättstressad, ängslig och himla petig med hur jag vill ha allt. Det är fan inte så lätt. Om jag hade kunnat hade jag gärna ändrat på mig, för då hade allting i vardagen och mitt liv flutit så mycket smidigare och mer smärtfritt.
Men till syvende och sist så är jag ändå jag, och man kan faktiskt inte förändra sig själv hur mycket som helst. Man kan hyvla och frisera, men stommen kommer att förbli densamma.
Tack och hej, nu är gnället och kvasifilosoferandet slut för denna gången, nu ska jag slänga mig i bingen.
Full rulle
Ja som ni säkert redan har listat ut så har jag inte bloggat på ett tag för att jag helt enkelt inte har haft tid. Jag jobbar ju hela veckorna, måndag till fredag. Jag är hemifrån 10-12 timmar per dag och när jag kommer hem brukar jag vara alldeles för trött för att sätta mig vid datorn och komma på saker att blogga om. Dessutom har jag ju en häst som behöver motioneras och för mig är det självklart att prioritera henne framför bloggen.
Den här helgen har jag heller inte haft någon lust att blogga, jag har bara tagit det lugnt. Sovit ut, slappat och så. Men inte enbart, jag har städat och tvättat en hel del, passat hundar och nu under söndagskvällen har jag tagit en rejäl ridtur på Linda-skruttan. Efter det var jag medhjälpare när syrran skulle "rida" lite på sin treåring som ju är under inridning. Men nu sitter jag här... Det är ju kul att ha någon slags uppdatering på bloggen, så att den inte dör helt.
Något som är sjukt bra med att jobba hela veckorna är att man inte direkt får tid över till att ha ångest. Jag har varit förvånansvärt ångestfri denna veckan! Det enda är väl att det kan ligga och gnaga i bakhuvudet när jag ska sova. Men jag har klarat mig undan från panikattacker och andra ångestanfall. Jag har mått riktigt bra. Det känns nyttigt att ha så mycket att sysselsätta sig med hela dagarna, då glömmer man liksom bort att oroa sig. Den sociala biten på jobbet gör nog sitt till, likaså all motion jag får nu. Herregud, jag cyklar ju fem mil i veckan! Inte så himla dåligt om jag får säga det själv. Det känns i låren, den saken är säker.
I fredags hann jag även med ett besök på psyk i Strömstad. Jag hade tur att få lov att gå till en kurator på mottagningen där (jag gick ju där fram till årsskiftet, då jag började i Borås). Dock var jag inte så sugen på att snacka i fredags. Dels var det tidigt, och då är jag alltid seg, och dels så kändes det lite knepigt med en ny människa. Det är oftast inte bara att öppna sig och så flyter allt på. Nej, jag höll mig väldigt saklig och vi diskuterade mest kring skolan och hösten, rent praktiska saker egentligen. Helst så ville jag säga att jag inte vill ha någon höst, jag vill inte leva efter sommaren. Men det sa jag inte. Jag kunde bara inte förmå mig att säga att jag trots allt har planer på att ta livet av mig till hösten. I alla fall om inte utsikterna förändras till det bättre eller om jag inte vet hur allting blir och att det kommer att funka. Sommaren nu funkar liksom, det är som om jag har fått dispens, uppskov. Men sedan börjar det verkliga livet igen och det är där det har kört ihop sig. Det är grus i maskineriet. Som det ser ut nu vill jag inte vara med. När hösten närmar sig vill jag hoppa av tåget och vinka adjöss när det kör vidare. Tack för mig, det var en spännande tid men nu pallar jag inte mer. Jag är inte gjord för denna världen. Hejdå!
Den här helgen har jag heller inte haft någon lust att blogga, jag har bara tagit det lugnt. Sovit ut, slappat och så. Men inte enbart, jag har städat och tvättat en hel del, passat hundar och nu under söndagskvällen har jag tagit en rejäl ridtur på Linda-skruttan. Efter det var jag medhjälpare när syrran skulle "rida" lite på sin treåring som ju är under inridning. Men nu sitter jag här... Det är ju kul att ha någon slags uppdatering på bloggen, så att den inte dör helt.
Något som är sjukt bra med att jobba hela veckorna är att man inte direkt får tid över till att ha ångest. Jag har varit förvånansvärt ångestfri denna veckan! Det enda är väl att det kan ligga och gnaga i bakhuvudet när jag ska sova. Men jag har klarat mig undan från panikattacker och andra ångestanfall. Jag har mått riktigt bra. Det känns nyttigt att ha så mycket att sysselsätta sig med hela dagarna, då glömmer man liksom bort att oroa sig. Den sociala biten på jobbet gör nog sitt till, likaså all motion jag får nu. Herregud, jag cyklar ju fem mil i veckan! Inte så himla dåligt om jag får säga det själv. Det känns i låren, den saken är säker.
I fredags hann jag även med ett besök på psyk i Strömstad. Jag hade tur att få lov att gå till en kurator på mottagningen där (jag gick ju där fram till årsskiftet, då jag började i Borås). Dock var jag inte så sugen på att snacka i fredags. Dels var det tidigt, och då är jag alltid seg, och dels så kändes det lite knepigt med en ny människa. Det är oftast inte bara att öppna sig och så flyter allt på. Nej, jag höll mig väldigt saklig och vi diskuterade mest kring skolan och hösten, rent praktiska saker egentligen. Helst så ville jag säga att jag inte vill ha någon höst, jag vill inte leva efter sommaren. Men det sa jag inte. Jag kunde bara inte förmå mig att säga att jag trots allt har planer på att ta livet av mig till hösten. I alla fall om inte utsikterna förändras till det bättre eller om jag inte vet hur allting blir och att det kommer att funka. Sommaren nu funkar liksom, det är som om jag har fått dispens, uppskov. Men sedan börjar det verkliga livet igen och det är där det har kört ihop sig. Det är grus i maskineriet. Som det ser ut nu vill jag inte vara med. När hösten närmar sig vill jag hoppa av tåget och vinka adjöss när det kör vidare. Tack för mig, det var en spännande tid men nu pallar jag inte mer. Jag är inte gjord för denna världen. Hejdå!
Ännu en dag i värmeböljan
Det här blir inget speciellt spännande eller seriöst inlägg, tänkte bara delge lite av vad som hänt på sistone, då särskilt i dag.
I dag började alltså mina sex veckors sommarjobb på 75%, på Stadsbiblioteket i Strömstad. Eftersom jag har fått låna en cykel så tog jag mig medelst den till en busshållplats som ligger bättre och närmare till hemifrån mig räknat, än att cykla ner i gyttret inne i Grebbestad (där det dessutom är större risk att den blir snodd). Den gamla cykeln var egentligen inte mycket att hurra för; trögcyklad, vinglig och ostabil samt rullar långsamt. Nåja, jag ska ändå vara glad att jag slipper promenera. Redan innan jag var halvvägs till bussen (det är totalt ungefär fem kilometer) kände jag mig helt slut och genomsvettig, man har inte direkt någon kondition... Men dessutom stekte solen och det började redan då bli rätt varmt, vid halv nio på morgonen. Jaja, jag åkte buss-tåg-buss till Strömstad sedan (jäkla mas) och började jobba klockan tio. Bibblan öppnar klockan elva. Sedan hade jag pass i lånedisken fram till tre, och fram till halv fem ställde jag upp böcker och donade. Tog sedan bussen från Strömstad och så cyklade jag resten... pust. Även hemvägen fick svetten att spruta och benen att förvandlas till gelé.
Jag måste säga att det har gått riktigt bra i dag, jag har känt mig både pigg och harmonisk och hållit humöret uppe. Tänkte faktiskt på det ända från imorse, för att det inte skulle kännas segt eller motigt. Det är ju alltid lite sådär när man ska börja jobba efter lite längre ledighet, men blir så slapp och bekväm av sig. Men faktum är att det var skönt att börja göra nytta igen, för det kände jag att jag gjorde i dag. Dock fick jag en ganska omständlig och tidskrävande låntagare på halsen precis när jag tänkte ta lunchrast. Det var en gammal tant som skulle ha mig runt och försöka hitta deckare som hon inte hade läst... Det var ett ganska besvärligt projekt, men till slut fick kärringen med sig en bok. Hurra!
Ytterligare andra låntagare i dag fick mig nästan att garva högt... Men man får försöka hålla masken. Det är ingen idé att försöka återge vari det komiska i den händelsen låg, för det är ganska lokalt och internt, om man så säger. Jag berättade det i alla fall för pappa när jag kom hem och han skrattade gott.
Trots att jag var trött efter arbetsdagen så har jag varit ambitiös nog att ta en liten ridtur. Det blev i och för sig bara en runda på 30 minuter, på Linda, men det är ju så gott som något. I morgon kommer jag inte att hinna med någon ridning för då arbetar jag sent, ändra fram tills vi stänger klockan 19. På grund av bussförbindelser som inte passar riktigt bra så kommer jag inte att vara hemma förrän halv tio-tio på kvällen. Härligt värre. Särskilt att tillbringa 45 minuter i Tanumshede, det är ju så festligt att man nästan inte vet vad man ska ta sig till. Och inte kan jag hälsa på min gamla favoritbibbla heller, för då är det ju stängt.
Nähäpp, nu ropar visst sängen på mig. Jag ska sjunka ner under påslakanet och läsa vidare i min bok. Den som plöjs igenom för tillfället är en ack så roande historia, Kollektivt självmord av Arto Paasilinna.
Buenas noches!
I dag började alltså mina sex veckors sommarjobb på 75%, på Stadsbiblioteket i Strömstad. Eftersom jag har fått låna en cykel så tog jag mig medelst den till en busshållplats som ligger bättre och närmare till hemifrån mig räknat, än att cykla ner i gyttret inne i Grebbestad (där det dessutom är större risk att den blir snodd). Den gamla cykeln var egentligen inte mycket att hurra för; trögcyklad, vinglig och ostabil samt rullar långsamt. Nåja, jag ska ändå vara glad att jag slipper promenera. Redan innan jag var halvvägs till bussen (det är totalt ungefär fem kilometer) kände jag mig helt slut och genomsvettig, man har inte direkt någon kondition... Men dessutom stekte solen och det började redan då bli rätt varmt, vid halv nio på morgonen. Jaja, jag åkte buss-tåg-buss till Strömstad sedan (jäkla mas) och började jobba klockan tio. Bibblan öppnar klockan elva. Sedan hade jag pass i lånedisken fram till tre, och fram till halv fem ställde jag upp böcker och donade. Tog sedan bussen från Strömstad och så cyklade jag resten... pust. Även hemvägen fick svetten att spruta och benen att förvandlas till gelé.
Jag måste säga att det har gått riktigt bra i dag, jag har känt mig både pigg och harmonisk och hållit humöret uppe. Tänkte faktiskt på det ända från imorse, för att det inte skulle kännas segt eller motigt. Det är ju alltid lite sådär när man ska börja jobba efter lite längre ledighet, men blir så slapp och bekväm av sig. Men faktum är att det var skönt att börja göra nytta igen, för det kände jag att jag gjorde i dag. Dock fick jag en ganska omständlig och tidskrävande låntagare på halsen precis när jag tänkte ta lunchrast. Det var en gammal tant som skulle ha mig runt och försöka hitta deckare som hon inte hade läst... Det var ett ganska besvärligt projekt, men till slut fick kärringen med sig en bok. Hurra!
Ytterligare andra låntagare i dag fick mig nästan att garva högt... Men man får försöka hålla masken. Det är ingen idé att försöka återge vari det komiska i den händelsen låg, för det är ganska lokalt och internt, om man så säger. Jag berättade det i alla fall för pappa när jag kom hem och han skrattade gott.
Trots att jag var trött efter arbetsdagen så har jag varit ambitiös nog att ta en liten ridtur. Det blev i och för sig bara en runda på 30 minuter, på Linda, men det är ju så gott som något. I morgon kommer jag inte att hinna med någon ridning för då arbetar jag sent, ändra fram tills vi stänger klockan 19. På grund av bussförbindelser som inte passar riktigt bra så kommer jag inte att vara hemma förrän halv tio-tio på kvällen. Härligt värre. Särskilt att tillbringa 45 minuter i Tanumshede, det är ju så festligt att man nästan inte vet vad man ska ta sig till. Och inte kan jag hälsa på min gamla favoritbibbla heller, för då är det ju stängt.
Nähäpp, nu ropar visst sängen på mig. Jag ska sjunka ner under påslakanet och läsa vidare i min bok. Den som plöjs igenom för tillfället är en ack så roande historia, Kollektivt självmord av Arto Paasilinna.
Buenas noches!
Lite om panikångest
Jag tänkte ta upp lite om panikångest nu, en sjukdom som jag lidit av från och till i minst tio års tid. Att drabbas av panikattacker är vanligare än man tror, men många drar sig för att berätta om sitt problem av rädsla för att bli sedd som "tokig", "galen" eller bara onormalt nervös till sin läggning.
Symtom
Ibland kan man även få ångest för ångesten, så kallad förväntansångest. Panikångest kan också leda till att man utvecklar agorafobi (torgskräck). Har man agorafobi så blir man rädd för att få en panikattack ute bland folk och på offentliga platser. Därför undviker man oftast platser såsom butiker, biografer, att åka kollektivt, att stå i kö m.m.
Min panikångest gjorde ganska snabbt att jag även fick agorafobi, det var som värst när jag gick i gymnasiet. Jag kunde springa ut från lektionerna i skolan för att jag trodde att jag skulle skämma ut mig eller till och med dö om jag stannade kvar i klassrummet. Jag kände mig instängd och var vansinnigt rädd för att de andra människorna skulle märka att jag fick en panikattack och tro att jag var knäpp eller galen. Jag hade extrema problem med att åka buss och tåg, jag fick ofta andnöd och svimningskänslor. Det värsta var att jag visste att jag inte kunde ta mig ut därifrån när jag ville, det går ju liksom inte att hoppa ut från en buss eller ett tåg närhelst man behagar.
Som sagt så har min panikångest kommit och gått. Torgskräcken verkar dock ha lämnat mig, även om jag ibland kan känna den där kvävande känslan krypa på exempelvis när jag sitter på föreläsning.
Det som har hjälpt mig mot panikångesten är antidepressiv medicinering, SSRI-preparat. Men jag har även fått terapi och vanlig hederlig samtalskontakt. Bara den biten att lära sig vad panikångest är och vad det beror på, och att det inte är något farligt eller livshotande, gör en enorm skillnad. Har man kunskap och vetskap om sitt besvär så ter det sig inte längre lika hotfullt och skrämmande.
Men icke desto mindre är panikångest och paniksyndrom något trevligt, det skapar mycket lidande och kan hämma en persons livskvalitet påtagligt.
I ett senare inlägg ska jag beskriva hur en panikattack kan kännas, men för stunden stannar jag här.
"En panikattack är en form av sjuklig ångest som kommer plötsligt och håller på minst några minuter. Panikattacken kan ha samband med någon speciell utlösande situation, men den kan även inträffa spontant och utan förvarning.
Den hör inte heller ihop med ansträngning eller kontakt med farliga eller livshotande situationer. Därför förstår man många gånger inte att man har en panikattack. Den som en gång haft av en panikattack brukar långt senare minnas den mycket väl, eftersom den omedelbart väcker obehagliga minnen som känns i hela kroppen.
Panikattacker kan vara svåra att uthärda. Det kan kännas som om ångesten håller fast en i ett stryptag och hjärtat slår fort. Man tycker att man har svårt att få luft, och det kan kännas som om man ska dö."
citerat från denna sida:
http://www.1177.se/Stockholm/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Angest/Symtom
"Väl avgränsade episoder (attacker) av stark oro eller fruktan som inte beror på någon kroppslig sjukdom eller på drogmissbruk. Ofta en känsla av förestående undergång. Perioderna kommer utan förvarning, i vilken situation som helst. Även om natten och klingar av även utan behandling.
Minst 4 av följande symtom uppträder under en panikattack:
-
Hjärtklappning.
-
Svettning.
-
Darrningar eller skakningar.
-
Muntorrhet.
-
Lufthunger.
-
Kvävningskänslor.
-
Smärta eller obehag i bröstet.
-
Illamående eller magbesvär.
-
Känslor av yrsel, ostadighet, virrighet, svimfärdighet.
-
Upplevelse av overklighet som rör den egna personen eller verkligheten.
-
Rädsla att förlora kontrollen eller sitt förstånd.
-
Ångest för att dö.
-
Känsla av att plötsligt bli alldeles kall eller varm.
-
Stickningar, domningar eller klåda i händer och fötter.
-
Panikångestsjukdomen resulterar ofta i torgskräck. Det kan räcka med enstaka panikattack för detta."
Ibland kan man även få ångest för ångesten, så kallad förväntansångest. Panikångest kan också leda till att man utvecklar agorafobi (torgskräck). Har man agorafobi så blir man rädd för att få en panikattack ute bland folk och på offentliga platser. Därför undviker man oftast platser såsom butiker, biografer, att åka kollektivt, att stå i kö m.m.
Min panikångest gjorde ganska snabbt att jag även fick agorafobi, det var som värst när jag gick i gymnasiet. Jag kunde springa ut från lektionerna i skolan för att jag trodde att jag skulle skämma ut mig eller till och med dö om jag stannade kvar i klassrummet. Jag kände mig instängd och var vansinnigt rädd för att de andra människorna skulle märka att jag fick en panikattack och tro att jag var knäpp eller galen. Jag hade extrema problem med att åka buss och tåg, jag fick ofta andnöd och svimningskänslor. Det värsta var att jag visste att jag inte kunde ta mig ut därifrån när jag ville, det går ju liksom inte att hoppa ut från en buss eller ett tåg närhelst man behagar.
Som sagt så har min panikångest kommit och gått. Torgskräcken verkar dock ha lämnat mig, även om jag ibland kan känna den där kvävande känslan krypa på exempelvis när jag sitter på föreläsning.
Det som har hjälpt mig mot panikångesten är antidepressiv medicinering, SSRI-preparat. Men jag har även fått terapi och vanlig hederlig samtalskontakt. Bara den biten att lära sig vad panikångest är och vad det beror på, och att det inte är något farligt eller livshotande, gör en enorm skillnad. Har man kunskap och vetskap om sitt besvär så ter det sig inte längre lika hotfullt och skrämmande.
Men icke desto mindre är panikångest och paniksyndrom något trevligt, det skapar mycket lidande och kan hämma en persons livskvalitet påtagligt.
I ett senare inlägg ska jag beskriva hur en panikattack kan kännas, men för stunden stannar jag här.
Och så känner man sig grundlurad av sig själv
Tänk att jag inte fattade hur det skulle bli i slutändan. Att jag inte förstod hur det skulle gå med alltihopa.
Nu sitter man här med facit i hand och tycker att man har varit en jävla idiot rent ut sagt. Det känns på sätt och vis som om jag har blivit lurad av mig själv.
HA-HA-HA sitter monstret där och ropar skadeglatt. Att du gick på den lätta, ditt förbannade dumhuvud!
Fan, fan, fan. Fan gånger tusen.
Det känns som om jag har slösat så mycket av mig själv att jag nu är helt tömd. Jag blev styrd rätt mot isberget och kollisionen blev förödande. Nu läcker det in allt mer vatten och jag håller som bäst på att sjunka.
En spillra. Ett vrak. En trasig människa, slagen i tusen små bitar. Och jag har enbart mig själv att skylla.
Och jag som precis börjat tro att jag äntligen fått ett liv...
Vilket totalfel av mig. Jag var förblindad. Men det var ju hela tiden självklart att bubblan skulle spricka förr eller senare. Jag kommer inte att kunna lagas eller limmas ihop, jag är för alltid trasig, sönder för all framtid.
Nu sitter man här med facit i hand och tycker att man har varit en jävla idiot rent ut sagt. Det känns på sätt och vis som om jag har blivit lurad av mig själv.
HA-HA-HA sitter monstret där och ropar skadeglatt. Att du gick på den lätta, ditt förbannade dumhuvud!
Fan, fan, fan. Fan gånger tusen.
Det känns som om jag har slösat så mycket av mig själv att jag nu är helt tömd. Jag blev styrd rätt mot isberget och kollisionen blev förödande. Nu läcker det in allt mer vatten och jag håller som bäst på att sjunka.
En spillra. Ett vrak. En trasig människa, slagen i tusen små bitar. Och jag har enbart mig själv att skylla.
Och jag som precis börjat tro att jag äntligen fått ett liv...
Vilket totalfel av mig. Jag var förblindad. Men det var ju hela tiden självklart att bubblan skulle spricka förr eller senare. Jag kommer inte att kunna lagas eller limmas ihop, jag är för alltid trasig, sönder för all framtid.
Ingenstans
"Ta livet av sig? -Varför det?
Det leder ju ingenstans.
Det är just det.
Det leder ingenstans.
Och dit vill jag."
- Hertha Kräftner
Det leder ju ingenstans.
Det är just det.
Det leder ingenstans.
Och dit vill jag."
- Hertha Kräftner
Nej jag har inget att säga
Men jag gör ett inlägg ändå, mitt i natten. Har inte pallrat mig till sängen ännu, fast jag har tänkt på det länge nog nu. Är tillbaka i Grebbestad efter ungefär ett dygn i Borås. Jag åkte dit enbart för att hämta ut två jävla paket. Men så hämtade jag med mig lite saker, bland annat böcker, som jag hade i lägenheten och som jag saknat.
Annars har jag ingen aning om någonting. Vet inte ett skit om hur det ska bli med skolan och allt det där i höst. Jag orkar knappt tänka på det, blir helt matt, helt slut i skallen.
Jag vet ingenting, orkar inte tänka. Ångesten och depressionen äter upp mig inifrån och slukar min förmåga till att tänka klart och ta beslut. Jag väntar på att jag ska vakna upp ur allt det här som bara känns som en enda lång och plågsam mardröm.
Men så tänker säkert någon: "Det var då ett satans gnäll! Ta dig i kragen och gör något vettigt, känn inte efter så mycket. Du har det ju bra, du har allt du behöver."
Då säger jag bara; hur sjutton ska jag kunna förklara mitt eget privata helvete så att du förstår? Ingen som inte upplevt svår psykisk ohälsa och psykiska sjukdomar kan någonsin föreställa sig hur det är. Du vet inte ett enda smack om hur förgörande de krafter är som bryter ner dig och förvandlar dig till ett vrak, en människospillra. Du har inte en aning om hur det känns att gå sönder om och om igen, att för alltid känna sig som en trasig människa. Ingen som aldrig har gått sönder så totalt och upplevt ett sådant krig inombords vet vad det vill säga.
Jag försöker inte göra mig märkvärdig på något vis, men en människa som alltid varit hel och aldrig känt sig mentalt lemlästad och emotionellt sönderslagen kan greppa fasan och ångesten.
Hur det är att vakna varje morgon och vara ledsen för att man fortfarande lever, att man tyvärr vaknat upp till ännu en dag i plågornas tecken.
Hur det är att tappa allt hopp och känna för att ge upp allt.
Hur det känns som om man är pestsmittad och bär en stämpel.
Hur det är att ta på sig en mask och låtsas må bra och försöka passa in, försöka att leva ett normalt liv och göra det som förväntas av en.
Nej, ni kommer aldrig att förstå. Som psyksjuk är man dömd att leva i ensamhet. Ensam med sina demoner och monster.
Annars har jag ingen aning om någonting. Vet inte ett skit om hur det ska bli med skolan och allt det där i höst. Jag orkar knappt tänka på det, blir helt matt, helt slut i skallen.
Jag vet ingenting, orkar inte tänka. Ångesten och depressionen äter upp mig inifrån och slukar min förmåga till att tänka klart och ta beslut. Jag väntar på att jag ska vakna upp ur allt det här som bara känns som en enda lång och plågsam mardröm.
Men så tänker säkert någon: "Det var då ett satans gnäll! Ta dig i kragen och gör något vettigt, känn inte efter så mycket. Du har det ju bra, du har allt du behöver."
Då säger jag bara; hur sjutton ska jag kunna förklara mitt eget privata helvete så att du förstår? Ingen som inte upplevt svår psykisk ohälsa och psykiska sjukdomar kan någonsin föreställa sig hur det är. Du vet inte ett enda smack om hur förgörande de krafter är som bryter ner dig och förvandlar dig till ett vrak, en människospillra. Du har inte en aning om hur det känns att gå sönder om och om igen, att för alltid känna sig som en trasig människa. Ingen som aldrig har gått sönder så totalt och upplevt ett sådant krig inombords vet vad det vill säga.
Jag försöker inte göra mig märkvärdig på något vis, men en människa som alltid varit hel och aldrig känt sig mentalt lemlästad och emotionellt sönderslagen kan greppa fasan och ångesten.
Hur det är att vakna varje morgon och vara ledsen för att man fortfarande lever, att man tyvärr vaknat upp till ännu en dag i plågornas tecken.
Hur det är att tappa allt hopp och känna för att ge upp allt.
Hur det känns som om man är pestsmittad och bär en stämpel.
Hur det är att ta på sig en mask och låtsas må bra och försöka passa in, försöka att leva ett normalt liv och göra det som förväntas av en.
Nej, ni kommer aldrig att förstå. Som psyksjuk är man dömd att leva i ensamhet. Ensam med sina demoner och monster.
Panikångest och grubbel
I dag fick jag en riktig panikångestattack. Det var faktiskt ett tag sedan jag hade det nu, tror inte att jag har haft det sedan jag låg inlagd i början av juni, faktiskt. Men den kom i en väldigt oväntad situation i dag - nämligen när jag var nere i stallet och skulle göra i ordning hästen för en ridtur. Vet inte vad det var som utlöste det hela, men ångesten slog mig som en hård knytnäve i magen. Jag började skaka, blev darrig och benen kändes som gelé. Jag var tvungen att gå ut och ställa mig en stund för mig själv, tårarna rann på grund av att ångesten kändes så otroligt destruktiv och kvävande. Just då ville jag bara gräva ner mig i en grop och aldrig mer komma upp. Som tur var så gick panikattacken över ganska fort, efter 20-30 minuter kände jag mig nästintill normal igen. Jag klarade av att borsta och göra i ordning min häst, sedan tog jag en kortare ridtur ihop med syrran.
Nu känner jag mig okej igen. Ingen panik, bara den där vanliga oron som ligger och gnager i kroppen. Allt det jobbiga som komma skall, som sitter som en molande värk i bakhuvudet. Min ekonomi som är lika med en katastrof. Den stora rädslan för hur allting ska bli i höst, osäkerheten över att jag inte vet vad jag ska göra eller var jag ska ta vägen. Alla dessa komponenter och fler därtill bidrar till att jag känner mig värdelös. Jag har ständigt en känsla av en annalkande undergång, att det bara är en tidsfråga innan jag faller ihop och ingenting, absolut ingenting, fungerar längre. Det håller på att gå åt fel håll nu, saker och ting har vänt. Jag har tagit flera steg framåt men tvingas nu att börja backa, jag stegar bakåt istället. Det känns som om jag håller på att förlora allt det jag vunnit.
En känsla av att inte ha någonting. Av att vara ingenting.
Nu känner jag mig okej igen. Ingen panik, bara den där vanliga oron som ligger och gnager i kroppen. Allt det jobbiga som komma skall, som sitter som en molande värk i bakhuvudet. Min ekonomi som är lika med en katastrof. Den stora rädslan för hur allting ska bli i höst, osäkerheten över att jag inte vet vad jag ska göra eller var jag ska ta vägen. Alla dessa komponenter och fler därtill bidrar till att jag känner mig värdelös. Jag har ständigt en känsla av en annalkande undergång, att det bara är en tidsfråga innan jag faller ihop och ingenting, absolut ingenting, fungerar längre. Det håller på att gå åt fel håll nu, saker och ting har vänt. Jag har tagit flera steg framåt men tvingas nu att börja backa, jag stegar bakåt istället. Det känns som om jag håller på att förlora allt det jag vunnit.
En känsla av att inte ha någonting. Av att vara ingenting.
What's the point of doing anything?
Vilken knäpp kväll det blev igår. Jag åkte med syrran och hennes pojkvän till Lysekil, det var en stor cruising där. Redan i bilen ner började jag dricka rosévin och sprite. Dekadensen fortsatte... Vi satt ganska länge på en restaurang/krog och drack vin och lite sådant (inte syrran dock, hon körde ju). Vi träffade lite folk och så. När vi väl pallrade oss ut från restaurangen kände jag att fyllan slog mig som en hammare i skallen. Oj vad roligt allting var helt plötsligt! Jag fortsatte att hälla i mig vin. Vi traskade runt i folkvimlet på stan. Jag snusade också (väldigt dålig idé). Klockan gick och jag gjorde knäppare och knäppare saker. Tiggde öl av en gammal raggare. Slängde en tom ölflaska på en telefonkiosk så det klirrade fint. Gick fram till en ridande polis och klappade på den gigantiska hästen och ställde frågor till den kvinnliga ridande polisen som blev märkbart irriterad. Men det sjukaste av allt, jag tror att det var när jag korsade gatan eller gick bredvid gatan mitt inne i stan och skulle springa ifatt syrran, då känner jag ett akut behov av att kräkas. Det var inte mycket jag hann tänka där - blaff sa det bara och så spydde jag rätt ner på gatan, mitt bland allt folk. Jag tror till och med att jag spydde medan jag gick, inte stannade jag till mycket i alla fall. Jag hörde äcklade röster och folk som sa typ "åh fy fan" och "gud vad vidrigt". Men ingen fara skedd, jag spydde ju inte ner någon. Bara mig själv. I alla fall mitt hår och mina skor. Men jaja, jag fortsatte och snart så träffade vi på mamma, hennes sambo och lite mera folk som körde runt i deras Cadillac. Vi hoppade in där, knökat som bara den blev det. Efter en kort stund översköljdes jag åter av illamående, de fick stanna bilen och så spydde jag bakom en busskur. Snart efter den andra kräks-incidenten så åkte vi hemöver. Jag fick ideligen kväljningar eftersom det osade så mycket spya från håret. Bara hem och duscha, mitt i natten.
Ja som ni märker så hade jag en helt underbar kväll! Haha, roligt var det i alla fall. Fast imorse var jag långtifrån pigg. Men nu har jag fått mig en påminnelse om att det är en väldigt dålig idé att snusa.
Nu har jag ångest över att jag måste åka till Borås på tisdag. Det är som så att jag har fått oaket som jag måste hämta ut. Det har skickats till Borås trots att jag har tillfällig eftersändning av posten. Så jävla illa! Så det blir en sväng dit ner, känns himla onödigt. Stannar där en natt. Nåja, då kan jag ju i alla fall passa på att ta med mig några saker som jag har saknat.
She don't sleep at night, afraid to turn off the light.
Ja som ni märker så hade jag en helt underbar kväll! Haha, roligt var det i alla fall. Fast imorse var jag långtifrån pigg. Men nu har jag fått mig en påminnelse om att det är en väldigt dålig idé att snusa.
Nu har jag ångest över att jag måste åka till Borås på tisdag. Det är som så att jag har fått oaket som jag måste hämta ut. Det har skickats till Borås trots att jag har tillfällig eftersändning av posten. Så jävla illa! Så det blir en sväng dit ner, känns himla onödigt. Stannar där en natt. Nåja, då kan jag ju i alla fall passa på att ta med mig några saker som jag har saknat.
She don't sleep at night, afraid to turn off the light.
Must be having one of these days made for messing up
Okej, låt mig ta detta från början. Det är midsommarafton i dag. Och vad gör jag? Jo jag sitter hemma och dricker rosévin blandat med sprite. Tog första glaset för flera timmar sedan. Jo jag har käkat sill, potatis och det där. Till och med jordgubbar och glass. Men ändå, nu undrar jag, what kind of low-life am I?
Huh. Vet inte vart denna midsommar ska ta vägen. Ingen jävla aning, faktiskt. Jag dricker mitt vin, lyssnar på musik och sitter vid datorn. Vi är tre personer hemma. Alla sitter i olika rum. Asocialt beteende? Mja, jag antar det. Men alla är vi trötta på var sitt sätt.
By the way, jag har slutat att citera The Donnas. Nu citerar jag Sahara Hotnights. Fast här nedanför är det Surferosa. Just randomly quoting.
Open your eyes, see the lies right in front of you
Living your life through panorama-lifestyle
Huh. Vet inte vart denna midsommar ska ta vägen. Ingen jävla aning, faktiskt. Jag dricker mitt vin, lyssnar på musik och sitter vid datorn. Vi är tre personer hemma. Alla sitter i olika rum. Asocialt beteende? Mja, jag antar det. Men alla är vi trötta på var sitt sätt.
By the way, jag har slutat att citera The Donnas. Nu citerar jag Sahara Hotnights. Fast här nedanför är det Surferosa. Just randomly quoting.
Open your eyes, see the lies right in front of you
Living your life through panorama-lifestyle
Hjärnkoll
Gör som jag, bli en Hjärnkoll supporter och berätta hur du ska bryta tystnaden kring psykisk ohälsa – ett viktigt bidrag för att nå ett psykiskt friskare Sverige. Gå in på www.hjarnkoll.se
Som sagt, glöm inte bort Hjärnkoll! Det är en fantastiskt bra kampanj med ett mycket viktigt budskap - vi måste prata om psykisk ohälsa som tyvärr fortfarande är väldigt tabubelagt. I och med att det är så nedtystat och stigmatiserat i vårt samhälle så ökar det lidandet för alla oss som är drabbade av något psykiskt besvär samt våra anhöriga. Genom att visa att det visst går att tala om psykisk ohälsa, och att visa att man inte är ensam om det, så kan vi hjälpa massor av människor som känner sig utanför samhället och lider i det tysta.
Vi är många och vi bär på upplevelser som både liknar och skiljer sig från varandra. Hjälp till att minska skammen kring psykisk ohälsa! Prata öppet om det, visa att du bryr dig, visa att du ser och hör. Det blir lättare när man inte känner sig ensam om det. Psykisk ohälsa är inget konstigt och vi som är drabbade är också människor, vi är inga monster. Så kom igen och hjälp till nu!
Som sagt, glöm inte bort Hjärnkoll! Det är en fantastiskt bra kampanj med ett mycket viktigt budskap - vi måste prata om psykisk ohälsa som tyvärr fortfarande är väldigt tabubelagt. I och med att det är så nedtystat och stigmatiserat i vårt samhälle så ökar det lidandet för alla oss som är drabbade av något psykiskt besvär samt våra anhöriga. Genom att visa att det visst går att tala om psykisk ohälsa, och att visa att man inte är ensam om det, så kan vi hjälpa massor av människor som känner sig utanför samhället och lider i det tysta.
Vi är många och vi bär på upplevelser som både liknar och skiljer sig från varandra. Hjälp till att minska skammen kring psykisk ohälsa! Prata öppet om det, visa att du bryr dig, visa att du ser och hör. Det blir lättare när man inte känner sig ensam om det. Psykisk ohälsa är inget konstigt och vi som är drabbade är också människor, vi är inga monster. Så kom igen och hjälp till nu!
Some kind of infernal poetry
Jag kom på mig själv med att citera The Donnas väldigt mycket. Både i rubriker och inlägg. Moget. Som om jag inte har något eget att komma med. Men det har jag. Dock inte i dag. När jag kom hem i eftermiddags, efter att ha tillbringat flera timmar tittandes på DM i brukskörning och bruksridning, så kände jag mig bara så... överflödig.
Jag har inte lust eller ork att direkt göra någonting. Jag har slökollat på en film. Jag har tagit en kort sväng förbi hästarna. Men jag känner mig helt matt. Nästan så att jag väntar på att klockan ska gå så att det snart blir läggdags. Fan vad sjukt! Vilket skitliv.
Sommaren håller på att regna bort. Igår var jag ute och red Linda på eftermiddagen, sedan promenerade jag med Wille men hoppade upp barbacka och red den sista biten. Det var tydligt att det var hemskt länge sedan jag red barbacka för min balans var verkligen inte vad den har varit. Det var varmt och fint men sedan på kvällen så mulnade det på och började regna. I dag har det absolut inte varit bättre, förutom nu på kvällen när det klarnade upp något. Var är sommarvädret, värmen och solen?
Nu är det två veckor kvar till jag ska börja jobba "på riktigt", alltså mina sex veckor med 30 timmar i veckan. Faan, jag måste skaffa en duglig cykel som jag kan ta mig till bussen med. För min moppe hyser jag inga stora förhoppningar om. Den skiten är nog körd.
De här två veckorna kanske kan innebära något arbete, om jag har tur, för Tanums bibliotek har ont om folk och ska höra av sig till mig om de behöver mig. Det vore bra att få jobba lite där också, så det hoppas jag på.
För övrigt ska jag försöka att rida en del, måste verkligen ta mig i kragen nu. Hästarna behöver komma ut och röra på sig, de behöver motion och stimulans. Och jag likaså.
Just because we're face to face,
Doesn't mean we're eye to eye
Jag har inte lust eller ork att direkt göra någonting. Jag har slökollat på en film. Jag har tagit en kort sväng förbi hästarna. Men jag känner mig helt matt. Nästan så att jag väntar på att klockan ska gå så att det snart blir läggdags. Fan vad sjukt! Vilket skitliv.
Sommaren håller på att regna bort. Igår var jag ute och red Linda på eftermiddagen, sedan promenerade jag med Wille men hoppade upp barbacka och red den sista biten. Det var tydligt att det var hemskt länge sedan jag red barbacka för min balans var verkligen inte vad den har varit. Det var varmt och fint men sedan på kvällen så mulnade det på och började regna. I dag har det absolut inte varit bättre, förutom nu på kvällen när det klarnade upp något. Var är sommarvädret, värmen och solen?
Nu är det två veckor kvar till jag ska börja jobba "på riktigt", alltså mina sex veckor med 30 timmar i veckan. Faan, jag måste skaffa en duglig cykel som jag kan ta mig till bussen med. För min moppe hyser jag inga stora förhoppningar om. Den skiten är nog körd.
De här två veckorna kanske kan innebära något arbete, om jag har tur, för Tanums bibliotek har ont om folk och ska höra av sig till mig om de behöver mig. Det vore bra att få jobba lite där också, så det hoppas jag på.
För övrigt ska jag försöka att rida en del, måste verkligen ta mig i kragen nu. Hästarna behöver komma ut och röra på sig, de behöver motion och stimulans. Och jag likaså.
Just because we're face to face,
Doesn't mean we're eye to eye
Just a copy of a copy
Ibland känner man sig som en total fejk, en paria, en blek kopia. En kopia av en kopia rent av.
Som om man försöker och försöker men att det ändå blir fel. Hur man än gör så ser alla rätt igenom en. Det syns att man är falsk och bara låtsas. Låtsas passa in, låtsas kunna något, låtsas vara någon.
Att det ska vara så svårt. Man försöker verkligen att lägga manken till, att lära sig. Man härmar och tror att det ska se lika bra ut som när originalet gör det. Men ändå syns det på långt håll att man är lika oäkta som en piratkopierad fil, en förfalskad märkesväska, en fejktatuering, en billighetsvara.
Andra försäkrar en att man visst klarar sig bra, att man gör väl ifrån sig, att man fixar grejer. Men vad hjälper det när fejk-känslan har slagit rot djupt inne i själen och liksom finns inuti ens benmärg? Efter att i alla år ha levt i föreställningen att man aldrig någonsin kommer att kunna mäta sig med de andra, med de riktiga människorna i den riktiga världen. Hur förklarar man att man ständigt känner sig underlägsen? Att man alltid har försökt att slå ur ett underläge? Vad har man för förklaring till ett beteende som mest liknar det sätt en valp springer runt vuxna hundar?
"Jag är bara en liten, harmlös sak. Snälla gör mig inte illa, bara jag också får befinna mig här. Ursäkta att jag finns!"
"Äsch, ta dig i kragen!" säger vissa. Jaha, vilken krage? Sorry, men jag har så länge försökt att vara någon annan, att bli någon jag inte är. Tvinga mig inte att ändra mig ännu en gång. Och hur ska man kunna rycka upp sig, ta sig samman, skärpa sig, om man inte vet vem man är? Om man aldrig har haft känslan av att ens inneha ett någorlunda starkt jag? Och ändå blir jag kallad egoistisk och självisk ibland. Vilket skämt. De beteenden som kan tolkas på det sättet visar mer än något annat på hur osäker jag är. Men någon sorts självbevarelsedrift har man väl?
I don't wanna know if you don't want me, no
Som om man försöker och försöker men att det ändå blir fel. Hur man än gör så ser alla rätt igenom en. Det syns att man är falsk och bara låtsas. Låtsas passa in, låtsas kunna något, låtsas vara någon.
Att det ska vara så svårt. Man försöker verkligen att lägga manken till, att lära sig. Man härmar och tror att det ska se lika bra ut som när originalet gör det. Men ändå syns det på långt håll att man är lika oäkta som en piratkopierad fil, en förfalskad märkesväska, en fejktatuering, en billighetsvara.
Andra försäkrar en att man visst klarar sig bra, att man gör väl ifrån sig, att man fixar grejer. Men vad hjälper det när fejk-känslan har slagit rot djupt inne i själen och liksom finns inuti ens benmärg? Efter att i alla år ha levt i föreställningen att man aldrig någonsin kommer att kunna mäta sig med de andra, med de riktiga människorna i den riktiga världen. Hur förklarar man att man ständigt känner sig underlägsen? Att man alltid har försökt att slå ur ett underläge? Vad har man för förklaring till ett beteende som mest liknar det sätt en valp springer runt vuxna hundar?
"Jag är bara en liten, harmlös sak. Snälla gör mig inte illa, bara jag också får befinna mig här. Ursäkta att jag finns!"
"Äsch, ta dig i kragen!" säger vissa. Jaha, vilken krage? Sorry, men jag har så länge försökt att vara någon annan, att bli någon jag inte är. Tvinga mig inte att ändra mig ännu en gång. Och hur ska man kunna rycka upp sig, ta sig samman, skärpa sig, om man inte vet vem man är? Om man aldrig har haft känslan av att ens inneha ett någorlunda starkt jag? Och ändå blir jag kallad egoistisk och självisk ibland. Vilket skämt. De beteenden som kan tolkas på det sättet visar mer än något annat på hur osäker jag är. Men någon sorts självbevarelsedrift har man väl?
I don't wanna know if you don't want me, no
Just because I can
I dag har jag betat av min första arbetsdag! Numera kan jag stolt säga att min arbetsgivare är Strömstads kommun och att jag jobbar på Stadsbiblioteket. Det ni! Var skitnervös innan denna dagen, sov jättedåligt och oroligt inatt så därför var jag helt enkelt svintrött imorse. Höll sånär på att missa tåget på grund av att jag var så trött och seg, men jag blev faktiskt räddad av att tåget var försenat. Ibland ska man ha en konstig jävla tur alltså.
Var med och hade ett fyratimmars-pass i lånedisken i dag, jag kände mig bortkommen och malplacerad i början men sedan började det att gå över. Jag är fortfarande ganska osäker på mitt jobb, men det är nog inte så konstigt. En helt ny arbetsplats och helt nya arbetskamrater. Tack och lov har jag ju i alla fall min tidigare erfarenhet. Det var ändå förvånansvärt lätt att hitta tillbaka till rutinerna med Book-It och allting. Jag kom till och med ihåg exakt hur man gick in och tog bort låntagares övertidsavgifter! *Stolt och nördig*.
Jag blev inte förvånad över att jag höll på att tappa bort mig när jag skulle sätta upp böcker på hyllorna, jag har ju en sådan där tendens att börja kolla vad böcker handlar om och då hittar jag alltid sjuttioelva stycken som jag vill låna med mig hem och läsa. NU. Man får helt enkelt hejda sig.
På det stora hela har det varit en bra dag i dag, men nu är jag helt utmattad. Och i morgon är en ny arbetsdag, då ska jag dessutom promenera hem från Grebbestad när jag jobbat färdigt. Det är bara sex kilometer. Wonderful.
Don't break me, don't break me down
Can't you see, my hands on the ground?
I can't remember my name
And I promise, it won't be the same
Did you steal it?
Can you feel it?
Cause I'm starting to feel it now
So don't break me now
Don't break me, don't break me down
Don't bury, my words in the ground
I can't sleep at night
And I know without me that you're not alright
Can you taste it?
Can you face it?
Cause I'm ready to face it now
So don't break me down
I know I'm holding too tight
But just give me some time, and I'll get it right
(The Donnas, 2004)
Var med och hade ett fyratimmars-pass i lånedisken i dag, jag kände mig bortkommen och malplacerad i början men sedan började det att gå över. Jag är fortfarande ganska osäker på mitt jobb, men det är nog inte så konstigt. En helt ny arbetsplats och helt nya arbetskamrater. Tack och lov har jag ju i alla fall min tidigare erfarenhet. Det var ändå förvånansvärt lätt att hitta tillbaka till rutinerna med Book-It och allting. Jag kom till och med ihåg exakt hur man gick in och tog bort låntagares övertidsavgifter! *Stolt och nördig*.
Jag blev inte förvånad över att jag höll på att tappa bort mig när jag skulle sätta upp böcker på hyllorna, jag har ju en sådan där tendens att börja kolla vad böcker handlar om och då hittar jag alltid sjuttioelva stycken som jag vill låna med mig hem och läsa. NU. Man får helt enkelt hejda sig.
På det stora hela har det varit en bra dag i dag, men nu är jag helt utmattad. Och i morgon är en ny arbetsdag, då ska jag dessutom promenera hem från Grebbestad när jag jobbat färdigt. Det är bara sex kilometer. Wonderful.
Don't break me, don't break me down
Can't you see, my hands on the ground?
I can't remember my name
And I promise, it won't be the same
Did you steal it?
Can you feel it?
Cause I'm starting to feel it now
So don't break me now
Don't break me, don't break me down
Don't bury, my words in the ground
I can't sleep at night
And I know without me that you're not alright
Can you taste it?
Can you face it?
Cause I'm ready to face it now
So don't break me down
I know I'm holding too tight
But just give me some time, and I'll get it right
(The Donnas, 2004)
Lagen om alltings jävlighet
Jag har ingen blogglust och inga idéer om vad jag ska blogga om, men jag vill ju heller inte att det ska vara totalt dött här.
Nu har jag precis skrivit ihop ett brev till CSN, ett överklagande på beslutet att jag inte ska få fullt studiemedel när jag gått ner till 75%, och att jag ska betala tillbaka över 3000 spänn som jag då fått "felaktigt". Ursäkta mig, men jag blir så förbannad på sådana här skitgrejer som ska krångla till för en. Det känns som att de gör det enbart för att jävlas och göta livet surt för en. Jag får god lust att klampa in hos CSN och slänga en stor jävla hästskit eller något på det svinet som fattade det här beslutet. Ja men visst, varsågod att göra livet ännu pissigare, mer tillkrånglat och besvärligt än det redan är. Ja jag menar jag har det ju så bra, allt är frid och fröjd, jag glider på en räkmacka, jag är minsann ekonomiskt oberoende och allting flyter på utan större ansträngningar.
TA ER I RÖVEN, SHITHEADS!!
Så nu ska jag skicka in överklagandet och vänta och vänta. Se om jag har bättre tur denna gången och om de har fattat galoppen. Jag har ju fan skickat läkarintyg och hela baletten. Ska de fortsätta neka mig så är nog mina studier rätt körda. Då kan jag hoppa av hela skiten på en gång, för då kommer ingenting att funka rent ekonomiskt.
SKITLIV.
Nu har jag precis skrivit ihop ett brev till CSN, ett överklagande på beslutet att jag inte ska få fullt studiemedel när jag gått ner till 75%, och att jag ska betala tillbaka över 3000 spänn som jag då fått "felaktigt". Ursäkta mig, men jag blir så förbannad på sådana här skitgrejer som ska krångla till för en. Det känns som att de gör det enbart för att jävlas och göta livet surt för en. Jag får god lust att klampa in hos CSN och slänga en stor jävla hästskit eller något på det svinet som fattade det här beslutet. Ja men visst, varsågod att göra livet ännu pissigare, mer tillkrånglat och besvärligt än det redan är. Ja jag menar jag har det ju så bra, allt är frid och fröjd, jag glider på en räkmacka, jag är minsann ekonomiskt oberoende och allting flyter på utan större ansträngningar.
TA ER I RÖVEN, SHITHEADS!!
Så nu ska jag skicka in överklagandet och vänta och vänta. Se om jag har bättre tur denna gången och om de har fattat galoppen. Jag har ju fan skickat läkarintyg och hela baletten. Ska de fortsätta neka mig så är nog mina studier rätt körda. Då kan jag hoppa av hela skiten på en gång, för då kommer ingenting att funka rent ekonomiskt.
SKITLIV.
Starten på sommaren
Nu var det ju en vecka sedan jag bloggade, detta beror dels på att jag inte har kunnat och dels på att jag inte har orkat. För en vecka sedan besökte jag psykakuten och blev inlagd på en slutenpsykiatrisk vårdavdelning på SÄS. De hade överbeläggning och jag fick därför sova första natten i avdelningens dagrum, det var mindre roligt. Under onsdag förmiddag fick jag träffa avdelningsläkaren som var en mycket kortfattad och bestämd dam, hon lyssnade inte för fem öre utan sa i princip bara att jag skulle bli utskriven på fredagen och därmed basta. Jag tyckte att det hela var skitjobbigt. Nog för att det är jobbigt att befinna sig på en låst avdelning där ångesten liksom sitter i väggarna, men att när man precis blivit inlagd och mår skitkasst få höra att man blir utkastad igen efter tre nätter, det är ganska påfrestande. Man är otroligt kluven och vet inte hur man vill ha det med någonting.
Så här i efterhand kan jag nog medge att det var helt rätt att skriva ut mig såpass snabbt, för man blir inte direkt friskare och piggare där inne. Man påverkas mer än vad man tror, av sjukhusatmosfären, det eviga vankandet i korridoren, de andra patienterna och naturligtvis av att man hela tiden är bevakad.
Allt det sjuka inom en växer och blir starkare, ångesten känns mer koncentrerad och depressionen blir tydligare. Jag kunde knappt prata med personalen utan att jag började gråta. Den sista kvällen kollapsade jag helt och blev till slut liggande i min säng. Jag hyperventilerade, störtgrät, hulkade, skakade och jag kände det som om slutet var nära. Jag tror att jag till sist svämmade över, det var någon liten skitgrej som fick bägaren att rinna över. Jag fick mediciner, men det hjälpte inte. De pratade med mig, tröstade och lugnade. Men likväl var det en storm inom mig. När det var läggdags kunde jag inte somna, jag låg vaken tills nattpersonalen gjorde sin första koll. Då fick jag ännu mer medicin samt "ryggmassage" med någon slags plastboll med piggar på. Sedan somnade jag faktiskt rätt kvickt.
När jag blivit utskriven på fredagen så var det dags för mitt första möte med det nya öppenvårdsteamet. Jag träffade en sköterska för bedömning, vi pratade om DBT-behandling som jag ska börja i till hösten. Antagligen ska jag gå en tio veckor lång behandling där man är på sjukhuset fem timmar varje vardag. Det låter krävande, men det var det som de tyckte skulle vara bäst för mig. Dock vet jag ännu inte hur det blir, vet ju ingenting om hur det ska bli med skolan och allt. Och jag orkar inte riktigt tänka på det just nu.
Nu är jag hemma i Grebbestad, har åkt hem för sommaren. Jag har tagit med mig jättemycket grejer från Borås och jag har fixat tillfällig eftersändning av posten. På måndag och onsdag nästa vecka ska jag jobba mina första dagar, det blir som en introduktion. Jag blir fruktansvärt nervös när jag tänker på det, jag oroar mig för hur det ska gå och om jag ska klara av det. Men jag får hoppas på att jag snabbt kommer in i arbetet, sedan lär det väl flyta på. Jag har ju ändå erfarenhet av biblioteksjobb, jag vet hur det fungerar och vad man förväntas göra.
Jaja, än så länge passar jag på att vara helt ledig!
Så här i efterhand kan jag nog medge att det var helt rätt att skriva ut mig såpass snabbt, för man blir inte direkt friskare och piggare där inne. Man påverkas mer än vad man tror, av sjukhusatmosfären, det eviga vankandet i korridoren, de andra patienterna och naturligtvis av att man hela tiden är bevakad.
Allt det sjuka inom en växer och blir starkare, ångesten känns mer koncentrerad och depressionen blir tydligare. Jag kunde knappt prata med personalen utan att jag började gråta. Den sista kvällen kollapsade jag helt och blev till slut liggande i min säng. Jag hyperventilerade, störtgrät, hulkade, skakade och jag kände det som om slutet var nära. Jag tror att jag till sist svämmade över, det var någon liten skitgrej som fick bägaren att rinna över. Jag fick mediciner, men det hjälpte inte. De pratade med mig, tröstade och lugnade. Men likväl var det en storm inom mig. När det var läggdags kunde jag inte somna, jag låg vaken tills nattpersonalen gjorde sin första koll. Då fick jag ännu mer medicin samt "ryggmassage" med någon slags plastboll med piggar på. Sedan somnade jag faktiskt rätt kvickt.
När jag blivit utskriven på fredagen så var det dags för mitt första möte med det nya öppenvårdsteamet. Jag träffade en sköterska för bedömning, vi pratade om DBT-behandling som jag ska börja i till hösten. Antagligen ska jag gå en tio veckor lång behandling där man är på sjukhuset fem timmar varje vardag. Det låter krävande, men det var det som de tyckte skulle vara bäst för mig. Dock vet jag ännu inte hur det blir, vet ju ingenting om hur det ska bli med skolan och allt. Och jag orkar inte riktigt tänka på det just nu.
Nu är jag hemma i Grebbestad, har åkt hem för sommaren. Jag har tagit med mig jättemycket grejer från Borås och jag har fixat tillfällig eftersändning av posten. På måndag och onsdag nästa vecka ska jag jobba mina första dagar, det blir som en introduktion. Jag blir fruktansvärt nervös när jag tänker på det, jag oroar mig för hur det ska gå och om jag ska klara av det. Men jag får hoppas på att jag snabbt kommer in i arbetet, sedan lär det väl flyta på. Jag har ju ändå erfarenhet av biblioteksjobb, jag vet hur det fungerar och vad man förväntas göra.
Jaja, än så länge passar jag på att vara helt ledig!
Om några timmar vet jag vad som händer
Har varit hos min kurator i dag, jag lyckades faktiskt att pallra mig upp i tid och dessutom promenera till sjukhuset. Men jag kände mig som en överkörd bäver som släpade sig fram, med zombieblick och likgiltigheten skriven rätt över pannan. Nåja. Hos kuratorn var tiden jag satt och grät längre än tiden jag inte gjorde det. Det känns som om livet är förbi, som om jag endast sitter och väntar.
Hur som helst så pratade kuratorn med akutmottagningen och jag fick en läkartid där i dag klockan fyra. Då ska det bedömas om jag behöver läggas in på avdelning eller inte. Fram till dess vet jag ingenting. Jag är orkeslös och trött samtidigt som all världens våndor häftigt dansar omkring inuti mig. Ångesten lever om, tjoar och tjimmar och är energisk som aldrig förr. Samtidigt är jag så nedstämd att jag helst skulle vilja sjunka ner i en hög och ruttna bort.
Men i alla fall, om jag blir inlagd sedan så kommer det naturligtvis bli väldigt dåligt med uppdatering här i bloggen. Så nu vet ni det.
Hur som helst så pratade kuratorn med akutmottagningen och jag fick en läkartid där i dag klockan fyra. Då ska det bedömas om jag behöver läggas in på avdelning eller inte. Fram till dess vet jag ingenting. Jag är orkeslös och trött samtidigt som all världens våndor häftigt dansar omkring inuti mig. Ångesten lever om, tjoar och tjimmar och är energisk som aldrig förr. Samtidigt är jag så nedstämd att jag helst skulle vilja sjunka ner i en hög och ruttna bort.
Men i alla fall, om jag blir inlagd sedan så kommer det naturligtvis bli väldigt dåligt med uppdatering här i bloggen. Så nu vet ni det.
