Tillkännagivande
I've got something to tell you guys!
Jo, det är faktiskt något som jag aldrig nämnt ett knyst om här i bloggen. För varför skulle jag? Det är inte det att jag skäms för det eller hymlar om det. Men jag tycker heller inte att det är något man måste stå och skrika ut och berätta för varenda människa dagarna i ända. Ja, jag ska komma till skott...
Jag är bisexuell. Så, då var det farliga över. Dagens sanning. Jag anser mig vara född med min bisexualitet, dock har jag i likhet med så många andra icke-heteros förnekat det under större delen av uppväxten. Egentligen visste jag mycket väl vad det var fråga om när jag under högstadiet kärade ner mig en kvinnlig lärare. Självklart försökte jag intala mig att det inte var den sortens känslor och attraktion som jag kände, för det var ju totalt fel. Hade det varit sant hade jag varit fel, stämplad, sjuk, äcklig, onormal... Ja allt det där.
Men längre fram i tonåren föll det plats och jag förlikade mig med tanken på att jag dras till båda könen. Jag har varit kär i ett par tjejer till sedan dess, men så mycket mer har egentligen inte hänt. Jag har dejtat brudar, jag har legat med dem, jag har strulat med x antal tjejer - men jag har aldrig haft ett riktigt förhållande med någon av samma kön. Inte än. Men varför brådska? Kärlek händer när det händer.
Och ja, som sagt är jag bisexuell, jag gillar alltså killar också. Det är tydligen något som väldigt många har svårt att förstå sig på. Man kan bli sedd som oseriös, översexuell, lösaktig, pervers och till och med sinnesrubbad. Men hallå, bara för att man råkar bli kär i människor av både han- och honkön så betyder inte det att man vill sätta på varenda person man ser. Wow, ibland kan man verkligen tro att man lever på medeltiden.
Man blir kär i den man blir kär i, helt enkelt. Hur skulle det någonsin kunna vara fel eller fult? All kärlek är bra kärlek, tänk på det!
Jo, det är faktiskt något som jag aldrig nämnt ett knyst om här i bloggen. För varför skulle jag? Det är inte det att jag skäms för det eller hymlar om det. Men jag tycker heller inte att det är något man måste stå och skrika ut och berätta för varenda människa dagarna i ända. Ja, jag ska komma till skott...
Jag är bisexuell. Så, då var det farliga över. Dagens sanning. Jag anser mig vara född med min bisexualitet, dock har jag i likhet med så många andra icke-heteros förnekat det under större delen av uppväxten. Egentligen visste jag mycket väl vad det var fråga om när jag under högstadiet kärade ner mig en kvinnlig lärare. Självklart försökte jag intala mig att det inte var den sortens känslor och attraktion som jag kände, för det var ju totalt fel. Hade det varit sant hade jag varit fel, stämplad, sjuk, äcklig, onormal... Ja allt det där.
Men längre fram i tonåren föll det plats och jag förlikade mig med tanken på att jag dras till båda könen. Jag har varit kär i ett par tjejer till sedan dess, men så mycket mer har egentligen inte hänt. Jag har dejtat brudar, jag har legat med dem, jag har strulat med x antal tjejer - men jag har aldrig haft ett riktigt förhållande med någon av samma kön. Inte än. Men varför brådska? Kärlek händer när det händer.
Och ja, som sagt är jag bisexuell, jag gillar alltså killar också. Det är tydligen något som väldigt många har svårt att förstå sig på. Man kan bli sedd som oseriös, översexuell, lösaktig, pervers och till och med sinnesrubbad. Men hallå, bara för att man råkar bli kär i människor av både han- och honkön så betyder inte det att man vill sätta på varenda person man ser. Wow, ibland kan man verkligen tro att man lever på medeltiden.
Man blir kär i den man blir kär i, helt enkelt. Hur skulle det någonsin kunna vara fel eller fult? All kärlek är bra kärlek, tänk på det!
Tändare är farliga grejer
OBS! Detta inlägg kan säkert upplevas som triggande, så har du just nu problem med självskadebeteende så kanske du inte ska läsa vidare.
Det är inte utan att man blir pissed off på sig själv. Och nu menar jag en aning mer än det vanliga självföraktet och självhatet. Jodå. Min (o)vana trogen så har jag ju vid upprepade tillfällen på sistone fallit ner i min självdestruktivitet igen. För drygt tre veckor sedan (om jag minns rätt) så kom jag på den urbota dumma idén att använda en tändare som verktyg i min jakt på ångestlindring samt självbestraffande (jäkla knepig kombo det där, rimmar sjukt illa). Hur som helst. Jag hade aldrig förr bränt mig själv med en tändare. Att på fyllan värma en dartpil över ett värmeljus och sedan sätta den mot underarmen är faktiskt en annan sak... Ehm. Ja.
Nu gjorde jag det i alla fall. Jag brände mig på insidan av ena vaden. Först tyckte jag inte att det gjorde ont. Så jag brände en gång till. Och en till. Och så ännu en gång. Så fortsatte det. Till slut skar smärtan genom ben och märg. Jag pallade inte mer. Gosh! Vilken skillnad mot att skära. Men sedan... Jag ångrade mig ganska raskt kan jag säga.
Snart efter började en stor blåsa bli synlig. Dagen efter hade en enorm, vätskefylld och spänd brännblåsa blivit resultatet. Oh my! Jag googlade för att få reda på hur man skulle göra med brännskador. Fick då en smärre chock när jag insåg att jag inte bara hade bränt mig lite, nejdå, det var ingen första gradens brännskada, utan andra gradens. Det kunde den präktiga blåsan vittna om. Det bästa var tydligen att låta den vara. Men vad gör jag efter två dagar? Naturligtvis, som den självskadare jag är, så tog jag en nål och stack hål på hela skiten. Det var en hel del vätska inne i den.
Och nu sitter jag här, snart en månad efter brännandet, och jag har fortfarande ett vätskande sår. Envist som synden. Har till och med varit hos distriktssköterskan. Blev lite orolig för att det skulle bli infekterat, var ju med om en sådan incident för några år sedan när jag hade bitit mig själv i armen, då fick jag ett illa infekterat sår. Det var lite halvjobbigt att berätta för vårdpersonalen att det där bettet... eeh, människobettet... jo att det hade orsakats av min egen jävla käft.
Så kontentan av detta, gott folk, är nämligen denna; tändare är farliga prylar! Bär man hand på sin egen kropp medelst dessa moderna tortyrredskap så kan man få betala för det lång tid efteråt. Inget jag rekommenderar alltså.
Detta var min extremt personliga och säkert smått äcklande historia för denna dag. Men jag står för den och sedan får ni göra vad fan ni vill. Klart slut!
Det är inte utan att man blir pissed off på sig själv. Och nu menar jag en aning mer än det vanliga självföraktet och självhatet. Jodå. Min (o)vana trogen så har jag ju vid upprepade tillfällen på sistone fallit ner i min självdestruktivitet igen. För drygt tre veckor sedan (om jag minns rätt) så kom jag på den urbota dumma idén att använda en tändare som verktyg i min jakt på ångestlindring samt självbestraffande (jäkla knepig kombo det där, rimmar sjukt illa). Hur som helst. Jag hade aldrig förr bränt mig själv med en tändare. Att på fyllan värma en dartpil över ett värmeljus och sedan sätta den mot underarmen är faktiskt en annan sak... Ehm. Ja.
Nu gjorde jag det i alla fall. Jag brände mig på insidan av ena vaden. Först tyckte jag inte att det gjorde ont. Så jag brände en gång till. Och en till. Och så ännu en gång. Så fortsatte det. Till slut skar smärtan genom ben och märg. Jag pallade inte mer. Gosh! Vilken skillnad mot att skära. Men sedan... Jag ångrade mig ganska raskt kan jag säga.
Snart efter började en stor blåsa bli synlig. Dagen efter hade en enorm, vätskefylld och spänd brännblåsa blivit resultatet. Oh my! Jag googlade för att få reda på hur man skulle göra med brännskador. Fick då en smärre chock när jag insåg att jag inte bara hade bränt mig lite, nejdå, det var ingen första gradens brännskada, utan andra gradens. Det kunde den präktiga blåsan vittna om. Det bästa var tydligen att låta den vara. Men vad gör jag efter två dagar? Naturligtvis, som den självskadare jag är, så tog jag en nål och stack hål på hela skiten. Det var en hel del vätska inne i den.
Och nu sitter jag här, snart en månad efter brännandet, och jag har fortfarande ett vätskande sår. Envist som synden. Har till och med varit hos distriktssköterskan. Blev lite orolig för att det skulle bli infekterat, var ju med om en sådan incident för några år sedan när jag hade bitit mig själv i armen, då fick jag ett illa infekterat sår. Det var lite halvjobbigt att berätta för vårdpersonalen att det där bettet... eeh, människobettet... jo att det hade orsakats av min egen jävla käft.
Så kontentan av detta, gott folk, är nämligen denna; tändare är farliga prylar! Bär man hand på sin egen kropp medelst dessa moderna tortyrredskap så kan man få betala för det lång tid efteråt. Inget jag rekommenderar alltså.
Detta var min extremt personliga och säkert smått äcklande historia för denna dag. Men jag står för den och sedan får ni göra vad fan ni vill. Klart slut!
Ditten och datten
Ja då var det väl dags för en liten uppdatering om mitt menlösa liv... Haha, skämt åsido. Men jag brukar glömma blogga, eller så orkar jag helt enkelt inte. Lite olika det där. Jaja.
I söndags var jag på Liseberg, det var najs fast det var väldigt mycket folk. Man hann inte åka så mycket som man skulle vilja. Åkte dock den där nya, AtmosFear. Blev lite besviken på den, den kändes ganska lam. Men det var fin utsikt uppe på 146 meters höjd! Jag spelade upp cirka 70 spänn på chokladhjulen, men kammade naturligtvis noll. Vad hade jag väntat mig? Jag vinner aldrig.
Jag har även hunnit börja i en ADHD-grupp på öppenpsyk i Strömstad. Den startade igår och ska vara en gång i veckan, 20 gånger totalt. Upplägget är lite grann som i DBT, man går utefter en speciell manual och man får hemuppgifter. Jag tyckte att det kändes väldigt positivt och jag vill definitivt fortsätta. Hoppas bara att jag kommer att kunna gå varje gång, och att inte jobbet ska sätta några käppar i hjulet.
För jobbet ja! I dag fick jag veta att Munkedals bibliotek vill anställa mig i ett halvår. Stort happyface där kan jag ju säga! Vet ännu inte hur många timmar det kommer att bli, men det lär röra sig om ett par dagar i veckan, minst.
På måndag, klockan åtta till tolv, ska jag vara med på ett planeringsmöte. Bibliotekschefen frågade om jag ville närvara, för hon tyckte att det kunde vara nyttigt. Självklart. Ska bli lite spännande faktiskt. Då får man väl reda på mer om det här med anställningen. Jag är verkligen jätteglad att jag nu vet att jag kommer ha ett jobb ett tag framöver. Man ska absolut vara nöjd för det jobb man kan få, och tacka och ta emot. Det där med arbete är ju inte alltid så lätt. Pendlingen på cirka fyra mil enkel väg, får jag lösa på något sätt. En sak som är bra är att mamma bor i Dingle, därifrån är det jättenära till Munkedal. Och det där med lägenhet ligger jag lågt med för tillfället, jag tänker mycket på hästarna och skötseln av dem. Jag måste ju ha möjlighet att vara i stallet dagligen, de sköter sig inte själva precis. Och nu vid månadsskiftet så flyttar syrran till en lägenhet inne i Grebbestad, vilket innebär att hon får sämre tillgång till stallet. Visserligen är det bara sex kilometer och hon kör bil, men ändå. Det kommer bli noggrannare med uppdelningen av rutinerna oss emellan. Det blir nog åtskilliga morgnar som jag ensam får ta hand om utsläpp och morgonfodring. Och visst, är jag hemma så är det ju inga problem.
Faktum är att vi nu ikväll har släppt in hästarna. De får nu stå säsongens första natt på stall. Vädret är totalpissigt med regn och blåst, markerna är hur sura som helst. Jag tror hästarna blev glada över att få komma in i torra boxar och käka hö. Dessutom har Havanna dragit på sig en liten förkylning. Hon hostar en del och hade en aningens feber häromdagen. Stackaren. Jaja, i morgon bitti blir det jag som får släpa mig upp ur bingen för att släppa ut de små krakarna! Får verkligen se till att jag lyckas gå upp runt sjusnåret i alla fall. Nu när jag är ledig mest hela dagarna så blir jag rätt lat. Det är farligt lätt att sova till tolv. Känns inte alls bra... Nu ska det bli ändring på det, wish me luck!
I söndags var jag på Liseberg, det var najs fast det var väldigt mycket folk. Man hann inte åka så mycket som man skulle vilja. Åkte dock den där nya, AtmosFear. Blev lite besviken på den, den kändes ganska lam. Men det var fin utsikt uppe på 146 meters höjd! Jag spelade upp cirka 70 spänn på chokladhjulen, men kammade naturligtvis noll. Vad hade jag väntat mig? Jag vinner aldrig.
Jag har även hunnit börja i en ADHD-grupp på öppenpsyk i Strömstad. Den startade igår och ska vara en gång i veckan, 20 gånger totalt. Upplägget är lite grann som i DBT, man går utefter en speciell manual och man får hemuppgifter. Jag tyckte att det kändes väldigt positivt och jag vill definitivt fortsätta. Hoppas bara att jag kommer att kunna gå varje gång, och att inte jobbet ska sätta några käppar i hjulet.
För jobbet ja! I dag fick jag veta att Munkedals bibliotek vill anställa mig i ett halvår. Stort happyface där kan jag ju säga! Vet ännu inte hur många timmar det kommer att bli, men det lär röra sig om ett par dagar i veckan, minst.
På måndag, klockan åtta till tolv, ska jag vara med på ett planeringsmöte. Bibliotekschefen frågade om jag ville närvara, för hon tyckte att det kunde vara nyttigt. Självklart. Ska bli lite spännande faktiskt. Då får man väl reda på mer om det här med anställningen. Jag är verkligen jätteglad att jag nu vet att jag kommer ha ett jobb ett tag framöver. Man ska absolut vara nöjd för det jobb man kan få, och tacka och ta emot. Det där med arbete är ju inte alltid så lätt. Pendlingen på cirka fyra mil enkel väg, får jag lösa på något sätt. En sak som är bra är att mamma bor i Dingle, därifrån är det jättenära till Munkedal. Och det där med lägenhet ligger jag lågt med för tillfället, jag tänker mycket på hästarna och skötseln av dem. Jag måste ju ha möjlighet att vara i stallet dagligen, de sköter sig inte själva precis. Och nu vid månadsskiftet så flyttar syrran till en lägenhet inne i Grebbestad, vilket innebär att hon får sämre tillgång till stallet. Visserligen är det bara sex kilometer och hon kör bil, men ändå. Det kommer bli noggrannare med uppdelningen av rutinerna oss emellan. Det blir nog åtskilliga morgnar som jag ensam får ta hand om utsläpp och morgonfodring. Och visst, är jag hemma så är det ju inga problem.
Faktum är att vi nu ikväll har släppt in hästarna. De får nu stå säsongens första natt på stall. Vädret är totalpissigt med regn och blåst, markerna är hur sura som helst. Jag tror hästarna blev glada över att få komma in i torra boxar och käka hö. Dessutom har Havanna dragit på sig en liten förkylning. Hon hostar en del och hade en aningens feber häromdagen. Stackaren. Jaja, i morgon bitti blir det jag som får släpa mig upp ur bingen för att släppa ut de små krakarna! Får verkligen se till att jag lyckas gå upp runt sjusnåret i alla fall. Nu när jag är ledig mest hela dagarna så blir jag rätt lat. Det är farligt lätt att sova till tolv. Känns inte alls bra... Nu ska det bli ändring på det, wish me luck!
Fan ta den där jävla rubriken
Och så liksom samlar det ihop sig igen, till en isande hård och taggig klump som plötsligt vräker sig emot mig. Allt det där. Livet blir med ens fientligt inställt. Vardagen viskar om en annalkande katastrof. Om smärta. Om skuld. Om skam. Och om att jag trätt över gränsen. Jag har vistats där jag inte får. Och inte kan. För om jag trotsar lagarna så kommer jag att dömas och straffas.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen; människan glömmer så förbannat fort.
Människan är en patetisk livsform. Jag skäms ofta över att tillhöra detta beklämmande släkte av däggdjur. Om jag kunde så skulle jag förvandla mig till en häst. Fast med den känslan jag har i min kropp just nu så skulle det snarast passa bäst om jag transformerades till en krälande snigel.
Efter regn kommer solsken. Jo visst, det gör det. Men förhållandet måste även vara det motsatta, annars faller det på sin egen logik. Efter solsken kommer regn. För så är det också alltid. Det där jävla solskenet kan ju inte vara för evigt. Det måste även komma en natt efter en dag, och så vidare.
Mitt må-bra-konto har nog övertrasserats nu. And it's payback time. Dags att gräva ner sig i myllan och böka runt bland självförakt, inre oro, tristess och meningslöshetskänslor. För att jag vill? Åh nej, den som i sin enfald får för sig att jag av egen fri vilja skulle vistas i själens mörker får allt tänka om.
Skulle du känna dig frestad att hugga av dig ena armen, sådär på skoj eller enbart för att känna hur det känns? Skulle du skära av dig öronen bara för att få uppmärksamhet? Nej, jag trodde inte det. Och jag drabbas inte av depressivitet och ångest bara för att folk ska titta och lyssna på mig. Jag väljer inte att må psykiskt dåligt.
Så, är vi överens nu?
Jag har sagt det förut och jag säger det igen; människan glömmer så förbannat fort.
Människan är en patetisk livsform. Jag skäms ofta över att tillhöra detta beklämmande släkte av däggdjur. Om jag kunde så skulle jag förvandla mig till en häst. Fast med den känslan jag har i min kropp just nu så skulle det snarast passa bäst om jag transformerades till en krälande snigel.
Efter regn kommer solsken. Jo visst, det gör det. Men förhållandet måste även vara det motsatta, annars faller det på sin egen logik. Efter solsken kommer regn. För så är det också alltid. Det där jävla solskenet kan ju inte vara för evigt. Det måste även komma en natt efter en dag, och så vidare.
Mitt må-bra-konto har nog övertrasserats nu. And it's payback time. Dags att gräva ner sig i myllan och böka runt bland självförakt, inre oro, tristess och meningslöshetskänslor. För att jag vill? Åh nej, den som i sin enfald får för sig att jag av egen fri vilja skulle vistas i själens mörker får allt tänka om.
Skulle du känna dig frestad att hugga av dig ena armen, sådär på skoj eller enbart för att känna hur det känns? Skulle du skära av dig öronen bara för att få uppmärksamhet? Nej, jag trodde inte det. Och jag drabbas inte av depressivitet och ångest bara för att folk ska titta och lyssna på mig. Jag väljer inte att må psykiskt dåligt.
Så, är vi överens nu?
Kallblodsutställningen
Min älskade Linda har skött sig fantastiskt bra, jag är otroligt stolt över min underbara och fina häst!
Kallblodsutställningen i lördags blev en succé, det kunde knappast ha gått bättre. På morgonen fungerade lastningen riktigt fint, det tog cirka 20 minuter och sedan stod en snäll Linda lugnt och fint inne i transporten. På vägen ner trampade hon visserligen runt en del, men hon är ju inte alls van att transporteras heller. Väl framme på området var hon nyfiken och full av energi, naturligtvis. Men hon var fin att hantera och jag kände mig inte alls nervös, konstigt nog. Jag var full av självförtroende och hade en bra känsla i magen.
Uppställning och visning framför domaren gick som smort. Dock kanske Linda kunde ha sprungit på lite, lite bättre i traven. Men det tar jag själv på mig hela ansvaret för! När domaren bedömt alla fem hästar i klassen ökade så spänningen. Jag fick knalla in bakom två andra hästar, det betydde alltså att Linda placerat sig på tredje plats. Trea av fem stycken var ett jättebra resultat tycker jag! Jag kom dit helt utan förväntningar eller aningar om hur Linda skulle bedömas eller placeras. Det var förstås fruktansvärt intressant att höra omdömena och poängen. Dessa löd så här:
"Typ: Välproportionerlig. Poäng 7. Huvud, hals, bål och kors: Välansatt hals, naturlig resning, djup i bål och bog, kort manke, långt välmusklat kors. Poäng 8. Extremiteter och deras korrekthet: Nöjaktigt korrekt. Poäng 8. Rörelse i skritt: Vägvinnande med god takt. Poäng 8. Rörelse i trav: Energisk, något markbunden. Poäng 7."
Jag är supernöjd! Mycket fina ord fick alltså min häst. Det var otroligt kul och intressant att få en bedömning av henne, jag hade ju aldrig visat henne innan. Resultatet blev 38 poäng, och det är inte alls dåligt, det innebär klass I. Finfina grejer! Jag har ett klass I-sto! Känns underbart.
Och Linda skötte sig så fint hela tiden, jag är verkligen en stolt och nöjd hästägare. Jag fick dessutom beröm av domaren, för att jag visade på ett bra sätt. Mycket roligt att höra! Har även fått reda på att Linda är av en väldigt ovanlig stostam och därför bör avlas på. Så nu kan jag säga att mitt hopp om en liten Linda-bäbis har börjat gro igen... Jag försökte ju 2006, då var hon hos hingst. Tyvärr tog det sig inte och något föl blev det aldrig. Jag har aldrig försökt få henne dräktig efter det. Nästa år fyller hon 15 år, men det är inte för sent. Dock blir det svårare att få dem dräktiga ju äldre de blir, men vem vet? Det tål att tänkas på.
Hur som helst, här kommer i alla fall en bild från utställningen. Fler hoppas jag att kunna lägga upp lite senare. Men visst är min häst otroligt tjusig?!
Kallblodsutställningen i lördags blev en succé, det kunde knappast ha gått bättre. På morgonen fungerade lastningen riktigt fint, det tog cirka 20 minuter och sedan stod en snäll Linda lugnt och fint inne i transporten. På vägen ner trampade hon visserligen runt en del, men hon är ju inte alls van att transporteras heller. Väl framme på området var hon nyfiken och full av energi, naturligtvis. Men hon var fin att hantera och jag kände mig inte alls nervös, konstigt nog. Jag var full av självförtroende och hade en bra känsla i magen.
Uppställning och visning framför domaren gick som smort. Dock kanske Linda kunde ha sprungit på lite, lite bättre i traven. Men det tar jag själv på mig hela ansvaret för! När domaren bedömt alla fem hästar i klassen ökade så spänningen. Jag fick knalla in bakom två andra hästar, det betydde alltså att Linda placerat sig på tredje plats. Trea av fem stycken var ett jättebra resultat tycker jag! Jag kom dit helt utan förväntningar eller aningar om hur Linda skulle bedömas eller placeras. Det var förstås fruktansvärt intressant att höra omdömena och poängen. Dessa löd så här:
"Typ: Välproportionerlig. Poäng 7. Huvud, hals, bål och kors: Välansatt hals, naturlig resning, djup i bål och bog, kort manke, långt välmusklat kors. Poäng 8. Extremiteter och deras korrekthet: Nöjaktigt korrekt. Poäng 8. Rörelse i skritt: Vägvinnande med god takt. Poäng 8. Rörelse i trav: Energisk, något markbunden. Poäng 7."
Jag är supernöjd! Mycket fina ord fick alltså min häst. Det var otroligt kul och intressant att få en bedömning av henne, jag hade ju aldrig visat henne innan. Resultatet blev 38 poäng, och det är inte alls dåligt, det innebär klass I. Finfina grejer! Jag har ett klass I-sto! Känns underbart.
Och Linda skötte sig så fint hela tiden, jag är verkligen en stolt och nöjd hästägare. Jag fick dessutom beröm av domaren, för att jag visade på ett bra sätt. Mycket roligt att höra! Har även fått reda på att Linda är av en väldigt ovanlig stostam och därför bör avlas på. Så nu kan jag säga att mitt hopp om en liten Linda-bäbis har börjat gro igen... Jag försökte ju 2006, då var hon hos hingst. Tyvärr tog det sig inte och något föl blev det aldrig. Jag har aldrig försökt få henne dräktig efter det. Nästa år fyller hon 15 år, men det är inte för sent. Dock blir det svårare att få dem dräktiga ju äldre de blir, men vem vet? Det tål att tänkas på.
Hur som helst, här kommer i alla fall en bild från utställningen. Fler hoppas jag att kunna lägga upp lite senare. Men visst är min häst otroligt tjusig?!
Words of truth
Du älskar inte en häst för att den är vacker, den är vacker för att du älskar den.
I morgon är det dags för kallblodsutställningen. Önska mig och Linda lycka till! <3
Men kom ihåg; man åker alltid hem med samma fina häst som man kom dit med, oavsett resultatet.
I morgon är det dags för kallblodsutställningen. Önska mig och Linda lycka till! <3
Men kom ihåg; man åker alltid hem med samma fina häst som man kom dit med, oavsett resultatet.
Inlägg nummer 200
Fan, det har ändå tagit mig en stund att komma upp i 200 inlägg. Faktiskt. Men så är jag ju inte så fruktansvärt snabb eller överdrivet aktiv med bloggandet heller. Jaja.
I dag har jag varit på det stora köpcentret Nordby utanför Strömstad. Fullt med norrmän? Oh ja. Ungefär 95% av besökarna kommer från vårt grannland i väst. Jag shoppade inte direkt loss, jag var ovanligt sparsam. Men i morgon ska jag till Torp och gå i affärer så då får nog lite mer pengar rulla.
Jag kan säga att jag var långtifrån pigg imorse när jag gick upp vid sju. Dum som ett spån hade jag ju varit, och druckit rosévin till klockan ett på natten. Pucko. Därför hade jag en dov, molande huvudvärk och någon frukost kom inte på tal, jag mådde illa av att bara titta in i kylskåpet. Men men, jag blev snabbt bättre efter ett par glas juice och en Alvedon.
By the way så börjar jag bli riktigt nervös inför utställningen på lördag. Eller kanske mest inför lastningen av Linda egentligen. Men samtidigt ska det naturligtvis bli väldigt roligt. Det ska tydligen vara 27 hästar anmälda. Vad jag har förstått så tävlar alla raser ihop, vilket jag tycker känns lite konstigt. Men utställningen är i alla fall öppen för hästar av raserna nordsvensk bruks, ardenner, fjordhäst, tinker, shire och clydesdale.
I morgon ska jag förhoppningsvis hinna med att fortsätta lastträna. Innan lördag ska jag även hinna att träna lite grann på att visa henne vid hand, det är dock något som jag inte är orolig över. Linda är snäll och bra att springa med. På fredag blir det så även en stortvätt av henne, då ska det schamponeras och fejas.
Nu taggar vi minsann till utställning! Lindas första. Spännande värre...
I dag har jag varit på det stora köpcentret Nordby utanför Strömstad. Fullt med norrmän? Oh ja. Ungefär 95% av besökarna kommer från vårt grannland i väst. Jag shoppade inte direkt loss, jag var ovanligt sparsam. Men i morgon ska jag till Torp och gå i affärer så då får nog lite mer pengar rulla.
Jag kan säga att jag var långtifrån pigg imorse när jag gick upp vid sju. Dum som ett spån hade jag ju varit, och druckit rosévin till klockan ett på natten. Pucko. Därför hade jag en dov, molande huvudvärk och någon frukost kom inte på tal, jag mådde illa av att bara titta in i kylskåpet. Men men, jag blev snabbt bättre efter ett par glas juice och en Alvedon.
By the way så börjar jag bli riktigt nervös inför utställningen på lördag. Eller kanske mest inför lastningen av Linda egentligen. Men samtidigt ska det naturligtvis bli väldigt roligt. Det ska tydligen vara 27 hästar anmälda. Vad jag har förstått så tävlar alla raser ihop, vilket jag tycker känns lite konstigt. Men utställningen är i alla fall öppen för hästar av raserna nordsvensk bruks, ardenner, fjordhäst, tinker, shire och clydesdale.
I morgon ska jag förhoppningsvis hinna med att fortsätta lastträna. Innan lördag ska jag även hinna att träna lite grann på att visa henne vid hand, det är dock något som jag inte är orolig över. Linda är snäll och bra att springa med. På fredag blir det så även en stortvätt av henne, då ska det schamponeras och fejas.
Nu taggar vi minsann till utställning! Lindas första. Spännande värre...
Wä wä wä
Jag har fått lön - bra. Det är mindre än en vecka kvar till kallblodsutställningen - nervöst. Mitt rum ser ut som ett lagerutrymme - hyfsat störigt. Det har pissregnat hela dagen i princip - blött och tjötigt. Mitt modem har fått ryck och loggar ur hela tiden - vansinnesframkallande. Jag har för tillfället stora issues med min impulskontroll - definitivt mindre bra.
En liten lägesrapport, sådär ja. By the way så ligger det två hundar och snarkar i min säng. How the hell am I supposed to find a place to crash tonight?
Förmodligen verkar jag en smula förvirrad och disträ. Men det är lugnt. Jag kan lova er att det är småskit jämfört med hur jag känner mig. Jag känner mig lite grann som en sönderlekt öronmanet. Itudragen och sönderslafsad och trampad på. Men det är okej. Totally fine. Att jag inte kan hejda mig från att utföra vissa tvång och impulser är en annan femma. Men det kommer bättre dagar, andra tider. I promise. I will feel fine again. Not just today.
So long, fuckers!
(Förresten så är det mycket viktigt att behålla sitt sinne för humor, om man nu är skapt med ett sådant, och sin distans till sig själv. I annat fall kan man lika gärna hälsa hem med en gång.)
En liten lägesrapport, sådär ja. By the way så ligger det två hundar och snarkar i min säng. How the hell am I supposed to find a place to crash tonight?
Förmodligen verkar jag en smula förvirrad och disträ. Men det är lugnt. Jag kan lova er att det är småskit jämfört med hur jag känner mig. Jag känner mig lite grann som en sönderlekt öronmanet. Itudragen och sönderslafsad och trampad på. Men det är okej. Totally fine. Att jag inte kan hejda mig från att utföra vissa tvång och impulser är en annan femma. Men det kommer bättre dagar, andra tider. I promise. I will feel fine again. Not just today.
So long, fuckers!
(Förresten så är det mycket viktigt att behålla sitt sinne för humor, om man nu är skapt med ett sådant, och sin distans till sig själv. I annat fall kan man lika gärna hälsa hem med en gång.)
[insert random heading]
Mja. Livet flyter på. I morgon bär det av till Borås igen eftersom jag inte fick med mig alla prylar eller hann städa lägenheten i lördags. Men i morgon ska det sista ut och med mig hem, och det ska skuras och fejas. Men det lär förhoppningsvis gå ganska fort. Tur att man inte ska flytta ut ur ett stort jävla hus.
Jag har nu ridit Linda två kvällar i rad. Hurra för mig! Det har blivit lugna turer, mest skritt. Men hon har ju i princip ingen kondis heller, så skrittrundor är det bästa just nu. Vill i alla fall få igång henne något, det är ju inte ens två veckor kvar till utställningen. Jo det stämmer, jag har anmält Linda till en kallblodsutställning! Den är i Ljungskile, utanför Uddevalla, den 3:e september. Det som kommer bli det största orosmomentet är lastningen. Linda har inte åkt transport på fem år... Jag började att lastträna henne i söndags. Det gick ändå över förväntan måste jag säga. Vi kom såpass långt att hon stod stadigt med alla fyra hovarna på lämmen. Och jag kunde få upp henne samt backa ner henne ett flertal gånger. Hon var dessutom medgörlig och lugn hela tiden. Jag pressade henne inte för hårt utan nöjde mig med det, det är viktigt så att hon inte känner några orimliga tvång sådär precis i början. Men hon är fin, min lilla gumma. Det kommer nog att bli bra det där med lastningen också.
I morgon bitti ska jag iväg till Strömstad för att träffa min samtalskontakt där. Det ser jag fram emot. Jag känner ett trängande behov av att ventilera det som hände för en vecka sedan, och hur jag känner kring det. Mina tankar och impulser skrämmer slag på mig emellanåt.
Jag har nu ridit Linda två kvällar i rad. Hurra för mig! Det har blivit lugna turer, mest skritt. Men hon har ju i princip ingen kondis heller, så skrittrundor är det bästa just nu. Vill i alla fall få igång henne något, det är ju inte ens två veckor kvar till utställningen. Jo det stämmer, jag har anmält Linda till en kallblodsutställning! Den är i Ljungskile, utanför Uddevalla, den 3:e september. Det som kommer bli det största orosmomentet är lastningen. Linda har inte åkt transport på fem år... Jag började att lastträna henne i söndags. Det gick ändå över förväntan måste jag säga. Vi kom såpass långt att hon stod stadigt med alla fyra hovarna på lämmen. Och jag kunde få upp henne samt backa ner henne ett flertal gånger. Hon var dessutom medgörlig och lugn hela tiden. Jag pressade henne inte för hårt utan nöjde mig med det, det är viktigt så att hon inte känner några orimliga tvång sådär precis i början. Men hon är fin, min lilla gumma. Det kommer nog att bli bra det där med lastningen också.
I morgon bitti ska jag iväg till Strömstad för att träffa min samtalskontakt där. Det ser jag fram emot. Jag känner ett trängande behov av att ventilera det som hände för en vecka sedan, och hur jag känner kring det. Mina tankar och impulser skrämmer slag på mig emellanåt.
Intighet
Varför kan man aldrig nöja sig? Varför ska det stora svarta välla fram inom en trots att man ändå mår helt okej? Varför går det där förbannade tomrummet aldrig att fylla med meningsfullhet och substans?
Jag blir så trött på mig själv. Två steg framåt, ett steg bakåt. Eller kanske snarare ett steg framåt och två steg bakåt. Ibland känns det i alla fall så.
Jag har låtit självskadebeteendet ta plats inuti mig igen. I min enfald har jag trott att jag blivit fri från de självdestruktiva tankemönstren och aktiviteterna, men där tog jag fel. Det är ingen annan än jag själv som bär skulden till det. Jag har tillåtit mig att ta återfall, jag har inte kraftigt nog försökt hindra de mörka tankarna från att invadera mitt psyke. Jag känner mig svag. Så otroligt bräcklig och skör. Som om mitt skal har blivit tunnare och mer genomträngligt. Samtidigt som jag känner mig stark, driven och full av energi och framåtanda så faller jag. Jag faller ner i ett vakuum, en svart rymd. Det finns ingen botten och ingen som fångar upp mig. Jag är den eviga paradoxen. Ständigt denna motsägelsefullhet i livet, tankarna och känslorna.
Men det är väl bara jag. Endast mina upplevelser. Och de kanske inte är verkliga. Eller?
Så jag får fortsätta som om inget hänt eller händer. Som om ingenting.
För övrigt så ska jag ha en sorgeperiod med anledning av min lägenhet som snart inte är min längre. Jag kommer att sakna dig och din tråkiga utsikt. Ja, jag kommer verkligen att sakna det lilla råttboet. Skokartongen. Det fula jävla huset. Men du var ändå min. Min fristad och mitt eget ställe. Tyvärr tror jag att jag planterade en aning ångest i väggarna. Men men, den slipper jag ju nu. För i morgon kommer jag att tömma de 18 kvadratmeterna på saker och sedan ska jag städa bort det som tillhör mig. Ersätta mig med dofter av rengöringsmedel.
Som sagt så ska jag sörja nu. Det blir en sorgsen period. Men jag ska hitta mig ett nytt näste. Någonstans.
Jag blir så trött på mig själv. Två steg framåt, ett steg bakåt. Eller kanske snarare ett steg framåt och två steg bakåt. Ibland känns det i alla fall så.
Jag har låtit självskadebeteendet ta plats inuti mig igen. I min enfald har jag trott att jag blivit fri från de självdestruktiva tankemönstren och aktiviteterna, men där tog jag fel. Det är ingen annan än jag själv som bär skulden till det. Jag har tillåtit mig att ta återfall, jag har inte kraftigt nog försökt hindra de mörka tankarna från att invadera mitt psyke. Jag känner mig svag. Så otroligt bräcklig och skör. Som om mitt skal har blivit tunnare och mer genomträngligt. Samtidigt som jag känner mig stark, driven och full av energi och framåtanda så faller jag. Jag faller ner i ett vakuum, en svart rymd. Det finns ingen botten och ingen som fångar upp mig. Jag är den eviga paradoxen. Ständigt denna motsägelsefullhet i livet, tankarna och känslorna.
Men det är väl bara jag. Endast mina upplevelser. Och de kanske inte är verkliga. Eller?
Så jag får fortsätta som om inget hänt eller händer. Som om ingenting.
För övrigt så ska jag ha en sorgeperiod med anledning av min lägenhet som snart inte är min längre. Jag kommer att sakna dig och din tråkiga utsikt. Ja, jag kommer verkligen att sakna det lilla råttboet. Skokartongen. Det fula jävla huset. Men du var ändå min. Min fristad och mitt eget ställe. Tyvärr tror jag att jag planterade en aning ångest i väggarna. Men men, den slipper jag ju nu. För i morgon kommer jag att tömma de 18 kvadratmeterna på saker och sedan ska jag städa bort det som tillhör mig. Ersätta mig med dofter av rengöringsmedel.
Som sagt så ska jag sörja nu. Det blir en sorgsen period. Men jag ska hitta mig ett nytt näste. Någonstans.
The past always seem better than it really was
Jag har besökt ögonkliniken i dag, jajamän. Tydligen kvalificerade jag mig för en akuttid. Jag fick tre olika svidande droppar i ögonen och sedan blängde och lyste man in i mina ögon. Men tji fick jag - problemet var inget annat än dessa satans åldersförändringar. Grumlingar som kan leva sitt eget lilla liv. Flytta på sig och sådär. Känns härligt.
Och så grubblar jag. Grubblar och våndas. Står emot respektive inte står emot till synes totalt irrationella impulser. Som igår kväll. Men det är en helt annan historia.
En sak är säker, mina själsliga ärr och och upplevelser blir definitivt inte färre. Icke desto heller minskar de fysiska ärren i antal. Men har jag något annat val än att bära upp min ärrade skepnad med stolthet och mod? Jag går på krossat glas genom livet. Alla ser att glassplitter tränger in i mina fötter och orsakar mig skada och lidande. Men själva går de bredvid min väg av förstörelse, de behöver inte oroa sig för att bli uppskurna under livets gång. Alltså kan de vara lugna, men för sakens skull så låtsas de visa medlidande och bry sig om att jag har ont och att jag ärras för livet.
Självskadebeteende är mycket, mycket lömskt. Jag har bittert fått erfara det så många gånger, men varför i helvete glömmer jag det alltid ändå?
Ett beroende. En impuls som kräver ögonblicklig tillfredsställelse. Ett rop. Inifrån eller utifrån?
Jag börjar tveka på om man verkligen kan bli helt fri från det. Alltså totalt "botad", fullkomligt ren från ett självskadande tankemönster och beteende. Det sitter så djupt, det har slagit rot i och infekterat hela systemet.
Time will tell.
Och så grubblar jag. Grubblar och våndas. Står emot respektive inte står emot till synes totalt irrationella impulser. Som igår kväll. Men det är en helt annan historia.
En sak är säker, mina själsliga ärr och och upplevelser blir definitivt inte färre. Icke desto heller minskar de fysiska ärren i antal. Men har jag något annat val än att bära upp min ärrade skepnad med stolthet och mod? Jag går på krossat glas genom livet. Alla ser att glassplitter tränger in i mina fötter och orsakar mig skada och lidande. Men själva går de bredvid min väg av förstörelse, de behöver inte oroa sig för att bli uppskurna under livets gång. Alltså kan de vara lugna, men för sakens skull så låtsas de visa medlidande och bry sig om att jag har ont och att jag ärras för livet.
Självskadebeteende är mycket, mycket lömskt. Jag har bittert fått erfara det så många gånger, men varför i helvete glömmer jag det alltid ändå?
Ett beroende. En impuls som kräver ögonblicklig tillfredsställelse. Ett rop. Inifrån eller utifrån?
Jag börjar tveka på om man verkligen kan bli helt fri från det. Alltså totalt "botad", fullkomligt ren från ett självskadande tankemönster och beteende. Det sitter så djupt, det har slagit rot i och infekterat hela systemet.
Time will tell.
Psykad av det fysiska
THE STORY OF TODAY
AAAARGH. Jag riskerar att få ett bryt av modell större. Varför? Lugn, jag ska strax förklara. Låt mig ta det hela i tur och ordning.
DEL 1
För tillfället befinner jag mig i Borås, jag åkte hit igår för att jag skulle uträtta ett gäng ärenden. Så imorse steg jag upp halv sju eftersom jag skulle infinna mig på ortopedtekniska på SÄS klockan åtta på morgonen. Visst, så långt inga problem. Men när jag käckt klampar in där och tror att jag ska få skoinlägg utprovade till mig så stöter vi på problem. Mina gamla, mycket välanvända och till bristningsgränsen nerslitna, Converse får sig en utskällning. Jag blir tillsagd att jag inte kan ha skoinlägg i sådana skor, inte ens om de är splitternya. Whaat?! Nä, de är tydligen för platta. Men jaha, borde det då inte vara bra att lägga in sulor/inlägg i dem? Knas.
Så vad gjorde man då? Jo jag fick barfota knalla fram och tillbaka på ett klibbigt sjukhusgolv medan man tittade på mina fötter. Bara en sådan sak, liksom. Som jag misstänkte så var det det något lurigt med vänsterfoten. Någonting om att den "kollapsade" när jag satte ner foten. Och därför behöver jag speciella inlägg till skorna. Som jag inte kan ha i Converse. Som jag måste köpa nya gympaskor för att få ha. Och inte då är de gratis, nejdå, 600 kronor ska de ha för det minsann. Och då kostar ju gympadojorna jag vet inte hur mycket. Usch. Och som sagt, inte kunde jag skaffa dem nu. Nä, välkommen tillbaka när du har köpt skor! Ja men jag håller på att flytta, sa jag. Så det får skickas vidare till Uddevalla sjukhus och så får jag åka dit någong gång (om femton år eller så, antagligen).
Nu till det mest delikata; när ortopedteknikern klämde och kände på mina fötter så la hon märke till ärren på mina ben, jag har ju de flesta långt ner på benen.
(hon) -Skär du dig?
(jag) -Nej.
(hon) -Har du gjort det då?
(jag) -Jodå, men inte sen i maj.
(hon) -Har du skurit dig mycket eller djupt i benen?
(jag) -Njaa... Jag fick sy ett par gånger i våras, senast.
(hon) -För du vet att man kan skada senorna i benen när man gör det. Så jag tänkte att det kanske hade med saken att göra.
(jag) -Okej. Nä men jag har nog bara ställt till det med nerver och sånt, såvitt jag vet.
Tystnad och allvarlig blick från ortopedteknikern.
(hon) -Vill du ha en remiss för det där, eller har du talat med någon?
(jag, leende) -Nej tack du, jag har varit psykpatient i många år och har redan psykläkare och hela faderullan!
End of story
DEL 2
Jag hoppar över mellandelen av dagen, den delen med kuratorsbesöket. Den är nämligen inte så intressant.
Alltså skyndar vi fram till eftermiddagen, innehållandes detta;
Halv fyra hade jag tid hos optikern här i stan. Jag har nämligen sedan ungefär tre veckor tillbaka problem med ögonen, eller rättare sagt så är jag nästan säker på att det är vänster öga som spökar. Det är fruktansvärt svårt att förklara besvären, men det är som om en stor grumling med tillhörande disighet rör sig över ögat och synfältet när jag vänder blicken från sida till sida. Dessutom har jag upplevt obehag och känslor av skav i ögat. Allt detta har blivit värre och värre, tillsammans med mina redan kända åldersförändringar som ger små "sotflagor" eller "flugor" i synfältet.
Nåja, jag gick till optikern för att undersöka detta då det aldrig försvann. Men optikern verkade gå bet! Båda ögonen såg så fina, så fina ut. Ingenting på hornhinnan eller så. Men som hon sa, hon kan inte se långt in i ögat med de instrument de har där. Så hon tyckte att en läkare skulle kolla på det. Skicka remiss? Jaha, men vart då? Jag är mitt uppe i en flytt. Uddevalla får det bli då. Åh tack, då tar det väl ytterligare tusen år innan någon ögonläkare har tid att bry sig om mig! Jag blev ledsen, rädd, frustrerad och ännu oroligare över det här med mitt öga. Visst, jag har ju inte direkt ont. Men någonting är ju FEL! Det här kom plötsligt, stör mig och ge mig obehag. Dessutom har det förvärrats på bara tre veckor. Så jag frågade om jag skulle traska upp till akuten. Nej, ögonkliniken hade stängt för dagen. Men hon ska ringa dit i morgon bitti och böna och be för min skull. Nu hoppas jag innerligt att jag får en tid där, så att jag kan ränna upp till SÄS och få detta undersökt. Jag blev så frustrerad och orolig att jag var på vippen att börja grina, sådär rätt och ner hos optikern. Det hade ju sett ut det.
Nu har jag skrivit en mindre roman, och nu vill jag inte ens skriva mer. Nu ska jag sätta mig och vänta på att det ska bli morgon så att jag får veta om läkarna vill bry sig om mitt öga eller bara sitta och skratta åt mig som försöker sno åt sig deras dyrbara tid.
THE END
AAAARGH. Jag riskerar att få ett bryt av modell större. Varför? Lugn, jag ska strax förklara. Låt mig ta det hela i tur och ordning.
DEL 1
För tillfället befinner jag mig i Borås, jag åkte hit igår för att jag skulle uträtta ett gäng ärenden. Så imorse steg jag upp halv sju eftersom jag skulle infinna mig på ortopedtekniska på SÄS klockan åtta på morgonen. Visst, så långt inga problem. Men när jag käckt klampar in där och tror att jag ska få skoinlägg utprovade till mig så stöter vi på problem. Mina gamla, mycket välanvända och till bristningsgränsen nerslitna, Converse får sig en utskällning. Jag blir tillsagd att jag inte kan ha skoinlägg i sådana skor, inte ens om de är splitternya. Whaat?! Nä, de är tydligen för platta. Men jaha, borde det då inte vara bra att lägga in sulor/inlägg i dem? Knas.
Så vad gjorde man då? Jo jag fick barfota knalla fram och tillbaka på ett klibbigt sjukhusgolv medan man tittade på mina fötter. Bara en sådan sak, liksom. Som jag misstänkte så var det det något lurigt med vänsterfoten. Någonting om att den "kollapsade" när jag satte ner foten. Och därför behöver jag speciella inlägg till skorna. Som jag inte kan ha i Converse. Som jag måste köpa nya gympaskor för att få ha. Och inte då är de gratis, nejdå, 600 kronor ska de ha för det minsann. Och då kostar ju gympadojorna jag vet inte hur mycket. Usch. Och som sagt, inte kunde jag skaffa dem nu. Nä, välkommen tillbaka när du har köpt skor! Ja men jag håller på att flytta, sa jag. Så det får skickas vidare till Uddevalla sjukhus och så får jag åka dit någong gång (om femton år eller så, antagligen).
Nu till det mest delikata; när ortopedteknikern klämde och kände på mina fötter så la hon märke till ärren på mina ben, jag har ju de flesta långt ner på benen.
(hon) -Skär du dig?
(jag) -Nej.
(hon) -Har du gjort det då?
(jag) -Jodå, men inte sen i maj.
(hon) -Har du skurit dig mycket eller djupt i benen?
(jag) -Njaa... Jag fick sy ett par gånger i våras, senast.
(hon) -För du vet att man kan skada senorna i benen när man gör det. Så jag tänkte att det kanske hade med saken att göra.
(jag) -Okej. Nä men jag har nog bara ställt till det med nerver och sånt, såvitt jag vet.
Tystnad och allvarlig blick från ortopedteknikern.
(hon) -Vill du ha en remiss för det där, eller har du talat med någon?
(jag, leende) -Nej tack du, jag har varit psykpatient i många år och har redan psykläkare och hela faderullan!
End of story
DEL 2
Jag hoppar över mellandelen av dagen, den delen med kuratorsbesöket. Den är nämligen inte så intressant.
Alltså skyndar vi fram till eftermiddagen, innehållandes detta;
Halv fyra hade jag tid hos optikern här i stan. Jag har nämligen sedan ungefär tre veckor tillbaka problem med ögonen, eller rättare sagt så är jag nästan säker på att det är vänster öga som spökar. Det är fruktansvärt svårt att förklara besvären, men det är som om en stor grumling med tillhörande disighet rör sig över ögat och synfältet när jag vänder blicken från sida till sida. Dessutom har jag upplevt obehag och känslor av skav i ögat. Allt detta har blivit värre och värre, tillsammans med mina redan kända åldersförändringar som ger små "sotflagor" eller "flugor" i synfältet.
Nåja, jag gick till optikern för att undersöka detta då det aldrig försvann. Men optikern verkade gå bet! Båda ögonen såg så fina, så fina ut. Ingenting på hornhinnan eller så. Men som hon sa, hon kan inte se långt in i ögat med de instrument de har där. Så hon tyckte att en läkare skulle kolla på det. Skicka remiss? Jaha, men vart då? Jag är mitt uppe i en flytt. Uddevalla får det bli då. Åh tack, då tar det väl ytterligare tusen år innan någon ögonläkare har tid att bry sig om mig! Jag blev ledsen, rädd, frustrerad och ännu oroligare över det här med mitt öga. Visst, jag har ju inte direkt ont. Men någonting är ju FEL! Det här kom plötsligt, stör mig och ge mig obehag. Dessutom har det förvärrats på bara tre veckor. Så jag frågade om jag skulle traska upp till akuten. Nej, ögonkliniken hade stängt för dagen. Men hon ska ringa dit i morgon bitti och böna och be för min skull. Nu hoppas jag innerligt att jag får en tid där, så att jag kan ränna upp till SÄS och få detta undersökt. Jag blev så frustrerad och orolig att jag var på vippen att börja grina, sådär rätt och ner hos optikern. Det hade ju sett ut det.
Nu har jag skrivit en mindre roman, och nu vill jag inte ens skriva mer. Nu ska jag sätta mig och vänta på att det ska bli morgon så att jag får veta om läkarna vill bry sig om mitt öga eller bara sitta och skratta åt mig som försöker sno åt sig deras dyrbara tid.
THE END
Hold on to whatever that feels real
Jag tänkte att jag kanske borde skriva någonting här i bloggen.
Ska jag ha kvar den här bloggen? Kan jag fortsätta att ha en blogg som heter ADHDstudenten fast jag inte längre är student?
Jag kom fram till detta svar; ja, bloggen ska få fortsätta att existera. Så mycket energi och tårar jag lagt ner i den så vill jag att den ska finnas kvar. Den innehåller både glädje och sorg.
Den ska också få ha kvar samma namn. Även om jag inte är student i den mening att jag håller på med en vuxenutbildning så kommer jag trots allt alltid att vara en student. Alla är vi studenter, vi studerar livet självt. Livets mening och vad vi ska fylla våra liv med. Den utbildningen upphör aldrig.
Snart ska lägenheten tömmas. Jag hade turen att bli av med den till första september, så det innebär att jag sparar över sex tusen spänn på de två månadshyrorna jag därmed slipper betala. Najs.
Nu kollar jag runt efter ny lägenhet. Det är inte helt lätt, särskilt inte med tanke på att jag inte vet hur jag ska fixa kontrakt samt finansiera det hela. Jag har ju inget fast jobb. Inget jobb över huvud taget nu längre. I går gjorde jag min sista dag på Stadsbiblioteket. It feels so sad.
Men jag hyser förhoppningar om arbete på biblioteket i Munkedal. På måndag ska jag prata med chefen där. Får jag jobb där så ska jag inrikta lägenhetsletandet till Munkedal och Dingle i första hand. Det vore liksom smartast. Och antagligen också lättare och billigare där.
Men jag fortsätter att leta. Leta efter meningsfullhet i tillvaron. Jag söker ständigt den där eftertraktansvärda acceptansen för att stilla mig själv och känna att det är okej. Återigen är jag nerslängd i den skummande malströmmen av förändring. Jag inser att ingenting är statiskt och nu börjar jag tro att jag kommer att kunna fatta att ingenting kommer att vara statiskt, någonsin. Jag kommer att befinna mig i ständig förändring. Det enda som ändrar sig är hastigheten och takten. Mental och andlig förändring. Livet är inte stillastående och det är det ej heller meningen att det ska vara. Nu stirrar jag livet och dess förutsättningar rätt i vitögat och skalar av mig det sista motståndet. Jag gör mig följsam och redo för att kasta mig in i vad än framtiden har i beredskap.
Ska jag ha kvar den här bloggen? Kan jag fortsätta att ha en blogg som heter ADHDstudenten fast jag inte längre är student?
Jag kom fram till detta svar; ja, bloggen ska få fortsätta att existera. Så mycket energi och tårar jag lagt ner i den så vill jag att den ska finnas kvar. Den innehåller både glädje och sorg.
Den ska också få ha kvar samma namn. Även om jag inte är student i den mening att jag håller på med en vuxenutbildning så kommer jag trots allt alltid att vara en student. Alla är vi studenter, vi studerar livet självt. Livets mening och vad vi ska fylla våra liv med. Den utbildningen upphör aldrig.
Snart ska lägenheten tömmas. Jag hade turen att bli av med den till första september, så det innebär att jag sparar över sex tusen spänn på de två månadshyrorna jag därmed slipper betala. Najs.
Nu kollar jag runt efter ny lägenhet. Det är inte helt lätt, särskilt inte med tanke på att jag inte vet hur jag ska fixa kontrakt samt finansiera det hela. Jag har ju inget fast jobb. Inget jobb över huvud taget nu längre. I går gjorde jag min sista dag på Stadsbiblioteket. It feels so sad.
Men jag hyser förhoppningar om arbete på biblioteket i Munkedal. På måndag ska jag prata med chefen där. Får jag jobb där så ska jag inrikta lägenhetsletandet till Munkedal och Dingle i första hand. Det vore liksom smartast. Och antagligen också lättare och billigare där.
Men jag fortsätter att leta. Leta efter meningsfullhet i tillvaron. Jag söker ständigt den där eftertraktansvärda acceptansen för att stilla mig själv och känna att det är okej. Återigen är jag nerslängd i den skummande malströmmen av förändring. Jag inser att ingenting är statiskt och nu börjar jag tro att jag kommer att kunna fatta att ingenting kommer att vara statiskt, någonsin. Jag kommer att befinna mig i ständig förändring. Det enda som ändrar sig är hastigheten och takten. Mental och andlig förändring. Livet är inte stillastående och det är det ej heller meningen att det ska vara. Nu stirrar jag livet och dess förutsättningar rätt i vitögat och skalar av mig det sista motståndet. Jag gör mig följsam och redo för att kasta mig in i vad än framtiden har i beredskap.
Metaphor
You stole my pure intentions
You are the sickness in between
Let me in, I'll bury the pain
You taught me to be sad as you
You almost made me take it all
Let me in, I'll bury the pain
You bend me and you shake me
You beg me then you break me
Let me in, I'll bury the pain
You made me feel like a sinner
Now you fear you'll die alone
Let me in, I'll bury the pain
The sickness that you are
The plague that made me starve
You think you can show me how I've come this far
I feel it's taking over
Everything falls dark
Break me open
The desperate cry
(In Flames)
You are the sickness in between
Let me in, I'll bury the pain
You taught me to be sad as you
You almost made me take it all
Let me in, I'll bury the pain
You bend me and you shake me
You beg me then you break me
Let me in, I'll bury the pain
You made me feel like a sinner
Now you fear you'll die alone
Let me in, I'll bury the pain
The sickness that you are
The plague that made me starve
You think you can show me how I've come this far
I feel it's taking over
Everything falls dark
Break me open
The desperate cry
(In Flames)
Jag har mera tålamod än du har hårda ord
So what's happening? Jag jobbar, jobbar och jobbar. Visserligen bara 75% men med tanke på logistiken så tar arbetet bra mycket mera tid i anspråk. Vissa dagar är jag hemifrån 10-12 timmar. Men varför gnälla? Jag tar allt cyklande, all väntan och allt kollektivt åkande med jämnmod. Inte skulle det dimpa ner ett körkort och en bil framför ögonen på mig även om jag gapade och skrek och protesterade. Och förresten så skulle det vara fan så mycket dyrare att köra bil till och från Strömstad varenda eviga dag. Dock hade det varit fint att slippa bo mitt ute i ingenstans där man måste cykla fem kilometer till bussen. Men nu är det som det är och därmed basta.
Nu är jag inne på näst sista arbetsveckan. Det suger så inihelvete mycket, kort sagt. Jag har vant mig vid att jobba hela dagarna, måndag till fredag. Jag älskar mitt jobb och vill ärligt talat inte sluta. Men det finns inte plats för mig efter de här veckorna. De har utsett en annan extrapersonal, som dessutom är utbildad. Jaja. Jag ska ringa till bibblan i Munkedal och höra mig för. Har man tur kanske det kan finnas plats där. Den som lever får se.
Alltså har jag bestämt mig. Det blir inte Borås i höst. Lägenheten är uppsagd och jag klurar på hur jag ska lösa boendet. Tillbaka till bushen? Nej tack, inte som permanent lösning. Jag kommer att freaka ur totalt inom en snar framtid om jag ska tvingas att bo här hemma igen. Det skulle vara minst sagt destruktivt att flytta tillbaka.
Så det jag ska göra är att prata med socialen, försökte ringa idag men det var inte det lättaste att få prata med någon. Hoppas jag har bättre tur i morgon. Vet inte riktigt vad soc kan göra för mig, om de kan hjälpa mig med lägenhet. Men som sagt får jag se, det är ju alltid värt att höra sig för. Helst vill jag bo i Tanumshede i så fall (ja faktiskt), men Grebbestad i andra hand. Smartare att bo i Tanum med tanke på tillgänglighet och förbindelser. Lättare att hitta lägenhet där också, tror jag åtminstone.
Snart är jag arbetslös. Känns verkligen skit. Men nu får det bli som det blir, för jag har klippt mina känslomässiga band till utbildningen som jag till slut insett blir mig övermäktig. Nu har jag bestämt att jag lägger ner det. Bibliotekarieutbildningen är ett avslutat kapitel i mitt liv. Nu ser jag framåt och följer livets gång. Jag märker allt eftersom vart det för mig och var jag hamnar.
Som i en gammal sång
Att spela på min grammofon
Vill höra samma sång
Där allt blir bra imorron
(Veronica Maggio)
Nu är jag inne på näst sista arbetsveckan. Det suger så inihelvete mycket, kort sagt. Jag har vant mig vid att jobba hela dagarna, måndag till fredag. Jag älskar mitt jobb och vill ärligt talat inte sluta. Men det finns inte plats för mig efter de här veckorna. De har utsett en annan extrapersonal, som dessutom är utbildad. Jaja. Jag ska ringa till bibblan i Munkedal och höra mig för. Har man tur kanske det kan finnas plats där. Den som lever får se.
Alltså har jag bestämt mig. Det blir inte Borås i höst. Lägenheten är uppsagd och jag klurar på hur jag ska lösa boendet. Tillbaka till bushen? Nej tack, inte som permanent lösning. Jag kommer att freaka ur totalt inom en snar framtid om jag ska tvingas att bo här hemma igen. Det skulle vara minst sagt destruktivt att flytta tillbaka.
Så det jag ska göra är att prata med socialen, försökte ringa idag men det var inte det lättaste att få prata med någon. Hoppas jag har bättre tur i morgon. Vet inte riktigt vad soc kan göra för mig, om de kan hjälpa mig med lägenhet. Men som sagt får jag se, det är ju alltid värt att höra sig för. Helst vill jag bo i Tanumshede i så fall (ja faktiskt), men Grebbestad i andra hand. Smartare att bo i Tanum med tanke på tillgänglighet och förbindelser. Lättare att hitta lägenhet där också, tror jag åtminstone.
Snart är jag arbetslös. Känns verkligen skit. Men nu får det bli som det blir, för jag har klippt mina känslomässiga band till utbildningen som jag till slut insett blir mig övermäktig. Nu har jag bestämt att jag lägger ner det. Bibliotekarieutbildningen är ett avslutat kapitel i mitt liv. Nu ser jag framåt och följer livets gång. Jag märker allt eftersom vart det för mig och var jag hamnar.
Som i en gammal sång
Att spela på min grammofon
Vill höra samma sång
Där allt blir bra imorron
(Veronica Maggio)
Let's join the freakshow
Häpp, nu är det enough. Jag har kommit till klarhet gällande hur jag ska göra framöver. Denna veckan ska jag säga upp lägenheten (tre månaders uppsägningstid). Så fort det är möjligt ska jag kontakta högskolan och höra huruvida jag är berättigad till ett studieuppehåll och behålla min plats eller ej, eller om jag helt sonika måste sluta. Det tråkiga i så fall är ju att jag inte kan ångra mig och söka in på nytt. Då är bibliotekarieprogrammet kört min del alltså.
Jag får flytta hem igen i väntan på annat, och sedan får man se var man hamnar. Det jag allra helst skulle vilja göra nu är i alla fall att fortsätta jobba på Strömstads stadsbibliotek och det är ingen omöjlighet att det kan bli så. Ska kolla upp det där bättre.
Ett stort fett minus i den här kråksången är att jag tvingas flyttas tillbaka till psyk här igen, från det jättebra neuropsyk i Borås. Fail! Men jag ska se till att jag INTE får samma läkare som jag hade under flera år här, det pallar jag bara inte. Nä, jag ska kräva att få en annan.
Nu måste jag gå och lägga mig. I morgon ska jag träffa kuratorn innan jag börjar jobba och sedan blir det en lååång dag och kväll. Förresten så kan man inte åka tåg här längre. Den satans skiten spårade ur utanför Tanum igår och de har inte fått bort skrället än ens. Men jag blev inte förvånad, järnvägen här är gammal och kass och underhållsarbetet obefintligt.
Jahatacksåmyckethej.
Jag får flytta hem igen i väntan på annat, och sedan får man se var man hamnar. Det jag allra helst skulle vilja göra nu är i alla fall att fortsätta jobba på Strömstads stadsbibliotek och det är ingen omöjlighet att det kan bli så. Ska kolla upp det där bättre.
Ett stort fett minus i den här kråksången är att jag tvingas flyttas tillbaka till psyk här igen, från det jättebra neuropsyk i Borås. Fail! Men jag ska se till att jag INTE får samma läkare som jag hade under flera år här, det pallar jag bara inte. Nä, jag ska kräva att få en annan.
Nu måste jag gå och lägga mig. I morgon ska jag träffa kuratorn innan jag börjar jobba och sedan blir det en lååång dag och kväll. Förresten så kan man inte åka tåg här längre. Den satans skiten spårade ur utanför Tanum igår och de har inte fått bort skrället än ens. Men jag blev inte förvånad, järnvägen här är gammal och kass och underhållsarbetet obefintligt.
Jahatacksåmyckethej.
Hey there miscreation
Det är sjukt störande att jag kommer på så himla mycket bra saker när jag åker tåg eller buss. Jag sitter där och filosoferar och kollar ut genom fönstret, jag tänker liksom jättevettiga och smarta grejer, men sedan så försvinner alltihopa. Och så har jag aldrig med mig papper och penna så att jag kan skriva ner det. Crap. Jag kånkar alltid runt på böcker och sådant så det är ju tungt nog som det är.
Jaja. För tillfället känns min hjärna som mos. Orsaken torde vara en mindre lyckad kombination av morgonstress, för lite vätska, för lite mat, värmen, samt att ha varit hemifrån i nästan tolv timmar. För det var ju inte speciellt betungande på jobbet i dag. Vi lär ha nått en bottennotering vad gäller besök och utlån. Segt var ordet.
Jag har försökt kolla upp huruvida man kan åka med Västtrafiks områdesladdning på Kosterbåtarna, och det verkar vara grönt. Eftersom jag aldrig har varit ut till Kosteröarna (utanför Strömstad) och jag nu ändå har ett busskort som jag kan åka obegränsat med, så tänkte jag att det kunde bli en fin utflykt att ta båten dit någon gång innan sommaren är slut. Ska bara dra med mig någon också, till exempel syrran.
Tänkte för övrigt eventuellt sticka ner till Borås nästnästa helg. Det är ju som sagt bra att passa på att utnyttja busskortet. Nackdelen är bara att jag tvingas åka tåg Uddevalla-Borås, eftersom flerkommunsladdningen inte gäller i Göteborgs kommun. Snåljåpar!
Jaja. För tillfället känns min hjärna som mos. Orsaken torde vara en mindre lyckad kombination av morgonstress, för lite vätska, för lite mat, värmen, samt att ha varit hemifrån i nästan tolv timmar. För det var ju inte speciellt betungande på jobbet i dag. Vi lär ha nått en bottennotering vad gäller besök och utlån. Segt var ordet.
Jag har försökt kolla upp huruvida man kan åka med Västtrafiks områdesladdning på Kosterbåtarna, och det verkar vara grönt. Eftersom jag aldrig har varit ut till Kosteröarna (utanför Strömstad) och jag nu ändå har ett busskort som jag kan åka obegränsat med, så tänkte jag att det kunde bli en fin utflykt att ta båten dit någon gång innan sommaren är slut. Ska bara dra med mig någon också, till exempel syrran.
Tänkte för övrigt eventuellt sticka ner till Borås nästnästa helg. Det är ju som sagt bra att passa på att utnyttja busskortet. Nackdelen är bara att jag tvingas åka tåg Uddevalla-Borås, eftersom flerkommunsladdningen inte gäller i Göteborgs kommun. Snåljåpar!
It's hard to reach the one you love the most
Jag spankulerar omkring här och grubblar, dock inget ovanligt med det, men det var precis en tanke som slog mig. Varför är det alltid svårare att prata, och då menar jag riktigt prata, med de som står en närmast? Varför är det så sjukt mycket jobbigare än att fläka upp sitt innersta för en psykolog eller kurator? Nu kanske vissa protesterar och tycker att det inte alls är så. Visst, kanske inte för alla, men för en stor mängd människor skulle jag tro.
Har det att göra med att vi är rädda för att skrämma iväg anhöriga och vänner? Är vi så oroliga för att mista våra närmaste att vi tvekar inför att visa vilka vi verkligen är och berätta hur vi tänker och känner?
Jag misstänker att en del av svaret kan ligga däri. För jag tror att vi ofta är överdrivet ängsliga inför vad som kommer att hända om vi öppnar vårt innersta och låter de människor som vi litar på, och på något vis är beroende av, att se vad som döljer sig inom oss. Vi är livrädda för att orsaka avståndstagande på grund av missförstånd, oförstående och kanske till och med förakt.
Så varför är det då lättare att öppna upp sig inför en helt okänd människa som man, i alla fall inte till en början, har något som slags relation till? Jo, förklaringarna på den föregående frågan lär besvara även denna undran. Eftersom vi är rädda att skämmas inför personer som vi känner väl, och kanske orsaka att de får en negativ bild av en eller till och med tar avstånd från en, så gäller det motsatta i detta fall.
Låt oss säga att man träffar en kurator. Du möter denna som då är i sin yrkesroll. Dessutom känner du inte människan personligt, han eller hon blir alltså som någon slags myndighetsperson eller kanske till och med en överordnad makt, i alla fall någon som befinner sig på en annan nivå än en själv. Det är lite krångligt att förklara hur jag tänker, men när man möter en samtalskontakt så är rollerna redan klart satta. Man behöver inte fundera kring vilken position man själv ska ta, eller ängslas över om den andra parten är väldigt dominant och så vidare.
Hur som helst. En samtalskontakt träffar och pratar man med vid ett begränsat antal tillfällen, och så är det bra med det. Man behöver inte umgås något mer med personen ifråga och har inget mer att göra med denne. Han eller hon är inte involverad i ditt liv eller din direkta närhet, och du har därför ingen anledning att fundera på vad han eller hon kommer att tycka om dig eller om denne eventuellt kommer att påverkas negativt av de innersta tankar du delar med dig av. Detta är inte enbart av godo, dock. Det är åtminstone vad jag tycker och tror.
Alla har behov av att tala mer med sina nära och kära. Visa vad vi känner, tänker och tycker på riktigt.
Men säg, hur enkelt är det i ett samhälle som detta? Ytlighet, stress, egofixering, karriärer, materialism och isolering är bara några av fenomenen att skylla på.
Och allting fortsätter att klia. Livet skaver och jag vet inte hur jag ska bete mig för att det ska kännas bekvämt att bära. När jag försöker att prata med de som är nära så får jag panik, kräkkänslor och yrsel. När jag på ett eller annat sätt tvingas till att öppna munnen och dryfta vad som egentligen pågår så får jag breakdowns. Det slutar alltid med att jag flyr. Det är en instinkt, en självbevarelsedrift. Så har det alltid varit, och jag tror att jag är socialt handikappad. Jag fick aldrig lära mig det där med närhet, ömhet och att prata om sådant som betyder något. Det fattas en bit i i min mognad. Ett hål i uppväxten. Är det därför jag emotionellt känner mig som ett barn? Kroppen och intellektet växte, men det sociala och känslomässiga stannade i något förpubertalt stadie.
And I tear it apart and burn it all down 'cause I have to.
Har det att göra med att vi är rädda för att skrämma iväg anhöriga och vänner? Är vi så oroliga för att mista våra närmaste att vi tvekar inför att visa vilka vi verkligen är och berätta hur vi tänker och känner?
Jag misstänker att en del av svaret kan ligga däri. För jag tror att vi ofta är överdrivet ängsliga inför vad som kommer att hända om vi öppnar vårt innersta och låter de människor som vi litar på, och på något vis är beroende av, att se vad som döljer sig inom oss. Vi är livrädda för att orsaka avståndstagande på grund av missförstånd, oförstående och kanske till och med förakt.
Så varför är det då lättare att öppna upp sig inför en helt okänd människa som man, i alla fall inte till en början, har något som slags relation till? Jo, förklaringarna på den föregående frågan lär besvara även denna undran. Eftersom vi är rädda att skämmas inför personer som vi känner väl, och kanske orsaka att de får en negativ bild av en eller till och med tar avstånd från en, så gäller det motsatta i detta fall.
Låt oss säga att man träffar en kurator. Du möter denna som då är i sin yrkesroll. Dessutom känner du inte människan personligt, han eller hon blir alltså som någon slags myndighetsperson eller kanske till och med en överordnad makt, i alla fall någon som befinner sig på en annan nivå än en själv. Det är lite krångligt att förklara hur jag tänker, men när man möter en samtalskontakt så är rollerna redan klart satta. Man behöver inte fundera kring vilken position man själv ska ta, eller ängslas över om den andra parten är väldigt dominant och så vidare.
Hur som helst. En samtalskontakt träffar och pratar man med vid ett begränsat antal tillfällen, och så är det bra med det. Man behöver inte umgås något mer med personen ifråga och har inget mer att göra med denne. Han eller hon är inte involverad i ditt liv eller din direkta närhet, och du har därför ingen anledning att fundera på vad han eller hon kommer att tycka om dig eller om denne eventuellt kommer att påverkas negativt av de innersta tankar du delar med dig av. Detta är inte enbart av godo, dock. Det är åtminstone vad jag tycker och tror.
Alla har behov av att tala mer med sina nära och kära. Visa vad vi känner, tänker och tycker på riktigt.
Men säg, hur enkelt är det i ett samhälle som detta? Ytlighet, stress, egofixering, karriärer, materialism och isolering är bara några av fenomenen att skylla på.
Och allting fortsätter att klia. Livet skaver och jag vet inte hur jag ska bete mig för att det ska kännas bekvämt att bära. När jag försöker att prata med de som är nära så får jag panik, kräkkänslor och yrsel. När jag på ett eller annat sätt tvingas till att öppna munnen och dryfta vad som egentligen pågår så får jag breakdowns. Det slutar alltid med att jag flyr. Det är en instinkt, en självbevarelsedrift. Så har det alltid varit, och jag tror att jag är socialt handikappad. Jag fick aldrig lära mig det där med närhet, ömhet och att prata om sådant som betyder något. Det fattas en bit i i min mognad. Ett hål i uppväxten. Är det därför jag emotionellt känner mig som ett barn? Kroppen och intellektet växte, men det sociala och känslomässiga stannade i något förpubertalt stadie.
And I tear it apart and burn it all down 'cause I have to.
Complicated shit
Jag drabbades av ett smärre break-down för en stund sedan. Jobbiga grejer som till slut blev för mycket, och allt rann över. Jag svalde ett par Theralen, något som jag inte gjort på flera veckor. Har bara tagit Lergigan någon enstaka gång och Imovane vid några spridda tillfällen.
Sedan flydde jag fältet och stack bort till hästarna som nu går i en hage några hundra meter från huset. De var så lugna och trygga. Jag begravde mitt ansikte i Lindas man, andades in hennes underbara hästdoft, smekte hennes lena päls. Jag bara stod där och klappade och försökte att vara närvarande i nuet (DBT-grejer, you know). Och hur fantastisk är inte hästen? Hon stod där så fridfullt och snällt, som för att trösta mig, som för att säga mig att allting blir bättre, att det ordnar sig. Hon bara fanns där, stor och varm och trygg. En klippa att luta sig mot.
Djuren förstår, det gör de verkligen. De är inte dumma, de känner intuitivt när det är något som inte står rätt till och när man är i obalans. Och särskilt hästar är djur som strävar efter harmoni och balans, de behöver det för att må bra. De är ärliga och döljer aldrig något. Varför kan inte vi människor vara lite mer som hästar?
Nåja. Linda hjälpte mig ikväll. Men nu är det dags att gå och lägga sig, för i morgon väntar ännu en tidig arbetsdag.
Sedan flydde jag fältet och stack bort till hästarna som nu går i en hage några hundra meter från huset. De var så lugna och trygga. Jag begravde mitt ansikte i Lindas man, andades in hennes underbara hästdoft, smekte hennes lena päls. Jag bara stod där och klappade och försökte att vara närvarande i nuet (DBT-grejer, you know). Och hur fantastisk är inte hästen? Hon stod där så fridfullt och snällt, som för att trösta mig, som för att säga mig att allting blir bättre, att det ordnar sig. Hon bara fanns där, stor och varm och trygg. En klippa att luta sig mot.
Djuren förstår, det gör de verkligen. De är inte dumma, de känner intuitivt när det är något som inte står rätt till och när man är i obalans. Och särskilt hästar är djur som strävar efter harmoni och balans, de behöver det för att må bra. De är ärliga och döljer aldrig något. Varför kan inte vi människor vara lite mer som hästar?
Nåja. Linda hjälpte mig ikväll. Men nu är det dags att gå och lägga sig, för i morgon väntar ännu en tidig arbetsdag.
Har jag sett dig förut, i ett annat liv?
Egentligen vet jag inte alls vad jag ska skriva. Har inte tänkt så långt, ärligt talat. Jag är bara allmänt scatterbrained och förmodligen en smula trött liksom som grädde på moset.
Men det var ganska bra rulle på bibblan i dag. Måndag får väl närmast betraktas som den stora återlämningsdagen. Och det halvkassa vädret gjorde ju sitt till, även om det klarnade upp framåt eftermiddagen. Datorerna var även hett eftertraktade i dag. Den kanske mest pikanta händelsen denna dag var nog snobbtanten. Hon som ville ha en nyutgiven bok av Johan Svedjedal. Jag: "Johan Svedjedal sa du..." Tanten: "Ja! Han är professor i blablabla....!!"
Jag suckade inombords. Jösses, jag skulle ju bara försäkra mig om att jag kollade efter rätt författare. Och alla människor pratar fan i mig inte så överdrivet tydligt. Ja och att lämna inköpsförslag gick minsann inte an, nej det tog på tok för lång tid. Fjärrlånas ska det göras, jovisst. Det kanske är lite fel att säga, när man jobbar på bibliotek, men ibland får man bara lust att kläcka ur sig "men gå och köp bokjäveln då för faan, om det ska vara så besvärligt!".
Suck.
När jag kom hem så såg jag att jag hade en fått en tjock, påkostad och glansig tidskrift på posten. Men jag prenumererar ju inte på något sådant! Jag kollade adressen på den, efternamnet samt postadressen var rätt. Men inte resten! Well well, tack för numret av Lantliv, posten. Kanske kommer dess rättmätige ägare dock att sakna något i sitt postfack. Not my problem though. Jag kan väl inte hjälpa att de anställer analfabeter?
Nu ska jag tugga i mig potatis och fiskbullar och sedan ska jag njuta lite av att jag kommer att sluta tidigt även i morgon. Inte nog med det, jag känner mig också hyfsat nöjd över att jag snackat in mig hos CSN i dag. Jag behöver inte betala återkravsskulden förrän i slutet av augusti, när den rediga lönen rullat in. Najs!
Men det var ganska bra rulle på bibblan i dag. Måndag får väl närmast betraktas som den stora återlämningsdagen. Och det halvkassa vädret gjorde ju sitt till, även om det klarnade upp framåt eftermiddagen. Datorerna var även hett eftertraktade i dag. Den kanske mest pikanta händelsen denna dag var nog snobbtanten. Hon som ville ha en nyutgiven bok av Johan Svedjedal. Jag: "Johan Svedjedal sa du..." Tanten: "Ja! Han är professor i blablabla....!!"
Jag suckade inombords. Jösses, jag skulle ju bara försäkra mig om att jag kollade efter rätt författare. Och alla människor pratar fan i mig inte så överdrivet tydligt. Ja och att lämna inköpsförslag gick minsann inte an, nej det tog på tok för lång tid. Fjärrlånas ska det göras, jovisst. Det kanske är lite fel att säga, när man jobbar på bibliotek, men ibland får man bara lust att kläcka ur sig "men gå och köp bokjäveln då för faan, om det ska vara så besvärligt!".
Suck.
När jag kom hem så såg jag att jag hade en fått en tjock, påkostad och glansig tidskrift på posten. Men jag prenumererar ju inte på något sådant! Jag kollade adressen på den, efternamnet samt postadressen var rätt. Men inte resten! Well well, tack för numret av Lantliv, posten. Kanske kommer dess rättmätige ägare dock att sakna något i sitt postfack. Not my problem though. Jag kan väl inte hjälpa att de anställer analfabeter?
Nu ska jag tugga i mig potatis och fiskbullar och sedan ska jag njuta lite av att jag kommer att sluta tidigt även i morgon. Inte nog med det, jag känner mig också hyfsat nöjd över att jag snackat in mig hos CSN i dag. Jag behöver inte betala återkravsskulden förrän i slutet av augusti, när den rediga lönen rullat in. Najs!
