ADHD-studenten

Snart ska jag kolla på den andra delen av den svenska miniserien Bibliotekstjuven. Den handlar om en verklig händelse. Den så kallade KB-mannen stal en massa värdefulla böcker under sitt arbete på KB (Kungliga Biblioteket). Mycket spännande, på flera sätt!

I dag har jag även pluggat pliktskyldigt och duktigt inför mitt seminarium i morgon. Dock lyckades jag försova mig imorse och missade alltså mitt samtal med kuratorn, nästan i alla fall. Ungefär en kvart fick jag med henne! Oj oj.
Förutom det har jag köpt och reserverat kurslitteratur för hundratals kronor... Fy sjutton vad dyr denna kursen kommer att bli. Vill inte tänka på vad summan för alla bokinköp ska sluta på. Närmare två tusen, är en inte alltför vild gissning. Härliga tider!

Nu är jag så JÄVLA ARG!! Min ilska och frustration vet inga gränser. Jag höll på att tappa sansen helt och fullt för en stund sedan, det var inte många millimeter från att jag omvandlade en av de nya temuggarna till tusentals porslinsskärvor mot golv eller vägg. Mascaran har jag grinat bort nästan totalt, jag är röd och svullen i hela fejan och pulsen är fortfarande på en affekt-nivå.

Men vad sjutton tar man sig till då?! CSN är är för mig just nu en bunt med sega rövskallar (förlåt ordvalet) som gör att jag får tigga pengar till mat från folk, och ingen information om när utbetalning ska ske kan jag få.
Adlibris, som jag brukar beställa kurslitteratur från, har återigen fått fnatt och inte förmått hosta upp ett mail om slutsåld bok förrän DAGAR efter man fått en prydlig liten orderbekräftelse. Jag har bråttom för i helvete! Jag behöver boken NU, och då säger ni "hoppsan, den tog visst slut! men vi skickar gärna den andra boken du beställde. tack och hej." ungefär så. ÅÅÅÅÅHHH.
Vad tror Adlibris att jag ska göra nu? Alla exemplar på bibblan är såklart utlånade med reservationskö på en sisådär 786653623462935 personer som väntar på den. Eller så är någon bok "förkommen". Vad i glödheta H*E är det frågan om?!

Jag blir så innerligt och hjärtligt trött. Jag har ömsom tankar om att gå och dränka mig själv i snuskvattnet i Viskan, ömsom tankar på att gå bärsärkagång med tänder och naglar på ett random ställe med mycket folk.
Nej, seriöst. Men det känns som om jag vill vända ut och in på mig själv. Drämt näven i allehanda föremål, skrikgråtit och kladdat ut sminket har jag redan gjort en bra stund. Nu är det fan enough. Igen.
Jag funderar till och från på att låta något vasst få smaka på min hud. Frustrationen är stor, nästan outhärdlig.

Som om inte detta var nog för helvetet på jorden, så ska vi ha seminarium på torsdag. Det är SNART! Grupparbete. Fast min så kallade grupp var alldeles totalt jävla kass, för det var bara jag och en till som var där. Vi är inte ens en grupp, vi är ett PAR! Och vi ska göra en grej att prata om i 20 lååånga underbara minuter, samt skriva ett dokument om skiten och lämna in.
Jag kräks. Jag svimmar. Jag dör.

Jag kommer snart att gå under. Det känns så. När man trodde att livet inte kunde bjuda på så många fler jävligheter på så kort tid så överraskas man. Åh, fantastiska liv, ljuva värld.

Kände för att berätta lite om min älskade häst, Linda. Nu är det så här också att jag har ringt på en annons där en tjej söker medryttarhäst/sköthäst i närheten av Grebbestad. Våra hästar står ju utanför Grebbestad, så på så vis är det ju perfekt. Ända sedan jag bestämde mig för att flytta till Borås så har jag velat ha en medryttare/skötare till min häst, för jag vet att det inte är realistiskt att ta med henne hit, av olika anledningar. Jag tänker heller inte sälja henne. Det finns helt enkelt i min värld. Att lämna bort henne till en fodervärd är ett tänkbart alternativ, men det skulle krävas väldigt svåra omständigheter för att jag ens skulle ta det steget. Dit har jag tack och lov inte kommit än.

Med andra ord står hästen kvar hemma, och hon är tyvärr lite smått "övergiven", i alla fall vad gäller ridning/motion och sådana grejer. Den nödvändiga, dagliga skötseln får hon ju, men jag ser på henne att hon är besviken på mig. Hon vill så mycket mer än att knata runt i en hage och få gå ut på små ridturer ett par gånger i månaden. Det känns som om jag har övergivit och svikit min häst. Det känns fruktansvärt, det skär i mitt hjärta.

I alla fall så såg syrran en lapp på affären där hemma. Jag ringde, och nu hyser jag hopp om att det kan bli något! Troligen ska den här tjejen komma och titta och hälsa på Linda i veckan. Tyvärr är jag ju inte hemma och kan ta emot henne, men syrran ska ordna med detta. Tanken är också att jag ska åka hem och hälsa på i helgen, så då har jag ju en del möjligheter.

Linda alltså. Hon är ett nordsvenskt sto av bruksmodell, alltså en arbetshäst och inte en sådan "nordsvensk" som används i kallblodstrav. Dock rider jag mest Linda, körningen har tyvärr inte kommit igång på grund av att jag inte har några större kunskaper om körning, allra minst skogskörning, som är det jag skulle vilja använda min häst till förutom ridning. Linda är född 1997 och blir alltså 14 år i år. När jag räknar på det känns det som om hon börjar bli jättegammal, tiden går verkligen fort! Jag köpte henne i februari 2005 och vi är därmed snart inne på vårt sjunde år tillsammans, jag och pållan.

Linda är en känslig dam, hon låter sig inte styras och bestämmas över hur som helst. Hon har en stark integritet och en väldigt stolt hållning. Det är en häst som är väl medveten om sitt eget värde, om man nu kan säga så. Samtidigt är hon en häst som kan vara extremt känslig, på flera olika sätt. Hon är på sin vakt, alltid mycket uppmärksam, har koll på vad som händer runtomkring. Hon har en tendens att bli lite väl försiktig och nästan lite ängslig. Trots alla år jag haft henne, och allt som vi varit med, så har hon ännu inte blivit 100% trafiksäker. Hon ogillar starkt stora och högljudda fordon. Husvagnar, motorcyklar, fyrhjulingar och bussar är inte direkt Lindas favoritsaker!
Linda kan dessutom bli förnärmad och ta illa vid sig när man tillrättavisar henne. Man behöver inte vara speciellt "burdus" eller skarp mot henne för att hon ska slänga upp huvudet, dra sig tillbaka och verkligen visa "hmpf, så där beter man sig inte mot mig! nu tänker jag minsann inte samarbeta med dig på ett tag!".
Jag har en liten misstanke om att det där beteendet kan bottna i att hon blivit illa behandlad eller kanske slagen när hon var yngre. För hon kan faktiskt bli jätteskum när man höjer rösten mot henne.
Hon har även någon slags "separationsångest" och har stora problem med att vara ensam. Rida ut själv på henne (utan att andra hästar är med) går dock bra, det har hon vant sig riktigt fint vid.

Men Linda har ju självklart en massa positiva och underbara sidor och egenskaper! Jag älskar den hästen något så otroligt mycket, hon är min själsfrände.
Linda är ganska mycket av en enmanshäst, men jag måste nog säga att hon verkar ha blivit lite "bättre" på den fronten. Hon är inte lika skeptisk och snarstucken mot nya människor, men hon är ändå en väldigt "egen" dam.
Linda är en mycket intelligent häst, och hon vet om att hon är det. Hon är genomsnäll och oftast samarbetsvillig, hon älskar att arbeta och är uthållig. Men visst, hon kan ha sina små egenheter för sig. Särskilt under ridning. Ibland är hon vanvettigt pigg och yster och man har fullt upp med att hålla henne i skritt. Andra gånger är det som om hon fastnat i ett gammalt tuggummi, är sur och tvär och kan stanna. Det kan ta en stund innan man ens får henne att gå igen. Fast det där med att inte röra sig ur fläcken håller hon inte på så mycket med längre.
En annan grej som hon gärna krånglar med är galoppen. Jag tror att hon har någon tvångstanke vad gäller galopp under ryttare. Man kan aldrig veta i förväg om hon har tänkt gå med på att fatta galopp utan bråk, eller om hon ska totalvägra att ta galopp och i stället förvandlas till en studsboll och göra en massa lufthopp så att man i prinicp inte kan undvika att bita i marken.
Linda har fått behandling av en kiropraktor/kinesiolog för problem som varit relaterade till dessa beteenden, och hon var bättre ett tag. Men frågan är om det inte är dags för behandling igen. Hon hade låsningar i bland annat nacke och länd.

Till sommaren är det tänkt att jag ska visa Linda på årets sommarpremiering. Jag har aldrig visat henne tidigare. Konstigt egentligen, för jag tycker ju att det är jätteskoj och intressant att premiera och visa upp hästar. Men nu ska jag se till att få det gjort. Visst, hon är vad som räknas som "gammal", och hon får egentligen inga poäng, bara en bedömning. Men jag är nyfiken och ska be domaren om poäng på henne.
Jag är alldeles övertygad om att min lilla pålla kan få en riktigt fin bedömning. Särskilt hennes gångarter är bra. Skritten är lång och taktmässig och traven är vägvinnande och med bra lyft. Så lyder mitt lekmannamässiga uttalande i den frågan!

Nu har ni fått reda på lite olika saker om min kära häst. Kanske någon av er tyckte att det var underhållande i alla fall. Hästar är, och har alltid varit, en enormt stor del av mitt liv. Det kommer det alltid att förbli, men just nu får jag acceptera att jag har en vardag med mycket lite häst inblandat. Jag biter ihop och tänker att det blir bättre senare. När jag har utbildat mig, skaffat ett bra jobb som jag vill ha, då har jag mycket större möjligheter och chanser till att återigen leva ett riktigt hästliv. Då kan jag förhoppningsvis bo på landet, ha mina hästar hemmavid och hålla på med dem hela min lediga tid.

Bara en sådan sak, folkens, jag har framtidstro! Jag har drömmar, jag har visioner, jag har mål. Jag har en vilja att sträva mot min egen framtid. Min framtid som jag själv ska skapa och forma. Mitt liv.


Min underbara

Tyvärr, det blev aldrig något bloggande i går! Inte ett enda litet inlägg fick jag till, men så kan det vara ibland.
Inte för att jag hade så där förskräckligt mycket att göra istället, nej då. Men jag funderade på vad jag skulle skriva om i min blogg och sedan blev jag distraherad av annat.

Så det jag gjorde i går var:
jag gick en promenad i stan
jag gick hem till Malou (en kompis här i stan)
vi kollade på teve och film
vi fick ett ryck och bestämde att vi skulle dra till stan och dricka öl på någon krog innan allt stängde,
 alltså var vi inte inne på en krog och fick vår jäkla öl förrän klockan var lite över ett!

Det var hur proppat som helst på de allra flesta ställen, men till slut lyckades vi pressa oss in på ett litet ställe. Jäklar vilket ös det var där inne! Vi dansade och flamsade runt (nyktra!) och delade på tre öl. Så när man väl hade kommit igång var det dags för stället att klappa ihop. Besvikelse! Men nåja, vi gick hem, var och en till sitt. Det blev en rätt spontan och oväntad kväll, det var skitkul. När jag kom hem var det inte mycket annat att göra än att däcka i sängen.

Och SÅ länge jag sov i dag, jisses. Jag känner mig typ bakfull, fast inte bakfull på alkohol. Funderade på om det beror på tabletterna jag äter, jag skulle väl egentligen inte dricka alkohol när jag tar muskelavslappnande och en massa Alvedon, men jag drack faktiskt bara en och en halv öl och en skvätt Amarula som jag hade kvar.
Well well, who knows. Skitseg och konstig är jag i alla fall, men det ordnar alltid upp sig det också!

Jätteseriöst och intressant bloggande i dag. INTE! Men jag kanske hittar på något vettigare under kvällen, får se om jag orkar.

Jajamän, i dag låg så äntligen ett brev från SÄS (Södra Älvsborgs Sjukhus) i mitt postfack! Det är en kallelse till Neuropsykiatriska behandlingsenheten inom vuxenpsykiatrin här i Borås. Jag har fått tid den 8 februari och ska då träffa en sjuksköterska och en kurator. Jag antar att det med läkare ordnar sig också.

Men det låter himla bra det där med en neuropsykiatrisk enhet, jag har ingen erfarenhet av det sedan tidigare. Har bara gått i den "vanliga" vuxenpsykiatrin. Så jag hyser goda förhoppningar om att ett behandlingsteam som är inriktat på bland annat ADHD kommer att passa mig perfekt och erbjuda en ännu bättre behandling. Särskilt när det gäller hjälpmedel, som till exempel bolltäcke som jag tidigare varit inne på. Jag är väldigt intresserad av att prova ett sådant.

Turligt nog verkar inte den här tiden krocka med skolan, än så länge är den dagen helt tom på föreläsningar och andra schemalagda aktiviteter. Så jag hoppas att de inte sedan helt plötsligt slänger in något den dagen, men hur det än blir så kommer jag att ta den här tiden. Skolan får komma i andra hand vid ett sådant här tillfälle.

Jag tänkte skriva lite om min diagnos, alltså ADHD. Det jag kommer att berätta är mina erfarenheter och hur ADHD-diagnosen ter sig för just mig. Det är alltså ingen objektiv beskrivning eller en "mall" för hur man är och fungerar om man har ADHD.

Jag har, såvitt jag blivit informerad om, ADHD av typen med främst uppmärksamhetsstörning, eller ADD. Men jag vill inte kalla det för ADD, för många gånger så tycker jag att jag har problem även med impulsivitet och hyperaktivitet. För det där med hur man upplever sin funktionsnedsättning varierar ganska mycket. Det kan bero på situation, dagsform, och en massa andra saker.

Min hyperaktivitet brukar visa sig, som hos de flesta vuxna med ADHD, i form av en inre rastlöshet och oro. Det kan "krypa" i kroppen, man får ingen lugn och ro, utan kan i princip gå runt och vara på helspänn. Ibland har jag även svårt att sitta stilla, jag plockar med saker, grejar med håret, har svårt att fästa blicken, vränger och vrider mig på stolen.

Vad gäller impulsiviteten så kan den ofta sätta käppar i hjulet för mig. Jag handlar först och tänker sedan. Har man ADHD är det inte alls ovanligt att man har en impulskontroll som inte fungerar riktigt som den borde, som hos de flesta andra människor. Jag dras lätt, och väldigt snabbt, med av stundens ingivelser. Ogenomtänkta köp kan ställa till trubbel för min ekonomi. Jag har tendenser att äta och dricka för mycket, sova för mycket, prata för mycket (när jag väl kommer igång). Det är helt enkelt väldigt jobbigt att vara "före", att stoppa sig innan det är för sent. Jag reagerar blixtsnabbt på impulser som dyker upp i hjärnan, och det kan förstås skapa mycket ångest sedan i efterhand, när jag inser hur impulsiv jag varit och måste ta konsekvenserna av det.

Nu lite om uppmärksamhet och koncentration.
Bristande uppmärksamhet samt koncentrationssvårigheter är de största problemen för mig. Uppgifter som kräver mycket tankemöda och psykisk ansträngning kan vara oerhört tröttsamma och besvärliga. Jag har svårt att fokusera och sedan hålla fokus. Om det inte gäller något som intresserar mig (för då kan jag lätt uppslukas av uppgiften/ämnet istället) så har jag besvär med att koncentrera mig tillräckligt länge, uppbåda tillräckligt med energi och engagemang, och jag blir extremt lätt distraherad av alla möjliga stimuli som kan tänkas dyka upp.
Sådant som andra inte ens lägger märke till kan vara fruktansvärt irriterande och störande för mig; folk som viskar, prasslande papper, människor och bilar utanför fönstren, dofter.

Jag har svårt att påbörja uppgifter och projekt, men också svårt att slutföra dessa. Att organisera och strukturera de enklaste göromål kan kännas nästintill omöjligt. Vardagen blir lätt ett enda kaos. Dessa problem är såklart väldigt frustrerande och mycket ofta känner jag mig otillräcklig och misslyckad.

Sedan är det där med uttröttbarhet och stresskänslighet. Eftersom väldigt många aktiviteter och förehavanden kräver så mycket ansträngning och energi från min sida, mer än för de allra flesta andra, så tär det oerhört kraftigt på min ork. Jag blir lätt och snabbt uttröttad och tömd på energi, jag blir oftast helt utmattad efter att ha jobbat länge och mycket med tankekrävande saker såsom skoluppgifter. Jag behöver vila ofta och låta hjärnan "stänga av". Efter att ha skrivit en hemtenta kan jag vara fullständigt slutkörd och det känns som om jag behöver vila och vara ledig i flera dagar framöver.

Jag är också extremt lättstressad och känslig för stress. Tröskeln är låg och det som är en hanterbar och "normalstressig" situation för en person utan ADHD, kan vara fullkomligt ödesdiger och och ohanterlig för mig. Eftersom man är så "öppen" och uppmärksam åt en massa olika håll samtidigt när man har ADHD, så är en "normal" miljö oftast uttröttande nog. En extra stressig situation eller miljö kan därför kännas alldeles överväldigande och övermäktig för mig. Stor eller långvarig stress kan medföra att jag till slut "stänger av" och går in mig själv och min egen värld. Och som sagt är den stressen inte sällan ganska liten, men för mig upplevs den mycket värre då jag är så otroligt känslig. Det känns som om jag saknar ett filter, ett skydd eller ett skal, som man hade behövt ha för att värja sig mot omvärldens all stress och press och påverkan. På mig går allting rätt in, direkt in under huden.

Jag har också en ganska besvärlig tendens att ta saker och ting personligt. Även om jag egentligen vet att någons kritik, någon kommentar eller vad som helst, inte är riktad mot just mig, så tar jag det väldigt lätt som personlig kritik. Jag omformar det ofta också till extra negativt, och det kan sitta kvar väldigt länge inuti mig.
Jag känner mig ofta kritiserad och nedvärderad, bedömd som mindre värd eller att människor är missnöjda och besvikna på mig och mina prestationer. Kort sagt så har jag en förmåga att mycket ofta känna att jag inte passar in, att det är fel på mig och att jag är en svagare individ än andra.

Nu blev det ganska mycket text, och jag är trött i hjärnan. Så jag tänker inte skriva mer just nu. Men naturligtvis kommer jag att fortsätta skriva om detta ämne, det är ju liksom lite det som är tanken med min blogg. Det blir alltså mer om detta i framtiden.

I går kväll mådde jag långt ifrån bra. Men jag antar att det märktes på mitt ganska virriga och desperata blogginlägg. Ibland, när det helt enkelt blir för mycket, så är det som om någon annan har tagit kontrollen över mig. Jag är inte jag längre, det är inte jag själv som bestämmer. Mitt liv har för tillfället tagits över av en främmande kraft.

Nu låter det nog hemskare än vad som är meningen, det är ju inte direkt så att jag tror att jag är någon annan eller känner mig besatt, det jag menar är bara att ångesten slår igenom så till den grad att den "verkliga" människan som är jag, blir knuffad åt sidan och mer eller mindre hindras att tänka förnuftigt och rationellt för en stund. Jag är medveten om det, oftast, men det kan vara väldigt svårt att göra något åt det just då. Ångesten, när den slår till, är en väldigt kraftfull känsla med mycket makt. Den kräver total uppmärksamhet av mig och är fruktansvärt girig.

Hur som haver, jag ringde i alla fall till psykakuten i går kväll, strax efter tio var det tror jag. Jag kände att mina ångestkänslor var farligt nära att ta över för mycket, så jag valde att ringa för att bara prata och få lite råd.
Det var ett bra beslut, jag fick prata med en vettig och trevlig sköterska i säkert en halvtimma eller så. Efteråt kändes det en aning lättare, jag fick även rådet att ta ett par Theralen.

Dessutom fick jag besked om att min remiss var behandlad, så jag kommer att få brev i morgon eller i början av nästa vecka. Så det dröjer inte länge till jag ska få komma dit och träffa en ny läkare. Skönt! Det var verkligen ett orosmoment. Jag har känt mig övergiven och otrygg nu när jag inte haft varken läkare eller samtalskontakt/terapeut. Jag har ett stort trygghetsbehov och blir väldigt oroad och osäker när jag inte har full koll på vart och till vem jag kan vända mig, om och när det behövs.

Nu har jag bestämt mig för att prioritera bort uppgiften som ska lämnas in i morgon. Jag mår inte tillräckligt bra för att det ska vara värt att anstränga mig för att skriva den, det får bli en omtenta om några veckor. Visst kan jag känna att det är ett misslyckande, eller att jag är för lat eller dålig. Men å andra sidan, ju mer jag betänker det hela, desto smartare verkar det att faktiskt strunta i den just nu. Min hälsa ska komma i första hand, och det är absolut inte värt att riskera såpass mycket bara för en inlämningsuppgifts skull. Det blir ingen katastrof även om jag inte skriver den nu. Så jag tänker inte ustätta mig för den stress och press det skulle innebära, för tillfället. Jag är rädd att jag skulle drivas till ett Totalt Psykbryt, om jag skulle tvinga mig i det här underläget som jag redan befinner mig i.

Jag kan i alla fall känna mig rätt lugn och glad, om jag tänker efter. Förutom denna som blir nu då, så ligger jag inte efter i någonting. Jag är helt ikapp! Så jag försöker intala mig själv att jag har råd att skippa detta moment en stund. Det hade varit en annan femma om jag redan hade andra saker släpandes efter mig.

Så jag tror att det är okej. Det blir okej, trots allt.

Det här är inte bra. Verkligen inte bra.

Det skriker och gråter inuti mig. Det är någonting som inte trivs. Det gör så ont inombords.
Ett lejon som försöker klösa sig ut ur min kropp, som vill hindra mig från att styra över mig själv.

It screams, it cries, it scratches and it tears me into pieces.

Ångestmonstret visar återigen sin fula nuna. Jag hatar dig så jävla mycket, hör du det! Jag avskyr dig.
Jag hoppas att du dör och brinner i helvetets eldar för alltid! Jävla monster.

Psykiskt och fysiskt. Jag mår allt annat än bra. En karusell som aldrig stannar, som bara snurrar fortare och fortare. Men jag kan inte hoppa av, jag kan inte sluta snurra med karusellen varv efter varv. Jag är fastbunden vid den. Fjättrad.

Hur länge ska det här hålla på? Kommer det någonsin att få en ände?

Om en stund ska jag knata iväg till skolan för att ha årets första möte med min mentor. Det känns lite inspirerande i alla fall, det är det inte mycket annat som gör just nu. Jag tror att det blev lite av en känslokrock när jag kom tillbaka hit till Borås efter nästan tre veckors ledighet hemmavid. Jag trodde ju naturligtvis att jag skulle vara utvilad, jättefräsch, inspirerad och full av energi nu när jag kom tillbaka. Men icke! Det är snarare tvärtom. Helt tom på energi och ork, omotiverad och slö. Rätt låg, helt enkelt. Men jag hoppas att det snart ordnar upp sig. Om inte annat känns det säkert bättre när man kommit in lite i den nya kursen, som börjar nästa vecka.

Jo just det, jag ska hämta ett paket från Ginza sedan. Det blir skojigt! Jag har beställt, eh, några filmer... Närmare bestämt två DVD-boxar och ett gäng andra filmer. Så jag vet vad jag ska sysselsätta mig med i helgen, med andra ord! Fjärde säsongen av L word kommer nog att bli först ut. Äntligen ska jag kolla på den, det var väldigt längesen jag tittade på den serien nu.

Men men, nu ska jag väl göra mig färdig för att gå ut. Så flitig som jag blivit med bloggandet nu så kommer jag att göra minst ett till inlägg i dag. Så ambitiöst!

En annan rolig sak var ju att jag blev godkänd på senaste informationssökningsuppgiften, alltså den jag lämnade in strax före jul. I'm happy! Jag fick både bra och mindre bra kommentarer på den också, men mest bra faktiskt. Men det är alltid bra med konstruktiv kritik, så att man vet var man har brustit och vad man behöver jobba mer på till nästa gång. För nästa gång är snart! En ny infosök ska vara klar och inlämnad senast klockan 17 på fredag. Hilfe! Det blir lite lätt panikartat det här. Men jaja, det ska vi väl fixa. Får lägga i en högre växel så går nog det också. Denna uppgift har med Medline att göra, och det var ju ändå en rätt trevlig databas.

Tjingeling!

Dagen har varit ganska tröttande. Beror såklart till största delen på den förhatliga tentan. Så oförberedd jag var... Usch, jag skäms. När jag fick tentan och läste frågorna så tänkte jag bara "satan i gatan, hur sjutton ska detta gå? I'm doomed!". Men men, jag samlade tankarna och lugnade nerverna en smula. Jag försökte fundera och tänka efter, och faktiskt, jag lyckades plita ner svar på alla fem frågorna. Jag vet inte hur rätta mina svar är, men jag kan ju bara hoppas att jag lyckats plocka ihop tillräckligt med poäng för att bli godkänd. Särskilt en fråga, som jag inte hade den minsta susning om, svamlade jag på. Jag "hittade på" lite saker som verkade någorlunda rimliga. Bättre än att inte svara alls ju!

Efter tentan, som jag skrev färdigt fortare än förväntat (jag satt inte ens en timme), så käkade jag och Ulrika pasta från pastamannen (det heter något annat egentligen!) och pratade skit. Det kunde verkligen behövas, det kan jag lova. Sedan var det dags för Klemmingmöte. Det var ungefär samma som alltid. Fika, prat, prat och mera prat. Och jag var supertrött, fick nästan anstränga mig för att sitta upprätt på stolen. Ja, sedan var det bara att traska hem och bläddra i den nya katalogen från Hööks, som kommit med posten! Farligt det där, jag blir galet shoppingsugen. Men jag ska faktiskt ta en tripp till Hööks här i utkanten av Borås, någon dag. Alltså när CSN-pengarna kommit, just nu är min ekonomi inte mycket att hänga i julgranen.
Där ska jag förmodligen inhandla ett dressyrschabrak, som jag har suktat efter länge. Ska även köpa en ny hjälmreflex, och kolla på de nya grejerna såklart. Åh vad materialistisk jag känner mig! Hehe.

God natt, snart i alla fall. I morgon är en ny dag (surprise!) och då ska jag äntligen träffa min mentor igen. Det var längesen, så det ska bli kul. Behövligt, inte minst. Att få hjälp med att bringa lite ordning i kaos är inte helt fel.
Mentorsstöd är så himla bra. Jag är jätteglad och tacksam att jag har möjlighet att få den här hjälpen. Det gör faktiskt en dramatisk skillnad, det inbillar jag mig i alla fall. Lite kanske är önsketänkande?! Vad vet jag. Men det blir absolut lättare att själv strukturera upp och organisera när någon annan har regelbunden "koll" på ens schema och förehavanden och liksom ser till att man själv ser till att sköta sig och få saker gjorda. Så jag är nöjd och glad!

Hjärnkoll är en kampanj som bedrivs för att skapa ett öppnare samhälle, där vi kan prata om psykisk ohälsa. Hjärnkoll vill slå hål på myter och fördomar om psykisk sjukdom och psykiska funktionsnedsättningar.
Bryt skuld och skam och bidra till att minska de negativa attityderna mot psykisk ohälsa!

Jag är en supporter, bli det du också.

http://www.hjarnkoll.se

Ja, snart är det dags att gå till skolan, eller domedagen kanske jag ska säga. Tid för tenta i klassifikationsteori, jag känner mig INTE glad åt det. Så lite som jag har pluggat, så lite som jag kan.
Jaja, det är bara att lägga sig och blotta strupen, och vänta på avrättningen...
Visst finns det alltid en chans att klara det, men mina förväntningar är inte särskilt stora i dag.
Wish me luck!

Åh, jag är så trög. Tentaplugget går inget vidare. Istället sitter jag här och drömmer mig bort, tänker på hästarna och allt runtomkring dem. Dessutom vill jag shoppa häst- och ridprylar. Men i slutet av februari ska jag i alla fall åka till Göteborg och gå på EuroHorse på Svenska Mässan. Då ska jag bland annat kolla efter/köpa:

* Ett nytt träns till Linda. Det ska vara ett svart dressyrträns med bred nosgrimma och inte en massa "tingeltangel" på. Behöver också nya tyglar att ha till.
* Ett hackamore i svart läder, alltså inget ludd, kedja och sådan skit.
* Ett dressyrschabrak. Min "nya" sadel är i princip en dressyrsadel (vet inte vad den egentligen är) fast med korta stroppar (=måste använda "allroundgjord"), men den har långa och raka kåpor så det funkar inte bra att ha allroundschabrak under. Alltså behöver jag ett nytt dressyrschabrak. Vill ha ett lite mer exklusivt, kanske från Schockemöhle, Equiline eller liknande.
* En graverad boxskylt till Wille. Han ska minsann också ha en som matchar Lindas och Havannas skyltar!
* Grejer från Agria. Vill ha schabrak och fleecetäcke eller ländtäcke från Agria, men det är tveksamt om jag kommer att ha råd.
* Ett nytt dressyrspö.
* Snygga benlindor att använda som arbetsbandage.
* Praktiska och lagom stora bandageunderlägg för arbetsbandage.

Ja, sedan så kollar man ju alltid på allt möjligt. Längtar så till jag och syrran ska gå på mässan! Det är löjligt roligt, man blir som en unge på julafton och vet inte var man ska fästa blicken. Det finns inget skojigare än att shoppa grejer till hästarna!
Men visst är det nödvändigt med 20 grimmor, 15 schabrak och fem träns till en häst?!

Jag skulle inte ens vilja veta hur mycket pengar jag lagt ut på hästarna, totalt, under alla år. Det lär vara hisnande summor. Alltså om man beräknar ALLT som rör hästarna: själva hästarna (inköpskostnad), veterinärkostnader, hovslagarkostnader, foder, strö, utrustning (sadlar, träns, täcken, allting sådant), hästtransport, stallutrustning, stängsel och stolpar. Givetvis får man ju även räkna med sina "egna" grejer, såsom rid- och stallkläder (exempelvis hjälmar kan vara en dyr historia).
Ja jösses. Nuförtiden tränar jag ju inte för tränare eller så (tyvärr), det är ju annars en stor utgift. Annat hästrelaterat som kostar är när man åker ut på premieringar, utställningar och så vidare. Anmälningsavgifter, resor, boxhyror, med mera.
En riktigt stor kostnad var också när Linda var iväg på betäckning för snart fem år sedan. Då är det uppstallnings/betesavgifter, språngavgift, veterinärkostnader (ultraljudsundersökningar m.m.), resor.
Det var minsann inte gratis. Och vilken besvikelse när Linda sedan inte blev dräktig! Helt bortkastat. Men så är det, ingenting är säkert, det är ett osäkert projekt.

Nu har jag snackat nog med strunt för i dag! Lite mer plugg, sedan blir det rakt ner i sängen för min del. Jag fasar för morgondagens tenta, men jag måste ju gå dit och ge mig själv en chans. Mer kan jag inte göra i nuläget.
God natt!

Det har varit en blandning denna dagen, en mix av bra saker och dåliga saker, kan man säga. Dock känns det som om det dåliga överväger för tillfället. Det positiva i dag var framför allt att jag fick tillbaka tentan på Dewey. Godkänd! Jag drog en lättnadens suck när jag fick ut min tenta och jag hade fått 13 poäng (godkänt var 11). Skönt. På så vis håller mitt flyt i sig. Än så länge har jag inte failat en enda gång. Men jag är rädd att den risken finns i morgon, på klassifikationstentan...

Jag har läst nada verkligen. Eller ja, två sidor tror jag. Därför borde jag läsa lite nu istället för att sega mig vid datorn. Noll självdisciplin, jajamän.

Men jag är TRÖTT. Svag, orkeslös, håglös, seg, omotiverad, ofokuserad och dränerad på energi. På sökövningen i dag gick det inget annat än pissdåligt. Jag orkade inte koncentrera mig, det gick bara inte att fokusera. Jag stirrade på datorskärmen och läste saker om och om igen. Jag kunde inte. Fick i princip ingenting gjort. Vet inte vad det berodde på, men jag var totalt uppe i det blå. Min hjärna måste ha tagit semester. Vet inte om den muskelavslappnande medicinen som jag fortfarande tar mot min nackspärr, har någonting med detta att göra. Inte helt omöjligt, då den kan ge trötthet och dåsighet. Men att man ska få så svårt att koncentrera sig? Hmm. Jag har ändå tagit min medicin som vanligt, tog till och med en Medikinet (Ritalin) i dag innan jag gick till skolan. Men nej, det har jag inte känt någon positiv effekt av.

Mådde rätt kasst när jag gick hem från skolan. Fick anstränga mig för att ens orka gå till affären och handla middagsmat. Och ännu mer för att idas laga den jävla maten. Ville bara gömma mig under täcket och försöka glömma världen. Usch.

Har pratat med syrran i dag, inga glädjande samtal direkt. Det finns tyvärr vissa stora problem hemma. Inga främmande bekymmer dock, men nu har de tagit ny fart. Fy fan, säger jag bara. Jag tänker inte gå in på saker och ting, men en sak är säker; släkten är värst! Jag brukar inte ta i så jag spricker direkt, jag använder inte ett så starkt ord som hat speciellt ofta. Men i detta sammanhang så har det verkligen kommit till den gränsen att jag hatar. Jag hatar i synnerhet en viss person. Detta är hat, det har vuxit till det. Det kommer aldrig att försvinna, det kommer aldrig någonsin kunna repareras. Det är den bistra sanningen. Som det är nu så kommer min familj, främst min syster, i kläm. Det är rena hot emellanåt. Var ska allt sluta?

Tydligen är all denna skit priset vi får betala för att vi vill kunna ha våra hästar. Allt jävelskap får vi utstå bara för att vi har djur, att vi har hästar som vi älskar. Vi drivs om och om igen till vansinnets gräns bara för att vi vill vara lyckliga och leva i en tillvaro där vi kan hålla på med vår passion. Vi får dras med en ofattbar orättvisa, vi måste tydligen finna oss i att bli kränkta. Jag är så äckligt jävla trött på det här kriget att jag nästan blir våldsbenägen. Skrämmande.

Japp, då var det dags att gå till skolan för första gången i år! Vi har sökövning i datasal klockan ett.
Efter det ska jag gå till affären och handla lite, och sedan laga mat. Resten av dagen och kvällen måste tvunget tillbringas med näsan i böckerna. I morgon är det ju tenta! Gah. Jag har aldrig varit så oförberedd som till denna.

Men nu ska jag göra mig i ordning för att gå ut och möta världen igen, haha!

Japp, då var man tillbaka i stan igen då, efter nästan tre veckor på landet. Jag säger att jag åker hem när jag åker till mitt förra hem, för det är ju ändå det som fortfarande känns mest hemma, men jag har även börjat kalla Borås för mitt hem. Så jag åker hem fast jag är hemma, och tvärtom. Det blir lite lätt förvirrat ibland, och missförstånd har uppstått när jag har pratat med folk. Ja jösses, det är inte lätt!

Men nu är jag som sagt "hemma" igen, det känns skönt, fast jag hade en del ångest igår och imorse när jag skulle åka. Det kändes rätt jobbigt faktiskt. Antagligen beror det på att jag varit hemma i Grebbestad så länge och verkligen vant mig vid det. En annan bidragande orsak är väl att jag inte direkt pluggat, jag har varit sjukt dålig på det. Har tenta på tisdag men har knappt öppnat böckerna. Det är ångestframkallande än något, men jag vet att jag får skylla mig själv. Jag har varit ordentligt trött, sedan blev jag förkyld, och till råga på allt fick jag en gräslig nackspärr och svimmade av. Så jag är absolut inte helt återhämtad efter det. Är glad för medicinerna jag fick i alla fall, det hade nog varit kraftigare och mer långdraget utan dem.

Nu ska jag fortsätta att slöa en stund, kolla lite på teve och så. I morgon är det skola igen, det ska bli jättekul att träffa alla kompisar igen. Men jag saknar redan mina underbara djur... Nu var det värre än någonsin att åka ifrån dem. Det ska inte dröja så himla lång tid till jag åker hem till dem igen.

Nu tänkte jag skriva lite om varför jag har valt att börja plugga till just bibliotekarie, och hur allting egentligen blivit som det blivit...

Jag har alltid, sedan jag lärde mig läsa, varit en riktig bokmal och slukat böcker i en hisklig takt. Tidigt upptäckte jag även det underbara med bibliotek, och har så länge jag kan minnas varit helt fascinerad av dessa otroliga samlingar av böcker och kunskap. Dessutom är det ju en speciell atmosfär i bibliotek, och en alldeles särskild doft av böcker...

Nåja. Bibliotekarieyrket har mer eller mindre alltid haft något lockande över sig, även om jag förr inte hade så särskilt stor vetskap om vad det rent konkret innebar. Att vara bibliotekarie är ju, särskilt nu för tiden, bredare och innehåller mycket mer än vad de allra flesta tror. Jag har faktiskt alltid kunnat tänka mig att utbilda mig till bibliotekarie, men det var ändå något ganska ouppnåeligt över det hela. Inte trodde jag att jag skulle orka, vilja eller ens kunna, läsa på en såpass hög nivå som det skulle innebära, alltså på högskola. Nej, jag har alltid haft den inställningen, att högre studier inte är någonting för mig. Jag är en alltför simpel människa som inte har rätt kvalitet för något sådant. Men visst verkade det roligt, redan ett eller två år efter studentexamen kom jag så smått i kontakt med Bibliotekshögskolan i Borås, på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg.
Well well, dream on! Det var vad jag tänkte. Och sedan blev jag ju sjuk, min psykiska hälsa (eller ohälsa, snarare) tillät knappt studier på Komvux.

När jag blev bättre och stabilare så kom återigen dessa drömmar upp till ytan. Inte nog med att jag var väldigt fascinerad och lockad av bibliotekarieyrket, jag återfick förmågan att drömma, min önskan och mitt behov av att bli något, att göra något vettigt av mitt liv. Jag vet, djupt inne i mig själv, att jag har så enormt stora resurser och en sådan fantastisk vilja, så min beslutsamhet började växa. Nu blev tankarna på att plugga vidare starkare än någonsin.

Det var även dags för mig att börja arbetsträna, jag hade haft aktivitetsersättning från Försäkringskassan under en rätt lång tid, och både jag och min läkare tyckte att jag var mogen för praktik/arbetsträning. Jag frågade på folkbiblioteket i Tanumshede, men tyvärr hade de inte möjlighet att ha en praktikant just då. Inte så konstigt kanske, att biblioteket var det allra första stället som jag sökte mig till! Jag är en trogen besökare och låntagare och därtill "bekant" med personalen.

Jag letade vidare och frågade sedan på ridskolan. Tänkte att hästskötsel, det kan jag ju, och det skulle vara tevligt att hålla på lite mer med det. Den ridskolan gick jag ju på i flera år, men det var längesedan. Där gick det bättre, jag fick börja arbetsträna där nästan omedelbart. Tio timmar i veckan började jag med. Det fungerade bra trots att det var slitigt, och jag kände mig nyttig och behövd.
Jag blev bara kvar i drygt tre månader, jag hann knappt gå upp i arbetstid ens. Stallarbetet, både det på ridskolan och det i det egna stallet, blev alldeles för mycket för mig. Mest fysiskt, men även psykiskt. Jag började att vantrivas på ridskolan. Förmodligen berodde det på att jag var så självgående och så effektiv, så den ordinarie personalen (som egentligen skulle vara handledare åt mig hela tiden) började ta mig för given. Jag kände att jag fick jobba för hårt, att jag blev utnyttjad. Detta och att min kropp började ta stryk och säga ifrån, det gjorde att jag höll på att bryta ihop. Jag fick problem med tennisarmbåge, först i ena armbågen, sedan även den andra. Jag hade så ont att jag ofta grät när jag jobbade. Jag kunde knappt sova om nätterna för att jag hade sådan värk. Dessutom började mina handleder att krångla, jag utvecklade karpaltunnelsyndrom, särskilt i höger handled som sedan fick opereras.

Jag slutade alltså ganska tvärt med arbetsträningen på ridskolan. Det kändes som om jag var tillbaka på ruta ett. Jag var ledig några veckor, vilket verkligen behövdes, det kändes som om min kropp var helt paj. Nu sökte jag något arbete som inte var lika fysiskt påfrestande. Jag samtalade med min kontakt på Arbetsförmedlingen, vi letade en ny plats att arbetsträna på. Då hände något väldigt lustigt, och mycket lägligt. Biblioteket sökte helt plötsligt efter en praktikant! Jag trodde inte att det var sant. Det blev snabbt bestämt att jag skulle komma dit på en intervju, och det gick som smort. Vips, så skulle jag få börja arbetsträna på bibblan, trots allt! Jag började med en månad, som gick superbra och alla på biblioteket var nöjda med mig, så jag fortsatte över hela sommaren. Var där alltså i nästan fem månader.

Praktiken på biblioteket var bland det roligaste jag gjort, jag trivdes som fisken i vattnet. Redan i början av praktiken, i april-maj där, så började jag återigen fundera allvarligt på det där med att söka till bibliotekarieprogrammet i Borås. Men sista ansökningsdagen hade passerats, så jag trodde att det var kört.
Men sedan pratade jag med studievägledaren på gymnasiet/Komvux, som finns i samma byggnad som bibblan...
Det visade sig att man kunde lämna in en sen ansökan, att det alltså fanns platser kvar. Allright, tänkte jag, söka kan man ju alltid. Jag tror inte att jag kommer in, men visst kan man testa... Och skulle jag mot förmodan komma in så kan jag ju tacka nej. Sagt och gjort. Eftersom jag hade grundläggande behörighet så slängde jag in en ansökan.

Vardagen flöt på. Jag tänkte på min ansökan ibland. Sedan kom det första antagningsbeskedet i mitten av juli. Vad stod det där? Jag trodde seriöst att jag såg fel, att det blivit något missförstånd. JAG HADE BLIVIT ANTAGEN!  I första urvalet också. Herregud, vad ska jag göra? Det kom så hastigt på, jag hade absolut inte planerat för att flytta till Borås och börja på högskolan.

Men ja, här är jag nu. Nästan en termin är avverkad och det känns helt otroligt. Jag lever min dröm. Det tog mig ungefär en dag att bestämma att jag skulle tacka ja till platsen, klart att jag skulle till Borås. Det var ju meningen, det var bestämt så. Det är ingen slump, det var min tur nu. Min uppgift. Allt jag behövde göra var att bejaka det och följa med. Att våga ta steget och kasta mig ut i livet. Jag trivs helt fantastiskt bra, jag älskar min nya tillvaro. Som i och för sig inte är så ny längre, jag börjar vänja mig vid studentlivet.

Även om det har varit en extremt tuff period, och det är fortfarande väldigt kämpigt, så känner jag att det är värt det. Det är det här jag vill göra, jag vill satsa på detta. Det har minst sagt gått upp och ner hela hösten, jag har haft både de högsta topparna och de djupaste dalarna. Jag har, milt sagt, satts på prov. Jag har fått bekänna färg. Men jag har också fått lön för all möda, mina studieresultat är över förväntan, jag har presterat bättre än jag vågat hoppas. Och äntligen kan jag börja glädjas på riktigt, nu kan jag så smått belöna mig själv och vara stolt och nöjd.

Högskolan och studierna är inte bara en utbildning för mig, det är inte bara tre års pluggande för att få ett yrke som jag vill ha. Det är en nystart, det är mitt nya liv. Det är i allra högsta grad personlig utveckling, det är allt. Det är bekräftelsen på att jag kan, vill och vågar. Det är beviset för att jag är någon, att jag har en uppgift i livet. Studierna visar att jag inte har lidit förgäves. Jag tror att min stora prövning var ett nödvändigt test för att jag skulle förstå vad jag kunde göra, vad jag skulle göra med mitt liv.

Jag är otroligt tacksam och jag skulle inte vilja ändra på någonting. Allt som har hänt och allt som jag har varit med om, har varit nyttiga erfarenheter. Jag kan se det nu, och försöker att tänka på det viset även när jag rasar mot avgrunden igen.

Acceptans är förutsättningen för den personliga utvecklingen.