ADHD-studenten

...men inte så mycket mer. Helgen har varit den pissigaste helgen på mycket länge. Saker och ting har rört sig i fel riktning kan man säga, det vill säga bakåt.
Jag har tagit återfall. För visst ger det en mer rättvis beskrivning? Man får inte återfall, man tar dem. Man gör det ju frivilligt, någonstans bestämmer man sig faktiskt för att välja att göra en sak eller inte. Ett aktivt val.

Nåväl. Återfall blev det. Jag är inte stolt över det, absolut inte. För nu känns det som om jag har passerat en mycket viktig gräns och åter är ute på farlig mark. Djupt vatten, lurig terräng. Har man väl brutit en långvarig segersvit så känns allting förlorat när man väl faller dit igen.

Bad bad bad bad bad bad. Bad behaviour.

How should I stay calm when panic lies just ahead?

Jag vill inte att det här ska vara en gnällblogg, det är inte meningen att jag ska proppa den full med gnäll hela tiden. Men jag måste bara få ur mig lite nu känner jag.

För tillfället känns det skit. Jag mår riktigt kasst, i alla fall var gårdagen hemsk. I dag är det inte bra men det är inte fullt lika intensiv ångest som i går, nu är den snarare underliggande och molande. Som en dov värk i kroppen, som vägrar att ge med sig men som heller inte slår till med full kraft så att man ramlar omkull och tappar andan.

Det är såklart studierna som tynger mig, vad annars? Jag vet att det går upp och ner hela tiden och att när det går neråt så kan det gå väldigt neråt. Jag gillar ju skolan, jag trivs med den utbildning jag valt. Men det är så fruktansvärt intensivt, ibland känns det som om jag knappt har tid eller utrymme att andas.
Denna helgen skulle jag göra en inlämningsuppgift i informationssökning var det tänkt. En omtenta från förra kursen, jag gjorde aldrig den när "man skulle". Den här omtentan ska vara inne senast klockan 12.00 på måndag. Med andra ord så måste jag göra klar den senast i morgon kväll (jag pallar inte att skriva sådant på morgon eller förmiddag).

I går eftermiddag var jag i skolan och skulle börja med den, men vad sjutton händer? Jo, jag sitter där vid datorn och stirrar som ett jävla fån. Fattar ingenting, känner mig helt dum i huvudet. Totalt initiativlös och tömd på motivation till råga på allt. Ångesten kommer bubblande och jag absorberas helt av självförakt, förtvivlan och en känsla av otillräcklighet. Till slut känner jag för att göra två grejer; gå och gömma mig, och gråta. Helst båda sakerna på en och samma gång. Jag finner det bara självdestruktivt att sitta kvar och går därför hem, med väldigt väldigt tunga steg. Jag mailar min mentor (min livlina!) och får till svar att jag ska lägga undan pluggandet helt för dagen och se hur det är nästa dag (i dag alltså). Well, jag gör så, men mår ändå inte okej även om den mest akuta ångesten lättade. För jag vet ju hur det blir när jag hela tiden skjuter upp skolarbetet...
Förbannade jävla procrastination!

Hur det känns i dag? Jag känner mig inte tipptopp direkt, det vore ju synd att påstå. Jag kom nästan inte ur sängen imorse. Jag har inte pluggat någonting. Inte läst en enda rad. Duktigt.
Jag strejkar helt enkelt, min kropp vägrar lyda. Allting fastnade. Jag har tydligen bestämt att jag inte ska göra den här uppgiften denna gången heller. Och då får det väl vara på det viset. Jorden går inte under för det, det blir bara ännu en omtenta. Någon gång, längre fram, i framtiden... Ingen katastrof, visst. Men lik förbannat känner jag mig som en urusel och lat student.

I morgon ska jag försöka få till lite läsning och förberedelse inför det mest aktuella momentet just nu, det som innebär en läskig massa politik. Lagar, förordningar, propositioner, utskott, motioner, Svensk Författningssamling, och så vidare och så vidare... Pust.

Nu har jag åtminstone spytt ur mig en hel harang om mitt bedrövliga liv och hur kass jag känner mig just nu. Men min förhoppning är att det ska få mig att må lite bättre, att jag ska kunna lämna lite av det dåliga och slänga det på sophögen.

Jag kan avsluta med en lite roligare och faktiskt smått skrattretande händelse; jag var ute på en långpromenad under eftermiddagen i dag, dels för att få motion och frisk luft och dels för att utforska staden lite. Jag tänkte kolla om det fanns andra och närmare vägar man kunde ta till och från Solhems sjukhus (dit jag kommer att behöva ta mig rätt ofta hädanefter). Smart som jag var gav jag mig ut på upptäcktsfärd utan min Borås-karta! Det var nära att jag gick väldigt vilse på hemvägen... Hahaha. Jag irrade runt en stund men som tur är så har jag ganska bra lokalsinne och har känsla för vilka håll som är "rätt" respektive "fel". Så hem kom jag ju, till slut! Det blev en lång promenad. Men nu har jag i alla fall bättre koll på staden och hur man kan ta sig dit man vill.

Den här lilla texten skrev jag den 1:a april 2010, när jag precis hade slutat helt med min antidepressiva medicin efter flera års medicinering. Det är en kort men känslosam skildring av hur jag upplevde skillnaderna mellan att vara under stark påverkan av läkemedel under lång tid och att sedan vara "fri" igen.

Äntligen... Jag känner nyanserna återvända, komma tillbaka in i mitt liv. Det har återfått sin mångfacetterade glans och känslan av att ha nästan obegränsat med dimensioner. Alla speglingar, vinklingar och sidospår som jag trodde mig ha förlorat någonstans i skuggorna längs vägen. Även de till synes absurda irrvägarna finns där igen. Skönheten i de små tingen. Allt det där finns kvar och väntar på att återupptäckas, men även nya uppslag är redo att prövas.

Jag fick chansen till ett nytt liv och tog den. Nu ska jag inte sätta hela min existens på spel, för jag har lärt mig att jag är värdefull.

Jag satt och funderade, eller jag gick och funderade om jag nu ska vara petig, över det här med människor, människoöden och hur ens liv blir och inte blir. Om fördomar och om medmänsklighet. Helt spontana och fria tankar och filosofiska tankegångar uppfyllde mitt sinne. Det var en spännande och smått kittlande upplevelse att känna dessa tankar, denna stund av klarhet och insikter. Allting kändes så enkelt, så kristallklart och så befriande.

Ta det här med trasiga människor. Söndrade själar, iturivna öden. Liv som slagits i spillror. Eller är det så? Kan det vara på något annat sätt? Kanske dessa trasiga människoöden är svaret. Eller åtminstone det som kommit närmast. Kanske är det dessa själar som är de starkaste? Jag vill i alla fall tro att det är så.

Trasighet. Nej, det är fel. Det är styrka. Det är livskraft. Hade dessa människor som satts på prov och tvingats genomlida alla tänkbara svårigheter och jävligheter varit trasiga eller defekta, så hade resultatet blivit ett annat. Då hade de inte tagit sig igenom helvetet och kommit levande ut på andra sidan.

Det är de trasiga människorna som är de sanna överlevarna!

Fundera över detta nästa gång du ser en tjej med ärrade armar.
Tänk efter nästa gång du får reda på att någon i din närhet har en psykiatrisk diagnos.
Försök att hålla tillbaka dina förvärvade fördomar nästa gång du läser om självmordsförsök.
Rannsaka dig själv när du hör berättas om psykisk ohälsa.

Öppna dina ögon och öron, gör skäl för att du är en människa, utnyttja dina förmågor att självständigt tänka och reflektera!

Det kunde lika gärna varit DU. Du kunde ha blivit en av de trasiga.

I dag var det äntligen dags för mitt första besök på den neuropsykiatriska behandlingsenheten på SÄS. Jag fick ett oerhört positivt första intryck och kände mig väldigt varmt välkomnad av sjuksköterskan och socionomen på mottagningen. Det känns självklart hoppingivande och betryggande, särskilt efter att inte ha haft någon kontakt på psyk sedan i december. Redan om en vecka ska jag tillbaka för ett besök hos socionomen/kuratorn. Det känns som en lättnad! Jag har hur mycket som helst att prata om, jag skulle kunna sitta och orera i timtal känns det som.
Det finns ett enormt "lager" av tankar, funderingar, frågor och saker att lufta och få diskutera. Nu känner jag mer än någonsin att där finns problem och hinder i mitt fungerande och i min vardag som jag är i stort behov av att få hjälp och stöd med.

Jo, en helt annan sak. Jag känner att min blogg är sjukt tråkig då jag nästan aldrig lägger in bilder. Det blir bara en massa text. Men jag har ingen kamera, bara min futtiga så kallade kamera i mobilen. Det är inte kul. Och vad ska jag fota egentligen? Det enda jag brukar ta kort på är djuren, men jag är ju så sällan hemma och ahr möjlighet att göra det. Så, ja. Det är som det är. Men jag lägger in en gammal bild så länge! :)

Japp, it's true! Min lilla blogg är sitt forna gamla fina jag igen. Efter lite support från blogg.se har jag fått ordning på torpet. Problemet var min nya webbläsare, Google Chrome! Morr. Den fuckar upp redigeraren.

Nu ska jag blogga via Internet Explorer, så ska det inte vara några bekymmer! Tack och lov för att det löste sig.
Jag hatar verkligen när teknikgrejer krånglar för det är så utanför mina områden! Tekniska saker och datorer är absolut inte min kopp te. När jag inte kan kontrollera saker blir jag frustrerad och stressad.

Jaja, whatever. Nu måste jag laga middag, det säger min knorrande mage åt mig!

Åh, det är något knasigt med den här bloggen! Vet inte vad som har hänt eller varför, men i alla fall så är min presentation med bilden och allt, av någon anledning längst ner på bloggens startsida, och en del av inläggen är skitsmå och konstiga med pytteliten text. Vad fan?! Någon som kan sådana här saker och vet hur jag ska fixa till det? HJÄLP!

Nu hittar jag på nya begrepp, begrepp som inte finns. Inte mig veterligen i alla fall. I dag har jag upplevt något som jag bäst kan beskriva som en emotionell baksmälla, eller en känslobaksmälla. Nu undrar ni väl vad sjutton jag menar med det, och jag ska försöka att förklara. Det här är inte första gången jag upplever detta "fenomen", denna reaktion, eller vad man nu ska kalla det. Dock har jag nog inte kunnat definiera eller precisera det såpass bra förut, som jag håller på att göra nu. Jag började att grubbla över det, analysera och plocka sönder det hela i små små bitar. I går mådde jag riktigt bra. Jag var slö, visst, men jag mådde bra. Det var inte direkt någonting som kändes betungande eller som hängde som ett grått regnmoln över mig. Fredagen var också okej, jag var lättad och uppåt efter att tentan var skriven.

Det här blev tveklöst en av de slappaste dagarna på mycket länge. Hur mycket vettigt har jag gjort i dag? Nada! Jo, en promenad på ungefär en halvtimme, det var det enda nyttiga som blev av. Inget skolarbete som jag hade tänkt, jag var för slö och oinspirerad för det. Sov länge i dag och det berodde på att jag var helt knas i går. Trots att jag var uppe tidigt, skrev tenta och höll på, så var jag inte trött på kvällen. Jag lade mig vid halv tre och det tog ändå en stund att somna. Ibland undrar jag sannerligen hur min kropp funkar, den kan vara jätteskum. I dag åt jag pizza, det är väldigt sällan jag gör det måste jag säga. Men i dag var det riktigt gott! Har sedan kollat på världscupen i hoppning på svt play, MYCKET bättre än den där tjatiga melodifestivalen. Den betackar jag mig för!

För övrigt har jag latat mig framför både dator och teve. Nu ska jag försöka att bestämma mig för vilken film jag ska välja att se, vilket kan vara hemskt bekymmersamt om man som jag är löjligt velig och jämt får beslutsvåndor så fort det är något man ska besluta om. Jag har för många osedda DVD-filmer. Fy fan vilket i-landsproblem!

I går blev det inget bloggande alls, av förklarliga skäl. Jag var ganska sent ute med pluggandet till dagens tenta, som dock kändes någorlunda bra. Chansen att få godkänt är i alla fall större än risken för underkänt, skulle jag vilja säga.

I dag kan man läsa om nya rön från forskningsvärlden, holländska forskare har tydligen gjort en studie angående samband mellan ADHD och kost. Nyheterna finns att läsa bland annat här:  
http://www.netdoktor.se/?_PageId=4&Tab=News

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka och tro. Å ena sidan tycker jag att det är bra att det forskas i dylika frågor, men å andra sidan känns det lätt lite konstigt när resultat som detta publiceras. Jag blir smått oroad över vilka reaktioner hos den "vanliga" befolkningen sådant kan leda till, att människor inte är tillräckligt kritiska och sväljer all information med hull och hår. Nu ska jag inte påstå att jag misstror allt och alla, eller inte litar på den enskilda individens förmåga att ta in nyheter och information genom ett källkritiskt och granskande filter. Men eftersom ADHD redan är ett så omdiskuterat "fenomen" eller hur jag nu bäst ska uttrycka mig, och det tyvärr sprids så otroligt mycket felaktig, missvisande och negativ fakta och information om denna funktionsnedsättning, så är jag rädd att nyheter om sådana här studier och forskning lätt kan missuppfattas och tas på för stort allvar.Nu tror jag bestämt att det är den blivande bibliotekarien tillika informationssökningsexperten inom mig som talar! :)

Jag själv är mycket skeptisk till den här typen av nya rön som sprids via massmediernas nyheter. Jag vet ju, personligen, hur det känns att betvivlas, misstros och och inte bli tagen på fullt allvar. Jag lever med diagnosen och har bara under den korta tid det varit "officiellt" fått känna på allmänhetens ofta oseriösa inställning och bemötande. Så rapporter om att ADHD kan "botas" eller behandlas med hjälp av en speciell kost eller vad det än månde vara gör att jag tänker att det kan späda på uppfattningen om ADHD som en "fejkad" diagnos, eller som en mindre trovärdig funktionsnedsättning, ett tillstånd som beror på en "dålig" livsstil. Men som sagt, visst kan det även komma nyttiga och vettiga saker ur sådant här. Det är bara det att jag blir så matt, jag blir trött på att inte tas på allvar, att min medicinering ska ifrågasättas, eller att jag bara ska "skärpa till mig".

Som tur är så har jag på senaste tiden mött mycket öppenhet, nyfikenhet och vilja att förstå. I möten med lärare och personal på högskolan har jag känt att jag blivit tagen på allvar och att jag har fått positiv respons tack vare min ärlighet. Visst har det också känts jobbigt emellanåt, att fläka upp sitt liv och sina svagheter, men det har ju lönat sig. Hade jag inte från börjat varit öppen och bett om stöd och hjälp så hade jag nog inte klarat mig så bra genom den första studietiden som jag faktiskt har gjort. Jag är stark i mig själv, men jag behöver också massor av stöd, bekräftelse och uppmuntran för att inte dröja för länge i mina stunder av tvivel och riskera att ge upp. Tack för det, högskolan!

Nu har jag tagit mig en välförtjänt liten paus i allt plugg och läsande. Jag håller ju på att läsa till salstentan i bibliotekshistoria på fredag. För tillfället är jag mitt uppe i en svensk liten bok om folkbibliotek. Tack och lov för kurslitteratur på svenska, efter att det den senaste tiden mestadels har varit engelska som gällt. Visserligen har vi en bok på engelska i detta moment också, men det är så otroligt skönt att få "vila" hjärnan lite genom att läsa på svenska. En annan bok, som jag förmodligen och förhoppningsvis får på posten i morgon, är en salig blandning av författare och språk. Den är på både svenska, norska och danska. Danska är lite småkrångligt, men norska har jag däremot inga som helst problem med. Är man uppväxt i norra Bohuslän och har haft sådana jobb som jag, då är man väldigt bekant med norska språket. Jag kan nästan säga mig behärska språket.

Paus ja. Ofta är jag inte speciellt bra på att pausa när jag är mitt uppe i saker och göromål. Allt som oftast har jag ju svårt att komma igång med sysslor och pluggande, det kan kännas hemskt trögt och jag hittar inte en jämn rytm där jag kan hålla stadigt fokus och koncentration. Men när jag väl har fått upp farten så har jag lätt att glömma tid och rum, och jag kan ofta upptäcka att jag suttit jättelänge i sträck. Det blir väl kanske lite som så också, att jag inte gärna vill avbryta när jag har ångan uppe efter att ha haft en trög startsträcka. Men jag glömmer ofta att pausa i skolarbetet! Trots det så vet jag att jag mår bra av att ta många och kortare pauser, det gör att jag inte lika fort blir trött eller uttråkad. Det är en lite knepig avvägning det där.

Min hjärna är jobbigt oförutsägbar, jag kan nästan aldrig i förväg veta hur jag kommer att vara och reagera. Detta gör att jag har svårt att planera mina studier och andra aktiviteter som jag vill, trots att jag många gånger vill göra upp något slags schema. Också på den fronten är jag hemskt paradoxal, jag både avskyr och gillar rutiner och fasta scheman! Nåja, bestämda tider för föreläsningar, lektioner, läkartider etc, har jag inga problem med. Det känns som en trygghet och är en behaglig typ av förutsägbarhet i vardagen. Skolschema till exempel, det har ju inte jag bestämt och det kan inte jag ändra på heller, så då är det lugnt. Där har jag inget val och måste acceptera de tider som är. När det däremot kommer till hur jag själv ska lägga upp mina rutiner, bestämma själv när jag måste göra saker för att exempelvis hemtentor ska bli färdiga, ja då är det plötsligt mycket besvärligare. Jag har svårt att finna mig i mina egna bestämda tider, och känner mig på något sätt nästan tvingad att vara upprorisk mot mig själv. Som tvångstankar, nästintill. Nu har jag pausat tillräckligt, nästa avbrott blir om ungefär en timma, då jag tänkt promenera en sväng till affären.

Det är baske mig inte enkelt. Trots mitt goda studieresultat, som faktiskt var bättre än jag först förstod då jag senare upptäckte att jag uppnått maxpoäng på tentan, så känner jag mig inte helt bekväm med det. Jag tänker på att jag pluggade så himla lite och oengagerat inför tentan, och var efteråt högst osäker på om jag hade lyckats bli godkänd. Så nu när jag alltså har fått det bästa resultatet man kan önska sig, så känner jag dåligt samvete. Det känns som om jag inte gjort mig förtjänt av detta, att jag borde ha blivit underkänd på grund av hur lite jag engagerat mig och hur lite tid jag lagt ner. Jag vet egentligen att jag absolut inte bör tänka och känna såhär, för jag kan inte hjälpa att jag har lätt för mig, är smart och väldigt bra på att snappa upp fakta och information för att sedan lätt kunna plocka fram när det gäller. Jag borde ju glädjas, vara nöjd och stolt! Det är jag, på sätt och vis. Men ändå kommer skulden och missnöjet krypande.

Jag nämnde detta för min mentor och hon blev närmast förbannad på mig och mina idiotiska tankegångar. Hon tyckte naturligtvis att jag inte alls behövde känna så, utan att jag skulle vara jätteglad och stolt. Absolut, jag kan inte annat än att hålla med. Men vad gör man när tankar och känslor spelar en spratt hela tiden? När man blir lurad av sig själv, bedragen, utnyttjad och släpad i skiten. Det värsta i mitt liv, som förstör mest för mig, är ju jag själv. Det känns som om hela jag är en paradox. Allt blir tveeggat, motsägelsefullt, splittrat.

Min mentor sa även att om jag var av den här åsikten och tyckte så, då ifrågasatte jag lärarens kunskap och kompetens. Då ger jag inte hans uppgift som lärare rätt legitimitet, utan snarast hånar honom. Att jag inte tänkte så långt! Min skuld och skam blev etter värre när jag fick höra detta. Om jag kände mig som en dålig student innan så var det ingenting mot vad jag gjorde nu. Men som tur var så fick det mig att, åtminstone till viss del, inse hur otroligt sjuka mina tankegångar var. Jag fick tänka om lite, och nu kan jag känna mig, om inte jätteglad, så i alla fall lite mer nöjd och tillfreds med min prestation. Jag kan ta åt mig lite mera. Jag kanske kan bli glad och stolt över detta i morgon, eller någon gång i framtiden i alla fall!

Just nu mår jag BRA! Jag har vunnit ännu en seger, jag har gått vinnande ur ytterligare en kamp med mig själv, mot mig själv, och kanske främst mot mina egna hindrande tankar och föreställningar. Man kanske till och med kan säga att jag har vunnit mot min ADHD, en gång till. Trots att jag vet att en massa nya utmaningar och fighter ligger och lurar kring knuten, så försöker jag verkligen att tillåta mig själv att känna mig glad, att vara stolt och nöjd en liten stund.

Skälet? Jag har blivit godkänd på ännu en tenta! Jag håller min otroliga stil och lyckas med ännu en uppgift. Fortfarande har jag inte blivit underkänd på en enda tenta eller inlämning. Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att jag skulle nå dessa framgångar redan under första terminen. Det enda som fattas för att jag ska ha lyckats slå en total strike är en informationssökningsuppgift som jag snart måste göra. Klarar jag den på första försöket så ska jag belöna mig på ett riktigt härligt sätt.

Men trodde jag aldrig att jag skulle kunna prestera såhär bra? Jo, det gjorde jag nog. Innerst inne, någonstans. Om jag inte hade någon tro så hade jag förmodligen aldrig lyckats på detta viset. Jag är stark, jag måste bara tvinga mig själv att se och tro det. Varje dag är en ny kamp, varje uppgift är en stor utmaning. När andra ger 100% så måste jag ge 110%. Inte så att jag direkt har svårt för mig, tvärtom. Nej, på grund av att det krävs så mycket mer av vilja, ork, uthållighet, motivation, engagemang och fokus. Jag tar ingenting för givet utan inser att jag själv måste välja att gå in för att göra vettiga saker av mitt liv.

Ja, vad ska jag säga? Jag rockar! Jag har under kvällen gjort färdigt sektorsanalysen och lämnat in den. Nu är jag fruktansvärt lättad och nöjd, det var med luftiga steg jag gick hem från skolan i den sena Boråskvällen. Tänka sig, jag har nog slagit nytt uthållighetsrekord, jag satt i datasalen från strax före halv sex fram till nästan halv tolv. Wow! Jag får dock räkna bort en liten paus på en sisådär tjugo minuter, jag gick iväg till affären och belönade mig själv med en chokladbit. Men nu är jag FÄRDIG! Fem sidor och över två tusen ord blev det. Jösses. Det var nästan svårt att inte bli alldeles för långdragen! Trots min enorma prestation så känner jag mig inte helt nöjd. Alltså, jag är nöjd för att arbetet är avklarat och ur världen (åtminstone om jag blir godkänd), men jag är inte nöjd med mig själv.

Jag blir aldrig nöjd med mig själv, jag är aldrig tillräckligt bra. Det hade alltid kunnat bli bättre. Det är sorgligt och frustrerande att jag alltid ska känna på det här viset. Att jag jämt och ständigt känner en viss grad av missnöje och otillräcklighet. Usch. Men nu får jag försöka vila i det här och gå vidare. Jag har ju en salstenta på fredag och måste ladda om batterierna och lägga fokus på den.

Men en rolig och spännande sak, nu har Hjärnkoll lanserat sin nya hemsida! Gå in och kolla på den, engagera er och stöd oss andra i kampen för ett öppnare samtalsklimat kring psykisk ohälsa! http://www.hjarnkoll.se/

Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva om, jag känner mig hyfsat fantasilös just för tillfället. Så det blir väl bara till att berätta lite om vad jag har gjort under min alldeles fantastiskt spännande helg!

I fredags var jag och simmade, 60 längder blev det. Himla duktigt jobbat med tanke på att det var över en månad sedan jag sist simmade. Var gott mör i kroppen efteråt kan jag lova, jag är fortfarande stel lite här och där.

Gårdagen blev en blandning av plugg och social aktivitet. Hela kvällen tillbringades i studentkårens lokaler, vi hade ytterligare en invigning med Klubb Klemming, då inte alla var med och invigdes i höstas. Jag hade tänkt ta det väldigt piano och inte dricka något alkoholhaltigt, men som vi alla vet vid det här laget, jag har fruktansvärt svårt att hålla mig till planer... Så man kan ju gissa sig till hur kvällen utvecklade sig. Jag blev rätt duktigt full och väldigt, väldigt pratig och social. Oh happy days! Men det blev, tack och lov, en trevlig och välbalanserad fylla, ingen snedtändning alls. Jag fick nöjet att se två manliga icke-Borås-studenter hångla upp varandra, och då tyckte naturligtvis jag och en tjej i min klass att vi inte skulle vara sämre, så vi hånglade loss rejält. Jo jösses. Om jag var full så var det inget mot vad min kära klasskamrat var. Så det blev hångelkalas där en stund, alltid lika underhållande. Roligt var det som sagt, jag släpade mig hem omkring fyrasnåret. Lyckat, med andra ord.

Jag sov inte ens häpnadsväckande länge i dag, jag kravlade mig upp runt elva. Hade vaknat och varit allmänt seg några gånger, dock inte direkt bakis, men sedan när jag väl stigit upp var jag himla ordentlig och satte igång med skolarbetet. Nu är jag färdig med etikseminariet på internet, jag har gjort mina inlägg och lite mer därtill. Jag har kollat på handbolls-VM. Jag har inte gått längre än till soptunnan i dag, ovanligt för att vara jag. Inte ens en promenad. Jag har däremot inte gjort sektorsanalysen, jag har inte ens börjat. Men äh, den ska inte vara inne förrän senast klockan 23.59 i morgon. Jag har alltså en hel dag på mig! Hehe. Men jag är inte direkt bekymrad, jag har ju koll på vad jag ska skriva, det ska bara skrivas.

Det största arbetet för mig brukar alltid vara tänkandet, alltså det arbete som sker inuti min hjärna. Det är det mest tidskrävande. När jag sedan har gjort "hjärnjobbet" så sätter jag mig ner och skriver allting i ett enda sjok, kan sitta tre-fyra timmar och sträckskriva. Sedan är jag färdig, läser nätt och jämnt igenom vad jag skrivit. Ändringar och duttande hit och dit hatar jag, jag funkar inte på det sätter. Jag skriver allt som det ska vara från början och så är det bra sedan. Intressant hur olika vi människor fungerar!

Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla detta ADHD-symtom, annat än fysisk/kroppslig överkänslighet eller sensitivitet. Hur som helst, detta är något som är lite mindre känt när det kommer till symtom eller besvär som en hel del människor med ADHD upplever. Jag tror att det mest är kopplat till barn, som med så mycket annat gällande ADHD... suck.

Vissa med ADHD har dessa besvär, andra inte. Jag kan säga att jag själv har det, mer eller mindre. Jag tror att det kan visa sig i lite olika former och olika "svårighetsgrad". Det jag talar om är en speciell känslighet vad gäller klädesplagg och annat som kommer i kontakt med kroppen, alltså rent fysiskt. Man kan vara extremt överkänslig och kräsen vad gäller kläder, man kan inte ha vissa material, man blir störd av hårt åtsittande plagg eller av kliande lappar i kläderna.

Själv så var jag fruktansvärt besvärlig med detta som barn, numera är det inte lika uttalat, men det har även ändrat form lite grann. Fram till jag började mellanstadiet så vägrade jag att ha jeans på mig, jag accepterade i princip bara tights, strumpbyxor och ridbyxor. Jag tyckte att jeans var hårda, obekväma och att de skavde överallt. Så jag tålde helt enkelt inte det materialet. Under ungefär samma period var jag besatt av de så kallade USA-sockarna, tjocka och höga strumpor som man liksom "korvade" ner, lite som strumpor och benvärmare i ett. Jag hade en period när jag i princip bara klädde mig i tights och dessa strumpor, jag vägrade att ha på mig annat. Även trosor var jag väldigt petig med, jag accepterade nästan uteslutande stora boxertrosor med bred linning. Andra modeller ville jag inte ha, jag kände mig aldrig helt bekväm i dem. Jag hade helt enkelt mina idéer, och mina föräldrar fick snällt finna sig i dessa. Jag tror till och med att jag vägrade gå till skolan om jag inte fick ha mina utvalda, bekväma kläder.

Nu för tiden är jag fortfarande känslig vad gäller kläder och annat som kommer i kontakt med kroppen. Inte direkt så att jag blankt vägrar att bära vissa klädtyper eller material, det är snarare så att jag aldrig får någon ro eller blir helt bekväm när jag har på mig något som inte känns helt bra. Jag har svårt för stickade, stickiga tröjor. Jag klipper ofta bort lapparna som sitter i trosor och BH. Jag är oerhört kräsen vad gäller BH:s. Jag har fortfarande lite problem med jeans och är extremt petig med hur jag vill att de ska kännas. Jag är dessutom mycket omsorgsfull vid påklädning och noga med hur kläderna känns när de sitter på, därför kan jag ta evigheter på mig när jag ska klä på mig, och jag håller ofta på och drar och sträcker i kläderna så att de ska sitta så behagligt som möjligt. Jag kan bli i det närmaste galen och helt fixerad om något inte känns bra, trosorna har korvat sig under byxorna, om strumporna inte är helt sträckta, om någon söm i ett linne skaver, till och med om det känns som om skorna är knutna olika hårt.

Nu när jag har vinterstövlar som jag alltid har byxorna nedstoppade i är jag nojigare än någonsin. Det kan ta mig flera minuter att få på stövlarna så att det känns okej. Byxorna ska stoppas ner EXAKT som jag vill och alltid brukar ha, annars kan jag bli helt frustrerad och nästan överväga att strunta i att gå ut, bara för att det aldrig blir "rätt". Vantar är jag också himla petig med, likaså strumpor. Jag måste dessutom alltid koll vilken strumpa som hör till vilken fot så att säga, annars känns det himla avigt och störande.

Jag vet inte riktigt vad de här besvären beror på egentligen, är det någon som har intressant och bra information om detta så får nu hemskt gärna höra av er! Jag ska själv fortsätta med min lilla efterforskning, så det är mycket möjligt att jag återkommer med detta ämne längre fram.

Ja då har man rutschat ner i en dal igen då. Min berg-och-dal-bana är paradoxal, den är både förutsägbar och överraskande på samma gång. Vet faktiskt inte hur jag ska förklara det. I dag har det bara dalat och dalat, jag började på en någorlunda hög höjd men har sedan bara åkt längre och längre ner allt eftersom dagen lunkat på. Det känns inget vidare, ärligt talat.

Jag har ångest. Ångest över en massa specifika, olika saker. Men jag har också en allmän jäkla ångest, en frustration, ett missnöje, en vantrivsel, ett obehag, en rastlöshet, en oro, som jag inte riktigt kan placera. Den bara är där och gnager alltmer frenetiskt på mina tankar och mina känslor. Den tar över mitt jag och den bosätter sig i min kropp. Den ger mig huvudvärk, yrsel, svettningar, illamående och värk i kroppen. Vetskapen om att jag står helt utan läkare och terapeut just nu, fortfarande, gör definitivt inte saken lättare. Jag känner mig övergiven, ignorerad, utelämnad, sårbar, sviken, bortglömd och genomskinlig. Jag känner mig transparent. Jag har blivit kastad i soporna, jag är inget annat än skräp.

Jag vet att det inte är så illa, jag vet att jag överdriver och överreagerar och är onödigt jävla känslig. MEN DET HJÄLPER MIG INTE NU! Åh, alla vetskaper, allt förnuft, de gör mig till fånge i en loop jag inte kan ta mig ur.

Ringa psykakuten, återigen? Ja, kanske.

Jajamän, nu har jag varit och köpt mig en sprillans ny dator! Det känns underbart, men kommer naturligtvis att svida i plånboken. Jag hade inte cash nog att betala den nu, så den blir på avbetalning i ett år. Räntefritt dock, tack och lov. Och vilken tur att jag åtminstone är student, annars hade jag varit tvungen att haft fast jobb i minst ett halvår, för att få handla på avbetalning. Men nu fick jag skaffa ett studentkort, skitbra ju.

Datorn jag valde är en HP, en bärbar såklart. Den ligger väl i mellanklassen både vad gäller pris och prestanda. Jag kan ungefär ingenting om datorer, men som tur var så fick jag med mig lite experthjälp till affären, hehe. Det var dessutom rea på denna datorn, den skulle egentligen kostat 1200 kronor mer. Jag är ju inte i behov av en superavancerad dator, jag surfar ju nästan bara. Men jag ska skaffa Office till den, så att jag kan sitta hemma och skriva skolarbeten.

Nu är jag fruktansvärt trött, det har varit en späckad dag. Började skolan klockan nio i morse, tre timmars föreläsning om etik kan väl få vem som helst att bli som en sönderkokt potatis i huvudet... Efter det käkade jag en stressig lunch, hade möte med min mentor, och promenerade sedan till Knalleland. Gick lite i affärer och köpte sedan min dator då. Dags att sova, det kan behövas. I morgon måste jag plugga, plugga och plugga. Förhoppningsvis kommer jag också att pallra mig iväg till badhuset och simma några längder. Det skulle också vara extremt välbehövligt, det kan jag lova.
Well well, i morgon är det en ny dag...

Japp, tyvärr är det så. Min dator är helt kaputtski, den har avlidit! Den klarade inte ännu en resa hem till Grebbestad. Antagligen slog jag i väskan den låg i, någonstans på en buss när jag skulle åka hem. När jag skulle starta den hemma sedan så var den helt knäpp, ingenting fungerade. Tydligen är det något med hårddisken som kraschat. Nåja, det är ju inte hela världen med den datorn, den var ändå jättegammal och jag hade fått den gratis i somras. Haha! Men det är ändå sjukt störande, för nu har jag ju ingen dator. Och det måste jag ha hemma i Borås, det funkar liksom inte att springa till skolan så fort jag vill kolla något på nätet eller så.
Alltså måste jag köpa en ny. Huga, hur ska jag ha råd med det?! Jag får helt enkelt ta en på avbetalning. Ska omedelbart gå till affärer och kolla och höra mig för, jag ska ha en dator NU.
Extra olägligt att datorn skulle paja nu när vi ska ha ett examinerande online-seminarium. Åh, vad trött jag blir.

Så nu förstår ni i alla fall varför jag inte har bloggat på ett par dagar. Det blir liksom lite svårt att göra det utan en dator... Jag är hemma i Grebbestad, som sagt, och ska åka tillbaka till Borås på tisdag. Innan dess kommer jag inte att kunna skaffa en ny dator, så bloggen får nog ta lite semester är jag rädd.

En glad nyhet nu då; jag har fått en medryttare/skötare till min kära pålle! Underbart. Jag träffade tjejen ifråga i dag, vi kunde tyvärr inte ta någon ridtur på grund av att underlaget är som det är. Ren jävla isgata i princip överallt, till och med i hagarna. De stackars hästarna rör sig knappt någonting, de står på samma fläck och glor hela dagarna. Linda har blivit vettskrämd, hon är så rädd för att gå på isen så jag fick henne nästan i knäet härom kvällen när vi skulle släppa in dem. Men i alla fall så var den här medryttaren hemma förut i dag, hon var med och gjorde kvällssysslorna, borstade och ryktade och så. Det var ju kul också att jag fick chans att träffa henne.

Näpp, nu ska jag minsann gå och lägga mig. I morgon ska man iväg tidigt, jag ska åka med syrran till Uddevalla när hon ska tatuera sig, sedan ska vi gå lite i affärer och så. Det kan nog bli en ganska intensiv dag!

Yes, då var seminariet med våra grupparbeten överstökat! Det gick bättre och kändes inte lika hemskt som jag hade förväntat mig. Inte för att jag direkt njöt när det var min tur att hålla låda, men det gick helt okej. Dessutom var det intressant att lyssna på allas berättelser och undersökningar om olika institutioner och aktörer inom bibliotekssektorn.

Vilken helylle-nörd jag håller på att transformeras till! En tvättäkta kulturknutte. Jajamän.
Jag håller på att bli "förläst", som mina kära far skulle ha uttryckt saken. Men jag vet att han är väldigt stolt över mig. Synd bara att han inte kan säga det direkt till mig! Men jag är van, håhå jaja. Det är inte många i min närhet som bekräftar mig eller berömmer mig. Det är förmodligen däri mycket av förklaringen till mitt hjälpsökarbeteende ligger. För om ni inte redan märkt av det, så är jag ängslig och orolig av mig, jag söker alltid uppmärksamhet och bekräftelse, särskilt hos institutioner såsom sjukvården, skolan osv. Jag känner mig säkrare, lugnare och tryggare när jag har klart för mig att jag är hörd och sedd, inte har blivit bortglömd eller övergiven.
Ja, jag har helt enkelt ett starkt drag av "dependant personality", som man kan säga i lite mer psykiatriska termer.

Men jag vet, kära anhöriga, att ni är mäkta stolta över mig, och glada för min skull. Jag vet det. Men visst hade det varit kul om ni själva uttryckte det inför mig någon gång. Fast jag vet hur förjordat svåra och jobbiga dylika saker är, sådana situationer kan kännas hemskt obekväma när man inte är van att varken få eller ge beröm och komplimanger. För det är ju så, att även jag har denna brist, jag har ju aldrig varit van vid att tala om känslor eller att bekräfta känslor. Jag är lika sociatl handikappad på den fronten jag, sådant "går i arv", det smittas.

Nåja. Som sagt vet jag att ni är stolta. Jag vet även att det finns människor som stör sig på mig och mina framgångar, som missunnar mig dessa. Ni tycker att jag är märkvärdig och "förmer", att jag bara inbillar mig att jag ska bli något. Men det skiter jag helt och fullt i. För ni är inte värda mer än flugskitar i mina ögon. Ni kommer aldrig att komma någonstans, ni kommer aldrig att växa som människor. Vissa kommer att för all evighet förbli trångsynta och inkapabla att se och förstå. Ni kommer aldrig mer att stjäla energi från mig, såsom jag tyvärr har låtit er göra tidigare.
Kära syster, speciellt du, du vet exakt vad jag talar om! Vi är två om detta, och det känns mitt i all uppgivenhet över situationen, skönt och tryggt.
Jag älskar dig mer än du kan ana.