ADHD-studenten

Det har blivit hemskt lite bloggande på sistone och det beror på att mitt liv går upp och ner som en jävla studsboll. It's a fucking rollercoaster! Måendet svänger hejvilt och avgrundsångest blandas med eufori. Jag har tampats med självmordstankar, dödsångest, livsångest, förtvivlan och en aldrig sinande ström av känslor att vara misslyckad. Men det har också varit hopp, glädje, lättnad och förtröstan.

Jag klarade det examinerande seminariet igår och blev alltså godkänd. Då mådde jag bra resten av dagen! Jag firade genom att köpa med mig sushi hem, det är ungefär den allra bästa maten jag vet och jag unnar mig den så sällan. Så det var himmelskt gott kan jag säga!

Dagarna före igår var desto värre, onsdagskvällen tillbringades på psykakuten, på en hård brits. Jag väntade i över fyra timmar innan jag fick träffa en läkare. Hemskt, kan jag bara säga att det var. Det kändes som om jag höll på att förgöras av ångest och plågor, min kropp var totalt emot mig och hotade att spränga hela mitt jag i småbitar. Men jag höll ihop, höll ut, till sist gick jag vägen hem som en zombie, så trött och utmattad jag var. Läkaren gjorde inte mycket, men på grund av att jag sa att jag hade självmordstankar så frågade han om jag ville bli inlagd, men jag avböjde. Jag har ju inte tid att må dåligt!
Som tur var så tvingades jag inte att ligga kvar, trots att jag hade nämnt att jag tyckte att lägga sig på järnvägsrälsen och invänta nästa tåg kändes som ett rimligt alternativ. Jag fick däremot mobila akutteamet på mig, de ringer mig varje dag i en vecka. Det känns lite tvångsbetonat men ändå tryggt.

Min nya medicin gör konstiga grejer med mig, men samtidigt ger den också positiva effekter och det är därför jag fortsätter att ta den. Nu har min läkare höjt dosen för den jag började med är tydligen för låg, det är därför jag får grava sömnproblem istället för att den hjälper till med sömnen, att jag blir så kolossalt rastlös i kroppen, drrig och skakig, får megaångest och självmordstankar. Så jag tar den nya dosen och ser glad ut. Nä, men jag testar och hoppas på att det ska bli bättre.

Nu orkar jag inte sitta stilla längre utan ska gå ut i vårsolen och promenera!

Jag hoppas på en nystart. En ny start på studierna, en ny start på livet, en nytändning. Kanske kan den här nya kursen innebära precis vad jag behöver, att få börja om från scratch, att åter igen ställa sig på ruta ett. Alla får nu samma utgångsläge, alla är på noll. Det gör att stressen minskar, den enorma pressen släpper något, jag ligger inte efter. Bästa tänkbara förutsättningar för en nystart. Eller? Jag hoppas verkligen det.

Kursen heter BOA, bibliotek och användare, och den påbörjades i går. Den verkar onekligen spännande och intressant, och är säkerligen den kurs där jag får mest nytta av mina praktiska erfarenheter från biblioteksjobbet, men samtidigt så är jag medveten om att kraven hela tiden höjs. Kanske inte så mycket från förra kursen till denna, men ändå.
Varje fredag i fyra veckor kommer vi att ha examinerande seminarium om vardera 0,5 hp. Det känns skrämmande, spännande, stressande, skönt, tråkigt och roligt. Ja, jag vet, jag är paradoxernas drottning och grevinnan av ambivalens!

Att få tag i kurslitteratur är ett kapitel för sig (åh nej, vilken dålig ordvits det blev...), men jag kämpar på och ger mig inte i första taget. Den som var mest akut just nu lyckades jag få tag i till slut, när jag fattade hur man laddar ner e-böcker från skolans bibliotek. Heja mig liksom! Jag har nu lånat mitt livs första e-bok. En annan bok anlände med posten i dag, en tredje hittade jag på stadsbibblan, en fjärde finns att hämta i Tanum. Som sagt var, jag kämpar på och letar i alla vrår. Jag gör allt för att slippa köpa så mycket, kurslitteratur är sannerligen hutlöst dyrt. Bara den som jag lånade som e-bok kostar över 500 kronor. Det är den INTE värd!

I morgon ska jag ha ett nytt möte med mentorn och de som ordnar med min individuella kursplan. Vi ska prata om hur det i praktiken ska fungera för mig att studera på 75%, det ska bli intressant. Jag ringde till CSN i dag, de kräver att jag skickar in läkarintyg som styrker min ADHD-diagnos, intyg från skolan samt bekräftelse på att de stödåtgärder jag har fått inte är tillräckliga, samt ett personligt brev där jag skriver att jag inte har full arbetsförmåga men måste läsa på heltid för att klara poäng för studier på 75%. Just nu är det en aning rörigt, men jag hoppas att det klarnar allt eftersom.

"Och som vi alla vet, man kan inte bromsa sig ur en uppförsbacke!" - Sally Santesson

I dag är jag med i tidningen, nämligen Borås Tidning. Jag blev intervjuad samt fotograferad förra veckan, anledningen var att en reporter på BT hade hittat min blogg. Tänka sig vad saker kan spridas ändå! Rätt så lustigt faktiskt. Min blogg är ju inte ens stor. Jag har själv inte läst artikeln än, då jag tyvärr inte fått tag i något exemplar av tidningen, men jag ska få den av en kompis i morgon. Det verkar som om det blev en riktigt vettig artikel där de även fick med en hel del fakta kring ADHD och särskilt skillnaden mellan pojkar/män med diagnosen och flickor/kvinnor med den.

Mer uppdatering kring detta kommer! Förhoppningsvis ska jag även kunna scanna in artikeln och lägga upp här i bloggen.

Dessutom ska jag fundera kring vad jag ska göra med min blogg nu, hur jag ska få den att "vakna till liv" igen, det känns som om den är fruktansvärt tråkig just nu. Jag ska tänka ut ett upplägg angående vad jag ska skriva om och så vidare.

Nu är jag hemma i Grebbestad över helgen, jag kom hit i torsdags kväll. Åker tillbaka till Borås i morgon kväll.
Jag har bloggat väldigt lite på sistone, har inte vetat vad jag ska blogga om, har nog tyvärr lite torka på den fronten.

Hur som haver. I dag ska jag ut på en härlig ridtur i vårsolen! Min medryttare kommer hit så ska vi ta en sväng på Linda och Wille. Hon är ju egentligen medryttare på Linda, men nu när jag är hemma så vill ju jag såklart rida henne i första hand och därför får min medryttare rida Wille i dag. Dock verkade inte hon ha något emot det, snarare tvärtom. Nu ser jag fram emot en fantastisk stund på hästryggen! Jag har inte ridit sedan den 2:a januari, så det känns som en hel evighet sedan sist.

För övrigt så håller jag på en hel del med att rensa bland mina saker här hemma, har ju det allra mesta kvar här i huset. Det är skrämmande vad mycket prylar man har samlat på sig under åren. Kläder, böcker, allt möjligt. Pust. Men nu ska jag ge bort en hel drös gamla kläder till Emmaus, jag ska sälja ytterligare en omgång med grejer på Tradera. Det känns skönt att få rensa en massa i alltihopa, det är feng shui. Man städar bort gammal energi och gör plats för ny.

Japp, snart är det dags att byta om till ridkläder och göra sig färdig för att gå till stallet. Vädret är strålande och det är riktigt varmt i solskenet. Våren har äntligen kommit!

Nu har jag sommarjobb fixat och klart, det känns helt underbart! Det är en grymt stor trygghet att veta vad jag ska göra i sommar, hur jag ska få en inkomst och överhuvudtaget kunna leva. Jag andas ut!

Det är Strömstads bibliotek som vill anställa mig, Strömstad är en grannkommun till Tanum. Förra året arbetstränade/praktiserade jag ju på Tanums bibliotek i ungefär fem månader, så det är mest därför som Strömstad vill ha mig nu. Dessa kommuner samt två till har gemensam bibliotekskatalog och tillika bestånd, samt att de arbetar med samma system och har massor av likheter. Detta var förstås ett jättestort plus, då man inte behöver lära upp mig på det sättet som man skulle göra med en ny. Ett annat plus är att jag pluggar till bibliotekarie, såklart. Sedan så bor jag ju nära Strömstad, det tar bara en halvtimme att åka med buss dit.

Så vad jag ska jag säga annars nu, jag är superglad! Det blir antagligen en blandning vad gäller arbetstider, 20-30 timmar i veckan vad jag har förstått. Men förhoppningsvis kan det bli mera vissa veckor, hehe! Eller, om jag har tur, att jag kan hoppa in extra i Tanum eller Munkedal.
Men nu är huvuddelen av arbetet fixat och det känns verkligen fantastiskt bra!

Sommaren, here I come!

Jag håller på med tarot och läser i tarotkort emellanåt, det är en trösterik sysselsättning som ofta skänker insikt och hjälper mig att lita mer till mina känslor och instinkter. Många tycker säkert att det är löjligt och vidskepligt, men jag ser det som en andlig vägledning som kan ge en knuffar i rätt riktningar. Att lägga tarot för sig själv tvingar en att stanna upp, vara medvetet närvarande i stunden och fundera över vart man egentligen är på väg.

De tarotkorten jag oftast använder mig av är inte de traditionella. Min favorittarotlek är Osho Zen, en zenbuddhistisk tarotlek vars primära syfte inte är att man ska "sia i framtiden" eller se något förutbestämt, det är snarare meningen att man ska bli varse sina egna önskningar och mål. Man ska lära sig att lyssna till sitt innersta, släppa alla krav och måsten. Det är som en guide som bara ska hjälpa en att få klarheter genom att bli medveten om svagheter och styrkor. Det är ganska komplext att förklara och jag är inte någon expert inom området.

Hur som haver så lade jag precis en enkel tarotläggning som kallas Diamanten. Jag tycker att jag alltid, mer eller mindre, lyckas få väldigt talande kort i mina läggningar. Det finns alltid något som jag känner har en mening, och nästan jämt kan jag tolka det på något sätt. I dag fick jag upp ett kort som gjorde att jag fick tårar i ögonen när jag förstod det viktiga det ville säga mig; Existensen. Första kortet i den Stora Arkanan. Placeringen av kortet var den som har betydelsen "Det som behövs för en lösning". I kommentaren till det kortet står det bland annat:

"Du är inte här av en tillfällighet! Existensen behöver dig. Utan dig kommer något att saknas och ingen annan kan ersätta dig. Det är det som ger dig värdighet, att hela existensen kommer att sakna dig. Stjärnorna, solen, månen, träden, fåglarna och jorden, allt i universum kommer att känna av att en plats är tom, och den kan inte fyllas utan dig."

Att läsa något sådant när jag känner som jag gör och precis har gått igenom helvetets eldar och en själslig skärseld, ja då kan jag inte annat än att fälla en tår av ödmjuk tacksamhet. Då känner jag att jag är här av en anledning, att alla människor finns här av en anledning. Alla har vi våra uppdrag här i jordelivet och jag försöker varje dag att inte glömma bort det.

Tack.

Yes, det är så det känns. Jag har varit ute på en liten skräckfärd, till Helvetet och tillbaka. Vilken tur att det inte var en enkelbiljett jag fick, utan att det var tur och retur!
För faktum är att det känns som om det har vänt nu, jag är på väg tillbaka och livet börjar kännas en aning verkligare igen. Jag kan förnimma en spirande energi och ork, framtiden ser inte lika nattsvart och outhärdlig ut. På något märkligt sätt så tror jag att det är de här svackorna som ger mig modet att fortsätta, som ger mig kraften att ta i ännu mer och kämpa hårdare för mina mål här i livet. Det kanske låter konstigt, det tycker även jag när jag sitter där nere på botten och bara vill ge upp allt, men faktum är ju att man blir stärkt av motgångar. Det som inte dödar, det härdar! En gammal klyscha, jag vet, men ack så sann den känns för mig.

Anledningarna till att jag plötsligt börjat att må bättre är nog flera. Den starkaste lär vara att jag fick förslagen till en individuell studieplan presenterade för mig, när jag såg det svart på vitt så blev det verkligt och konkret att jag kan få en annan studietakt, att jag nu har möjligheten att välja. En stor sten föll från mitt bröst, trots att jag ännu inte har bestämt exakt hur jag ska göra och i vilken takt jag vill läsa.

En annan möjlig bidragande orsak kan vara den ändrade medicineringen, fast det var så sent som i måndags som den ändrades. Men vem vet? Kanske är det så, kanske är det bara placebo-effekt eller viljan att det ska bli bättre, men vilket som så är det ju bra. Faktum är i alla fall att jag sedan i tisdags känt mig piggare, gladare och mindre ångestfylld, särskilt under dagtid. Det var i tisdags jag höjde min dos av Concerta. Jag är så tacksam för att den medicinen finns, den gör en sådan märkbar skillnad för mitt mående och fungerande.

Ja, vad annat? Vädret är ingen höjdare, men mars månad är väl inte direkt känd för sin stabila och trevliga väderlek såvitt jag vet...
Huvudsaken är i alla fall att det börjar bli soligare inombords och att molnen som tyngt min själ håller på att skingras!

Just nu försöker jag förmå min hjärna att fungera på ett hjälpligt sätt, jag har nämligen viktiga saker att tänka på och resonera kring. Jag måste klura ut hur jag vill göra med den individuella studieplanen som jag fick två olika förslag till i dag. Åh, vilket jobb! Jag har inte en aning om vad som är det bästa alternativet, det är gräsligt svårt att avgöra vilket som kommer att fungera mest optimalt för mig. 50% eller 75%. Om jag riktar in mig på halvtid så är jag inte färdig med utbildningen förrän höstterminen 2015, läser jag resten av utbildningen på 75% får jag min examen vårterminen 2014. Båda alternativen sätter skräck i mig, det låter ju som en hel evighet att dra ut pluggandet på! Hjälp, jag har redan tillräckligt svårt för att fatta beslut. Om det är jobbigt att välja kläder på morgnarna så är detta val sannerligen ren tortyr.

Hela tiden har jag ju varit fast besluten om att jag ska fortsätta på denna utbildning, och jag känner mig väl egentligen fortfarande bombsäker på att jag inte vill eller ska hoppa av. Dock smyger det sig in tvivel i små sprickor här och där, osäkerheten och valmöjligheten att ge upp visar sig emellanåt. Men jag trivs ju fantastiskt bra i skolan, jag gillar utbildningen och känner att bibliotekarie är rätt yrke för mig. Det är bara så frustrerande att det ska gå i ett sådant övermänskligt, upptrissat och galet tempo. Min ADHD-hjärna är inte byggd för det, den har inte resurser nog för att tackla den rasande farten och samtidigt ta in all fakta och reflektera över allt som krävs.

Det fungerade bra ett tag, trodde jag åtminstone. Men när jag står här i dag med facit i hand så är det ju glasklart att det inte var lämpligt. Det gick ett litet tag, men det skulle aldrig hållit i längden. Jag befinner mig mitt uppe i beviset på det, jag kraschade, jag gick in i väggen. Att studera på högskola är absolut inte för alla, det är inte alla människor som klarar av det, och särskilt inte de mäktiga helfartsstudierna.
Nu påstår jag inte att det är högskolan som sådan det är fel på, inte heller att människor som går/har gått på högskola/universitet är bättre människor och att de som inte gör/har gjort det är sämre.
Jag säger heller inte att det är skolans eller utbildningens fel att jag inte klarar av mina studier på det sätt som det är tänkt. Men jag har fått uppleva ett abrupt uppvaknande som gjorde mig smärtsamt medveten om det tuffa och krävande i att syssla med den här sortens studier. Trots att jag var förberedd på att det skulle bli extra jobbigt för mig i och med min funktionsnedsättning, så kunde jag inte på riktigt ana vidden av den mentala påfrestningen och vad följderna skulle kunna bli.

Men, som sagt, jag är fortfarande inställd på att fortsätta på min utbildning och till sist slutföra den. Jag vill ha min examen och sedan få jobba i det yrke jag helst av allt önskar. Att ge upp redan skulle vara ett otroligt personligt nederlag, jag tillåter inte mig själv att vara en sådan vekling att jag inte ens kan fullfölja ett läsår. Trots att det är nästintill omöjligt att se ljuset just nu, att allting känns så överväldigande mörkt, så vet jag innerst inne att det kommer att bli bättre. Det finns en framtid där saker och ting kommer att vara lättare. Luften kommer att återvända till mig och jag kommer att kunna andas igen. Det är bara det att det är så förbannat svårt att komma ihåg hur det är att må bra när man mår dåligt. Och när man mår bra så kan man knappt minnas hur det kändes att vara nere på botten.
Människans psyke är i sanning förunderligt.

Det är väldigt kort tid man lever, om man tänker på hur länge man ska vara död.

I dag har man då varit hos den nya läkaren på neuropsyk. Han verkade bra, han tog sig tid. Men han verkade väldigt bekymrad över mina tvång och mitt tvångsmässiga beteende. Han tyckte också att jag verkade ovanligt ängslig och försiktig, och dessutom rädd för att stöta mig med folk och göra människor irriterade och arga. It's all so true. Han satte huvudet på spiken ganska mycket. Jag tycker oftast att det sociala är skitjobbigt, jobbigast av allt.

Jag berättade om mina problem med att varva ner och komma till ro på kvällarna, vilket jag ju har svårt för även när jag egentligen är svintrött, utmattad och helt slut. Men hjärnan fortsätter snurra, den går som en jävla torktumlare och fastän jag är tröttare än en död så får jag inte lov att somna.
För detta ska jag nu testa en helt ny medicin, åtminstone sprillans ny för mig. En oväntad medicin också. Abilify. Jag frågade vad det var för sorts läkemedel och han svarade att det var neuroleptika!
Jesus Christ! tänkte jag bara. Jag har inte schizofreni eller bipolär sjukdom, och jag är definitivt inte psykotisk.
Jag blev väldigt skeptisk, men han babblade på och till slut fann jag mig i att åtminstone prova den här medicinen. Kan väl vara värt det, resonerade jag.
Det är en låg dos och jag ska ta den varje kväll i 3-4 veckor, sedan ska vi se hur det har fungerat (eller inte fungerat). Nåväl.

Vad som helst, vad som helst...
Jag är så otroligt trött på allt, trött på hela situationen, trött på mig själv. Jag vill krypa ur mitt skinn och bli osynlig, jag vill kliva ur min kropp och gömma mig någonstans där ingen kan hitta mig.
Jag var på föreläsningarna i dag, det gick okej. Kunde koncentrera mig någorlunda. Men förut, när jag var hemma igen, så satte jag mig vid datorn och skulle kolla vad fredagens seminarium handlar om och vad det är för grupparbete vi ska göra egentligen. Give me a break, please! Jag fick akut panikångest, komplett med andnöd, svaghet, yrsel, hjärtklappning och hela paketet. Jag segnade ner från stolen med tårarna rinnande, jag hulkade och hyperventilerade.

Hur sjutton ska detta gå? Jag vet inte om jag fixar det, hela jag är fortfarande i strejk. Jag har långt ifrån hämtat mig från kraschen.
Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. Det som finns kvar är svart tomhet och mörka tankar.

Jag har inte orkat blogga på några dagar, har heller inte kommit på något att blogga om. Visst händer det lite grejer, och det har hänt saker det senaste. Men jag tror inte att allt lämpar sig för att tas upp i bloggen, jag vill inte ta upp allting då det är en del som faktiskt känns lite för personligt och känsligt för det.
Men som jag skrivit tidigare så är jag nere i en riktig svacka nu, och det känns verkligen inte som om det håller på att vända heller, dessvärre.

På måndag ska jag i alla fall träffa min nya läkare, en läkare på neuropsyk. Det känns ändå ganska hoppfullt. Att redan ha träffat tre olika läkare på psykakuten känns ju inte som det mest optimala, det ska bli skönt att få en fast läkare igen. Förhoppningsvis kommer jag att få reda på förslagen till en individuell studieplan under nästa vecka också, det ska bli intressant att se vad institutionen har hittat på. 

Festen i går kväll blev väl både lyckad och misslyckad kan man säga. Jag anade ju att det inte skulle vara det smartaste att dricka alkohol, med tanke på den obalans jag befinner mig i för tillfället. Men ändå drack jag en hel del vin och blev snabbt väldigt full. Mindre bra. Jag hade roligt ett bra tag men sedan vet jag inte vad som hände, det välte över och jag mer eller mindre bröt ihop och stortjöt. Jag hade egentligen kunnat räkna ut med stortån att det skulle bli så. Men jag är hemskt tacksam för att snälla J ställde upp och hjälpte mig att reda ut hela den jobbiga situationen. Dock känns det en aning pinsamt, det hela. Jag skäms också lite för att jag dök upp vrålpackad på psykakuten mitt i natten, jag fick blåsa och hade 1,45 promille alkohol i mig... Usch, inte det allra bästa kanske. Men förvånande nog så fick jag med mig tre Imovane (insomningstabletter) hem. Senast för några dagar sedan så var det helt otänkbart att få insomningstabletter från akuten, flera gånger sade personalen att de inte hade sådana mediciner och aldrig gav ut det därifrån. Jaha, lustigt att de helt plötsligt ändrat sig!

Nä, usch, nu är jag smått trött på psykakuten. Men det är jättebra och tryggt att den finns, att man kan ringa när som helst på dygnet. Efter händelsen i onsdags kväll så blir jag uppringd av en sköterska varje kväll. Blev dock lite sur och besviken ikväll eftersom det aldrig ringde någon. Klart att jag fattar att de säkert hade en massa att göra så att de helt enkelt inte hann, men ändå, jag känner mig alltid bortglömd och nonchalerad av sådant.

Jaja, nu vill jag nog inte berätta mer om mina misslyckanden och mitt dåliga mående. Jag ska ta en Imovane och hoppas på att få somna snabbt och ångestfritt, i morgon är en ny dag.

Världen snurrar på men själv går jag i ultrarapid. Förutom på kvällarna när allting sätter igång, som en jävla karusell. Då får jag inte vara ifred för alla tankar och känslor. Kvällarna är värst. Då fylls jag av rastlöshet och blir uppvarvad, orolig, irriterad, ledsen och arg. Allt på en och samma gång. Det är också då som mina "tvångs-tics" blir som värst. Det är särskilt ett ord som jag måste upprepa om och om igen, fast det går i intervaller. Jag kan "glömma bort" det och faktiskt hålla käften i en halvtimme eller så, om jag lyckas bli distraherad av något annat.

Jag har fått ett stort svart hål inuti mig själv, ett sådant där som sägs finnas ute i rymden och som slukar allting. All materia bara sugs in i det och försvinner. Det där svarta hålet har i och för sig alltid funnits i mig, men jag trodde att det kanske hade försvunnit. Eller lagt sig för att vila för gott. Men ack vad jag misstog mig där!
Det svarta hålet är i högsta grad kvar, det stökar och rumsterar om så fasligt där inombords. Det gör mig helt matt. Jag får inte ens ro att tänka i fred längre.
Samtidigt så är det just vad det låter som; ett stort hål. Jag känner mig urgröpt, tömd, dränerad. Det är ett ihåligt skal kvar. Allt som jag trodde var mina ambitioner, min vilja, mitt mod, min kämparglöd - det känns som om det har runnit ur mig. Eller så sögs det in i det svarta hålet. SLAFS. Jaha, där åkte självkänslan också.
Vad ska jag göra nu?

Jag vet att det här har blivit värsta pessimist-bloggen, jag gör inte annat än gnäller och beklagar mig. Men jag har sagt redan från första början att det här är min blogg, det är en ärlig blogg. Syftet har hela tiden varit att skriva om hur mitt liv är, hur jag känner och tänker, hur min vardag är helt enkelt.
Därför skulle det kännas totalt meningslöst och fruktansvärt dumt att sitta här och försöka låtsas att allting är fint, rosaskimrande och fluffigt, när det är långt ifrån så det verkliga läget är. Vill ni läsa om glättigheter och ytligheter där allt bäddas in i rosor och blingbling, ja då får ni väl göra det. Varsågoda att läsa sådana bloggar, för här blir det minsann inga tillgjorda tandkrämsreklam-leenden, råttliknande småhundar med kläder, läppglans eller dylikt.
Den som inte orkar ta del av vad jag har att komma med, eller tycker att det känns obekvämt, obehagligt och olustigt att läsa om mina tankar och mitt liv, kan jag rekommendera att hellre pallra sig till någon av de kända mode/skvaller/osmaklighet/whatever-bloggarna som jag tyvärr blivit varse om att de existerar.

Och förresten, jag fiskar inte efter medömkan eller något sådant. Det där med att tycka synd om kan ni spara åt någon annan. Jag är inte ute efter vare sig uppmärksamhet eller medlidande. Däremot vill jag på ett okonstlat och uppriktigt sätt beskriva hur mitt liv är, och jag hoppas att det kan hjälpa någon att känna att hon/han inte är ensam om att må dåligt och ha det jobbigt.

För det andra så är min blogg en form av självterapi, den är ett andningshål och en ventil där jag kan skriva av mig. I den kan jag vräka ur mig lite vad som helst, vad jag känner för. Medan jag skriver brukar jag få inspiration och idéer. När jag har skrivit ett inlägg brukar vardagen och livet kännas en aning lättare, det blir enklare att hitta lösningar på saker och ting.

Nej, nu avslutar vi det hela med ett omotiverat skratt.

Japp, nu har jag två högskolepoäng till. Tentan i bibliotekshistoria klarade jag med nöd och näppe, fick precis ihop till godkänt. Därmed är jag nöjd, för då slipper jag göra om skiten. Känner mig inte direkt glad eller stolt, bara lättad över att jag kan lägga den delen till handlingarna.

I dag påbörjades modul C i BIS-kursen (BIS=Bibliotek i samhället). Vi hade en introduktionsföreläsning i organisationsteori. Gäsp. Jag var okoncentrerad och uttråkad. Men senare i dag måste jag börja läsa i boken som behandlar detta ämne. Fick ju tag på den via folkbiblioteket där hemma, slipper alltså köpa den för svindyra pengar. Thank God! Ibland måste man ha lite tur.

För övrigt så oroar jag mig för min ekonomi. Den är sämre än vad den någonsin har varit, tror jag. Det är för mig ett mysterium hur jag ska kunna överleva fram till nästa CSN, fast jag nyss har fått pengar. Räkningar, räkningar, räkningar. Och så ett extremt dåligt sinne för det där med att handskas med pengar. Men jag säljer prylar på nätet, måste lägga upp fler annonser. Tyvärr är det mesta jag äger fortfarande kvar i Grebbestad, det gör ju det hela en aning besvärligare.

Dessutom har jag lite svårt för att göra mig av med saker, jag tror nog att materiella ting har större betydelse för mig och mitt liv än vad de egentligen har. Grejer är ju ändå bara grejer liksom. Jag har alldeles för många böcker, för många filmer, för många CD-skivor, för mycket kläder som jag aldrig eller nästan aldrig använder. För mycket skräp helt enkelt. Men ändå, det bär emot att sälja och slänga de där sakerna. I ett fåfängt försök att identifiera mig med någonting, att känna att jag är någon, att ha någonting betydelsefullt, så klamrar jag mig fast vid dessa prylar som egentligen bara skänker mig ångest, frustration och tomhet.
Jag har alltid trott att köpta ting kan fylla ett tomrum inombords, att om jag samlar på mig saker så kommer allting att bli lättare, roligare, bättre, mer meningsfullt. Men så blir det inte, det blir tvärtom. Hålet inuti bara växer och impulserna att handla blir starkare och starkare. Det är en ond cirkel av förnekelse, självbedrägeri och behov av att mätta och tillfredsställa mina impulser och sinnen. Belöningssystemet i min hjärna är satt ur balans, det har blivit någon slags kortslutning.

Men jag ska upp detta med min kurator, faktiskt så har jag redan börjat att påtala dessa svårigheter. Jag hoppas att jag kan få hjälp att få bukt med de här problembeteendena. De förstör så mycket för mig, dagligen. Om och om igen.

Det går bara utför. Utför, utför, utför. Värre och värre blir det. Jag orkar fan snart inte mer. Jag trodde inte att jag skulle rutscha neråt mot det där bottenlösa jävla hålet som jag suttit fast i förut, särskilt inte nu när jag tyckte att livet gick åt rätt håll. Jag hatar det. Jag hatar mig själv. Det känns som om allt är mitt fel, jag har bara mig själv att skylla. Att jag ska vara så förbannat misslyckad. Förr eller senare så förstör jag allting, inte minst för mig själv. Jag borde ha vetat, jag borde förstå vid det här laget.

Nu är det fruktansvärt kämpigt, allting tar emot på ett så tröttande sätt. Jag kan inte koncentrera mig, jag kan inte motivera mig, jag kan inte förmå mig, jag kan inte se framåt, jag kan inte glädjas. Jag kan inte.

Jag skriker inombords, det är vad jag gör. Jag gråter, jag ramlar ihop, jag hyperventilerar, jag får paranoida tankar, jag skadar mig, jag misshandlar min ekonomi. Mina tvångstankar och tvångsbeteenden börjar bli besvärliga, jag har någon slags tics och går runt och slänger ur mig svordomar och andra fula ord i tid och otid. Det är fan inte likt mig!

Jag känner mig paranoid på så sätt att jag börjar tro att flera personer i klassen (de som jag brukar prata/umgås med) har någon slags pakt, de har gaddat ihop sig för att frysa ut mig. De gillar inte mig. Det är fel på mig och nu har de äntligen märkt det. Förresten så vill jag inte vara social och umgås. Jag orkar inte det. Det är mer än jag klarar av, min knappa energi fixar inte att träffa folk. Dessutom så är det jobbigt nu när det känns som om alla ogillar mig och inte vill vara med mig. Jag är bara i vägen.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till, vet inte längre hur jag ska bära mig åt för att undvika att rasa alltför långt ner i avgrunden. För när jag väl åkt ner en lång bit så är det nästintill omöjligt att klättra upp. Återhämtningen kommer att ta väldigt lång tid i anspråk. Jag har inte tid med det. Herregud vad stressad jag är! Det kvittar vad jag gör, hela tiden är det något som jagar mig.

I morgon startar föreläsningarna igen. Jag har en stor klump i magen och två stora korpar som sitter på mina axlar och kraxar olycksbådande. Hur kunde det bli så här? Vart kom allt det svarta ifrån? Hur kunde det komma så fort?

Det är som om någon dragit ner en stor, mörk rullgardin. Mitt framför mina ögon. Nu kan jag inte se ljuset, kan inte se någonting. Jag famlar i blindo och snavar ideligen. Jag bara väntar på att jag ska ramla på allvar och falla riktigt, riktigt hårt. Mina händer är bakbundna så jag kan inte ta emot mig, jag kommer att ramla pladask och slå mig ordentligt. Allting medan korparna svävar ovanför mig och utstöter sina hånande läten. Alla andra kommer att stå bredvid och skratta åt mig. Sedan kommer de att gå sin väg, lämna mig där på marken, ledbruten och med blodet rinnande medan allt det svarta slukar mig helt. Jag kommer att ligga kvar i intigheten och lida med endast mina demoner närvarande för att fortsätta plåga mig.

Svarta tankar, svarta känslor. Svart ångest.

Vad ska jag skriva? Jag vet faktiskt inte. I dag har jag tagit en långpromenad runt i stan, det känns i mina ben nu. Men det var en skön runda. Väldigt mycket uppförsbackar. Så är det här i Borås!
Jag har även varit i lite affärer, köpte bland annat hårfärg så förhoppningsvis ska jag nu orka färga min bedrövliga utväxt som stört mig länge. Blev nästan lite rädd för mig själv också, för jag köpte nämligen ett nagellack! Det är verkligen inte likt mig, jag använder aldrig nagellack. Men nu blev jag sugen på att göra det och så hittade jag ett superfint lila lack som tilltalade mig.

I går var jag i Göteborg hela dagen, snacka om att jag var trött när jag äntligen kom tillbaka till Borås på kvällen. Jag traskade runt på EuroHorse-mässan länge och väl, sedan blev det även en sväng till Nordstan och lite olika affärer, bland annat Lush. Älskar att gå in i den butiken och sniffa på alla underbara tvålar och andra väldoftande produkter! Jag köpte med mig en lustig liten "geléklump" som tydligen var en duschtvål.
På själva hästmässan var jag mycket sparsam med pengarna, det känns extremt bra nu efteråt. Köpte bara en billig grimma, en tidning, Stallboken (en kalender) och ett gäng strumpor. Utöver det så fick jag min födelsedagspresent av syrran, ett vitt dressyrschabrak från Agria Djurförsäkring. Love it! Har i flera års tid velat ha ett sådant schabrak.

Slutligen, ett fantastiskt citat; "Man ska inte göra backspegeln större än framrutan".

Jag vill dela med mig av en underbart bra låttext. Den känns meningsfull för mig och beskriver på ett lustigt träffande sätt hur jag kan känna mig. Så, här är den.

Yellow Me
I keep the summer in a frame, forget the fall outside / that's how I make a living / I keep on running my own game, I let no one inside / this is where I'm driven / You know nothing about my aim, you know nothing at all / and that's the reason why I'm hiding / sometimes I can feel afraid, but I was told to let nothing on / and anyway, I'm too old to be crying / And maybe I'm just being too sensitive / But things can seem overly intensive / withdrawn life, yelling world / Yellow me / No, I ain't expecting nothing of anybody else / but too much of myself / And I've managed to hang on the past two years / holding back forbidden tears and hidden fears / I watch the sunset from my bed / I watch the sun come up again, and that's what makes me older / My only friend is at the end of the world / the girl is just like me, and that's the reason I never call her / And maybe I'm just being too sensitive / But things can get overly intensive / withdrawn life, yellow sun / Well, old me / Yellow me / And I'm too scared to settle down / I can't find the nerve to find my place in this forgotten town / Your voice on the line again asking how I'm doing / that's a tough question / I guess we're getting to an end / And maybe I'm just being too sensitive / Or you were born overly intensive / withdrawn life, jealous man / Yellow me / Yellow me / Yellow me...

Elin Sigvardsson (2005), Yellow Me

Jag har egentligen ingen aning om vad jag ska blogga om, vet inte vad jag ska skriva. Men någonting får jag lägga in här, vill att det ska vara åtminstone lite liv i bloggen!

Jag är väl inte direkt nere på den totala botten längre, det blev lite bättre när jag var hemma och hälsade på över helgen. Skolan lades helt åt sidan och jag försökte att inte alls tänka på studierna. Men visst, jag har mått bättre. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag är pigg, glad och motiverad. För det är jag definitivt inte. Min kropp är på sätt och vis fortfarande i strejk, den vill inte riktigt fungera. Inte mitt huvud heller, för den delen. Jag har dock inte försökt anstränga mig så mycket, pluggandet ligger nere och kommer att så göra resten av veckan tror jag. Ett litet break var nog väldigt, väldigt välbehövligt just nu.

Sedan jag kraschade har jag haft en känsla av att vara instängd i en bubbla, avskärmad från den "riktiga" världen. Jag går runt i min egen lilla verklighet och har ärligt talat ingen lust att umgås med människor. Jag är asocial och det beror nog på utmattningen, jag orkar inte med att vara trevlig och lyssna på allas tjat och gnat som till 99% består av bullshit. Ja, det var en aning cyniskt av mig, men det är så det känns för tillfället. Jag orkar inte höra på all skit som folk kastar ur sig, alla jävla trivialiteter och ytligheter som ska stötas och blötas och dissekeras medelst oral konversation, dag ut och dag in. Jag blir spyfärdig av all glättighet och tillgjord vänlighet. Fy fan. Jag umgås hellre med mig själv i så fall. Det är otroligt skönt att vi haft två hela veckor utan lektioner och föreläsningar, för i ärlighetens namn så saknar jag inte klassen ett smack. Jag är trött på den. Jag är trött på de flesta i klassen. I alla fall som det är nu. Så det så.

Jag har inte upplevt så mycket bröstsmärtor de senaste dagarna, det känns lugnande och bra. De var riktigt jobbiga och oroande där ett tag. Var på vippen att ringa sjukvårdsrådgivningen och hela baletten, men hejdade mig. Egentligen visste jag väl att det var stressrelaterade smärtor. Det brände, högg och stack i vänster sida av bröstet. Det kom och gick lite men där fanns alltid en tryckande, dov och obehaglig känsla. Jag hoppas att besvären inte kommer tillbaka.

Som sagt så kommer jag inte plugga något större denna veckan. Kanske, om jag orkar, att jag kommer att börja läsa så smått om det som nästa veckas föreläsningar ska handla om. Jag missade förra veckans inlämningsuppgift, jag kunde bara inte få den gjord. Det var stopp, det gick inte. Jag hade mina bryt. Emellanåt ramlade jag bara ihop och grät. Satt och skakade och var helt kraftlös. Strejk, som sagt. På fredag ska det egentligen lämnas in två hemtentor, men dem har jag redan gett upp allt hopp om. Jag insåg att det inte var någon god idé att försöka pressa mig till att skriva dem på bara ett par dagar. Totalt orealistiskt, om jag inte ville få det absoluta brytet. Och det verkade ju onekligen som ett riktigt katastrofalt scenario som skulle få jobbiga konsekvenser på lång sikt.

Men men, jag får vänta och se nu. Vi har haft möte angående stödåtgärderna i skolan, och vi har pratat om individuell studieplan. De ska fundera på detta och lägga fram förslag på hur denna skulle kunna se ut rent konkret. Förhoppningen är att det ska kunna gå att utforma en egen studieplan där jag kan studera på 75% eller kanske 50%. Den kan även vara flexibel, så att jag till exempel en termin läser på 75% och en annan termin kanske jag orkar läsa på 100%. Dock måste jag börja krångla med CSN om detta, de måste godkänna en ändrad studieplan för att jag ska ha rätt att få samma studiemedel som jag har nu. Jaja, vänta och se alltså!

Jag blir förbannad och ledsen. I går kväll läste jag på svt:s text-tv, där stod om hur kraftigt förskrivningen av ADHD-medicin ökat. Det skrevs bland annat att förskrivningen av "amfetaminliknande" medicin ökat med 300 procent det senaste. Det stod också att dessa läkemedel skrevs ut till "ADHD-sjuka".
Ursäkta mitt ordval, MEN VAD FAN?! Hur mycket skit får de lov att sprida via media egentligen? För det jag läste där gjorde att jag kände mig nästintill kränkt. Nej, jag vet att kränkt är ett starkt ord, men jag kände mig lite hånad. Lite trampad på, lite misstänkliggjord.

För det första; ADHD är ingen sjukdom! Hur kan de ens få lov att prata om "ADHD-sjuka" personer? Ofattbart.

För det andra; att skriva att dessa ADHD-läkemedel är amfetaminliknande är verkligen att trigga igång folks fördomar och förutfattade meningar ännu mera. Jag vet inte vad jag ska säga faktiskt. Jag blir förstummad. När det skrivs sådana här saker så låter det ju som om alla med ADHD-diagnos och som medicinerar mot sina symtom, är rena rama knarkarna. Att man "pundar" tjack och blir hög. Snacka om att det inte kan bli mer fel!
Jag tror nog att de allra flesta är glada att de har möjligheten att ta centralstimulerande medel mot sina ADHD-symtom. Själv är jag i alla fall oerhört tacksam för att denna medicinering är möjlig. Den gör mitt liv mycket mera uthärdligt, den underlättar min vardag och gör stora skillnader för mig. Kort sagt så har den förändrat mitt liv och möjliggör ett mer aktivt och meningsfullt liv.

Den här vinklade informationen motarbetar kampen för att uppmärksamma och synliggöra psykisk ohälsa i allmänhet och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar i synnerhet. Den för nästan mina tankar till Scientologerna. Det ger mig rysningar av obehag.
Jag har god lust att höra av mig till svt och fråga hur de tänker. Varför skriva på just dessa sätt?

Personligen så tror jag att den kraftigt ökade förskrivningen av centralstimulantia beror på att man blivit bättre på att upptäcka ADHD hos både barn och vuxna. Fler och fler diagnostiseras. Medicinering börjar också att bli allt vanligare, man märker mer och mer hur positiv medicineringen kan vara för människor med ADHD. Den hjälper de här människorna till en lättare och mer fungerande vardag.

Hur kan det vara fel? Varför sparka på någon som redan ligger? Vad beror detta på, egentligen?
Jag får helt enkelt inte ihop det.

Detta är anledningen till att jag startade min blogg. Det är därför jag öppet går ut och berättar om mitt liv med ADHD. Jag vill att allmänheten ska få veta vad ett sådant liv innebär, med alla dess upp- och nedgångar. Jag vill bryta tystnaden och skammen som omgärdar psykisk ohälsa och psykiatriska diagnoser.
Vi är också människor! Vi har också rätt till drägliga liv!
Skulle du ta ifrån en diabetiker hans/hennes insulin och säga att det bara var ett inbillat tillstånd?
Skulle du rycka ifrån en person med brutet ben hans/hennes kryckor och säga att han/hon kunde gå på benet om bara viljan fanns?
Men att neka en människa med ADHD hans/hennes medicin är helt okej, eller?

BÖRJA TÄNKA, BÖRJA KÄNNA, BÖRJA REFLEKTERA.

Nej, just det, jag har ingen lust. Allting känns jobbigt på ett eller annat sätt just nu, jag har hela tiden blandade känslor. Det är en jätteskum känsla. Jag är "hemma" nu, eller vad är hemma egentligen? Men det jag menar är att jag är i mina hemtrakter nu, Bohuslän. Där min familj och mina djur finns.

Jag fyllde år i förrgår, 27 år. Det känns ganska meningslöst. Inte att jag har åldersnoja eller begynnande 30-årskris, nej då. Men för varje år känns födelsedagen allt mer som en onödig parentes i livet. Ett år äldre på papperet, visst. Jaha. Kul.

Det är ganska skönt att vara hemma, jag tar det bara lugnt här. Tar hand om hästarna och gör inte så mycket mer. I morgon ska jag tillbaka till Borås igen. Blandade känslor även inför det.

Jag är så trött, jag är så outsägligt trött. Utmattad både fysiskt och psykiskt, men mest psykiskt. Jag tror inte att jag någonsin har varit såhär mentalt trött som jag är nu. Det måste vara all stress och press. Det blev en stor stressreaktion. Ingenting fungerar som det ska, det känns som om hela jag plötsligt gick in i någon strejk. Jag ramlar ihop, bryter ihop, faller ihop. Det har jag gjort både bokstavligt och bildligt.
De fysiska tecknen är mycket oroande; bröstsmärtor, svaghet, matthet, trötthet, yrsel. Lägg därtill gråtattacker, ångestanfall och panikkänslor.

På tisdag ska vi ha ett möte. Där måste jag orka vara ärlig och rak och säga precis vad jag tycker och känner. Det måste till en förändring. Det får bli en individuell studieplan trots allt. Jag är bara rädd att det kommer bli så svårt, att jag inte kommer klara av mötet, att jag ska bryta ihop och gråta och inte kunna säga vad jag vill säga. Det är så personligt, det är så känsligt. Det är allt.

Det slog mig nyligen att jag tar mina studier på fruktansvärt stort, nästan sjukligt, allvar. Högskolan har blivit mitt liv, mitt liv har blivit skolan. Det har mer och mer gått åt det hållet att jag sätter studierna i främsta rummet, skolarbetet går före allting annat. Men det är väl bra, säger ni då. Jo, visst. Till en viss gräns.
Studerar man så ska man gå in helhjärtat för det, annars är det ingen som helst idé med det. Men att bli så till den milda grad besatt av skolan så att man tror att hela ens liv och värld står och faller med den, då är man ute på hal is.
Detta är något jag blivit smärtsamt påmind om de senaste dagarna.

Mitt förhållande till mina högskolestudier är både komplext och problematiskt. Det har sina fördelar likväl som sina nackdelar. Man kan säga att det är en enda stor paradox, det är lyckan och förbannelsen på samma gång.
Om jag inte hade varit så fixerad vid skolan och tagit den på ett såpass enormt allvar som jag gjort (och fortfarande gör, bör tilläggas) hade jag aldrig klarat av en termin, eller kanske inte ens en halv. Hade jag inte gått in för fullt på det sätt som jag gjort så hade mitt intresse och min ork givit vika ganska snabbt.
Alltså är lyckan i det hela att jag kan vinna otroligt många och starka segrar genom att kämpa och klamra mig fast vid studierna med näbbar och klor.

Den andra sidan av min rigorösa inställning är att den försätter mig i en del slitsamma, nedbrytande, destruktiva och påfrestande situationer. Att jag jämt och ständigt tar skolan på blodigt allvar skapar på så sätt den andra sidan av myntet, förbannelsen. Min tankevärld har krympt, den har blivit så liten. Där finns inte längre något utrymme för att annat än synbara prestationer, konkreta resultat, hopsamlade högskolepoäng, avklarade tentor.
Har jag "bara" gjort mitt bästa och försökt så räcker inte det. Det är ingenting, det räknas inte. Jag är så sträng mot mig själv att jag bestraffar mig när jag inte nått fram till ett mätbart resultat.
Har jag suttit framför datorn i tre timmar för att surfa runt efter research, för att lära mig samt för att räkna ut hur jag ska gå tillväga i en uppgift så är inte det tillräckligt.
Jag blir förbannad och besviken på mig själv. Jag känner mig oduglig, lat, dum och omotiverad. Då undrar jag hur jag kunde vara så jävla slut i huvudet så att jag trodde att högskolestudier var något för mig.

Det är hela tiden allt eller inget. Svart eller vitt.
Det är såhär det är att leva med ADHD och samtidigt studera. Åtminstone är det min verklighet.

Under gårdagen förmådde jag inte skriva ett enda inlägg, ingenting blev det. Jag kände mig ekande tom och hade inte någonting att säga. Ångesten har varit outhärdlig, den har gjort att det känns som om jag lever i en bubbla avskärmad från världen. Jag kan inte ta mig ur bubblan och ingen annan rår heller på den.

I går var det så illa redan vid middagstid att jag fick ta en tablett för att försöka dämpa lite av ångesten som satt på mina axlar och flåsade. Det funkade sådär. Jag hade trots medicinen en väldigt hög ångestnivå. Det värsta av allt var bröstsmärtorna, dem gjorde mig riktigt orolig ett tag när det var som intensivast. Dessutom var det i vänster sida av bröstet (hjärtat!) och jag hade även ovanligt många extra hjärtslag samt en känsla av att hjärtat "hoppade över" ibland. Blev också allmänpåverkad; fysisk svaghet, matthet, trötthet, yrsel, ringningar och sus i öronen, svårt att stå stadigt. You name it. Ångest så det bara visslar om det.

Trots detta så pallrade jag mig iväg på Klemming-mötet, det gick okej. Fick nog en sugar rush av fikat man bjöds på, cupcakes! Men efteråt fick jag verkligen kämpa för att orka gå vägen om Stadsbiblioteket med ett par böcker, gå till affären och köpa en burk fiskbullar (kanonbra och billig studentmat) och sedan ramla ihop i en liten geléaktig, gråtande hög innanför dörren. Jag åt min mat, jag tittade på tv, jag tog en dusch i en blandning av vatten och mina salta tårar som nästan aldrig ville slute rinna ut ur mina annars så välkontrollerade tårkanaler. Hackandes och hulkandes stod jag där i duschen, länge och väl.

Klockan var inte mycket men jag var totalt slutkörd och kroppen vägrade lyda. Jag tog en insomningstablett och lindade in mig i täcket, frysandes och skakandes. Så tidigt brukar jag aldrig somna.
~~~~~~

"Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen"

Pär Lagerkvist (1916), Ångest