Let's join the freakshow
Häpp, nu är det enough. Jag har kommit till klarhet gällande hur jag ska göra framöver. Denna veckan ska jag säga upp lägenheten (tre månaders uppsägningstid). Så fort det är möjligt ska jag kontakta högskolan och höra huruvida jag är berättigad till ett studieuppehåll och behålla min plats eller ej, eller om jag helt sonika måste sluta. Det tråkiga i så fall är ju att jag inte kan ångra mig och söka in på nytt. Då är bibliotekarieprogrammet kört min del alltså.
Jag får flytta hem igen i väntan på annat, och sedan får man se var man hamnar. Det jag allra helst skulle vilja göra nu är i alla fall att fortsätta jobba på Strömstads stadsbibliotek och det är ingen omöjlighet att det kan bli så. Ska kolla upp det där bättre.
Ett stort fett minus i den här kråksången är att jag tvingas flyttas tillbaka till psyk här igen, från det jättebra neuropsyk i Borås. Fail! Men jag ska se till att jag INTE får samma läkare som jag hade under flera år här, det pallar jag bara inte. Nä, jag ska kräva att få en annan.
Nu måste jag gå och lägga mig. I morgon ska jag träffa kuratorn innan jag börjar jobba och sedan blir det en lååång dag och kväll. Förresten så kan man inte åka tåg här längre. Den satans skiten spårade ur utanför Tanum igår och de har inte fått bort skrället än ens. Men jag blev inte förvånad, järnvägen här är gammal och kass och underhållsarbetet obefintligt.
Jahatacksåmyckethej.
Jag får flytta hem igen i väntan på annat, och sedan får man se var man hamnar. Det jag allra helst skulle vilja göra nu är i alla fall att fortsätta jobba på Strömstads stadsbibliotek och det är ingen omöjlighet att det kan bli så. Ska kolla upp det där bättre.
Ett stort fett minus i den här kråksången är att jag tvingas flyttas tillbaka till psyk här igen, från det jättebra neuropsyk i Borås. Fail! Men jag ska se till att jag INTE får samma läkare som jag hade under flera år här, det pallar jag bara inte. Nä, jag ska kräva att få en annan.
Nu måste jag gå och lägga mig. I morgon ska jag träffa kuratorn innan jag börjar jobba och sedan blir det en lååång dag och kväll. Förresten så kan man inte åka tåg här längre. Den satans skiten spårade ur utanför Tanum igår och de har inte fått bort skrället än ens. Men jag blev inte förvånad, järnvägen här är gammal och kass och underhållsarbetet obefintligt.
Jahatacksåmyckethej.
Hey there miscreation
Det är sjukt störande att jag kommer på så himla mycket bra saker när jag åker tåg eller buss. Jag sitter där och filosoferar och kollar ut genom fönstret, jag tänker liksom jättevettiga och smarta grejer, men sedan så försvinner alltihopa. Och så har jag aldrig med mig papper och penna så att jag kan skriva ner det. Crap. Jag kånkar alltid runt på böcker och sådant så det är ju tungt nog som det är.
Jaja. För tillfället känns min hjärna som mos. Orsaken torde vara en mindre lyckad kombination av morgonstress, för lite vätska, för lite mat, värmen, samt att ha varit hemifrån i nästan tolv timmar. För det var ju inte speciellt betungande på jobbet i dag. Vi lär ha nått en bottennotering vad gäller besök och utlån. Segt var ordet.
Jag har försökt kolla upp huruvida man kan åka med Västtrafiks områdesladdning på Kosterbåtarna, och det verkar vara grönt. Eftersom jag aldrig har varit ut till Kosteröarna (utanför Strömstad) och jag nu ändå har ett busskort som jag kan åka obegränsat med, så tänkte jag att det kunde bli en fin utflykt att ta båten dit någon gång innan sommaren är slut. Ska bara dra med mig någon också, till exempel syrran.
Tänkte för övrigt eventuellt sticka ner till Borås nästnästa helg. Det är ju som sagt bra att passa på att utnyttja busskortet. Nackdelen är bara att jag tvingas åka tåg Uddevalla-Borås, eftersom flerkommunsladdningen inte gäller i Göteborgs kommun. Snåljåpar!
Jaja. För tillfället känns min hjärna som mos. Orsaken torde vara en mindre lyckad kombination av morgonstress, för lite vätska, för lite mat, värmen, samt att ha varit hemifrån i nästan tolv timmar. För det var ju inte speciellt betungande på jobbet i dag. Vi lär ha nått en bottennotering vad gäller besök och utlån. Segt var ordet.
Jag har försökt kolla upp huruvida man kan åka med Västtrafiks områdesladdning på Kosterbåtarna, och det verkar vara grönt. Eftersom jag aldrig har varit ut till Kosteröarna (utanför Strömstad) och jag nu ändå har ett busskort som jag kan åka obegränsat med, så tänkte jag att det kunde bli en fin utflykt att ta båten dit någon gång innan sommaren är slut. Ska bara dra med mig någon också, till exempel syrran.
Tänkte för övrigt eventuellt sticka ner till Borås nästnästa helg. Det är ju som sagt bra att passa på att utnyttja busskortet. Nackdelen är bara att jag tvingas åka tåg Uddevalla-Borås, eftersom flerkommunsladdningen inte gäller i Göteborgs kommun. Snåljåpar!
It's hard to reach the one you love the most
Jag spankulerar omkring här och grubblar, dock inget ovanligt med det, men det var precis en tanke som slog mig. Varför är det alltid svårare att prata, och då menar jag riktigt prata, med de som står en närmast? Varför är det så sjukt mycket jobbigare än att fläka upp sitt innersta för en psykolog eller kurator? Nu kanske vissa protesterar och tycker att det inte alls är så. Visst, kanske inte för alla, men för en stor mängd människor skulle jag tro.
Har det att göra med att vi är rädda för att skrämma iväg anhöriga och vänner? Är vi så oroliga för att mista våra närmaste att vi tvekar inför att visa vilka vi verkligen är och berätta hur vi tänker och känner?
Jag misstänker att en del av svaret kan ligga däri. För jag tror att vi ofta är överdrivet ängsliga inför vad som kommer att hända om vi öppnar vårt innersta och låter de människor som vi litar på, och på något vis är beroende av, att se vad som döljer sig inom oss. Vi är livrädda för att orsaka avståndstagande på grund av missförstånd, oförstående och kanske till och med förakt.
Så varför är det då lättare att öppna upp sig inför en helt okänd människa som man, i alla fall inte till en början, har något som slags relation till? Jo, förklaringarna på den föregående frågan lär besvara även denna undran. Eftersom vi är rädda att skämmas inför personer som vi känner väl, och kanske orsaka att de får en negativ bild av en eller till och med tar avstånd från en, så gäller det motsatta i detta fall.
Låt oss säga att man träffar en kurator. Du möter denna som då är i sin yrkesroll. Dessutom känner du inte människan personligt, han eller hon blir alltså som någon slags myndighetsperson eller kanske till och med en överordnad makt, i alla fall någon som befinner sig på en annan nivå än en själv. Det är lite krångligt att förklara hur jag tänker, men när man möter en samtalskontakt så är rollerna redan klart satta. Man behöver inte fundera kring vilken position man själv ska ta, eller ängslas över om den andra parten är väldigt dominant och så vidare.
Hur som helst. En samtalskontakt träffar och pratar man med vid ett begränsat antal tillfällen, och så är det bra med det. Man behöver inte umgås något mer med personen ifråga och har inget mer att göra med denne. Han eller hon är inte involverad i ditt liv eller din direkta närhet, och du har därför ingen anledning att fundera på vad han eller hon kommer att tycka om dig eller om denne eventuellt kommer att påverkas negativt av de innersta tankar du delar med dig av. Detta är inte enbart av godo, dock. Det är åtminstone vad jag tycker och tror.
Alla har behov av att tala mer med sina nära och kära. Visa vad vi känner, tänker och tycker på riktigt.
Men säg, hur enkelt är det i ett samhälle som detta? Ytlighet, stress, egofixering, karriärer, materialism och isolering är bara några av fenomenen att skylla på.
Och allting fortsätter att klia. Livet skaver och jag vet inte hur jag ska bete mig för att det ska kännas bekvämt att bära. När jag försöker att prata med de som är nära så får jag panik, kräkkänslor och yrsel. När jag på ett eller annat sätt tvingas till att öppna munnen och dryfta vad som egentligen pågår så får jag breakdowns. Det slutar alltid med att jag flyr. Det är en instinkt, en självbevarelsedrift. Så har det alltid varit, och jag tror att jag är socialt handikappad. Jag fick aldrig lära mig det där med närhet, ömhet och att prata om sådant som betyder något. Det fattas en bit i i min mognad. Ett hål i uppväxten. Är det därför jag emotionellt känner mig som ett barn? Kroppen och intellektet växte, men det sociala och känslomässiga stannade i något förpubertalt stadie.
And I tear it apart and burn it all down 'cause I have to.
Har det att göra med att vi är rädda för att skrämma iväg anhöriga och vänner? Är vi så oroliga för att mista våra närmaste att vi tvekar inför att visa vilka vi verkligen är och berätta hur vi tänker och känner?
Jag misstänker att en del av svaret kan ligga däri. För jag tror att vi ofta är överdrivet ängsliga inför vad som kommer att hända om vi öppnar vårt innersta och låter de människor som vi litar på, och på något vis är beroende av, att se vad som döljer sig inom oss. Vi är livrädda för att orsaka avståndstagande på grund av missförstånd, oförstående och kanske till och med förakt.
Så varför är det då lättare att öppna upp sig inför en helt okänd människa som man, i alla fall inte till en början, har något som slags relation till? Jo, förklaringarna på den föregående frågan lär besvara även denna undran. Eftersom vi är rädda att skämmas inför personer som vi känner väl, och kanske orsaka att de får en negativ bild av en eller till och med tar avstånd från en, så gäller det motsatta i detta fall.
Låt oss säga att man träffar en kurator. Du möter denna som då är i sin yrkesroll. Dessutom känner du inte människan personligt, han eller hon blir alltså som någon slags myndighetsperson eller kanske till och med en överordnad makt, i alla fall någon som befinner sig på en annan nivå än en själv. Det är lite krångligt att förklara hur jag tänker, men när man möter en samtalskontakt så är rollerna redan klart satta. Man behöver inte fundera kring vilken position man själv ska ta, eller ängslas över om den andra parten är väldigt dominant och så vidare.
Hur som helst. En samtalskontakt träffar och pratar man med vid ett begränsat antal tillfällen, och så är det bra med det. Man behöver inte umgås något mer med personen ifråga och har inget mer att göra med denne. Han eller hon är inte involverad i ditt liv eller din direkta närhet, och du har därför ingen anledning att fundera på vad han eller hon kommer att tycka om dig eller om denne eventuellt kommer att påverkas negativt av de innersta tankar du delar med dig av. Detta är inte enbart av godo, dock. Det är åtminstone vad jag tycker och tror.
Alla har behov av att tala mer med sina nära och kära. Visa vad vi känner, tänker och tycker på riktigt.
Men säg, hur enkelt är det i ett samhälle som detta? Ytlighet, stress, egofixering, karriärer, materialism och isolering är bara några av fenomenen att skylla på.
Och allting fortsätter att klia. Livet skaver och jag vet inte hur jag ska bete mig för att det ska kännas bekvämt att bära. När jag försöker att prata med de som är nära så får jag panik, kräkkänslor och yrsel. När jag på ett eller annat sätt tvingas till att öppna munnen och dryfta vad som egentligen pågår så får jag breakdowns. Det slutar alltid med att jag flyr. Det är en instinkt, en självbevarelsedrift. Så har det alltid varit, och jag tror att jag är socialt handikappad. Jag fick aldrig lära mig det där med närhet, ömhet och att prata om sådant som betyder något. Det fattas en bit i i min mognad. Ett hål i uppväxten. Är det därför jag emotionellt känner mig som ett barn? Kroppen och intellektet växte, men det sociala och känslomässiga stannade i något förpubertalt stadie.
And I tear it apart and burn it all down 'cause I have to.
Complicated shit
Jag drabbades av ett smärre break-down för en stund sedan. Jobbiga grejer som till slut blev för mycket, och allt rann över. Jag svalde ett par Theralen, något som jag inte gjort på flera veckor. Har bara tagit Lergigan någon enstaka gång och Imovane vid några spridda tillfällen.
Sedan flydde jag fältet och stack bort till hästarna som nu går i en hage några hundra meter från huset. De var så lugna och trygga. Jag begravde mitt ansikte i Lindas man, andades in hennes underbara hästdoft, smekte hennes lena päls. Jag bara stod där och klappade och försökte att vara närvarande i nuet (DBT-grejer, you know). Och hur fantastisk är inte hästen? Hon stod där så fridfullt och snällt, som för att trösta mig, som för att säga mig att allting blir bättre, att det ordnar sig. Hon bara fanns där, stor och varm och trygg. En klippa att luta sig mot.
Djuren förstår, det gör de verkligen. De är inte dumma, de känner intuitivt när det är något som inte står rätt till och när man är i obalans. Och särskilt hästar är djur som strävar efter harmoni och balans, de behöver det för att må bra. De är ärliga och döljer aldrig något. Varför kan inte vi människor vara lite mer som hästar?
Nåja. Linda hjälpte mig ikväll. Men nu är det dags att gå och lägga sig, för i morgon väntar ännu en tidig arbetsdag.
Sedan flydde jag fältet och stack bort till hästarna som nu går i en hage några hundra meter från huset. De var så lugna och trygga. Jag begravde mitt ansikte i Lindas man, andades in hennes underbara hästdoft, smekte hennes lena päls. Jag bara stod där och klappade och försökte att vara närvarande i nuet (DBT-grejer, you know). Och hur fantastisk är inte hästen? Hon stod där så fridfullt och snällt, som för att trösta mig, som för att säga mig att allting blir bättre, att det ordnar sig. Hon bara fanns där, stor och varm och trygg. En klippa att luta sig mot.
Djuren förstår, det gör de verkligen. De är inte dumma, de känner intuitivt när det är något som inte står rätt till och när man är i obalans. Och särskilt hästar är djur som strävar efter harmoni och balans, de behöver det för att må bra. De är ärliga och döljer aldrig något. Varför kan inte vi människor vara lite mer som hästar?
Nåja. Linda hjälpte mig ikväll. Men nu är det dags att gå och lägga sig, för i morgon väntar ännu en tidig arbetsdag.
Har jag sett dig förut, i ett annat liv?
Egentligen vet jag inte alls vad jag ska skriva. Har inte tänkt så långt, ärligt talat. Jag är bara allmänt scatterbrained och förmodligen en smula trött liksom som grädde på moset.
Men det var ganska bra rulle på bibblan i dag. Måndag får väl närmast betraktas som den stora återlämningsdagen. Och det halvkassa vädret gjorde ju sitt till, även om det klarnade upp framåt eftermiddagen. Datorerna var även hett eftertraktade i dag. Den kanske mest pikanta händelsen denna dag var nog snobbtanten. Hon som ville ha en nyutgiven bok av Johan Svedjedal. Jag: "Johan Svedjedal sa du..." Tanten: "Ja! Han är professor i blablabla....!!"
Jag suckade inombords. Jösses, jag skulle ju bara försäkra mig om att jag kollade efter rätt författare. Och alla människor pratar fan i mig inte så överdrivet tydligt. Ja och att lämna inköpsförslag gick minsann inte an, nej det tog på tok för lång tid. Fjärrlånas ska det göras, jovisst. Det kanske är lite fel att säga, när man jobbar på bibliotek, men ibland får man bara lust att kläcka ur sig "men gå och köp bokjäveln då för faan, om det ska vara så besvärligt!".
Suck.
När jag kom hem så såg jag att jag hade en fått en tjock, påkostad och glansig tidskrift på posten. Men jag prenumererar ju inte på något sådant! Jag kollade adressen på den, efternamnet samt postadressen var rätt. Men inte resten! Well well, tack för numret av Lantliv, posten. Kanske kommer dess rättmätige ägare dock att sakna något i sitt postfack. Not my problem though. Jag kan väl inte hjälpa att de anställer analfabeter?
Nu ska jag tugga i mig potatis och fiskbullar och sedan ska jag njuta lite av att jag kommer att sluta tidigt även i morgon. Inte nog med det, jag känner mig också hyfsat nöjd över att jag snackat in mig hos CSN i dag. Jag behöver inte betala återkravsskulden förrän i slutet av augusti, när den rediga lönen rullat in. Najs!
Men det var ganska bra rulle på bibblan i dag. Måndag får väl närmast betraktas som den stora återlämningsdagen. Och det halvkassa vädret gjorde ju sitt till, även om det klarnade upp framåt eftermiddagen. Datorerna var även hett eftertraktade i dag. Den kanske mest pikanta händelsen denna dag var nog snobbtanten. Hon som ville ha en nyutgiven bok av Johan Svedjedal. Jag: "Johan Svedjedal sa du..." Tanten: "Ja! Han är professor i blablabla....!!"
Jag suckade inombords. Jösses, jag skulle ju bara försäkra mig om att jag kollade efter rätt författare. Och alla människor pratar fan i mig inte så överdrivet tydligt. Ja och att lämna inköpsförslag gick minsann inte an, nej det tog på tok för lång tid. Fjärrlånas ska det göras, jovisst. Det kanske är lite fel att säga, när man jobbar på bibliotek, men ibland får man bara lust att kläcka ur sig "men gå och köp bokjäveln då för faan, om det ska vara så besvärligt!".
Suck.
När jag kom hem så såg jag att jag hade en fått en tjock, påkostad och glansig tidskrift på posten. Men jag prenumererar ju inte på något sådant! Jag kollade adressen på den, efternamnet samt postadressen var rätt. Men inte resten! Well well, tack för numret av Lantliv, posten. Kanske kommer dess rättmätige ägare dock att sakna något i sitt postfack. Not my problem though. Jag kan väl inte hjälpa att de anställer analfabeter?
Nu ska jag tugga i mig potatis och fiskbullar och sedan ska jag njuta lite av att jag kommer att sluta tidigt även i morgon. Inte nog med det, jag känner mig också hyfsat nöjd över att jag snackat in mig hos CSN i dag. Jag behöver inte betala återkravsskulden förrän i slutet av augusti, när den rediga lönen rullat in. Najs!
Åh åh åh...
Miserabla skitliv. Jag har bara en enda sak att säga om denna dagen, som tack och lov snart är till ända, meningslöshet utan dess like! Jag önskar att jag kunde utplånas från jordens yta, nu på direkten, tack.
Hate to say it, men det har varit jobbigt att vara ledig. Okej, gårdagen gick väl an, men denna förbannade söndag. Usch och fy fan. Och all existentiell ångest som liksom bara väller över mig som en annan jävla tsunami och gröper ett gigantiskt hål i mig. Den urholkar mig och kvar lämnas endast en sorglig spillra som knappt är värd att kallas människa. Nu är jag ihålig och trasig. Trasig har jag i och för sig varit länge, men jag är ännu mer söndrad nu.
I morgon ska jag till arbetet på bibblan igen. Skönt men samtidigt lite lätt ångestframkallande. Jag får alltid lite kräkkänsla kvällen innan en ny arbetsvecka drar igång. Vet inte vad det beror på, men kanske har det att göra med att jag tycker det är slitigt att ladda om efter att ha varit ledig ett par dagar. När man precis har kopplat av och vant sig vid ledigheten så ska man ställa om till jobb igen. Pust.
Förresten så tror jag att det blir no more Borås för mig. Jag är beredd på att säga upp lägenheten och strunta i studierna. Åtminstone för tillfället. Jag saknar motivationen och drivet som krävs för att det ska vara någon idé. Det här sorgliga skeppet har förlorat styrfart och har på något sätt redan gett upp hoppet. Visst känns det som ett misslyckande, men om jag skulle försöka fortsätta plugga nu så skulle jag bara skjuta upp misslyckandet. Och när jag väl kommer till slutpunkten så kommer jag att vara ännu trasigare och ha förlorat ännu mer av mig själv. Så jag hoppar av nu, jag ger mig. Det jag trodde mig veta och känna vara rätt visade sig vara något helt annat.
Hate to say it, men det har varit jobbigt att vara ledig. Okej, gårdagen gick väl an, men denna förbannade söndag. Usch och fy fan. Och all existentiell ångest som liksom bara väller över mig som en annan jävla tsunami och gröper ett gigantiskt hål i mig. Den urholkar mig och kvar lämnas endast en sorglig spillra som knappt är värd att kallas människa. Nu är jag ihålig och trasig. Trasig har jag i och för sig varit länge, men jag är ännu mer söndrad nu.
I morgon ska jag till arbetet på bibblan igen. Skönt men samtidigt lite lätt ångestframkallande. Jag får alltid lite kräkkänsla kvällen innan en ny arbetsvecka drar igång. Vet inte vad det beror på, men kanske har det att göra med att jag tycker det är slitigt att ladda om efter att ha varit ledig ett par dagar. När man precis har kopplat av och vant sig vid ledigheten så ska man ställa om till jobb igen. Pust.
Förresten så tror jag att det blir no more Borås för mig. Jag är beredd på att säga upp lägenheten och strunta i studierna. Åtminstone för tillfället. Jag saknar motivationen och drivet som krävs för att det ska vara någon idé. Det här sorgliga skeppet har förlorat styrfart och har på något sätt redan gett upp hoppet. Visst känns det som ett misslyckande, men om jag skulle försöka fortsätta plugga nu så skulle jag bara skjuta upp misslyckandet. Och när jag väl kommer till slutpunkten så kommer jag att vara ännu trasigare och ha förlorat ännu mer av mig själv. Så jag hoppar av nu, jag ger mig. Det jag trodde mig veta och känna vara rätt visade sig vara något helt annat.
Snälla skjut mig
Nu ska jag blänga på en film och försöka glömma, alternativt förtränga, att mitt liv känns allmänt jävla miserabelt. Jag vill inte klafsa omkring i mer självömkande och ojande. Jag är trött på alla destruktiva tankemönster och fördärvande hjärnspöken. Men ändå kan jag inte låta bli att fortsätta med skiten, det är som om det är det enda jag duger till. Tycka synd om och älta, jajamän det är min grej det.
Jag trodde mig ha fixat till ett liv, en tillvaro som faktiskt kunde få lov att kallas liv. Men visst fan gick det i kras och förvandlades till miljoner små skärvor av söndertrasade förhoppningar och förväntningar. Ambitionerna slogs sönder till knappt synbara partiklar och spreds sedan för vinden. Det som blev kvar är ett tomt människoskal, en misslyckad organism som sakta ruttnar inifrån, en varelse som saknar existensberättigande och helst borde avlivas. Jag känner mig inte bekväm med att vandra runt och skräpa ner världen. Jag tillför inget nyttigt, jag är endast en missprydsam belastning som är i vägen.
Please delete me.
Men nu ska jag som sagt glo på en film och åtminstone försöka att inte tänka på att jag är som ett skadedjur som Anticimex borde ta hand om.
Jag trodde mig ha fixat till ett liv, en tillvaro som faktiskt kunde få lov att kallas liv. Men visst fan gick det i kras och förvandlades till miljoner små skärvor av söndertrasade förhoppningar och förväntningar. Ambitionerna slogs sönder till knappt synbara partiklar och spreds sedan för vinden. Det som blev kvar är ett tomt människoskal, en misslyckad organism som sakta ruttnar inifrån, en varelse som saknar existensberättigande och helst borde avlivas. Jag känner mig inte bekväm med att vandra runt och skräpa ner världen. Jag tillför inget nyttigt, jag är endast en missprydsam belastning som är i vägen.
Please delete me.
Men nu ska jag som sagt glo på en film och åtminstone försöka att inte tänka på att jag är som ett skadedjur som Anticimex borde ta hand om.
And I keep on falling...
...down, down, down...
Jag faller allt längre ner i grubblet, i den eviga malströmmen av tankar och huvudbry. Alla dessa frågor som kräver svar, alla dessa beslut som måste tas. Och på något enerverande sätt är det som om jag har fastnat. Repeat-knappen är intryckt och jag vet fan inte hur jag ska få den att släppa. Varenda grej i huvudet går om och om och om, jag är totalt inmålad i ett hörn, vad det verkar. Allt velande gör mig passiv-aggressiv på ett diffust sätt, jag får klaustrofobi, jag får mental andnöd, jag blir frånvarande och dissociativ. Kraven och ansvaret som vilar på mig har tagit ett strypgrepp och nu får jag inte tillräckligt med syre för att tänka. Jag fäktar omkring mig i ett desperat försök att få luft. Bara det släpper så kommer jag att kunna andas igen. Men det hänger på mig, det är jag själv som måste lätta på greppet. Det är jag som bestämmer och jag som har makten. Det är väl just det. Hade det varit någon annan som hade makten i sina händer så hade det varit lugnt. Jag är så jävla medgörlig, så äckligt benägen att lyda och följa. Jag är en follower, inte en leader.
Och naturligtvis leder allt detta bara till ett ännu större självhat och självförakt.
Snälla, ge mig något slags självrespekt och stolthet.
If I'd lose myself in a world unknown
Or to somebody else with a heart of stone
They'd watch me and judge me from their golden throne
But it's not easy to be clever when you're all alone
And the world turns into a cave
Get me outside these walls
I got myself to blame
For spending the day without windows and doors
Now my head is full of haziness, and daziness
And I can't find the floor
If I'd force myself to always live alone
Or walk without food 'til I'm skin and bone
They'd honor me and see a child who's grown strong
But it's not easy to reflect in the eyes of your own
Somethings wrong, and I'm in a cave
Get me outside these walls
I got myself to blame
For spending the day without windows and doors
Now my head is full of haziness, and daziness
And my body is sore
Well, it's not easy to see through a mind made of stone
No, it's not easy to pierce through a mind made of stone
And I'm thrown into a cave
Get me outside these walls
I got myself to blame
For spending the day without windows and doors
Now my head is full of haziness, and daziness
I'm in a cave
But I won't answer their calls
Am I the one to blame
For feeling this way, I don't fit in their moulds
'caus their heads are full of craziness and laziness
And they head for a fall
Head for a fall
(Windows & Doors, Elin Sigvardsson)
Jag faller allt längre ner i grubblet, i den eviga malströmmen av tankar och huvudbry. Alla dessa frågor som kräver svar, alla dessa beslut som måste tas. Och på något enerverande sätt är det som om jag har fastnat. Repeat-knappen är intryckt och jag vet fan inte hur jag ska få den att släppa. Varenda grej i huvudet går om och om och om, jag är totalt inmålad i ett hörn, vad det verkar. Allt velande gör mig passiv-aggressiv på ett diffust sätt, jag får klaustrofobi, jag får mental andnöd, jag blir frånvarande och dissociativ. Kraven och ansvaret som vilar på mig har tagit ett strypgrepp och nu får jag inte tillräckligt med syre för att tänka. Jag fäktar omkring mig i ett desperat försök att få luft. Bara det släpper så kommer jag att kunna andas igen. Men det hänger på mig, det är jag själv som måste lätta på greppet. Det är jag som bestämmer och jag som har makten. Det är väl just det. Hade det varit någon annan som hade makten i sina händer så hade det varit lugnt. Jag är så jävla medgörlig, så äckligt benägen att lyda och följa. Jag är en follower, inte en leader.
Och naturligtvis leder allt detta bara till ett ännu större självhat och självförakt.
Snälla, ge mig något slags självrespekt och stolthet.
If I'd lose myself in a world unknown
Or to somebody else with a heart of stone
They'd watch me and judge me from their golden throne
But it's not easy to be clever when you're all alone
And the world turns into a cave
Get me outside these walls
I got myself to blame
For spending the day without windows and doors
Now my head is full of haziness, and daziness
And I can't find the floor
If I'd force myself to always live alone
Or walk without food 'til I'm skin and bone
They'd honor me and see a child who's grown strong
But it's not easy to reflect in the eyes of your own
Somethings wrong, and I'm in a cave
Get me outside these walls
I got myself to blame
For spending the day without windows and doors
Now my head is full of haziness, and daziness
And my body is sore
Well, it's not easy to see through a mind made of stone
No, it's not easy to pierce through a mind made of stone
And I'm thrown into a cave
Get me outside these walls
I got myself to blame
For spending the day without windows and doors
Now my head is full of haziness, and daziness
I'm in a cave
But I won't answer their calls
Am I the one to blame
For feeling this way, I don't fit in their moulds
'caus their heads are full of craziness and laziness
And they head for a fall
Head for a fall
(Windows & Doors, Elin Sigvardsson)
Störningsmoment
Jag hatar att bo ihop med människor. Det är så otroligt mycket störande hos andra och hur de beter sig. Mycket av folks vanor retar upp mig och äcklar mig. Till exempel:
- jag hatar när folk tar av min tandkräm (eller duschkräm, eller dylikt)
- jag hatar när folk inte kan spola ner sitt tandkrämsspott utan låter det ligga kvar i handfatet
- jag hatar när folk inte kan torka av fötterna på badmattan när de kliver ur duschen
- jag hatar när folk inte kan skura toaletten efter sig
- jag hatar när folk tar eller lånar saker och sen inte lägger tillbaka dem
- jag hatar när folk slänger sina skitiga kläder utanför tvättkorgen (avsiktligt eller oavsiktligt, doesn't matter)
- jag hatar när folk tar av maten jag köpt
- jag hatar när folk inte kan torka av bordet efter sig
- jag hatar när folk inte kan ställa ner disken i diskmaskinen
- jag hatar när folk inte kan ta bort sitt hår från golvbrunnen i duschen
Och inte nog med detta, jag har kommit på att jag egentligen avskyr att bo tillsammans med andra. Det är så sjukt mycket som stör mig och äcklar mig hela tiden. Usch. Det kvittar liksom nästan att det är ens egen familj. Och att sedan någon annan i familjen ständigt har hemma en annan person på "besök", ja då håller jag till slut på att gå upp i limningen. Jag blir genuint jävla trött på att ytterligare en person, som inte hör till familjen, ska vistas i mitt hem i pincip alla veckans dagar. Ständigt och jämt. Så fort familjemedlemmen är hemma så ska denna utomstående person också vara det. Som om de var ihopklistrade. Så vidrigt, så vämjeligt, så kvävande. Nej, usch och fy.
Jag vet att jag låter bitter, men det tar så abnormt mycket energi att hela tiden behöva anpassa sig, att finna sig i vad som helst. Jag vill ha saker och ting i vardagen på mitt sätt, jag vill att det ska funka så som jag har bestämt och så som jag känner mig trygg i att allting funkar. När balansen och ordningen störs så rubbas även mitt liv, mina rutiner och mitt sätt att leva och fungera. Jag är fruktansvärt känslig för förändringar och särskilt förändringar som jag själv inte kan råda över. Antagligen har det med mitt funktionshinder att göra, men vad vet jag. Jag vet bara att jag alltid har varit hyperkänslig, lättstressad, ängslig och himla petig med hur jag vill ha allt. Det är fan inte så lätt. Om jag hade kunnat hade jag gärna ändrat på mig, för då hade allting i vardagen och mitt liv flutit så mycket smidigare och mer smärtfritt.
Men till syvende och sist så är jag ändå jag, och man kan faktiskt inte förändra sig själv hur mycket som helst. Man kan hyvla och frisera, men stommen kommer att förbli densamma.
Tack och hej, nu är gnället och kvasifilosoferandet slut för denna gången, nu ska jag slänga mig i bingen.
- jag hatar när folk tar av min tandkräm (eller duschkräm, eller dylikt)
- jag hatar när folk inte kan spola ner sitt tandkrämsspott utan låter det ligga kvar i handfatet
- jag hatar när folk inte kan torka av fötterna på badmattan när de kliver ur duschen
- jag hatar när folk inte kan skura toaletten efter sig
- jag hatar när folk tar eller lånar saker och sen inte lägger tillbaka dem
- jag hatar när folk slänger sina skitiga kläder utanför tvättkorgen (avsiktligt eller oavsiktligt, doesn't matter)
- jag hatar när folk tar av maten jag köpt
- jag hatar när folk inte kan torka av bordet efter sig
- jag hatar när folk inte kan ställa ner disken i diskmaskinen
- jag hatar när folk inte kan ta bort sitt hår från golvbrunnen i duschen
Och inte nog med detta, jag har kommit på att jag egentligen avskyr att bo tillsammans med andra. Det är så sjukt mycket som stör mig och äcklar mig hela tiden. Usch. Det kvittar liksom nästan att det är ens egen familj. Och att sedan någon annan i familjen ständigt har hemma en annan person på "besök", ja då håller jag till slut på att gå upp i limningen. Jag blir genuint jävla trött på att ytterligare en person, som inte hör till familjen, ska vistas i mitt hem i pincip alla veckans dagar. Ständigt och jämt. Så fort familjemedlemmen är hemma så ska denna utomstående person också vara det. Som om de var ihopklistrade. Så vidrigt, så vämjeligt, så kvävande. Nej, usch och fy.
Jag vet att jag låter bitter, men det tar så abnormt mycket energi att hela tiden behöva anpassa sig, att finna sig i vad som helst. Jag vill ha saker och ting i vardagen på mitt sätt, jag vill att det ska funka så som jag har bestämt och så som jag känner mig trygg i att allting funkar. När balansen och ordningen störs så rubbas även mitt liv, mina rutiner och mitt sätt att leva och fungera. Jag är fruktansvärt känslig för förändringar och särskilt förändringar som jag själv inte kan råda över. Antagligen har det med mitt funktionshinder att göra, men vad vet jag. Jag vet bara att jag alltid har varit hyperkänslig, lättstressad, ängslig och himla petig med hur jag vill ha allt. Det är fan inte så lätt. Om jag hade kunnat hade jag gärna ändrat på mig, för då hade allting i vardagen och mitt liv flutit så mycket smidigare och mer smärtfritt.
Men till syvende och sist så är jag ändå jag, och man kan faktiskt inte förändra sig själv hur mycket som helst. Man kan hyvla och frisera, men stommen kommer att förbli densamma.
Tack och hej, nu är gnället och kvasifilosoferandet slut för denna gången, nu ska jag slänga mig i bingen.
Full rulle
Ja som ni säkert redan har listat ut så har jag inte bloggat på ett tag för att jag helt enkelt inte har haft tid. Jag jobbar ju hela veckorna, måndag till fredag. Jag är hemifrån 10-12 timmar per dag och när jag kommer hem brukar jag vara alldeles för trött för att sätta mig vid datorn och komma på saker att blogga om. Dessutom har jag ju en häst som behöver motioneras och för mig är det självklart att prioritera henne framför bloggen.
Den här helgen har jag heller inte haft någon lust att blogga, jag har bara tagit det lugnt. Sovit ut, slappat och så. Men inte enbart, jag har städat och tvättat en hel del, passat hundar och nu under söndagskvällen har jag tagit en rejäl ridtur på Linda-skruttan. Efter det var jag medhjälpare när syrran skulle "rida" lite på sin treåring som ju är under inridning. Men nu sitter jag här... Det är ju kul att ha någon slags uppdatering på bloggen, så att den inte dör helt.
Något som är sjukt bra med att jobba hela veckorna är att man inte direkt får tid över till att ha ångest. Jag har varit förvånansvärt ångestfri denna veckan! Det enda är väl att det kan ligga och gnaga i bakhuvudet när jag ska sova. Men jag har klarat mig undan från panikattacker och andra ångestanfall. Jag har mått riktigt bra. Det känns nyttigt att ha så mycket att sysselsätta sig med hela dagarna, då glömmer man liksom bort att oroa sig. Den sociala biten på jobbet gör nog sitt till, likaså all motion jag får nu. Herregud, jag cyklar ju fem mil i veckan! Inte så himla dåligt om jag får säga det själv. Det känns i låren, den saken är säker.
I fredags hann jag även med ett besök på psyk i Strömstad. Jag hade tur att få lov att gå till en kurator på mottagningen där (jag gick ju där fram till årsskiftet, då jag började i Borås). Dock var jag inte så sugen på att snacka i fredags. Dels var det tidigt, och då är jag alltid seg, och dels så kändes det lite knepigt med en ny människa. Det är oftast inte bara att öppna sig och så flyter allt på. Nej, jag höll mig väldigt saklig och vi diskuterade mest kring skolan och hösten, rent praktiska saker egentligen. Helst så ville jag säga att jag inte vill ha någon höst, jag vill inte leva efter sommaren. Men det sa jag inte. Jag kunde bara inte förmå mig att säga att jag trots allt har planer på att ta livet av mig till hösten. I alla fall om inte utsikterna förändras till det bättre eller om jag inte vet hur allting blir och att det kommer att funka. Sommaren nu funkar liksom, det är som om jag har fått dispens, uppskov. Men sedan börjar det verkliga livet igen och det är där det har kört ihop sig. Det är grus i maskineriet. Som det ser ut nu vill jag inte vara med. När hösten närmar sig vill jag hoppa av tåget och vinka adjöss när det kör vidare. Tack för mig, det var en spännande tid men nu pallar jag inte mer. Jag är inte gjord för denna världen. Hejdå!
Den här helgen har jag heller inte haft någon lust att blogga, jag har bara tagit det lugnt. Sovit ut, slappat och så. Men inte enbart, jag har städat och tvättat en hel del, passat hundar och nu under söndagskvällen har jag tagit en rejäl ridtur på Linda-skruttan. Efter det var jag medhjälpare när syrran skulle "rida" lite på sin treåring som ju är under inridning. Men nu sitter jag här... Det är ju kul att ha någon slags uppdatering på bloggen, så att den inte dör helt.
Något som är sjukt bra med att jobba hela veckorna är att man inte direkt får tid över till att ha ångest. Jag har varit förvånansvärt ångestfri denna veckan! Det enda är väl att det kan ligga och gnaga i bakhuvudet när jag ska sova. Men jag har klarat mig undan från panikattacker och andra ångestanfall. Jag har mått riktigt bra. Det känns nyttigt att ha så mycket att sysselsätta sig med hela dagarna, då glömmer man liksom bort att oroa sig. Den sociala biten på jobbet gör nog sitt till, likaså all motion jag får nu. Herregud, jag cyklar ju fem mil i veckan! Inte så himla dåligt om jag får säga det själv. Det känns i låren, den saken är säker.
I fredags hann jag även med ett besök på psyk i Strömstad. Jag hade tur att få lov att gå till en kurator på mottagningen där (jag gick ju där fram till årsskiftet, då jag började i Borås). Dock var jag inte så sugen på att snacka i fredags. Dels var det tidigt, och då är jag alltid seg, och dels så kändes det lite knepigt med en ny människa. Det är oftast inte bara att öppna sig och så flyter allt på. Nej, jag höll mig väldigt saklig och vi diskuterade mest kring skolan och hösten, rent praktiska saker egentligen. Helst så ville jag säga att jag inte vill ha någon höst, jag vill inte leva efter sommaren. Men det sa jag inte. Jag kunde bara inte förmå mig att säga att jag trots allt har planer på att ta livet av mig till hösten. I alla fall om inte utsikterna förändras till det bättre eller om jag inte vet hur allting blir och att det kommer att funka. Sommaren nu funkar liksom, det är som om jag har fått dispens, uppskov. Men sedan börjar det verkliga livet igen och det är där det har kört ihop sig. Det är grus i maskineriet. Som det ser ut nu vill jag inte vara med. När hösten närmar sig vill jag hoppa av tåget och vinka adjöss när det kör vidare. Tack för mig, det var en spännande tid men nu pallar jag inte mer. Jag är inte gjord för denna världen. Hejdå!
Ännu en dag i värmeböljan
Det här blir inget speciellt spännande eller seriöst inlägg, tänkte bara delge lite av vad som hänt på sistone, då särskilt i dag.
I dag började alltså mina sex veckors sommarjobb på 75%, på Stadsbiblioteket i Strömstad. Eftersom jag har fått låna en cykel så tog jag mig medelst den till en busshållplats som ligger bättre och närmare till hemifrån mig räknat, än att cykla ner i gyttret inne i Grebbestad (där det dessutom är större risk att den blir snodd). Den gamla cykeln var egentligen inte mycket att hurra för; trögcyklad, vinglig och ostabil samt rullar långsamt. Nåja, jag ska ändå vara glad att jag slipper promenera. Redan innan jag var halvvägs till bussen (det är totalt ungefär fem kilometer) kände jag mig helt slut och genomsvettig, man har inte direkt någon kondition... Men dessutom stekte solen och det började redan då bli rätt varmt, vid halv nio på morgonen. Jaja, jag åkte buss-tåg-buss till Strömstad sedan (jäkla mas) och började jobba klockan tio. Bibblan öppnar klockan elva. Sedan hade jag pass i lånedisken fram till tre, och fram till halv fem ställde jag upp böcker och donade. Tog sedan bussen från Strömstad och så cyklade jag resten... pust. Även hemvägen fick svetten att spruta och benen att förvandlas till gelé.
Jag måste säga att det har gått riktigt bra i dag, jag har känt mig både pigg och harmonisk och hållit humöret uppe. Tänkte faktiskt på det ända från imorse, för att det inte skulle kännas segt eller motigt. Det är ju alltid lite sådär när man ska börja jobba efter lite längre ledighet, men blir så slapp och bekväm av sig. Men faktum är att det var skönt att börja göra nytta igen, för det kände jag att jag gjorde i dag. Dock fick jag en ganska omständlig och tidskrävande låntagare på halsen precis när jag tänkte ta lunchrast. Det var en gammal tant som skulle ha mig runt och försöka hitta deckare som hon inte hade läst... Det var ett ganska besvärligt projekt, men till slut fick kärringen med sig en bok. Hurra!
Ytterligare andra låntagare i dag fick mig nästan att garva högt... Men man får försöka hålla masken. Det är ingen idé att försöka återge vari det komiska i den händelsen låg, för det är ganska lokalt och internt, om man så säger. Jag berättade det i alla fall för pappa när jag kom hem och han skrattade gott.
Trots att jag var trött efter arbetsdagen så har jag varit ambitiös nog att ta en liten ridtur. Det blev i och för sig bara en runda på 30 minuter, på Linda, men det är ju så gott som något. I morgon kommer jag inte att hinna med någon ridning för då arbetar jag sent, ändra fram tills vi stänger klockan 19. På grund av bussförbindelser som inte passar riktigt bra så kommer jag inte att vara hemma förrän halv tio-tio på kvällen. Härligt värre. Särskilt att tillbringa 45 minuter i Tanumshede, det är ju så festligt att man nästan inte vet vad man ska ta sig till. Och inte kan jag hälsa på min gamla favoritbibbla heller, för då är det ju stängt.
Nähäpp, nu ropar visst sängen på mig. Jag ska sjunka ner under påslakanet och läsa vidare i min bok. Den som plöjs igenom för tillfället är en ack så roande historia, Kollektivt självmord av Arto Paasilinna.
Buenas noches!
I dag började alltså mina sex veckors sommarjobb på 75%, på Stadsbiblioteket i Strömstad. Eftersom jag har fått låna en cykel så tog jag mig medelst den till en busshållplats som ligger bättre och närmare till hemifrån mig räknat, än att cykla ner i gyttret inne i Grebbestad (där det dessutom är större risk att den blir snodd). Den gamla cykeln var egentligen inte mycket att hurra för; trögcyklad, vinglig och ostabil samt rullar långsamt. Nåja, jag ska ändå vara glad att jag slipper promenera. Redan innan jag var halvvägs till bussen (det är totalt ungefär fem kilometer) kände jag mig helt slut och genomsvettig, man har inte direkt någon kondition... Men dessutom stekte solen och det började redan då bli rätt varmt, vid halv nio på morgonen. Jaja, jag åkte buss-tåg-buss till Strömstad sedan (jäkla mas) och började jobba klockan tio. Bibblan öppnar klockan elva. Sedan hade jag pass i lånedisken fram till tre, och fram till halv fem ställde jag upp böcker och donade. Tog sedan bussen från Strömstad och så cyklade jag resten... pust. Även hemvägen fick svetten att spruta och benen att förvandlas till gelé.
Jag måste säga att det har gått riktigt bra i dag, jag har känt mig både pigg och harmonisk och hållit humöret uppe. Tänkte faktiskt på det ända från imorse, för att det inte skulle kännas segt eller motigt. Det är ju alltid lite sådär när man ska börja jobba efter lite längre ledighet, men blir så slapp och bekväm av sig. Men faktum är att det var skönt att börja göra nytta igen, för det kände jag att jag gjorde i dag. Dock fick jag en ganska omständlig och tidskrävande låntagare på halsen precis när jag tänkte ta lunchrast. Det var en gammal tant som skulle ha mig runt och försöka hitta deckare som hon inte hade läst... Det var ett ganska besvärligt projekt, men till slut fick kärringen med sig en bok. Hurra!
Ytterligare andra låntagare i dag fick mig nästan att garva högt... Men man får försöka hålla masken. Det är ingen idé att försöka återge vari det komiska i den händelsen låg, för det är ganska lokalt och internt, om man så säger. Jag berättade det i alla fall för pappa när jag kom hem och han skrattade gott.
Trots att jag var trött efter arbetsdagen så har jag varit ambitiös nog att ta en liten ridtur. Det blev i och för sig bara en runda på 30 minuter, på Linda, men det är ju så gott som något. I morgon kommer jag inte att hinna med någon ridning för då arbetar jag sent, ändra fram tills vi stänger klockan 19. På grund av bussförbindelser som inte passar riktigt bra så kommer jag inte att vara hemma förrän halv tio-tio på kvällen. Härligt värre. Särskilt att tillbringa 45 minuter i Tanumshede, det är ju så festligt att man nästan inte vet vad man ska ta sig till. Och inte kan jag hälsa på min gamla favoritbibbla heller, för då är det ju stängt.
Nähäpp, nu ropar visst sängen på mig. Jag ska sjunka ner under påslakanet och läsa vidare i min bok. Den som plöjs igenom för tillfället är en ack så roande historia, Kollektivt självmord av Arto Paasilinna.
Buenas noches!
Lite om panikångest
Jag tänkte ta upp lite om panikångest nu, en sjukdom som jag lidit av från och till i minst tio års tid. Att drabbas av panikattacker är vanligare än man tror, men många drar sig för att berätta om sitt problem av rädsla för att bli sedd som "tokig", "galen" eller bara onormalt nervös till sin läggning.
Symtom
Ibland kan man även få ångest för ångesten, så kallad förväntansångest. Panikångest kan också leda till att man utvecklar agorafobi (torgskräck). Har man agorafobi så blir man rädd för att få en panikattack ute bland folk och på offentliga platser. Därför undviker man oftast platser såsom butiker, biografer, att åka kollektivt, att stå i kö m.m.
Min panikångest gjorde ganska snabbt att jag även fick agorafobi, det var som värst när jag gick i gymnasiet. Jag kunde springa ut från lektionerna i skolan för att jag trodde att jag skulle skämma ut mig eller till och med dö om jag stannade kvar i klassrummet. Jag kände mig instängd och var vansinnigt rädd för att de andra människorna skulle märka att jag fick en panikattack och tro att jag var knäpp eller galen. Jag hade extrema problem med att åka buss och tåg, jag fick ofta andnöd och svimningskänslor. Det värsta var att jag visste att jag inte kunde ta mig ut därifrån när jag ville, det går ju liksom inte att hoppa ut från en buss eller ett tåg närhelst man behagar.
Som sagt så har min panikångest kommit och gått. Torgskräcken verkar dock ha lämnat mig, även om jag ibland kan känna den där kvävande känslan krypa på exempelvis när jag sitter på föreläsning.
Det som har hjälpt mig mot panikångesten är antidepressiv medicinering, SSRI-preparat. Men jag har även fått terapi och vanlig hederlig samtalskontakt. Bara den biten att lära sig vad panikångest är och vad det beror på, och att det inte är något farligt eller livshotande, gör en enorm skillnad. Har man kunskap och vetskap om sitt besvär så ter det sig inte längre lika hotfullt och skrämmande.
Men icke desto mindre är panikångest och paniksyndrom något trevligt, det skapar mycket lidande och kan hämma en persons livskvalitet påtagligt.
I ett senare inlägg ska jag beskriva hur en panikattack kan kännas, men för stunden stannar jag här.
"En panikattack är en form av sjuklig ångest som kommer plötsligt och håller på minst några minuter. Panikattacken kan ha samband med någon speciell utlösande situation, men den kan även inträffa spontant och utan förvarning.
Den hör inte heller ihop med ansträngning eller kontakt med farliga eller livshotande situationer. Därför förstår man många gånger inte att man har en panikattack. Den som en gång haft av en panikattack brukar långt senare minnas den mycket väl, eftersom den omedelbart väcker obehagliga minnen som känns i hela kroppen.
Panikattacker kan vara svåra att uthärda. Det kan kännas som om ångesten håller fast en i ett stryptag och hjärtat slår fort. Man tycker att man har svårt att få luft, och det kan kännas som om man ska dö."
citerat från denna sida:
http://www.1177.se/Stockholm/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Angest/Symtom
"Väl avgränsade episoder (attacker) av stark oro eller fruktan som inte beror på någon kroppslig sjukdom eller på drogmissbruk. Ofta en känsla av förestående undergång. Perioderna kommer utan förvarning, i vilken situation som helst. Även om natten och klingar av även utan behandling.
Minst 4 av följande symtom uppträder under en panikattack:
-
Hjärtklappning.
-
Svettning.
-
Darrningar eller skakningar.
-
Muntorrhet.
-
Lufthunger.
-
Kvävningskänslor.
-
Smärta eller obehag i bröstet.
-
Illamående eller magbesvär.
-
Känslor av yrsel, ostadighet, virrighet, svimfärdighet.
-
Upplevelse av overklighet som rör den egna personen eller verkligheten.
-
Rädsla att förlora kontrollen eller sitt förstånd.
-
Ångest för att dö.
-
Känsla av att plötsligt bli alldeles kall eller varm.
-
Stickningar, domningar eller klåda i händer och fötter.
-
Panikångestsjukdomen resulterar ofta i torgskräck. Det kan räcka med enstaka panikattack för detta."
Ibland kan man även få ångest för ångesten, så kallad förväntansångest. Panikångest kan också leda till att man utvecklar agorafobi (torgskräck). Har man agorafobi så blir man rädd för att få en panikattack ute bland folk och på offentliga platser. Därför undviker man oftast platser såsom butiker, biografer, att åka kollektivt, att stå i kö m.m.
Min panikångest gjorde ganska snabbt att jag även fick agorafobi, det var som värst när jag gick i gymnasiet. Jag kunde springa ut från lektionerna i skolan för att jag trodde att jag skulle skämma ut mig eller till och med dö om jag stannade kvar i klassrummet. Jag kände mig instängd och var vansinnigt rädd för att de andra människorna skulle märka att jag fick en panikattack och tro att jag var knäpp eller galen. Jag hade extrema problem med att åka buss och tåg, jag fick ofta andnöd och svimningskänslor. Det värsta var att jag visste att jag inte kunde ta mig ut därifrån när jag ville, det går ju liksom inte att hoppa ut från en buss eller ett tåg närhelst man behagar.
Som sagt så har min panikångest kommit och gått. Torgskräcken verkar dock ha lämnat mig, även om jag ibland kan känna den där kvävande känslan krypa på exempelvis när jag sitter på föreläsning.
Det som har hjälpt mig mot panikångesten är antidepressiv medicinering, SSRI-preparat. Men jag har även fått terapi och vanlig hederlig samtalskontakt. Bara den biten att lära sig vad panikångest är och vad det beror på, och att det inte är något farligt eller livshotande, gör en enorm skillnad. Har man kunskap och vetskap om sitt besvär så ter det sig inte längre lika hotfullt och skrämmande.
Men icke desto mindre är panikångest och paniksyndrom något trevligt, det skapar mycket lidande och kan hämma en persons livskvalitet påtagligt.
I ett senare inlägg ska jag beskriva hur en panikattack kan kännas, men för stunden stannar jag här.
