Och så känner man sig grundlurad av sig själv
Tänk att jag inte fattade hur det skulle bli i slutändan. Att jag inte förstod hur det skulle gå med alltihopa.
Nu sitter man här med facit i hand och tycker att man har varit en jävla idiot rent ut sagt. Det känns på sätt och vis som om jag har blivit lurad av mig själv.
HA-HA-HA sitter monstret där och ropar skadeglatt. Att du gick på den lätta, ditt förbannade dumhuvud!
Fan, fan, fan. Fan gånger tusen.
Det känns som om jag har slösat så mycket av mig själv att jag nu är helt tömd. Jag blev styrd rätt mot isberget och kollisionen blev förödande. Nu läcker det in allt mer vatten och jag håller som bäst på att sjunka.
En spillra. Ett vrak. En trasig människa, slagen i tusen små bitar. Och jag har enbart mig själv att skylla.
Och jag som precis börjat tro att jag äntligen fått ett liv...
Vilket totalfel av mig. Jag var förblindad. Men det var ju hela tiden självklart att bubblan skulle spricka förr eller senare. Jag kommer inte att kunna lagas eller limmas ihop, jag är för alltid trasig, sönder för all framtid.
Nu sitter man här med facit i hand och tycker att man har varit en jävla idiot rent ut sagt. Det känns på sätt och vis som om jag har blivit lurad av mig själv.
HA-HA-HA sitter monstret där och ropar skadeglatt. Att du gick på den lätta, ditt förbannade dumhuvud!
Fan, fan, fan. Fan gånger tusen.
Det känns som om jag har slösat så mycket av mig själv att jag nu är helt tömd. Jag blev styrd rätt mot isberget och kollisionen blev förödande. Nu läcker det in allt mer vatten och jag håller som bäst på att sjunka.
En spillra. Ett vrak. En trasig människa, slagen i tusen små bitar. Och jag har enbart mig själv att skylla.
Och jag som precis börjat tro att jag äntligen fått ett liv...
Vilket totalfel av mig. Jag var förblindad. Men det var ju hela tiden självklart att bubblan skulle spricka förr eller senare. Jag kommer inte att kunna lagas eller limmas ihop, jag är för alltid trasig, sönder för all framtid.
Ingenstans
"Ta livet av sig? -Varför det?
Det leder ju ingenstans.
Det är just det.
Det leder ingenstans.
Och dit vill jag."
- Hertha Kräftner
Det leder ju ingenstans.
Det är just det.
Det leder ingenstans.
Och dit vill jag."
- Hertha Kräftner
Nej jag har inget att säga
Men jag gör ett inlägg ändå, mitt i natten. Har inte pallrat mig till sängen ännu, fast jag har tänkt på det länge nog nu. Är tillbaka i Grebbestad efter ungefär ett dygn i Borås. Jag åkte dit enbart för att hämta ut två jävla paket. Men så hämtade jag med mig lite saker, bland annat böcker, som jag hade i lägenheten och som jag saknat.
Annars har jag ingen aning om någonting. Vet inte ett skit om hur det ska bli med skolan och allt det där i höst. Jag orkar knappt tänka på det, blir helt matt, helt slut i skallen.
Jag vet ingenting, orkar inte tänka. Ångesten och depressionen äter upp mig inifrån och slukar min förmåga till att tänka klart och ta beslut. Jag väntar på att jag ska vakna upp ur allt det här som bara känns som en enda lång och plågsam mardröm.
Men så tänker säkert någon: "Det var då ett satans gnäll! Ta dig i kragen och gör något vettigt, känn inte efter så mycket. Du har det ju bra, du har allt du behöver."
Då säger jag bara; hur sjutton ska jag kunna förklara mitt eget privata helvete så att du förstår? Ingen som inte upplevt svår psykisk ohälsa och psykiska sjukdomar kan någonsin föreställa sig hur det är. Du vet inte ett enda smack om hur förgörande de krafter är som bryter ner dig och förvandlar dig till ett vrak, en människospillra. Du har inte en aning om hur det känns att gå sönder om och om igen, att för alltid känna sig som en trasig människa. Ingen som aldrig har gått sönder så totalt och upplevt ett sådant krig inombords vet vad det vill säga.
Jag försöker inte göra mig märkvärdig på något vis, men en människa som alltid varit hel och aldrig känt sig mentalt lemlästad och emotionellt sönderslagen kan greppa fasan och ångesten.
Hur det är att vakna varje morgon och vara ledsen för att man fortfarande lever, att man tyvärr vaknat upp till ännu en dag i plågornas tecken.
Hur det är att tappa allt hopp och känna för att ge upp allt.
Hur det känns som om man är pestsmittad och bär en stämpel.
Hur det är att ta på sig en mask och låtsas må bra och försöka passa in, försöka att leva ett normalt liv och göra det som förväntas av en.
Nej, ni kommer aldrig att förstå. Som psyksjuk är man dömd att leva i ensamhet. Ensam med sina demoner och monster.
Annars har jag ingen aning om någonting. Vet inte ett skit om hur det ska bli med skolan och allt det där i höst. Jag orkar knappt tänka på det, blir helt matt, helt slut i skallen.
Jag vet ingenting, orkar inte tänka. Ångesten och depressionen äter upp mig inifrån och slukar min förmåga till att tänka klart och ta beslut. Jag väntar på att jag ska vakna upp ur allt det här som bara känns som en enda lång och plågsam mardröm.
Men så tänker säkert någon: "Det var då ett satans gnäll! Ta dig i kragen och gör något vettigt, känn inte efter så mycket. Du har det ju bra, du har allt du behöver."
Då säger jag bara; hur sjutton ska jag kunna förklara mitt eget privata helvete så att du förstår? Ingen som inte upplevt svår psykisk ohälsa och psykiska sjukdomar kan någonsin föreställa sig hur det är. Du vet inte ett enda smack om hur förgörande de krafter är som bryter ner dig och förvandlar dig till ett vrak, en människospillra. Du har inte en aning om hur det känns att gå sönder om och om igen, att för alltid känna sig som en trasig människa. Ingen som aldrig har gått sönder så totalt och upplevt ett sådant krig inombords vet vad det vill säga.
Jag försöker inte göra mig märkvärdig på något vis, men en människa som alltid varit hel och aldrig känt sig mentalt lemlästad och emotionellt sönderslagen kan greppa fasan och ångesten.
Hur det är att vakna varje morgon och vara ledsen för att man fortfarande lever, att man tyvärr vaknat upp till ännu en dag i plågornas tecken.
Hur det är att tappa allt hopp och känna för att ge upp allt.
Hur det känns som om man är pestsmittad och bär en stämpel.
Hur det är att ta på sig en mask och låtsas må bra och försöka passa in, försöka att leva ett normalt liv och göra det som förväntas av en.
Nej, ni kommer aldrig att förstå. Som psyksjuk är man dömd att leva i ensamhet. Ensam med sina demoner och monster.
Panikångest och grubbel
I dag fick jag en riktig panikångestattack. Det var faktiskt ett tag sedan jag hade det nu, tror inte att jag har haft det sedan jag låg inlagd i början av juni, faktiskt. Men den kom i en väldigt oväntad situation i dag - nämligen när jag var nere i stallet och skulle göra i ordning hästen för en ridtur. Vet inte vad det var som utlöste det hela, men ångesten slog mig som en hård knytnäve i magen. Jag började skaka, blev darrig och benen kändes som gelé. Jag var tvungen att gå ut och ställa mig en stund för mig själv, tårarna rann på grund av att ångesten kändes så otroligt destruktiv och kvävande. Just då ville jag bara gräva ner mig i en grop och aldrig mer komma upp. Som tur var så gick panikattacken över ganska fort, efter 20-30 minuter kände jag mig nästintill normal igen. Jag klarade av att borsta och göra i ordning min häst, sedan tog jag en kortare ridtur ihop med syrran.
Nu känner jag mig okej igen. Ingen panik, bara den där vanliga oron som ligger och gnager i kroppen. Allt det jobbiga som komma skall, som sitter som en molande värk i bakhuvudet. Min ekonomi som är lika med en katastrof. Den stora rädslan för hur allting ska bli i höst, osäkerheten över att jag inte vet vad jag ska göra eller var jag ska ta vägen. Alla dessa komponenter och fler därtill bidrar till att jag känner mig värdelös. Jag har ständigt en känsla av en annalkande undergång, att det bara är en tidsfråga innan jag faller ihop och ingenting, absolut ingenting, fungerar längre. Det håller på att gå åt fel håll nu, saker och ting har vänt. Jag har tagit flera steg framåt men tvingas nu att börja backa, jag stegar bakåt istället. Det känns som om jag håller på att förlora allt det jag vunnit.
En känsla av att inte ha någonting. Av att vara ingenting.
Nu känner jag mig okej igen. Ingen panik, bara den där vanliga oron som ligger och gnager i kroppen. Allt det jobbiga som komma skall, som sitter som en molande värk i bakhuvudet. Min ekonomi som är lika med en katastrof. Den stora rädslan för hur allting ska bli i höst, osäkerheten över att jag inte vet vad jag ska göra eller var jag ska ta vägen. Alla dessa komponenter och fler därtill bidrar till att jag känner mig värdelös. Jag har ständigt en känsla av en annalkande undergång, att det bara är en tidsfråga innan jag faller ihop och ingenting, absolut ingenting, fungerar längre. Det håller på att gå åt fel håll nu, saker och ting har vänt. Jag har tagit flera steg framåt men tvingas nu att börja backa, jag stegar bakåt istället. Det känns som om jag håller på att förlora allt det jag vunnit.
En känsla av att inte ha någonting. Av att vara ingenting.
What's the point of doing anything?
Vilken knäpp kväll det blev igår. Jag åkte med syrran och hennes pojkvän till Lysekil, det var en stor cruising där. Redan i bilen ner började jag dricka rosévin och sprite. Dekadensen fortsatte... Vi satt ganska länge på en restaurang/krog och drack vin och lite sådant (inte syrran dock, hon körde ju). Vi träffade lite folk och så. När vi väl pallrade oss ut från restaurangen kände jag att fyllan slog mig som en hammare i skallen. Oj vad roligt allting var helt plötsligt! Jag fortsatte att hälla i mig vin. Vi traskade runt i folkvimlet på stan. Jag snusade också (väldigt dålig idé). Klockan gick och jag gjorde knäppare och knäppare saker. Tiggde öl av en gammal raggare. Slängde en tom ölflaska på en telefonkiosk så det klirrade fint. Gick fram till en ridande polis och klappade på den gigantiska hästen och ställde frågor till den kvinnliga ridande polisen som blev märkbart irriterad. Men det sjukaste av allt, jag tror att det var när jag korsade gatan eller gick bredvid gatan mitt inne i stan och skulle springa ifatt syrran, då känner jag ett akut behov av att kräkas. Det var inte mycket jag hann tänka där - blaff sa det bara och så spydde jag rätt ner på gatan, mitt bland allt folk. Jag tror till och med att jag spydde medan jag gick, inte stannade jag till mycket i alla fall. Jag hörde äcklade röster och folk som sa typ "åh fy fan" och "gud vad vidrigt". Men ingen fara skedd, jag spydde ju inte ner någon. Bara mig själv. I alla fall mitt hår och mina skor. Men jaja, jag fortsatte och snart så träffade vi på mamma, hennes sambo och lite mera folk som körde runt i deras Cadillac. Vi hoppade in där, knökat som bara den blev det. Efter en kort stund översköljdes jag åter av illamående, de fick stanna bilen och så spydde jag bakom en busskur. Snart efter den andra kräks-incidenten så åkte vi hemöver. Jag fick ideligen kväljningar eftersom det osade så mycket spya från håret. Bara hem och duscha, mitt i natten.
Ja som ni märker så hade jag en helt underbar kväll! Haha, roligt var det i alla fall. Fast imorse var jag långtifrån pigg. Men nu har jag fått mig en påminnelse om att det är en väldigt dålig idé att snusa.
Nu har jag ångest över att jag måste åka till Borås på tisdag. Det är som så att jag har fått oaket som jag måste hämta ut. Det har skickats till Borås trots att jag har tillfällig eftersändning av posten. Så jävla illa! Så det blir en sväng dit ner, känns himla onödigt. Stannar där en natt. Nåja, då kan jag ju i alla fall passa på att ta med mig några saker som jag har saknat.
She don't sleep at night, afraid to turn off the light.
Ja som ni märker så hade jag en helt underbar kväll! Haha, roligt var det i alla fall. Fast imorse var jag långtifrån pigg. Men nu har jag fått mig en påminnelse om att det är en väldigt dålig idé att snusa.
Nu har jag ångest över att jag måste åka till Borås på tisdag. Det är som så att jag har fått oaket som jag måste hämta ut. Det har skickats till Borås trots att jag har tillfällig eftersändning av posten. Så jävla illa! Så det blir en sväng dit ner, känns himla onödigt. Stannar där en natt. Nåja, då kan jag ju i alla fall passa på att ta med mig några saker som jag har saknat.
She don't sleep at night, afraid to turn off the light.
Must be having one of these days made for messing up
Okej, låt mig ta detta från början. Det är midsommarafton i dag. Och vad gör jag? Jo jag sitter hemma och dricker rosévin blandat med sprite. Tog första glaset för flera timmar sedan. Jo jag har käkat sill, potatis och det där. Till och med jordgubbar och glass. Men ändå, nu undrar jag, what kind of low-life am I?
Huh. Vet inte vart denna midsommar ska ta vägen. Ingen jävla aning, faktiskt. Jag dricker mitt vin, lyssnar på musik och sitter vid datorn. Vi är tre personer hemma. Alla sitter i olika rum. Asocialt beteende? Mja, jag antar det. Men alla är vi trötta på var sitt sätt.
By the way, jag har slutat att citera The Donnas. Nu citerar jag Sahara Hotnights. Fast här nedanför är det Surferosa. Just randomly quoting.
Open your eyes, see the lies right in front of you
Living your life through panorama-lifestyle
Huh. Vet inte vart denna midsommar ska ta vägen. Ingen jävla aning, faktiskt. Jag dricker mitt vin, lyssnar på musik och sitter vid datorn. Vi är tre personer hemma. Alla sitter i olika rum. Asocialt beteende? Mja, jag antar det. Men alla är vi trötta på var sitt sätt.
By the way, jag har slutat att citera The Donnas. Nu citerar jag Sahara Hotnights. Fast här nedanför är det Surferosa. Just randomly quoting.
Open your eyes, see the lies right in front of you
Living your life through panorama-lifestyle
Hjärnkoll
Gör som jag, bli en Hjärnkoll supporter och berätta hur du ska bryta tystnaden kring psykisk ohälsa – ett viktigt bidrag för att nå ett psykiskt friskare Sverige. Gå in på www.hjarnkoll.se
Som sagt, glöm inte bort Hjärnkoll! Det är en fantastiskt bra kampanj med ett mycket viktigt budskap - vi måste prata om psykisk ohälsa som tyvärr fortfarande är väldigt tabubelagt. I och med att det är så nedtystat och stigmatiserat i vårt samhälle så ökar det lidandet för alla oss som är drabbade av något psykiskt besvär samt våra anhöriga. Genom att visa att det visst går att tala om psykisk ohälsa, och att visa att man inte är ensam om det, så kan vi hjälpa massor av människor som känner sig utanför samhället och lider i det tysta.
Vi är många och vi bär på upplevelser som både liknar och skiljer sig från varandra. Hjälp till att minska skammen kring psykisk ohälsa! Prata öppet om det, visa att du bryr dig, visa att du ser och hör. Det blir lättare när man inte känner sig ensam om det. Psykisk ohälsa är inget konstigt och vi som är drabbade är också människor, vi är inga monster. Så kom igen och hjälp till nu!
Som sagt, glöm inte bort Hjärnkoll! Det är en fantastiskt bra kampanj med ett mycket viktigt budskap - vi måste prata om psykisk ohälsa som tyvärr fortfarande är väldigt tabubelagt. I och med att det är så nedtystat och stigmatiserat i vårt samhälle så ökar det lidandet för alla oss som är drabbade av något psykiskt besvär samt våra anhöriga. Genom att visa att det visst går att tala om psykisk ohälsa, och att visa att man inte är ensam om det, så kan vi hjälpa massor av människor som känner sig utanför samhället och lider i det tysta.
Vi är många och vi bär på upplevelser som både liknar och skiljer sig från varandra. Hjälp till att minska skammen kring psykisk ohälsa! Prata öppet om det, visa att du bryr dig, visa att du ser och hör. Det blir lättare när man inte känner sig ensam om det. Psykisk ohälsa är inget konstigt och vi som är drabbade är också människor, vi är inga monster. Så kom igen och hjälp till nu!
Some kind of infernal poetry
Jag kom på mig själv med att citera The Donnas väldigt mycket. Både i rubriker och inlägg. Moget. Som om jag inte har något eget att komma med. Men det har jag. Dock inte i dag. När jag kom hem i eftermiddags, efter att ha tillbringat flera timmar tittandes på DM i brukskörning och bruksridning, så kände jag mig bara så... överflödig.
Jag har inte lust eller ork att direkt göra någonting. Jag har slökollat på en film. Jag har tagit en kort sväng förbi hästarna. Men jag känner mig helt matt. Nästan så att jag väntar på att klockan ska gå så att det snart blir läggdags. Fan vad sjukt! Vilket skitliv.
Sommaren håller på att regna bort. Igår var jag ute och red Linda på eftermiddagen, sedan promenerade jag med Wille men hoppade upp barbacka och red den sista biten. Det var tydligt att det var hemskt länge sedan jag red barbacka för min balans var verkligen inte vad den har varit. Det var varmt och fint men sedan på kvällen så mulnade det på och började regna. I dag har det absolut inte varit bättre, förutom nu på kvällen när det klarnade upp något. Var är sommarvädret, värmen och solen?
Nu är det två veckor kvar till jag ska börja jobba "på riktigt", alltså mina sex veckor med 30 timmar i veckan. Faan, jag måste skaffa en duglig cykel som jag kan ta mig till bussen med. För min moppe hyser jag inga stora förhoppningar om. Den skiten är nog körd.
De här två veckorna kanske kan innebära något arbete, om jag har tur, för Tanums bibliotek har ont om folk och ska höra av sig till mig om de behöver mig. Det vore bra att få jobba lite där också, så det hoppas jag på.
För övrigt ska jag försöka att rida en del, måste verkligen ta mig i kragen nu. Hästarna behöver komma ut och röra på sig, de behöver motion och stimulans. Och jag likaså.
Just because we're face to face,
Doesn't mean we're eye to eye
Jag har inte lust eller ork att direkt göra någonting. Jag har slökollat på en film. Jag har tagit en kort sväng förbi hästarna. Men jag känner mig helt matt. Nästan så att jag väntar på att klockan ska gå så att det snart blir läggdags. Fan vad sjukt! Vilket skitliv.
Sommaren håller på att regna bort. Igår var jag ute och red Linda på eftermiddagen, sedan promenerade jag med Wille men hoppade upp barbacka och red den sista biten. Det var tydligt att det var hemskt länge sedan jag red barbacka för min balans var verkligen inte vad den har varit. Det var varmt och fint men sedan på kvällen så mulnade det på och började regna. I dag har det absolut inte varit bättre, förutom nu på kvällen när det klarnade upp något. Var är sommarvädret, värmen och solen?
Nu är det två veckor kvar till jag ska börja jobba "på riktigt", alltså mina sex veckor med 30 timmar i veckan. Faan, jag måste skaffa en duglig cykel som jag kan ta mig till bussen med. För min moppe hyser jag inga stora förhoppningar om. Den skiten är nog körd.
De här två veckorna kanske kan innebära något arbete, om jag har tur, för Tanums bibliotek har ont om folk och ska höra av sig till mig om de behöver mig. Det vore bra att få jobba lite där också, så det hoppas jag på.
För övrigt ska jag försöka att rida en del, måste verkligen ta mig i kragen nu. Hästarna behöver komma ut och röra på sig, de behöver motion och stimulans. Och jag likaså.
Just because we're face to face,
Doesn't mean we're eye to eye
Just a copy of a copy
Ibland känner man sig som en total fejk, en paria, en blek kopia. En kopia av en kopia rent av.
Som om man försöker och försöker men att det ändå blir fel. Hur man än gör så ser alla rätt igenom en. Det syns att man är falsk och bara låtsas. Låtsas passa in, låtsas kunna något, låtsas vara någon.
Att det ska vara så svårt. Man försöker verkligen att lägga manken till, att lära sig. Man härmar och tror att det ska se lika bra ut som när originalet gör det. Men ändå syns det på långt håll att man är lika oäkta som en piratkopierad fil, en förfalskad märkesväska, en fejktatuering, en billighetsvara.
Andra försäkrar en att man visst klarar sig bra, att man gör väl ifrån sig, att man fixar grejer. Men vad hjälper det när fejk-känslan har slagit rot djupt inne i själen och liksom finns inuti ens benmärg? Efter att i alla år ha levt i föreställningen att man aldrig någonsin kommer att kunna mäta sig med de andra, med de riktiga människorna i den riktiga världen. Hur förklarar man att man ständigt känner sig underlägsen? Att man alltid har försökt att slå ur ett underläge? Vad har man för förklaring till ett beteende som mest liknar det sätt en valp springer runt vuxna hundar?
"Jag är bara en liten, harmlös sak. Snälla gör mig inte illa, bara jag också får befinna mig här. Ursäkta att jag finns!"
"Äsch, ta dig i kragen!" säger vissa. Jaha, vilken krage? Sorry, men jag har så länge försökt att vara någon annan, att bli någon jag inte är. Tvinga mig inte att ändra mig ännu en gång. Och hur ska man kunna rycka upp sig, ta sig samman, skärpa sig, om man inte vet vem man är? Om man aldrig har haft känslan av att ens inneha ett någorlunda starkt jag? Och ändå blir jag kallad egoistisk och självisk ibland. Vilket skämt. De beteenden som kan tolkas på det sättet visar mer än något annat på hur osäker jag är. Men någon sorts självbevarelsedrift har man väl?
I don't wanna know if you don't want me, no
Som om man försöker och försöker men att det ändå blir fel. Hur man än gör så ser alla rätt igenom en. Det syns att man är falsk och bara låtsas. Låtsas passa in, låtsas kunna något, låtsas vara någon.
Att det ska vara så svårt. Man försöker verkligen att lägga manken till, att lära sig. Man härmar och tror att det ska se lika bra ut som när originalet gör det. Men ändå syns det på långt håll att man är lika oäkta som en piratkopierad fil, en förfalskad märkesväska, en fejktatuering, en billighetsvara.
Andra försäkrar en att man visst klarar sig bra, att man gör väl ifrån sig, att man fixar grejer. Men vad hjälper det när fejk-känslan har slagit rot djupt inne i själen och liksom finns inuti ens benmärg? Efter att i alla år ha levt i föreställningen att man aldrig någonsin kommer att kunna mäta sig med de andra, med de riktiga människorna i den riktiga världen. Hur förklarar man att man ständigt känner sig underlägsen? Att man alltid har försökt att slå ur ett underläge? Vad har man för förklaring till ett beteende som mest liknar det sätt en valp springer runt vuxna hundar?
"Jag är bara en liten, harmlös sak. Snälla gör mig inte illa, bara jag också får befinna mig här. Ursäkta att jag finns!"
"Äsch, ta dig i kragen!" säger vissa. Jaha, vilken krage? Sorry, men jag har så länge försökt att vara någon annan, att bli någon jag inte är. Tvinga mig inte att ändra mig ännu en gång. Och hur ska man kunna rycka upp sig, ta sig samman, skärpa sig, om man inte vet vem man är? Om man aldrig har haft känslan av att ens inneha ett någorlunda starkt jag? Och ändå blir jag kallad egoistisk och självisk ibland. Vilket skämt. De beteenden som kan tolkas på det sättet visar mer än något annat på hur osäker jag är. Men någon sorts självbevarelsedrift har man väl?
I don't wanna know if you don't want me, no
Just because I can
I dag har jag betat av min första arbetsdag! Numera kan jag stolt säga att min arbetsgivare är Strömstads kommun och att jag jobbar på Stadsbiblioteket. Det ni! Var skitnervös innan denna dagen, sov jättedåligt och oroligt inatt så därför var jag helt enkelt svintrött imorse. Höll sånär på att missa tåget på grund av att jag var så trött och seg, men jag blev faktiskt räddad av att tåget var försenat. Ibland ska man ha en konstig jävla tur alltså.
Var med och hade ett fyratimmars-pass i lånedisken i dag, jag kände mig bortkommen och malplacerad i början men sedan började det att gå över. Jag är fortfarande ganska osäker på mitt jobb, men det är nog inte så konstigt. En helt ny arbetsplats och helt nya arbetskamrater. Tack och lov har jag ju i alla fall min tidigare erfarenhet. Det var ändå förvånansvärt lätt att hitta tillbaka till rutinerna med Book-It och allting. Jag kom till och med ihåg exakt hur man gick in och tog bort låntagares övertidsavgifter! *Stolt och nördig*.
Jag blev inte förvånad över att jag höll på att tappa bort mig när jag skulle sätta upp böcker på hyllorna, jag har ju en sådan där tendens att börja kolla vad böcker handlar om och då hittar jag alltid sjuttioelva stycken som jag vill låna med mig hem och läsa. NU. Man får helt enkelt hejda sig.
På det stora hela har det varit en bra dag i dag, men nu är jag helt utmattad. Och i morgon är en ny arbetsdag, då ska jag dessutom promenera hem från Grebbestad när jag jobbat färdigt. Det är bara sex kilometer. Wonderful.
Don't break me, don't break me down
Can't you see, my hands on the ground?
I can't remember my name
And I promise, it won't be the same
Did you steal it?
Can you feel it?
Cause I'm starting to feel it now
So don't break me now
Don't break me, don't break me down
Don't bury, my words in the ground
I can't sleep at night
And I know without me that you're not alright
Can you taste it?
Can you face it?
Cause I'm ready to face it now
So don't break me down
I know I'm holding too tight
But just give me some time, and I'll get it right
(The Donnas, 2004)
Var med och hade ett fyratimmars-pass i lånedisken i dag, jag kände mig bortkommen och malplacerad i början men sedan började det att gå över. Jag är fortfarande ganska osäker på mitt jobb, men det är nog inte så konstigt. En helt ny arbetsplats och helt nya arbetskamrater. Tack och lov har jag ju i alla fall min tidigare erfarenhet. Det var ändå förvånansvärt lätt att hitta tillbaka till rutinerna med Book-It och allting. Jag kom till och med ihåg exakt hur man gick in och tog bort låntagares övertidsavgifter! *Stolt och nördig*.
Jag blev inte förvånad över att jag höll på att tappa bort mig när jag skulle sätta upp böcker på hyllorna, jag har ju en sådan där tendens att börja kolla vad böcker handlar om och då hittar jag alltid sjuttioelva stycken som jag vill låna med mig hem och läsa. NU. Man får helt enkelt hejda sig.
På det stora hela har det varit en bra dag i dag, men nu är jag helt utmattad. Och i morgon är en ny arbetsdag, då ska jag dessutom promenera hem från Grebbestad när jag jobbat färdigt. Det är bara sex kilometer. Wonderful.
Don't break me, don't break me down
Can't you see, my hands on the ground?
I can't remember my name
And I promise, it won't be the same
Did you steal it?
Can you feel it?
Cause I'm starting to feel it now
So don't break me now
Don't break me, don't break me down
Don't bury, my words in the ground
I can't sleep at night
And I know without me that you're not alright
Can you taste it?
Can you face it?
Cause I'm ready to face it now
So don't break me down
I know I'm holding too tight
But just give me some time, and I'll get it right
(The Donnas, 2004)
Lagen om alltings jävlighet
Jag har ingen blogglust och inga idéer om vad jag ska blogga om, men jag vill ju heller inte att det ska vara totalt dött här.
Nu har jag precis skrivit ihop ett brev till CSN, ett överklagande på beslutet att jag inte ska få fullt studiemedel när jag gått ner till 75%, och att jag ska betala tillbaka över 3000 spänn som jag då fått "felaktigt". Ursäkta mig, men jag blir så förbannad på sådana här skitgrejer som ska krångla till för en. Det känns som att de gör det enbart för att jävlas och göta livet surt för en. Jag får god lust att klampa in hos CSN och slänga en stor jävla hästskit eller något på det svinet som fattade det här beslutet. Ja men visst, varsågod att göra livet ännu pissigare, mer tillkrånglat och besvärligt än det redan är. Ja jag menar jag har det ju så bra, allt är frid och fröjd, jag glider på en räkmacka, jag är minsann ekonomiskt oberoende och allting flyter på utan större ansträngningar.
TA ER I RÖVEN, SHITHEADS!!
Så nu ska jag skicka in överklagandet och vänta och vänta. Se om jag har bättre tur denna gången och om de har fattat galoppen. Jag har ju fan skickat läkarintyg och hela baletten. Ska de fortsätta neka mig så är nog mina studier rätt körda. Då kan jag hoppa av hela skiten på en gång, för då kommer ingenting att funka rent ekonomiskt.
SKITLIV.
Nu har jag precis skrivit ihop ett brev till CSN, ett överklagande på beslutet att jag inte ska få fullt studiemedel när jag gått ner till 75%, och att jag ska betala tillbaka över 3000 spänn som jag då fått "felaktigt". Ursäkta mig, men jag blir så förbannad på sådana här skitgrejer som ska krångla till för en. Det känns som att de gör det enbart för att jävlas och göta livet surt för en. Jag får god lust att klampa in hos CSN och slänga en stor jävla hästskit eller något på det svinet som fattade det här beslutet. Ja men visst, varsågod att göra livet ännu pissigare, mer tillkrånglat och besvärligt än det redan är. Ja jag menar jag har det ju så bra, allt är frid och fröjd, jag glider på en räkmacka, jag är minsann ekonomiskt oberoende och allting flyter på utan större ansträngningar.
TA ER I RÖVEN, SHITHEADS!!
Så nu ska jag skicka in överklagandet och vänta och vänta. Se om jag har bättre tur denna gången och om de har fattat galoppen. Jag har ju fan skickat läkarintyg och hela baletten. Ska de fortsätta neka mig så är nog mina studier rätt körda. Då kan jag hoppa av hela skiten på en gång, för då kommer ingenting att funka rent ekonomiskt.
SKITLIV.
Starten på sommaren
Nu var det ju en vecka sedan jag bloggade, detta beror dels på att jag inte har kunnat och dels på att jag inte har orkat. För en vecka sedan besökte jag psykakuten och blev inlagd på en slutenpsykiatrisk vårdavdelning på SÄS. De hade överbeläggning och jag fick därför sova första natten i avdelningens dagrum, det var mindre roligt. Under onsdag förmiddag fick jag träffa avdelningsläkaren som var en mycket kortfattad och bestämd dam, hon lyssnade inte för fem öre utan sa i princip bara att jag skulle bli utskriven på fredagen och därmed basta. Jag tyckte att det hela var skitjobbigt. Nog för att det är jobbigt att befinna sig på en låst avdelning där ångesten liksom sitter i väggarna, men att när man precis blivit inlagd och mår skitkasst få höra att man blir utkastad igen efter tre nätter, det är ganska påfrestande. Man är otroligt kluven och vet inte hur man vill ha det med någonting.
Så här i efterhand kan jag nog medge att det var helt rätt att skriva ut mig såpass snabbt, för man blir inte direkt friskare och piggare där inne. Man påverkas mer än vad man tror, av sjukhusatmosfären, det eviga vankandet i korridoren, de andra patienterna och naturligtvis av att man hela tiden är bevakad.
Allt det sjuka inom en växer och blir starkare, ångesten känns mer koncentrerad och depressionen blir tydligare. Jag kunde knappt prata med personalen utan att jag började gråta. Den sista kvällen kollapsade jag helt och blev till slut liggande i min säng. Jag hyperventilerade, störtgrät, hulkade, skakade och jag kände det som om slutet var nära. Jag tror att jag till sist svämmade över, det var någon liten skitgrej som fick bägaren att rinna över. Jag fick mediciner, men det hjälpte inte. De pratade med mig, tröstade och lugnade. Men likväl var det en storm inom mig. När det var läggdags kunde jag inte somna, jag låg vaken tills nattpersonalen gjorde sin första koll. Då fick jag ännu mer medicin samt "ryggmassage" med någon slags plastboll med piggar på. Sedan somnade jag faktiskt rätt kvickt.
När jag blivit utskriven på fredagen så var det dags för mitt första möte med det nya öppenvårdsteamet. Jag träffade en sköterska för bedömning, vi pratade om DBT-behandling som jag ska börja i till hösten. Antagligen ska jag gå en tio veckor lång behandling där man är på sjukhuset fem timmar varje vardag. Det låter krävande, men det var det som de tyckte skulle vara bäst för mig. Dock vet jag ännu inte hur det blir, vet ju ingenting om hur det ska bli med skolan och allt. Och jag orkar inte riktigt tänka på det just nu.
Nu är jag hemma i Grebbestad, har åkt hem för sommaren. Jag har tagit med mig jättemycket grejer från Borås och jag har fixat tillfällig eftersändning av posten. På måndag och onsdag nästa vecka ska jag jobba mina första dagar, det blir som en introduktion. Jag blir fruktansvärt nervös när jag tänker på det, jag oroar mig för hur det ska gå och om jag ska klara av det. Men jag får hoppas på att jag snabbt kommer in i arbetet, sedan lär det väl flyta på. Jag har ju ändå erfarenhet av biblioteksjobb, jag vet hur det fungerar och vad man förväntas göra.
Jaja, än så länge passar jag på att vara helt ledig!
Så här i efterhand kan jag nog medge att det var helt rätt att skriva ut mig såpass snabbt, för man blir inte direkt friskare och piggare där inne. Man påverkas mer än vad man tror, av sjukhusatmosfären, det eviga vankandet i korridoren, de andra patienterna och naturligtvis av att man hela tiden är bevakad.
Allt det sjuka inom en växer och blir starkare, ångesten känns mer koncentrerad och depressionen blir tydligare. Jag kunde knappt prata med personalen utan att jag började gråta. Den sista kvällen kollapsade jag helt och blev till slut liggande i min säng. Jag hyperventilerade, störtgrät, hulkade, skakade och jag kände det som om slutet var nära. Jag tror att jag till sist svämmade över, det var någon liten skitgrej som fick bägaren att rinna över. Jag fick mediciner, men det hjälpte inte. De pratade med mig, tröstade och lugnade. Men likväl var det en storm inom mig. När det var läggdags kunde jag inte somna, jag låg vaken tills nattpersonalen gjorde sin första koll. Då fick jag ännu mer medicin samt "ryggmassage" med någon slags plastboll med piggar på. Sedan somnade jag faktiskt rätt kvickt.
När jag blivit utskriven på fredagen så var det dags för mitt första möte med det nya öppenvårdsteamet. Jag träffade en sköterska för bedömning, vi pratade om DBT-behandling som jag ska börja i till hösten. Antagligen ska jag gå en tio veckor lång behandling där man är på sjukhuset fem timmar varje vardag. Det låter krävande, men det var det som de tyckte skulle vara bäst för mig. Dock vet jag ännu inte hur det blir, vet ju ingenting om hur det ska bli med skolan och allt. Och jag orkar inte riktigt tänka på det just nu.
Nu är jag hemma i Grebbestad, har åkt hem för sommaren. Jag har tagit med mig jättemycket grejer från Borås och jag har fixat tillfällig eftersändning av posten. På måndag och onsdag nästa vecka ska jag jobba mina första dagar, det blir som en introduktion. Jag blir fruktansvärt nervös när jag tänker på det, jag oroar mig för hur det ska gå och om jag ska klara av det. Men jag får hoppas på att jag snabbt kommer in i arbetet, sedan lär det väl flyta på. Jag har ju ändå erfarenhet av biblioteksjobb, jag vet hur det fungerar och vad man förväntas göra.
Jaja, än så länge passar jag på att vara helt ledig!
