Mitt eget lilla monster
För stunden så vrålar inte monstret så högt, det ligger mest i bakgrunden och gnyr och jämrar sig. Jag har nämligen gett det en omgång stryk i dag. Denna dagen ska inte ångestmonstret få förstöra för mig, det har jag bestämt. Tillfälligt är det jag som står som segrare och har nu fått säga sista ordet. Visst vet jag att monstret kommer att återfå sina krafter och ta nytt spjärn för att förhindra mig från att må bra och känna mig lyckad. Som jag sagt tidigare så är det en ständigt pågående strid. Monstret har inga fina tankar i sinnet, det vill inget gott. Mesta möjliga olycka är det som gäller för mig, tydligen. Ändå är det läskigaste att detta monster är en produkt av mig, det är från början en del av mig. Jag är monstret och monstret är jag. Monstret är den dåliga delen av mitt eget jag, helt enkelt.
Vem har skapat monstret, om inte jag själv? Det är detta faktum som är det mest skrämmande. Jag har sedan länge tillåtit ångestmonstret att existera, jag har gett det syre och möjlighet att växa och frodas sida vid sida med mitt äkta jag. Jag är redan bitter och oförlåtligt förbannad på mig själv, det hör liksom till alltihopa, men denna insikt att det är min egen skapelse som har plågat mig i så många år gör mig mäkta ilsken. Jag känner mig maktlös. Ibland har jag trott att jag ha besegrat besten, men den kommer alltid tillbaka när man minst anar det.
Jag kommer att tänka på dikten Dödens ängel av Johan Olof Wallin. Jag gillar den skarpt, och jag älskar Carl Larssons illustrationer. Detta är från 1880.
Mitt ångestmonster är ungefär lika illavarslande och krypande obehagligt som känslan man får av dödsängeln i denna dikten. Jag visar ett utdrag ur den här.
Vem har skapat monstret, om inte jag själv? Det är detta faktum som är det mest skrämmande. Jag har sedan länge tillåtit ångestmonstret att existera, jag har gett det syre och möjlighet att växa och frodas sida vid sida med mitt äkta jag. Jag är redan bitter och oförlåtligt förbannad på mig själv, det hör liksom till alltihopa, men denna insikt att det är min egen skapelse som har plågat mig i så många år gör mig mäkta ilsken. Jag känner mig maktlös. Ibland har jag trott att jag ha besegrat besten, men den kommer alltid tillbaka när man minst anar det.
Jag kommer att tänka på dikten Dödens ängel av Johan Olof Wallin. Jag gillar den skarpt, och jag älskar Carl Larssons illustrationer. Detta är från 1880.
Mitt ångestmonster är ungefär lika illavarslande och krypande obehagligt som känslan man får av dödsängeln i denna dikten. Jag visar ett utdrag ur den här.
Bröstsmärtor igen
Jag är orolig. Igen. Jag har bröstsmärtor. Igen. Det har börjat hugga och sticka i bröstet igen. Jag blir jätteorolig men försöker att tänka att det med all säkerhet beror på ångest, att smärtan har psykiska orsaker. Men ändå, det känns ju inte bra. Blir alltid beredd att ringa sjukvårdsrådgivningen när jag känner sådana saker i kroppen. Usch.
För att vara lite positiv då, jag har skrivit klart och skickat in min hemtenta. Tjoho! Det känns befriande och riktigt bra. Men är jag nöjd? Nej, det är jag inte. Men jag hoppas verkligen på att jag ska bli godkänd, jag orkar fan inte med att göra om hela skiten. Det var inte svårt, men det var jobbigt och tidskrävande.
För övrigt mår jag inte tipptopp. Jag var på neuropsyk i dag, hos både sjuksköterska samt kurator. Underbara kurator! Det var skönt att få prata med henne igen. Jag blev ovanligt emotionell och jag kände mig så känslig, så jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Där satt jag och berättade om hur allting tär så fruktansvärt på mig. Skolan som känns som om det är på liv och död, skolan är mitt liv och betyder allting. Klarar jag inte skolan så klarar jag ingenting. Allt som har med studierna att göra är så ofattbart känsligt för mig.
Jag försökte förklara hur det hela tiden finns en del inuti mig som bara vill förstöra för mig och vill hindra mig att lyckas. Ett inneboende monster som vill sätta käppar i hjulet för mig, som livnär sig på min ångest och mitt dåliga självförtroende. Monstret hånskrattar när jag mår dåligt, väser åt mig att allt är falskt när jag mår bra. Jag får inte lov att må helt bra, det tillåter mig inte att vara bekymmerslös och nöjd. Monstret vill dra ner mig och vill att jag ska ligga längst ner i skiten och kräla.
Det är så obeskrivligt hur krävande det är att ständigt kämpa emot detta, att varje dag och varje minut slåss för sig själv och för sitt existensberättigande. För en del av mig är som något främmande, som en bit som lever sitt eget liv och har förvandlats till ett ångestmonster. Den delen har förklarat krig emot den "bra" delen av mig, den är en fiende till mitt riktiga jag. För mitt riktiga jag är den som vill leva och må bra, den som är frisk nog att ta itu med livet och kämpar på. Den delen vet att det finns så otroligt mycket fina saker och att det är värt att kämpa. Men så kommer fienden och slår klorna i allt det friska.
Fy fan säger jag bara. Hur ska jag kunna förklara den här evighetskampen för er? Det är nästan en omöjlighet.
Nu funderar jag på att ringa till psykakuten. Eller så tar jag helt enkelt en insomningstablett och försöker att sova.
I morgon är det en ny dag, en dag fylld av nya kamper och duster med ångestmonstret.
För att vara lite positiv då, jag har skrivit klart och skickat in min hemtenta. Tjoho! Det känns befriande och riktigt bra. Men är jag nöjd? Nej, det är jag inte. Men jag hoppas verkligen på att jag ska bli godkänd, jag orkar fan inte med att göra om hela skiten. Det var inte svårt, men det var jobbigt och tidskrävande.
För övrigt mår jag inte tipptopp. Jag var på neuropsyk i dag, hos både sjuksköterska samt kurator. Underbara kurator! Det var skönt att få prata med henne igen. Jag blev ovanligt emotionell och jag kände mig så känslig, så jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Där satt jag och berättade om hur allting tär så fruktansvärt på mig. Skolan som känns som om det är på liv och död, skolan är mitt liv och betyder allting. Klarar jag inte skolan så klarar jag ingenting. Allt som har med studierna att göra är så ofattbart känsligt för mig.
Jag försökte förklara hur det hela tiden finns en del inuti mig som bara vill förstöra för mig och vill hindra mig att lyckas. Ett inneboende monster som vill sätta käppar i hjulet för mig, som livnär sig på min ångest och mitt dåliga självförtroende. Monstret hånskrattar när jag mår dåligt, väser åt mig att allt är falskt när jag mår bra. Jag får inte lov att må helt bra, det tillåter mig inte att vara bekymmerslös och nöjd. Monstret vill dra ner mig och vill att jag ska ligga längst ner i skiten och kräla.
Det är så obeskrivligt hur krävande det är att ständigt kämpa emot detta, att varje dag och varje minut slåss för sig själv och för sitt existensberättigande. För en del av mig är som något främmande, som en bit som lever sitt eget liv och har förvandlats till ett ångestmonster. Den delen har förklarat krig emot den "bra" delen av mig, den är en fiende till mitt riktiga jag. För mitt riktiga jag är den som vill leva och må bra, den som är frisk nog att ta itu med livet och kämpar på. Den delen vet att det finns så otroligt mycket fina saker och att det är värt att kämpa. Men så kommer fienden och slår klorna i allt det friska.
Fy fan säger jag bara. Hur ska jag kunna förklara den här evighetskampen för er? Det är nästan en omöjlighet.
Nu funderar jag på att ringa till psykakuten. Eller så tar jag helt enkelt en insomningstablett och försöker att sova.
I morgon är det en ny dag, en dag fylld av nya kamper och duster med ångestmonstret.
Ligger efter
Ja tyvärr känns det ju så, som att jag ligger efter. I går skrev jag ju om vad jag skulle fortsätta att skriva om, men i ärlighetens namn så har jag varken orkat eller hunnit. Men jag lovar, det kommer att komma. Så småningom!
I dag har jag träffat min mentor, sedan har jag lagat mat och varit duktig. Har även styrt och ställt med saker som ska skickas. Det är minsann inte bara och bara när man ska skicka med Schenker och sådant. Efter det har jag suttit i skolan och pluggat. Faktiskt! Jag har skrivit ganska mycket på "Ett ärendes gång" som ska skrivas klart samt lämnas in i morgon. Har hela morgondagen på mig också, skönt.
Är fortfarande kvar i skolan men funderar på att gå hem snart. Jag är hungrig nu och vill gå hem och ta en kvällsmacka. I morgon är en ny dag, det innebär nya friska tag.
Så jag säger nog adjö för denna dagen, och styr min kosa hemåt.
I dag har jag träffat min mentor, sedan har jag lagat mat och varit duktig. Har även styrt och ställt med saker som ska skickas. Det är minsann inte bara och bara när man ska skicka med Schenker och sådant. Efter det har jag suttit i skolan och pluggat. Faktiskt! Jag har skrivit ganska mycket på "Ett ärendes gång" som ska skrivas klart samt lämnas in i morgon. Har hela morgondagen på mig också, skönt.
Är fortfarande kvar i skolan men funderar på att gå hem snart. Jag är hungrig nu och vill gå hem och ta en kvällsmacka. I morgon är en ny dag, det innebär nya friska tag.
Så jag säger nog adjö för denna dagen, och styr min kosa hemåt.
Stora och små funderingar
Nu är jag igång igen och funderar och funderar. Jag tänker på allt mellan himmel och jord, jag tänker så det knakar. Filosoferar över allt möjligt, allt som tänkas kan. Det är större och det är mindre funderingar.
Igår kväll innan jag somnade så fick jag idéer till ämnen att ta upp och skriva om här i bloggen. Det liksom fastnade i min hjärna och fanns kvar där när jag vaknade imorse. Därför har jag nu potentiellt intressanta saker att ta upp i bloggen! Spännande va? Nu kanske jag kan kicka lite liv i den igen, det känns som om den har stått stilla och sovit ett tag. Inget direkt nyskapande eller intressant har skrivits det senaste. Så känner i alla fall jag själv om det.
Kanske kommer jag att skriva något vettigt sedan i eftermiddag när jag sitter på tåget mot Borås, det vore ju ett ypperligt tillfälle att åstadkomma något konstruktivt. Vad ska jag annars göra där på det sega tåget? Sitta och halvsova och störa mig på att jag stör mig på andra människor? Nja, då låter det bättre att tänka och få ut sina tankar i bloggen. Jag hoppas att det kommer väcka intresse, eftertanke, reflektion och förhoppningsvis resultera i kommentarer i min blogg.
Jag har tyvärr så lätt att halka ifrån ämnet när jag skriver, det är mer regel än undantag att jag glider bort från det ursprungliga ämnet och där jag liksom startade det hela. Det tenderar hela tiden att dras åt än det ena, än det andra hållet när jag skriver. Ja jag vet, jag är obotligt förvirrad och tankspridd. Det hör liksom till mitt jag, mig själv. Det är bara att acceptera och inte hänga upp sig på. Jag ska försöka så gott jag kan att hålla mig till det där jag började diskutera och skriva.
Så, det jag har tänkt ta upp att skriva och diskutera kring är det här med psykisk hälsa vs. psykisk ohälsa. Vad är friskt och vad är sjukt? Kan man dra en gräns och hur drar man den i så fall? Finns det några regler, egentligen? Så jag ska fundera runt det här med psykisk sjukdom och psykisk friskhet, om man kan kalla det så. Jag tycker det är ett väldigt intressant ämne och en en brännhet fråga som verkligen är mer aktuell än någonsin, i det samhälle vi lever i. Vem bestämmer vem som är psykiskt frisk respektive psykiskt sjuk? Drabbas man av en psykisk åkomma, är man då stämplad för livet? Och vad görs det för skillnader mellan sjukdomarna eller besvären? Är det rätt att göra stor skillnad på till exempel schizofreni och depression?
Ja som ni märker så finns det många och stora funderingar i mitt huvud. Jag tycker att det är viktiga ting som snurrar runt i min skalle, och det vill jag dela med mig av.
Fortsättning följer!
Igår kväll innan jag somnade så fick jag idéer till ämnen att ta upp och skriva om här i bloggen. Det liksom fastnade i min hjärna och fanns kvar där när jag vaknade imorse. Därför har jag nu potentiellt intressanta saker att ta upp i bloggen! Spännande va? Nu kanske jag kan kicka lite liv i den igen, det känns som om den har stått stilla och sovit ett tag. Inget direkt nyskapande eller intressant har skrivits det senaste. Så känner i alla fall jag själv om det.
Kanske kommer jag att skriva något vettigt sedan i eftermiddag när jag sitter på tåget mot Borås, det vore ju ett ypperligt tillfälle att åstadkomma något konstruktivt. Vad ska jag annars göra där på det sega tåget? Sitta och halvsova och störa mig på att jag stör mig på andra människor? Nja, då låter det bättre att tänka och få ut sina tankar i bloggen. Jag hoppas att det kommer väcka intresse, eftertanke, reflektion och förhoppningsvis resultera i kommentarer i min blogg.
Jag har tyvärr så lätt att halka ifrån ämnet när jag skriver, det är mer regel än undantag att jag glider bort från det ursprungliga ämnet och där jag liksom startade det hela. Det tenderar hela tiden att dras åt än det ena, än det andra hållet när jag skriver. Ja jag vet, jag är obotligt förvirrad och tankspridd. Det hör liksom till mitt jag, mig själv. Det är bara att acceptera och inte hänga upp sig på. Jag ska försöka så gott jag kan att hålla mig till det där jag började diskutera och skriva.
Så, det jag har tänkt ta upp att skriva och diskutera kring är det här med psykisk hälsa vs. psykisk ohälsa. Vad är friskt och vad är sjukt? Kan man dra en gräns och hur drar man den i så fall? Finns det några regler, egentligen? Så jag ska fundera runt det här med psykisk sjukdom och psykisk friskhet, om man kan kalla det så. Jag tycker det är ett väldigt intressant ämne och en en brännhet fråga som verkligen är mer aktuell än någonsin, i det samhälle vi lever i. Vem bestämmer vem som är psykiskt frisk respektive psykiskt sjuk? Drabbas man av en psykisk åkomma, är man då stämplad för livet? Och vad görs det för skillnader mellan sjukdomarna eller besvären? Är det rätt att göra stor skillnad på till exempel schizofreni och depression?
Ja som ni märker så finns det många och stora funderingar i mitt huvud. Jag tycker att det är viktiga ting som snurrar runt i min skalle, och det vill jag dela med mig av.
Fortsättning följer!
Kramp i hjärnan?
Jag känner för att skriva men vet inte hur jag ska börja, avsluta eller vad som ska komma däremellan. Kan man få kramp i hjärnan? För i så fall tror jag att jag har det. Det är som om det tuggar, tuggar, maler och maler men att det liksom går på tomgång. Hjulet snurrar men hamstern har gått på lunch, som en gammal kär vän uttryckte sig en gång. Ungefär så känns det i mitt huvud för tillfället. Jag är sprängfylld av idéer och saker som vill ut, egentligen, men jag kan inte hitta rätt sätt att släppa på spärren. Det är frustrerande och irriterande.
Jag vill skriva och säga tusen saker men jag vet inte hur. Jag har förbannat svårt att klä mina tankar i ord just nu, det är som om det sitter en propp i vägen. Förutom det så vill jag göra en mängd saker, helst allting på samma gång. Men åter igen, det är något som stoppar mig, något som gör att ingenting blir gjort istället. Åh vad otroligt tröttsamt det är!
Wanna do everything, wanna do it now - right now.
Vad beror det på? Varför känner jag såhär? Att vilja göra allt men att inte kunna. Vad är felet? Varför kan jag inte sätta igång, få tummen ur? Varför?
Beror det också på min ADHD? Är det den som visar sig? Min funktionsnedsättning?
Visst, jag vet att jag har svårt att påbörja saker och ting, men det är ju mest när det gäller sådant som jag tycker känns jobbigt eller tråkigt. Varför ska det nu vara så svårt att sätta igång och till exempel skriva fritt eller ta en ridtur? Åh, jävla jag. Jävla ADHD. Jävla allting.
Nu kan jag inte låta bli att bli en aning bitter på allting och dess jävlighet. Jag vill skrika, jag vill gråta, jag vill slå. Jag vill uttrycka min frustration, min energi och min överskottsaggressivitet. Men det är ju lite vanartigt sådär, skrika och slå hör ju till DAMP-barnen! De DJÄVLA DAMP-ungarna som bara skriker och bråkar! Eller?
Ja, kanske. Kanske att jag är en sådan då. Ett missfoster, en missanpassad individ som inte vet hur man uppför sig. Som inte förstår vanligt vett och fason, folkhyfs. Som inte kan kontrollera sina impulser, allting blir missriktade känsloutbrott. En vulkan som kokar över, hejdlöst och oförutsägbart.
Nu undrar ni naturligtvis varför jag skriver sådana här saker. Men det är solklart! Ni ska såklart börja tänka och reflektera. Vad är ADHD? Vilka är människorna bakom diagnosen? Vad är neuropsykiatriska diagnoser och vad döljer sig innanför? Fundera på det en stund. Som vanligt uppmanar jag er alla att rannsaka er själva och reflektera. Att tänka på detta, att det finns, att det är vanligare än de flesta tror, att det är något högst verkligt för den som är drabbad själv eller som anhörig. Kanske jag provocerar en smula, men låt gå för det. Så länge jag väcker upp något i folks huvuden och får dem att tänka efter så är jag nöjd, då har jag lyckats med mitt uppdrag.
Men nu kanske jag ska dampa loss och slåss lite! Passa er där ute, en galen ADHD-student är lös och löper bärsärk!
(Ja, jag är både allvarlig, ironisk och har glimten i ögat. Men det fattade ni väl? Eller har ni DAMP kanske?!)
Jag vill skriva och säga tusen saker men jag vet inte hur. Jag har förbannat svårt att klä mina tankar i ord just nu, det är som om det sitter en propp i vägen. Förutom det så vill jag göra en mängd saker, helst allting på samma gång. Men åter igen, det är något som stoppar mig, något som gör att ingenting blir gjort istället. Åh vad otroligt tröttsamt det är!
Wanna do everything, wanna do it now - right now.
Vad beror det på? Varför känner jag såhär? Att vilja göra allt men att inte kunna. Vad är felet? Varför kan jag inte sätta igång, få tummen ur? Varför?
Beror det också på min ADHD? Är det den som visar sig? Min funktionsnedsättning?
Visst, jag vet att jag har svårt att påbörja saker och ting, men det är ju mest när det gäller sådant som jag tycker känns jobbigt eller tråkigt. Varför ska det nu vara så svårt att sätta igång och till exempel skriva fritt eller ta en ridtur? Åh, jävla jag. Jävla ADHD. Jävla allting.
Nu kan jag inte låta bli att bli en aning bitter på allting och dess jävlighet. Jag vill skrika, jag vill gråta, jag vill slå. Jag vill uttrycka min frustration, min energi och min överskottsaggressivitet. Men det är ju lite vanartigt sådär, skrika och slå hör ju till DAMP-barnen! De DJÄVLA DAMP-ungarna som bara skriker och bråkar! Eller?
Ja, kanske. Kanske att jag är en sådan då. Ett missfoster, en missanpassad individ som inte vet hur man uppför sig. Som inte förstår vanligt vett och fason, folkhyfs. Som inte kan kontrollera sina impulser, allting blir missriktade känsloutbrott. En vulkan som kokar över, hejdlöst och oförutsägbart.
Nu undrar ni naturligtvis varför jag skriver sådana här saker. Men det är solklart! Ni ska såklart börja tänka och reflektera. Vad är ADHD? Vilka är människorna bakom diagnosen? Vad är neuropsykiatriska diagnoser och vad döljer sig innanför? Fundera på det en stund. Som vanligt uppmanar jag er alla att rannsaka er själva och reflektera. Att tänka på detta, att det finns, att det är vanligare än de flesta tror, att det är något högst verkligt för den som är drabbad själv eller som anhörig. Kanske jag provocerar en smula, men låt gå för det. Så länge jag väcker upp något i folks huvuden och får dem att tänka efter så är jag nöjd, då har jag lyckats med mitt uppdrag.
Men nu kanske jag ska dampa loss och slåss lite! Passa er där ute, en galen ADHD-student är lös och löper bärsärk!
(Ja, jag är både allvarlig, ironisk och har glimten i ögat. Men det fattade ni väl? Eller har ni DAMP kanske?!)
Hopeless case of a kid in denial
Nu ska jag dela med mig av ytterligare lite fina grejer, nämligen en låt samt låttext av The Hellacopters.
För det första så är det en grym låt som verkligen rockar, för det andra så gillar jag texten. Jag tycker att den har glimten i ögat samtidigt som det ligger en del i den, beroende på hur man väljer att tolka den.
Hopeless case of a kid in denial
ENJOY!
För det första så är det en grym låt som verkligen rockar, för det andra så gillar jag texten. Jag tycker att den har glimten i ögat samtidigt som det ligger en del i den, beroende på hur man väljer att tolka den.
Hopeless case of a kid in denial
I´m in heavy I´m in deep
I look cool but inside I weep
I´m older but sure ain´t as wise
As I pretend to it´s mostly all lies
I´m a liar I´m a cheat
Sore loser can´t stand defeat
I say I´m right but I know I´m wrong
Just want my music when you´re playing your songs
I know it doesn´t show
But it´s time I let you know
Hopeless case of a kid in denial
Got my tongue firmly in cheek
Make up my mind just after I speak
I should do it but I don´t
I say I will but you just know I won´t
You like the "fabs" I dig "the Who"
You eat tikka I eat vindaloo
I only drink when I wanna forget
I won´t admit it but I do regret
I know it doesn´t show
But it´s time I let you know
Hopeless case of a kid in denial
I´m in deep I´m in real heavy
Can´t kick it even though I try
I feel sick but I don´t want you to heal me
I´m a hopeless case of a kid in denial
Yeah I´m a liar and I´m a cheat
Real sore loser can´t stand defeat
There ain´t a thing that´ll pass my rejection
Getting real close to denial perfection
I know it doesn´t show
But it´s time I let you know
Hopeless case of a kid in denial
Länk till videon:
http://www.youtube.com/watch?v=myOrsgchFMYI look cool but inside I weep
I´m older but sure ain´t as wise
As I pretend to it´s mostly all lies
I´m a liar I´m a cheat
Sore loser can´t stand defeat
I say I´m right but I know I´m wrong
Just want my music when you´re playing your songs
I know it doesn´t show
But it´s time I let you know
Hopeless case of a kid in denial
Got my tongue firmly in cheek
Make up my mind just after I speak
I should do it but I don´t
I say I will but you just know I won´t
You like the "fabs" I dig "the Who"
You eat tikka I eat vindaloo
I only drink when I wanna forget
I won´t admit it but I do regret
I know it doesn´t show
But it´s time I let you know
Hopeless case of a kid in denial
I´m in deep I´m in real heavy
Can´t kick it even though I try
I feel sick but I don´t want you to heal me
I´m a hopeless case of a kid in denial
Yeah I´m a liar and I´m a cheat
Real sore loser can´t stand defeat
There ain´t a thing that´ll pass my rejection
Getting real close to denial perfection
I know it doesn´t show
But it´s time I let you know
Hopeless case of a kid in denial
Länk till videon:
ENJOY!
Mitt lilla hjärta
Jag har varit ute och fotat hästarna lite, tagit några bilder på mitt hjärta Linda och de andra pållarna. Det börjde dock regna och det är väldigt mulet så det blev kanske inte världens roligaste bilder. Men jag tänker i alla fall dela med mig av några bilder och visa hur slank och fin Linda har blivit, Wille också för den delen. De har tappat en hel del fett. Det är alltid lättast att banta ner hästar på vårvintern och våren av någon anledning!
Saknar Borås
Ja det gör jag, jag saknar "mitt" Borås nu. Jag saknar faktiskt min lilla lägenhet och min utsikt ut mot stan och motorvägen. Har jag blivit en stadsmänniska kanske? Nä då, men jag längtar tillbaka till stan och alla bekvämligheter nu. Som att kunna knalla ner till Maxi när man känner för det. Gå till skolan och sätta sig i någon datorsal när man vill, när som helst på dygnet. Att rå sig helt själv, inte behöva plocka upp och diska efter andra, inte vakna av att andra gapar och skriker. Men visst saknar jag en massa saker som jag inte har när jag befinner mig i Borås. Djuren, tystnaden, närheten till naturen, ett stort hus att vistas i, en skönare säng, ridningen. Man blir ju liksom aldrig helt nöjd. Jag tror att det ligger lite i människans natur att alltid sakna det man inte har. Men varför är det så? Varför är gräset alltid grönare på andra sidan? Knepigt.
På onsdag åker jag i alla fall hem till Borås. Det ska bli trevligt och rätt skönt. Nu känns det dessutom lite mera rimligt, lite mera lockande och inte lika ångestfyllt att ta tag i skolarbetet och pluggandet. Tanken på att plugga är inte lika översköljande hemsk och kvävande som den var när jag åkte hit för att ta påskledigt. Jag tror att jag har vilat upp min sönderstressade hjärna en aning, trots att jag har pluggat lite grann även här hemma. Jag har återfått en del av mina krafter och förhoppningsvis insett att jag visst kommer att kunna klara skolan. För jag har haft mina tvivel, det ska gudarna veta. Jag har tänkt att jag inte kommer att klara mer än ett år, att jag ska behöva hoppa av eller att allting ska gå käpprätt åt helvete. Ibland tappar man tron på sig själv, tron på allt, tron på livet och tron på sina egna förmågor. Men som tur är brukar det ändras. Saker och ting ändrar sig alltid.
Jag saknar även min mentor, det gör jag. Tur att jag ska träffa henne på torsdag. Och så saknar jag min underbara kurator som alltid stöttar mig och får mig att se ljusare på världen och all dess jävligheter. Henne ska jag träffa på fredag, ska också till den härliga sjuksköterskan på neuropsyk. Alla på neuropsyk är så himla genombra, ärliga och hjälpsamma! Underbara människor, ni är verkligen till hjälp i min stundtals helt kaotiska tillvaro.
Som sagt var, nu saknar jag min stad! Nu vill jag hem till Borås, hem till det som blivit mitt hem. Hem till det som blivit min vardag och mitt liv. En del av mig kommer nog alltid att höra hemma i den underbara staden, Borås är staden som indirekt har förändrat mitt liv. När jag flyttade dit för att börja plugga så påbörjades en ny del i mitt liv, jag fick ett helt nytt liv. En nystart. Förändringen som krävdes för att jag skulle kunna pallra mig någonstan och inte bara stå stilla och stampa på samma fläck i evigheter. Det är väl klart då att Borås alltid kommer att betyda mycket för mig. Det betyder självständighet, bekräftelse, autonomi, uppfyllda drömmar, mognad och nya utmaningar. Visst betyder det också blod, svett och tårar. Motgångar, ångest, bakslag och krossade illusioner. Men vad gör det, egentligen? Jag är fortfarande på banan, jag är kvar i Borås! Jag är kvar i skolan, kvar i min dröm som ska leda mig till den större drömmen.
Nothing can stop me now. I'm still on the track and I won't let myself down. Only I can beat me - but I will never let me.
På onsdag åker jag i alla fall hem till Borås. Det ska bli trevligt och rätt skönt. Nu känns det dessutom lite mera rimligt, lite mera lockande och inte lika ångestfyllt att ta tag i skolarbetet och pluggandet. Tanken på att plugga är inte lika översköljande hemsk och kvävande som den var när jag åkte hit för att ta påskledigt. Jag tror att jag har vilat upp min sönderstressade hjärna en aning, trots att jag har pluggat lite grann även här hemma. Jag har återfått en del av mina krafter och förhoppningsvis insett att jag visst kommer att kunna klara skolan. För jag har haft mina tvivel, det ska gudarna veta. Jag har tänkt att jag inte kommer att klara mer än ett år, att jag ska behöva hoppa av eller att allting ska gå käpprätt åt helvete. Ibland tappar man tron på sig själv, tron på allt, tron på livet och tron på sina egna förmågor. Men som tur är brukar det ändras. Saker och ting ändrar sig alltid.
Jag saknar även min mentor, det gör jag. Tur att jag ska träffa henne på torsdag. Och så saknar jag min underbara kurator som alltid stöttar mig och får mig att se ljusare på världen och all dess jävligheter. Henne ska jag träffa på fredag, ska också till den härliga sjuksköterskan på neuropsyk. Alla på neuropsyk är så himla genombra, ärliga och hjälpsamma! Underbara människor, ni är verkligen till hjälp i min stundtals helt kaotiska tillvaro.
Som sagt var, nu saknar jag min stad! Nu vill jag hem till Borås, hem till det som blivit mitt hem. Hem till det som blivit min vardag och mitt liv. En del av mig kommer nog alltid att höra hemma i den underbara staden, Borås är staden som indirekt har förändrat mitt liv. När jag flyttade dit för att börja plugga så påbörjades en ny del i mitt liv, jag fick ett helt nytt liv. En nystart. Förändringen som krävdes för att jag skulle kunna pallra mig någonstan och inte bara stå stilla och stampa på samma fläck i evigheter. Det är väl klart då att Borås alltid kommer att betyda mycket för mig. Det betyder självständighet, bekräftelse, autonomi, uppfyllda drömmar, mognad och nya utmaningar. Visst betyder det också blod, svett och tårar. Motgångar, ångest, bakslag och krossade illusioner. Men vad gör det, egentligen? Jag är fortfarande på banan, jag är kvar i Borås! Jag är kvar i skolan, kvar i min dröm som ska leda mig till den större drömmen.
Nothing can stop me now. I'm still on the track and I won't let myself down. Only I can beat me - but I will never let me.
Bloggtorka
Vad ska jag skriva om? Det hade varit kul att få lite tips och förslag, men det är väl antagligen för mycket begärt med tanke på hur liten min blogg är, så det stannar nog vid önsketänkande.
Inte händer det speciellt mycket om dagarna nu heller. Jag har skrivit klart fråga a på "Ett ärendes gång", nu har jag "bara" resten kvar.... stön.
I dag har jag varit ute och vandrat, något som vi brukar göra med grannar och bekanta varje påsk. Långpromenad med fika och allmänt tjöt, det är faktiskt alltid trevligt. Det var i och för sig bara andra året som jag var med, men ändå!
Fick dock mera ont i min halvt om halvt stukade fot efter promenaden, men det går väl över. Jag råkade trampa snett igår och då fick jag såklart djävulskt ont i foten och nu är den lite svullen, öm och sådär. Typiskt mig att klanta till det. Kände inte så mycket direkt efteråt, men det blev värre sedan. Jag red till och med en sväng precis efter det hade hänt och det gick ju bra. En sjuk sak som hände i början av ridturen var däremot att jag kände hur ena tygel bara lättade, och jag fick hela den med mig när jag tog handen bakåt. Den hade lossnat från bettet! Jag har sådana tyglar med pistolhakar som man bara knäpper fast i bettet, och nu hade en av dem alltså öppnat sig när jag red. Det har jag aldrig varit med om förut! Sjukt obehagligt, för det kunde ha skett väldigt olägligt så det kunde ha barkat iväg åt helsike. Men nu märkte jag det direkt, hoppade av och satte fast den igen. Jag ska i alla fall skaffa andra tyglar nu, det kan jag säga. Litar inte längre på dessa med hakar.
I dag har vi grillat för första gången i år! Det passade verkligen bra med grillpremiär i dag, så varmt och riktigt somrigt som det har varit. Det var oerhört gott med en grillad köttbit, potatissallad och grönsallad. Dessutom satt vi ute i trädgården och åt. Det har med andra ord varit en riktigt bra dag i dag, trots allt. Jag har fortfarande återkommande ångestattacker och hopplöshetskänslor en eller flera gånger per dag, men det känns ändå som om jag på något vis kan hantera alltihopa hyfsat bra. Jag har inte ens ringt psykakuten på sistone, fast det ett par gånger känts som om jag skulle vilja göra det. Jag har inte skadat mig. Däremot har jag druckit alkohol vid ett par tillfällen, men inte mycket och inte så att jag blivit berusad. Jag är inte lika sträng med alkoholen nu när jag inte äter Abilify längre, fast jag borde ändå avstå att dricka, det vet jag ju.
Jaja. Glad påsk till er allihopa där ute!
Inte händer det speciellt mycket om dagarna nu heller. Jag har skrivit klart fråga a på "Ett ärendes gång", nu har jag "bara" resten kvar.... stön.
I dag har jag varit ute och vandrat, något som vi brukar göra med grannar och bekanta varje påsk. Långpromenad med fika och allmänt tjöt, det är faktiskt alltid trevligt. Det var i och för sig bara andra året som jag var med, men ändå!
Fick dock mera ont i min halvt om halvt stukade fot efter promenaden, men det går väl över. Jag råkade trampa snett igår och då fick jag såklart djävulskt ont i foten och nu är den lite svullen, öm och sådär. Typiskt mig att klanta till det. Kände inte så mycket direkt efteråt, men det blev värre sedan. Jag red till och med en sväng precis efter det hade hänt och det gick ju bra. En sjuk sak som hände i början av ridturen var däremot att jag kände hur ena tygel bara lättade, och jag fick hela den med mig när jag tog handen bakåt. Den hade lossnat från bettet! Jag har sådana tyglar med pistolhakar som man bara knäpper fast i bettet, och nu hade en av dem alltså öppnat sig när jag red. Det har jag aldrig varit med om förut! Sjukt obehagligt, för det kunde ha skett väldigt olägligt så det kunde ha barkat iväg åt helsike. Men nu märkte jag det direkt, hoppade av och satte fast den igen. Jag ska i alla fall skaffa andra tyglar nu, det kan jag säga. Litar inte längre på dessa med hakar.
I dag har vi grillat för första gången i år! Det passade verkligen bra med grillpremiär i dag, så varmt och riktigt somrigt som det har varit. Det var oerhört gott med en grillad köttbit, potatissallad och grönsallad. Dessutom satt vi ute i trädgården och åt. Det har med andra ord varit en riktigt bra dag i dag, trots allt. Jag har fortfarande återkommande ångestattacker och hopplöshetskänslor en eller flera gånger per dag, men det känns ändå som om jag på något vis kan hantera alltihopa hyfsat bra. Jag har inte ens ringt psykakuten på sistone, fast det ett par gånger känts som om jag skulle vilja göra det. Jag har inte skadat mig. Däremot har jag druckit alkohol vid ett par tillfällen, men inte mycket och inte så att jag blivit berusad. Jag är inte lika sträng med alkoholen nu när jag inte äter Abilify längre, fast jag borde ändå avstå att dricka, det vet jag ju.
Jaja. Glad påsk till er allihopa där ute!
Pessimist?
Jag känner mig som världens största pessimist.
Det känns som om jag backat flera månader, ja flera år, och jag är så oförlåtande och hård mot mig själv. Den där avgrundsångesten finns fortfarande bakom mig och jag låter den få för mycket uppmärksamhet emellanåt, då känns allting hemskt och oöverstigligt. Samtidigt vet jag jag att jag inte kan bromsa mig ur den förbannade uppförsbacken, jag måste trampa vidare tills jag kommer till krönet och kan skymta nedförsbacken.
Nej, herregud vad jag svamlar... Jag är bara så trött på att allt ska kännas motigt hela tiden.
Why is it so? Det känns som om jag inte kan göra det jag vill, det är något som hindrar mig. Jävla ångestmonster.
Känns känns känns. Allting känns hela tiden, och det känns så skoningslöst och hårt. Var det bättre när jag var nerknarkad på SSRI, var det det? Zombifierad, onyanserad, slätstruken, känslolös, hård, kall, frusen, färglös.
Mina funderingar hotar att spräcka min skalle i bitar, ta knäcken på mig.
Det finns de som väljer att kalla mig pessimist, som säger att jag tänker för mycket, som tycker att jag är känslig, som irriterat slänger ur sig kommentarer om att det inte är värre för mig än för någon annan. Får jag då bara ställa en motfråga; exakt hur vet du det? Har du någon gång testat att vara jag, att gå in i mitt liv och min kropp någon dag? Bara sådär, på skoj kanske. Nä, jag tror faktiskt inte det.
Jag brukar aldrig säga till folk att de överdriver eller är för pessimistiska. Allihopa har vi våra särdrag, vår karakteristik och vår personliga läggning. Vissa tycks vara glada och obekymrade jämt, andra ses som dystra melankoliker. Hur vi sedan väljer att visa och framställa oss själva, vad vi själva puttar fram i ljuset för andra att se, det är en helt annan femma. En del människor är jävligt bra skådespelare och lyckas dölja det mesta av äkta känslor och drag, andra tänker inte på att sätta upp en ytlig fasad men är ändå ganska tomma på insidan och har således inte mycket att visa upp. Ytterligare människor är som öppna böcker och det är fritt att läsa av exakt hur det står till med personlighet och äkta känslor utan att de ens tänkt på att de lämnat sig själva vidöppna, for everyone to see. Sedan finns det de som medvetet visar upp hela sitt känsloregister, mående och åsikter. Jag vet inte vad som är värst. Men alla dessa möten kan självklart bli jobbiga och pinsamma.
Jag vet inte till vilken kategori jag själv skulle lägga mig, jag tror att jag är lite av en kameleont. Förvisso är det nog många människor som anpassar sitt filter till situationen, de släpper igenom olika mycket beroende på miljö.
Jag antar dock att jag oftast är en som "råkar" släppa ut ganska mycket av mig själv, jag tror också att en del kan se mig som egocentrisk och självcentrerad på grund av att mitt mående skiftar så mycket och jag ständigt tvingas ta stor hänsyn till hur jag mår för dagen och hur mitt självförtroende är. Andra gånger kan jag vara extremt hemlig av mig och verkligen inte vilja avslöja en millimeter om mitt inre liv och psykiska balans eller obalans.
Vill man behålla sina vänner så är nog inte det bästa att göra att basunera ut att man har självmordstankar, eller att man senast igår skar upp några sår med den vassaste kniven man äger. Nej, det finns faktiskt gränser för vad folk mäktar med. Och det respekterar jag. Jag vill heller inte ha folks ångest upptryckta i fejset, jag vill inte att människor ska överösa mig med en massa skit om deras tillkortakommanden eller de i mitt tycke triviala problemen. Jag vill inte klaga på landet Sverige, men det måste vara så typiskt svenskt. Här vill vi inte höra ett smack från folk direkt, men skvaller är minsann himla roligt att gotta sig i. Får man via omvägar veta att den eller den har gått in i väggen, käkar sömnpiller eller ska skiljas - ja då ska Svensson direkt sprida det vidare och tänka "vilken helvetes tur att det inte drabbade mig!". Så nog bryr vi oss, fast kanske på fel sätt.
Nej, det här tog en helt annan vändning än vad som var meningen. Därför ska jag sluta svamla nu och istället gå och lägga mig. Det är hög tid för sänggående. God natt!
Det känns som om jag backat flera månader, ja flera år, och jag är så oförlåtande och hård mot mig själv. Den där avgrundsångesten finns fortfarande bakom mig och jag låter den få för mycket uppmärksamhet emellanåt, då känns allting hemskt och oöverstigligt. Samtidigt vet jag jag att jag inte kan bromsa mig ur den förbannade uppförsbacken, jag måste trampa vidare tills jag kommer till krönet och kan skymta nedförsbacken.
Nej, herregud vad jag svamlar... Jag är bara så trött på att allt ska kännas motigt hela tiden.
Why is it so? Det känns som om jag inte kan göra det jag vill, det är något som hindrar mig. Jävla ångestmonster.
Känns känns känns. Allting känns hela tiden, och det känns så skoningslöst och hårt. Var det bättre när jag var nerknarkad på SSRI, var det det? Zombifierad, onyanserad, slätstruken, känslolös, hård, kall, frusen, färglös.
Mina funderingar hotar att spräcka min skalle i bitar, ta knäcken på mig.
Det finns de som väljer att kalla mig pessimist, som säger att jag tänker för mycket, som tycker att jag är känslig, som irriterat slänger ur sig kommentarer om att det inte är värre för mig än för någon annan. Får jag då bara ställa en motfråga; exakt hur vet du det? Har du någon gång testat att vara jag, att gå in i mitt liv och min kropp någon dag? Bara sådär, på skoj kanske. Nä, jag tror faktiskt inte det.
Jag brukar aldrig säga till folk att de överdriver eller är för pessimistiska. Allihopa har vi våra särdrag, vår karakteristik och vår personliga läggning. Vissa tycks vara glada och obekymrade jämt, andra ses som dystra melankoliker. Hur vi sedan väljer att visa och framställa oss själva, vad vi själva puttar fram i ljuset för andra att se, det är en helt annan femma. En del människor är jävligt bra skådespelare och lyckas dölja det mesta av äkta känslor och drag, andra tänker inte på att sätta upp en ytlig fasad men är ändå ganska tomma på insidan och har således inte mycket att visa upp. Ytterligare människor är som öppna böcker och det är fritt att läsa av exakt hur det står till med personlighet och äkta känslor utan att de ens tänkt på att de lämnat sig själva vidöppna, for everyone to see. Sedan finns det de som medvetet visar upp hela sitt känsloregister, mående och åsikter. Jag vet inte vad som är värst. Men alla dessa möten kan självklart bli jobbiga och pinsamma.
Jag vet inte till vilken kategori jag själv skulle lägga mig, jag tror att jag är lite av en kameleont. Förvisso är det nog många människor som anpassar sitt filter till situationen, de släpper igenom olika mycket beroende på miljö.
Jag antar dock att jag oftast är en som "råkar" släppa ut ganska mycket av mig själv, jag tror också att en del kan se mig som egocentrisk och självcentrerad på grund av att mitt mående skiftar så mycket och jag ständigt tvingas ta stor hänsyn till hur jag mår för dagen och hur mitt självförtroende är. Andra gånger kan jag vara extremt hemlig av mig och verkligen inte vilja avslöja en millimeter om mitt inre liv och psykiska balans eller obalans.
Vill man behålla sina vänner så är nog inte det bästa att göra att basunera ut att man har självmordstankar, eller att man senast igår skar upp några sår med den vassaste kniven man äger. Nej, det finns faktiskt gränser för vad folk mäktar med. Och det respekterar jag. Jag vill heller inte ha folks ångest upptryckta i fejset, jag vill inte att människor ska överösa mig med en massa skit om deras tillkortakommanden eller de i mitt tycke triviala problemen. Jag vill inte klaga på landet Sverige, men det måste vara så typiskt svenskt. Här vill vi inte höra ett smack från folk direkt, men skvaller är minsann himla roligt att gotta sig i. Får man via omvägar veta att den eller den har gått in i väggen, käkar sömnpiller eller ska skiljas - ja då ska Svensson direkt sprida det vidare och tänka "vilken helvetes tur att det inte drabbade mig!". Så nog bryr vi oss, fast kanske på fel sätt.
Nej, det här tog en helt annan vändning än vad som var meningen. Därför ska jag sluta svamla nu och istället gå och lägga mig. Det är hög tid för sänggående. God natt!
Sommarjobbet
Nu var det åter igen ett tag sedan jag bloggade, men jag har farit hit och dit och inte riktigt haft tid att sätta mig och skriva. Först hade jag ju besök av mamma, som kom ner till stan och hälsade på. Vi käkade fin och god middag med vitt vin på Jensen's Böfhus inne i Borås. Dagen efter traskade vi runt i affärer tills vi blev helt möra, och sedan åkte jag med mamma hem till Dingle och sov över där. I går, söndag, kom jag så till Grebbestad.
I dag har jag varit till Strömstad och hälsat på mina nya arbetskamrater och fått se min blivande arbetsplats. Biblioteket såklart! Det verkade hur bra och trevligt som helst och nu vet jag ungefär när och hur jag ska jobba. Det blir åtminstone veckorna 27-32 och kanske något mera innan om det skulle behövas. Men med tanke på att jag inte ska börja jobba förrän första veckan i juli så kommer det trots allt att bli en knaper sommar, det känner jag på mig. Vet inte vad jag ska göra i juni. Jag fick i alla fall tipset att ringa till biblioteket i Munkedal och höra om de behöver någon extrapersonal där, så det ska jag nog göra i morgon.
Annars har vi fantastiskt fint vårväder! Det har varit väldigt varm och solen har lyst så underbart. I dag har jag varit ute och ridit en sväng samt hjälpt syrran när hon satt upp lite på sin unghäst. Det är en väldigt lugn, orädd och läraktig unghäst hon har, det måste jag säga. Inridningen kommer att gå som en dans, det känner jag på mig. Inte att allt kommer att vara busenkelt hela tiden, men hästen lär sig snabbt och är en i grunden himla klok häst. Dock är hon ju som de flesta unghästar; otålig och tröttnar snabbt. Men om man tar ett litet steg i taget och inte håller på för länge åt gången så fungerar det finfint. Åh, dessa underbara och fantastiska hästar! Vad man saknar dem när man befinner sig i stan och är instängd i en liten lägenhet.
I dag har jag varit till Strömstad och hälsat på mina nya arbetskamrater och fått se min blivande arbetsplats. Biblioteket såklart! Det verkade hur bra och trevligt som helst och nu vet jag ungefär när och hur jag ska jobba. Det blir åtminstone veckorna 27-32 och kanske något mera innan om det skulle behövas. Men med tanke på att jag inte ska börja jobba förrän första veckan i juli så kommer det trots allt att bli en knaper sommar, det känner jag på mig. Vet inte vad jag ska göra i juni. Jag fick i alla fall tipset att ringa till biblioteket i Munkedal och höra om de behöver någon extrapersonal där, så det ska jag nog göra i morgon.
Annars har vi fantastiskt fint vårväder! Det har varit väldigt varm och solen har lyst så underbart. I dag har jag varit ute och ridit en sväng samt hjälpt syrran när hon satt upp lite på sin unghäst. Det är en väldigt lugn, orädd och läraktig unghäst hon har, det måste jag säga. Inridningen kommer att gå som en dans, det känner jag på mig. Inte att allt kommer att vara busenkelt hela tiden, men hästen lär sig snabbt och är en i grunden himla klok häst. Dock är hon ju som de flesta unghästar; otålig och tröttnar snabbt. Men om man tar ett litet steg i taget och inte håller på för länge åt gången så fungerar det finfint. Åh, dessa underbara och fantastiska hästar! Vad man saknar dem när man befinner sig i stan och är instängd i en liten lägenhet.
Slut på temaveckorna
Nu är temaveckorna till ända, sista seminariet avverkades under förmiddagen i dag. Hela min grupp, förutom jag, hade retirerat av olika anledningar och där stod jag själv i valet och kvalet igår kväll. Skulle jag gå själv på seminariet eller skulle jag fega ur och stanna hemma? Det var ganska enkelt ändå, jag bestämde mig för att pröva att fixa seminariet utan stöd av gruppen. Det gick! Jag blev godkänd trots att det saknades tre personer och jag ensam fick presentera vår diskussionsfråga. Men det var överlag en väldigt dålig uppslutning, över hälften av studenterna var frånvarande.
Nu är det slut på den här perioden av seminarier och det känns gudomligt skönt. Det har varit pressande och stressande, men visst har det också varit spännande, intressant, utmanande och roligt. Jag tycker att jag har lärt mig otroligt mycket faktiskt.
Jag kan dessutom skryta lite över att jag klarade av ett godkänt på sektorsanalysen, så nu är den också ur världen. Bara två tredjedelar av BIS-kursen som jag inte gjort... ehrm, ja. Bara, var det. Men jag har tid och möjligheter att hämta upp det.
För stunden sitter jag egentligen bara och väntar på att tiden ska knata iväg. Halv fyra ska jag befinna mig på neuropsyk på Solhems sjukhus för att ha någon timmas prat med kuratorn. Jag tror att vi bland annat ska fortsätta diskutera min ekonomi och mitt beteende vad gäller pengar. Det behövs, minst sagt. Vi har pratat om jag ska ha en köpfri CSN-period, alltså att jag under en månads tid helt ska låta bli att handla kläder eller andra sådana grejer. Det enda jag ska lägga pengar på är hyra och de vanliga räkningarna samt mat och sådant man alltid behöver (hygienartiklar och liknande). Det låter onekligen som en oerhört god idé, och det vore fantastiskt om jag skulle kunna göra verklighet av den. Om jag ger mig attan på att klara det så kommer jag ju att göra det, det vet jag, men jag måste bara vilja det tillräckligt mycket också.
Men ja, vi får se nu i eftermiddag. Förmodligen ska vi göra upp någon slags plan för detta, som jag måste hålla mig till.
Snart är det dags att göra sig i ordning för att promenera till sjukhuset.
Nu är det slut på den här perioden av seminarier och det känns gudomligt skönt. Det har varit pressande och stressande, men visst har det också varit spännande, intressant, utmanande och roligt. Jag tycker att jag har lärt mig otroligt mycket faktiskt.
Jag kan dessutom skryta lite över att jag klarade av ett godkänt på sektorsanalysen, så nu är den också ur världen. Bara två tredjedelar av BIS-kursen som jag inte gjort... ehrm, ja. Bara, var det. Men jag har tid och möjligheter att hämta upp det.
För stunden sitter jag egentligen bara och väntar på att tiden ska knata iväg. Halv fyra ska jag befinna mig på neuropsyk på Solhems sjukhus för att ha någon timmas prat med kuratorn. Jag tror att vi bland annat ska fortsätta diskutera min ekonomi och mitt beteende vad gäller pengar. Det behövs, minst sagt. Vi har pratat om jag ska ha en köpfri CSN-period, alltså att jag under en månads tid helt ska låta bli att handla kläder eller andra sådana grejer. Det enda jag ska lägga pengar på är hyra och de vanliga räkningarna samt mat och sådant man alltid behöver (hygienartiklar och liknande). Det låter onekligen som en oerhört god idé, och det vore fantastiskt om jag skulle kunna göra verklighet av den. Om jag ger mig attan på att klara det så kommer jag ju att göra det, det vet jag, men jag måste bara vilja det tillräckligt mycket också.
Men ja, vi får se nu i eftermiddag. Förmodligen ska vi göra upp någon slags plan för detta, som jag måste hålla mig till.
Snart är det dags att göra sig i ordning för att promenera till sjukhuset.
Trött och besviken
Jag är faktiskt väldigt besviken på min seminariegrupp nu. Vi är fyra stycken och nu är det två av dem som återigen meddelar att de struntar i seminariet av en eller annan anledning. Vad fan! Det förstör ju så mycket för oss andra två, det förstör skitmycket för mig. Jag blir arg, ledsen, trött och fruktansvärt besviken. Jag känner mig nonchalerad och trampad på. Usch. Det känns som att de här två studenterna enbart tänker på sig själva nu. Dålig stil, minst sagt. Men vi två som är "kvarlämnade" ska nog försöka ändå. Det blir dock ont om tid, seminariet är redan i morgon.
Dessutom så tycker jag att litteraturen och vår seminariefråga var ganska svår, eller i alla lite småknepig. Åh vad tröttsamt. Jag är verkligen less på de här seminarierna nu, tur att denna veckan är den sista temaveckan med avslutande seminarium.
Jag var bara tvungen att vräka ur mig av denna besvikelse, och så blir det ju lite uppdatering i bloggen. Det är ju alltid bra trots att det jag skrev om nu kanske inte var det allra roligaste.
Kan ju också nämna att min vänstra fot besvärar mig mer och mer hela tiden. Jag har ont i framfoten, särskilt när jag går. Ringde sjukvårdsrådgivningen igår eftersom detta blivit allt värre och igår när jag var ute och promenerade så fick jag så ont att jag helt plötsligt blev svimfärdig av smärta. Det är verkligen inte skoj, det blir sju resor värre när jag gått mycket. Det skär och bränner i främre delen av foten. Hur som helst så ska jag i dag ringa till vårdcentralen och få en läkartid med anledning av detta. De får väl se om jag behöver gå till en ortoped eller hur det blir. Kanske får äta antiinflammatorisk medicin och skaffa speciella iläggssulor till skorna. Jobbigt! Jaja, bara jag slipper ha den här vedervärdiga smärtan.
Nu är det hög tid att återgå till litteraturen, jag måste läsa mera om det ska bli något vettigt seminarium i morgon.
Dessutom så tycker jag att litteraturen och vår seminariefråga var ganska svår, eller i alla lite småknepig. Åh vad tröttsamt. Jag är verkligen less på de här seminarierna nu, tur att denna veckan är den sista temaveckan med avslutande seminarium.
Jag var bara tvungen att vräka ur mig av denna besvikelse, och så blir det ju lite uppdatering i bloggen. Det är ju alltid bra trots att det jag skrev om nu kanske inte var det allra roligaste.
Kan ju också nämna att min vänstra fot besvärar mig mer och mer hela tiden. Jag har ont i framfoten, särskilt när jag går. Ringde sjukvårdsrådgivningen igår eftersom detta blivit allt värre och igår när jag var ute och promenerade så fick jag så ont att jag helt plötsligt blev svimfärdig av smärta. Det är verkligen inte skoj, det blir sju resor värre när jag gått mycket. Det skär och bränner i främre delen av foten. Hur som helst så ska jag i dag ringa till vårdcentralen och få en läkartid med anledning av detta. De får väl se om jag behöver gå till en ortoped eller hur det blir. Kanske får äta antiinflammatorisk medicin och skaffa speciella iläggssulor till skorna. Jobbigt! Jaja, bara jag slipper ha den här vedervärdiga smärtan.
Nu är det hög tid att återgå till litteraturen, jag måste läsa mera om det ska bli något vettigt seminarium i morgon.
Ångest av alla de sorter
Jag har inte mäktat med att skriva något i bloggen på ett antal dagar. Det beror nog mestadels på att jag har mått pyton sådär överlag och det är till närmare 100% orsakat av utsättningsbesvären efter medicinen skulle jag tro. Jag tog den sista dosen i torsdags och jag har verkligen mått sämre än en överkörd grävling (dock vet jag lyckligtvis inte hur ett roadkill känner sig, men jag kan gissa) och samtidigt försökte jag till tusen att vara pigg och uppåt när jag var hemma på besök under helgen som gick. Det fungerade väl sådär, helgen gick alldeles för fort och samtidigt långsamt. Helst ville jag bara krypa ur skinnet och inte befinna mig någonstans överhuvudtaget.
Nu gäller det att härda ut och tänka på att det bara är utsättningsbesvär, jag kommer att bli fri från de här symtomen. Det är dock inte alltid så lätt att ha det i åtanke när de där svarta tankarna kommer, när man känner sig som en hög med skit och helst skulle vilja kasta sig framför ett förbipasserande Västtåg.
Tänk positivt, tänk på att må bra i stunden, tänk inte alls, gör inget alls, bara var närvarande. Vad fan ska man tänka?! Ska man tänka? Kan jag tänka? Finns jag? Vad händer om jag inte finns, när jag inte finns? Hur känns det att befinna sig i luften precis i språnget? Vad tänker man när man hör tågets dunkande mot rälsen och inser att det inte finns någon återvändo? När man tagit steget och snart kommer att krossas under järnhjul? Tänker man ens då? Kan man tänka då? Åh, alla dessa förbaskade tankar. Tankarna äter upp mig. Metatänkande, som det skulle beskrivits om det diskuterats i någon akademisk skrift. Tänkande om tänkandet. Herrejösses, jag är redan miljöskadad. Tur jag har humorn i behåll emellanåt i alla fall, vilken lyckosam omständighet.
Men men, jag fick lite vettigt gjort i alla fall. Jag assisterade syrran när hon för allra första gången satt på sin unghäst. På kuppen blev jag biten i armen och har således ett präktigt blåmärke, men otåliga unghästar är helt enkelt som... ja, otåliga unghästar!
Vi red även ut en sväng, det var underbart trots att jag kände mig allmänt ringrostig, klumpig och svag i lemmarna. Jag har sett årets första blåsippor! Bara en sådan sak liksom. Det luktar vår i luften och det känns på något vis ändå hoppfullt och ljust.
Men just nu har jag seminariångest. Denna veckan är seminariet redan på torsdag. Mindre tid att förbereda sig och plugga, men å andra sidan får man också det överstökat snabbare. Tänk positivt, tänk positivt, tänk positivt.
Ja som sagt så ska det pluggas och läsas, vår grupp ska träffas i morgon förmiddag och då gäller det att vara påläst. Därför ska jag återgå till läsningen av Internetsökningens didaktik nu.
Tjingeling så länge!
Nu gäller det att härda ut och tänka på att det bara är utsättningsbesvär, jag kommer att bli fri från de här symtomen. Det är dock inte alltid så lätt att ha det i åtanke när de där svarta tankarna kommer, när man känner sig som en hög med skit och helst skulle vilja kasta sig framför ett förbipasserande Västtåg.
Tänk positivt, tänk på att må bra i stunden, tänk inte alls, gör inget alls, bara var närvarande. Vad fan ska man tänka?! Ska man tänka? Kan jag tänka? Finns jag? Vad händer om jag inte finns, när jag inte finns? Hur känns det att befinna sig i luften precis i språnget? Vad tänker man när man hör tågets dunkande mot rälsen och inser att det inte finns någon återvändo? När man tagit steget och snart kommer att krossas under järnhjul? Tänker man ens då? Kan man tänka då? Åh, alla dessa förbaskade tankar. Tankarna äter upp mig. Metatänkande, som det skulle beskrivits om det diskuterats i någon akademisk skrift. Tänkande om tänkandet. Herrejösses, jag är redan miljöskadad. Tur jag har humorn i behåll emellanåt i alla fall, vilken lyckosam omständighet.
Men men, jag fick lite vettigt gjort i alla fall. Jag assisterade syrran när hon för allra första gången satt på sin unghäst. På kuppen blev jag biten i armen och har således ett präktigt blåmärke, men otåliga unghästar är helt enkelt som... ja, otåliga unghästar!
Vi red även ut en sväng, det var underbart trots att jag kände mig allmänt ringrostig, klumpig och svag i lemmarna. Jag har sett årets första blåsippor! Bara en sådan sak liksom. Det luktar vår i luften och det känns på något vis ändå hoppfullt och ljust.
Men just nu har jag seminariångest. Denna veckan är seminariet redan på torsdag. Mindre tid att förbereda sig och plugga, men å andra sidan får man också det överstökat snabbare. Tänk positivt, tänk positivt, tänk positivt.
Ja som sagt så ska det pluggas och läsas, vår grupp ska träffas i morgon förmiddag och då gäller det att vara påläst. Därför ska jag återgå till läsningen av Internetsökningens didaktik nu.
Tjingeling så länge!
Bort med medicinen!
Som rubriken lyder så ska jag nu sluta att ta den nyaste medicinen, Abilify. Jag hade läkarbesök i dag och vi pratade ordentligt om medicinen och vilka effekter den har gett. Jag sa precis som det var, hur den har förvandlat hela min tillvaro till en mardröm mer eller mindre, att den knappt har gett några positiva effekter, att jag till och med fått självmordstankar igen. Så han förstod att den bara har orsakat mig skada och sa att vi ska ta bort den. Yes! Under tre dagar ska jag trappa ut den, jag hoppas verkligen att det kommer att gå smärtfritt. Förutom detta så pratade vi om mina tvångshandlingar, läkaren måste ha missuppfattat mig en aning sist gång för han verkade tro att mitt tvångsbeteende var ett jättestort bekymmer. Men riktigt så är det ju inte, tack och lov. Jag har vissa speciella rutiner och jag hakar mig lätt upp vid saker men oftast så vållar inte dem mig särskilt stora besvär eller olustkänslor.
Dessutom fick jag äntligen insomningstabletter utskrivna, bra det. Nu slipper jag springa till psykakuten och tigga om ett par enstaka Imovane.
Annars har dagen varit ovanligt bra, efter läkarbesöket åkte jag hem till en kompis och hon bjöd på fika. Vi hade värsta bullkalaset och snackade om allt mellan himmel och jord, allvarliga och mindre allvarliga saker. Vi planerar för en filmkväll, hoppas att vi kan trycka in den i schemat inom en snar framtid. Åh vad härligt det var att umgås och vara social, prata och skratta och bara vara med en människa jag är avslappnad och spontan med! Tack för dagen, kära vän. Det betydde väldigt mycket för mig.
I morgon ska vår grupp träffas och arbeta med veckans seminarieuppgift. Jag har inte läst allt som jag hade tänkt, fast jag har ansträngt mig och faktiskt läst ofta och ändå ganska mycket. Men så är det jämt, det känns som om tiden aldrig räcker till.
På fredag ska jag åka hem till Grebbestad, det ska bli underbart! Hem till mina älskade djur, hem till familjen. Jag ska få lite ledigt, i alla fall ska min hjärna få ledigt. Jag ska inte plugga någonting utan bara vara med djuren och familjen, rida, greja i stallet och förhoppningsvis sova lika gott som jag alltid gör när jag är hemma.
Jag saknar verkligen hästarna, katterna och vovven.
Isis
Dessutom fick jag äntligen insomningstabletter utskrivna, bra det. Nu slipper jag springa till psykakuten och tigga om ett par enstaka Imovane.
Annars har dagen varit ovanligt bra, efter läkarbesöket åkte jag hem till en kompis och hon bjöd på fika. Vi hade värsta bullkalaset och snackade om allt mellan himmel och jord, allvarliga och mindre allvarliga saker. Vi planerar för en filmkväll, hoppas att vi kan trycka in den i schemat inom en snar framtid. Åh vad härligt det var att umgås och vara social, prata och skratta och bara vara med en människa jag är avslappnad och spontan med! Tack för dagen, kära vän. Det betydde väldigt mycket för mig.
I morgon ska vår grupp träffas och arbeta med veckans seminarieuppgift. Jag har inte läst allt som jag hade tänkt, fast jag har ansträngt mig och faktiskt läst ofta och ändå ganska mycket. Men så är det jämt, det känns som om tiden aldrig räcker till.
På fredag ska jag åka hem till Grebbestad, det ska bli underbart! Hem till mina älskade djur, hem till familjen. Jag ska få lite ledigt, i alla fall ska min hjärna få ledigt. Jag ska inte plugga någonting utan bara vara med djuren och familjen, rida, greja i stallet och förhoppningsvis sova lika gott som jag alltid gör när jag är hemma.
Jag saknar verkligen hästarna, katterna och vovven.
Isis
Intet nytt under solen
Nä, här händer nog inte mycket nytt är jag rädd. Det flyter på som det alltid gör, trots att hela mitt inre väsen befinner sig i något slags våldsamt uppror. Men jag går i skolan, eller ja, idag skippade jag en och en halv föreläsning. Det kändes så tråkigt och oinspirerande att jag gick hem istället, tröttheten och rastlösheten tog överhanden. Jag tror dock inte att jag missade särskilt mycket och dessutom så har jag åhörarkopiorna från föreläsningarna.
I morgon ska jag ju till min läkare, det känns bra. Ska verkligen tala allvar med honom angående medicineringen. Efter läkarbesöket ska jag åka hem till en kompis och före detta klasskamrat, vi ska väl fika och prata om ditten och datten. Oj vad mycket jag behöver sådana saker, att bara sitta och umgås med människor jag gillar. Snacka om allt och ingenting, vara social och känna att folk faktiskt tycker om att umgås med mig. Jag kan känna mig så otroligt jävla ensam och som om ingen i världen tycker om mig eller vill vara med mig. Jag vet att det kan låta fruktansvärt egocentriskt och naivt, pessimistiskt och barnsligt, men det är så jag ofta känner när jag mår dåligt. Det kan till och med gå så långt att jag inbillar mig att människor rentav undviker mig, till och med gaddar ihop sig för att frysa ut mig. Usch, jag kan bli smått paranoid emellanåt.
Dagen i dag har ändå varit genomgående okej, jag har inte ramlat ner i avgrundsångesten och jag har tacklat allting ganska bra. Jag har heller inte behövt ringa psykakuten i dag. Det är första dagen på nästan två veckor som jag inte varit i kontakt med dem. Bra, eller? Men jag har inte känt något behov av det, inte ens under kvällen. Har heller inte tagit några Theralen i dag, inte en enda. Det är också smått sensationellt, det har känts som om jag tagit Theralen på daglig basis det senaste. Två till sex tabletter på en dag. Men i dag har jag inte känt behov av att peta i mig några extra piller. Skönt!
Snart ska jag slänga mig i bingen och se om jag kan somna utan en insomningstablett. God natt på er!
I morgon ska jag ju till min läkare, det känns bra. Ska verkligen tala allvar med honom angående medicineringen. Efter läkarbesöket ska jag åka hem till en kompis och före detta klasskamrat, vi ska väl fika och prata om ditten och datten. Oj vad mycket jag behöver sådana saker, att bara sitta och umgås med människor jag gillar. Snacka om allt och ingenting, vara social och känna att folk faktiskt tycker om att umgås med mig. Jag kan känna mig så otroligt jävla ensam och som om ingen i världen tycker om mig eller vill vara med mig. Jag vet att det kan låta fruktansvärt egocentriskt och naivt, pessimistiskt och barnsligt, men det är så jag ofta känner när jag mår dåligt. Det kan till och med gå så långt att jag inbillar mig att människor rentav undviker mig, till och med gaddar ihop sig för att frysa ut mig. Usch, jag kan bli smått paranoid emellanåt.
Dagen i dag har ändå varit genomgående okej, jag har inte ramlat ner i avgrundsångesten och jag har tacklat allting ganska bra. Jag har heller inte behövt ringa psykakuten i dag. Det är första dagen på nästan två veckor som jag inte varit i kontakt med dem. Bra, eller? Men jag har inte känt något behov av det, inte ens under kvällen. Har heller inte tagit några Theralen i dag, inte en enda. Det är också smått sensationellt, det har känts som om jag tagit Theralen på daglig basis det senaste. Två till sex tabletter på en dag. Men i dag har jag inte känt behov av att peta i mig några extra piller. Skönt!
Snart ska jag slänga mig i bingen och se om jag kan somna utan en insomningstablett. God natt på er!
Grått och dystert
Vädret i Borås denna dag matchar mitt sinnelag; det är grått, tråkigt och dystert. Det är mulet och disigt och just nu duggregnar det. Jag känner mig inte helt i botten i dag, men det är ändå smått deprimerat och nedstämt i mina tankar. Det mesta känns så meningslöst för tillfället, jag har en känsla av att jag sitter och väntar på någonting som jag egentligen vet aldrig kommer att dyka upp, så jag väntar förgäves. Jag bidar min tid. Som att sitta av tiden, det är ingen mening med livet utan man bara väntar på att tiden ska rinna ut och allting ska ta slut. Nu lät det som om jag har dödslängtan, men riktigt så är det inte. Det jag menar är att det känns som om jag sitter av tiden i ren väntan, jag är rastlös och väntar och längtar efter någonting annat, vad som helst. Bara det är något annat än det här...
Rastlösheten, oron, känslan av otillfredsställelse. Allt detta jagar upp mig något så kolossalt, det äter upp mig inifrån. Jag håller på att förgås och förgöras, men det syns inte utanpå, det bara känns inuti. Ingen ser hur jag lider men jag för en ständig kamp mot mig själv, mot min vardag och mot nästan allting egentligen. Det tär på mig, det slukar mina krafter och stjäl den sista gnuttan av min sinande energi. Men någonstans har jag ändå ett hopp, en tro på att det ska ändras, att det här jobbiga tillståndet ska gå över och förbytas till något som innebär att jag får tillbaka en mening med mitt liv. För just nu känns det ganska dödsdömt. Meningslös tillvaro - meningslöst liv?
Nej, jag vet inte riktigt vad jag ska göra med mig själv nu. Vad jag ska göra åt mig själv, av mig själv. Det är som sagt bara en evig väntan, nästan så att jag sitter och stirrar på klockan. Men den går i samma takt som den alltid gjort, och så kommer den att fortsätta göra. Jag både vill och inte vill att tiden ska fly iväg. Men på något naivt sätt hoppas jag väl ändå på att min olustiga vardag ska försvinna om tiden bara kunde rusa iväg och det blev nya tider, andra tider. Nytt liv?
Rent praktiskt så flyter det väl på hyfsat bra, trots allt. Det andra seminariet klarade jag galant, det måste jag få lov att själv säga så att jag kan berömma mig själv och återfå någon slags tro på mitt eget kunnande. Jag var mycket bättre förberedd denna gången och trots att en av våra gruppmedlemmar var sjuk så gick det toppenbra, det tyckte vi alla resterande tre i gruppen. Dessutom fick alla studenter i den stora seminariegruppen beröm av läraren efteråt, hon sa att vi var så himla väl pålästa! Ja, då måste man ju bara få ge sig själv lite credit.
Nästa vecka, som ju börjar med en föreläsning under morgondagen, har temat "Läsning och litteraturförmedling". Äntligen! Mitt favoritämne, tror jag i alla fall. Jag är såpass ivrig så att jag igår började att läsa den veckans kurslitteratur. Jag tror att det är bra för självförtroendet och egot att jag känner att jag är med starkt redan från början, att jag har lite koll. Så jag ska fortsätta att läsa i boken "Reading matters" under denna söndag. Sedan är det skönt att få lite saker att göra igen, att det är ny vecka och man har göromål och tider att passa. Ett schema att hålla sig till underlättar alltid vardagen, det tycker jag åtminstone.
Rastlösheten, oron, känslan av otillfredsställelse. Allt detta jagar upp mig något så kolossalt, det äter upp mig inifrån. Jag håller på att förgås och förgöras, men det syns inte utanpå, det bara känns inuti. Ingen ser hur jag lider men jag för en ständig kamp mot mig själv, mot min vardag och mot nästan allting egentligen. Det tär på mig, det slukar mina krafter och stjäl den sista gnuttan av min sinande energi. Men någonstans har jag ändå ett hopp, en tro på att det ska ändras, att det här jobbiga tillståndet ska gå över och förbytas till något som innebär att jag får tillbaka en mening med mitt liv. För just nu känns det ganska dödsdömt. Meningslös tillvaro - meningslöst liv?
Nej, jag vet inte riktigt vad jag ska göra med mig själv nu. Vad jag ska göra åt mig själv, av mig själv. Det är som sagt bara en evig väntan, nästan så att jag sitter och stirrar på klockan. Men den går i samma takt som den alltid gjort, och så kommer den att fortsätta göra. Jag både vill och inte vill att tiden ska fly iväg. Men på något naivt sätt hoppas jag väl ändå på att min olustiga vardag ska försvinna om tiden bara kunde rusa iväg och det blev nya tider, andra tider. Nytt liv?
Rent praktiskt så flyter det väl på hyfsat bra, trots allt. Det andra seminariet klarade jag galant, det måste jag få lov att själv säga så att jag kan berömma mig själv och återfå någon slags tro på mitt eget kunnande. Jag var mycket bättre förberedd denna gången och trots att en av våra gruppmedlemmar var sjuk så gick det toppenbra, det tyckte vi alla resterande tre i gruppen. Dessutom fick alla studenter i den stora seminariegruppen beröm av läraren efteråt, hon sa att vi var så himla väl pålästa! Ja, då måste man ju bara få ge sig själv lite credit.
Nästa vecka, som ju börjar med en föreläsning under morgondagen, har temat "Läsning och litteraturförmedling". Äntligen! Mitt favoritämne, tror jag i alla fall. Jag är såpass ivrig så att jag igår började att läsa den veckans kurslitteratur. Jag tror att det är bra för självförtroendet och egot att jag känner att jag är med starkt redan från början, att jag har lite koll. Så jag ska fortsätta att läsa i boken "Reading matters" under denna söndag. Sedan är det skönt att få lite saker att göra igen, att det är ny vecka och man har göromål och tider att passa. Ett schema att hålla sig till underlättar alltid vardagen, det tycker jag åtminstone.
Hjärnkoll
Gör som kända och mindre kända personer, bli supporter av kampanjen Hjärnkoll och bidra på så sätt till ett öppnare samtalsklimat kring psykisk ohälsa.
http://www.hjarnkoll.se/
Bli supporter, precis som jag, NU!
http://www.hjarnkoll.se/
Bli supporter, precis som jag, NU!
